Förväntan låg i luften på Capitolium i dag. Och medan pöbeln nekades inträde fick jag vifta med mitt presskort ett par gånger för att charma säkerhetsvakterna som inte såg ut att ha gått på GI-diet inför uppdraget.
Trettiofem minuter för sent kom i alla fall Michel Platini, och tillsammans med Ole Gunnar Solskjaer genomfördes det rituella överlämnandet av Champions League-pokalen till applåder. Platini sa några ord, Solskjaer ännu färre och sedan var det hela över.

Efteråt trängdes vi journalister för att få några kommentarer från de närvarande potentaterna, utan någon särskild framgång, och när jag vände mig om för att ge upp och gå därifrån hände det.
Jag stod öga mot öga med Champions League-pokalen.
Vi glodde på varandra, tiden stannade i en nanosekund och jag insåg att skulle det bli någon action här var det upp till mig att ta initiativet (man är inte så van vid att behöva det i Italien).
Så jag sträckte fram min hand och snuddade vid bucklan i slowmotion.
Sedan tog omvärlden vid igen, vakterna som bar pokalen tittade på mig med en min som inte signalerade ’ciao bella ragazza’ direkt och ögonblicket var förbi.

Henke Larsson gjorde det senast.
Och så nu jag.
Vem blir näste svensk att röra CL-bucklan?