Det är väl inte dagens stora bomb, men ändå; av 23 spelare som nominerats till Ballon d’Or är sju stycken spanjacker och elva stycken hemmahörande i la liga.
Olé!
Här har man legat vaken och tänkt på hur flygrädde Seidou Keita ska klara av Barcelonas helikopterfärd till Ceuta inför dagens cupmatch.
Och så är han så här totalt jävla nere med situationen.
I Barcelona laddar vi för återkomsten av en förlorad son. När Regal Barcelona möter LA Lakers i övermorgon är Pau Gasol tillbaka på mammas gata och alla som vet något om den nya tidens fotbollsspelare vet att de hellre spelar basket än golf.
L’Équipes utsände fick ett samtal från Barcelona häromdagen med beskedet att infinna sig på träningsanläggningen klockan 8.30 följande dag (jag vet, ni tycker att det är lungan, men min yrkeskår betecknas kanske inte bäst av adjektivet ’morgonpigg’) och l’Équipes utsände kom efter svår ångest upp och i väg till San Joan Despí. Där väntade hans landsman Eric Abidal med en kopp kaffe och en biljett till den stora basketmatchen.
– Vi tog en fika och efter en stund kom Andrés Iniesta och slog sig ner också, det var rätt trevligt alltihop, förklarade l’Équipes utsände medan jag morrade något om journalistisk integritet och alltför tajta band med spelarna.
– Själv skulle jag aldrig acceptera en fika och muta av Andy, förklarade jag indignerat för min franske kollega och undrade om det syntes att jag småljög.
Det var en mycket frankofon eftermiddag på Barcelonas träningsanläggning i dag. Först höll Seydou Keita presskonferens och fick frågan som dominerat spansk fotbollsmedia de senaste åren och varit förstasidesstoff i varenda spansk tidning efter Pedros misstänkta offsidemål mot Sporting Gijón i helgen:
Dömer domarna till Barcelonas fördel?
– Va? Nej, tror folk det? Det visste jag inte, sa Keita, som på riktigt måste tillhöra den här promillen av fotbollsspelare som faktiskt inte läser tidningarna.
Seydou Keita är ju nyss hemkommen från Afrikanska Mästerskapen, så möjligen är han ursäktad.
Eller så har han Gunde Svan som förebild.
Seydou, say me.
En som är totalt on top of things är Eric Abidal, det har vi konstaterat sedan länge. Just nu spelar han dessutom sitt livs fotboll i Barcelona.
I dag stod han och tuggade med l’Équipes utsände innan han skulle i väg på en intervju och jag tassade fram för att bli briefad på det senaste.
– Vi pratade lite om skor. Som vanligt, sa l’Équipes utsände.
Det ämnet har jag redan berört med Eric Abidal och den vägen tänker jag inte gå ner igen, men jag hade lite annan business med den franske vänsterbacken.
Medan vi stod och pratade kom en kollega fram och bjöd mig på en cigarett som jag lite distraherat accepterade (nej, mamma och pappa, jag röker inte egentligen, inte så mycket i alla fall, bara ibland på helgerna och när jag har långtråkigt).
– Ni borde inte röka, det är inte bra för kroppen, sa Eric Abidal och gav mig en bekymrad blick.
– Eh, jag känner till det. Alltså, jag röker inte så mycket, nästan aldrig, men just i dag så…eller, vad fan, jag behöver väl inte förklara mig för dig, svarade jag lite indignerat.
– Haha, nä då. Var var vi? sa Abidal nöjt.
Rökning byggde inte denna kropp.
Lärdomar av dagens övningar:
* Att bli tillsagd av en fotbollsspelare att man inte borde röka känns b.
* Att bli tillsagd av en fransman att man inte borde röka känns overkligt.
* Att dua en person som insisterar på att nia en själv känns rätt. Framför allt om han är av det hälsomoraliserande slaget.