När vi ändå är inne på speltider i Serie A: en mindre revolution står för dörren i Italien. Det rör sig om mat, det rör sig fotboll och det rör sig om vilodagen.
Ni hör ju själva.

Men vi tar historien från början.

Helgen den 4–5 april skulle en sedvanlig full omgång i Serie A gå av stapeln. Atalanta–Fiorentina och Milan–Lecce på lördagen, övriga lag dagen därpå.

Men. Det uppdagas plötsligt att både Fiorentina och Milan har sydamerikanska spelare i truppen, som dagarna innan är hemma för att VM-kvala med sina landslag.
Det här skulle ge både Berlusconis gäng och Viola ett underläge, anser representanter från båda klubbarna, och rätt som det var hade båda matcherna flyttats till söndagen.
Inget konstigt med det, sånt händer ofta som av en händelse när storklubbar i Italien känner sig förfördelade.
Problemet är att spelschemaläggaren helt enkelt fått uppfinna en ny matchtid på söndagen. Klockan 13 kliver Atalanta och Fiorentina ut på Stadio Atleti Azzuri d’Italia.
Och varför är detta så uppseendeväckande? Jo, för att italienarna har lite annat att pyssla med klockan ett på söndagen. De äter lunch med familjen.

Man kan tycka mycket om italienarna och deras ofta spontana sätt att se på livet, men vissa saker ruckar man inte på här. Matvanor. Söndagsaktiviteter. Avsparkstider.
Corriere dello sport rycker ut till hjälp och föreslår lite sarkastiskt i artikeln med rubriken Fotboll till lunch – som engelsmännen att ’i och med att engelsmännen just visat sig vara bättre än oss på fotboll kanske det inte är så dumt att kopiera deras spelschema också’.

I en annan artikel spekuleras det i hur tv-kanalerna som sänder matcherna kommer att drabbas. Mediaset är glada (som av en händelse ägs kanalen av Silvio Berlusconi) och statliga Rai är varken eller.
I ytterligare en artikel lanserar en dietist förslaget att spelarna i Atalanta och Fiorentina ska äta pizza till frukost för att orka med tidsomställningen.

Vi har med andra ord att göra med en debatt som liknar den om NHL-spelarna som åker ur Stanley Cup och kommer till Europa för att spela hockey-VM i maj.
Förutom att de har en dygnsrytm i kroppen som diffar på upp till tolv timmar.
Samt att den debatten aldrig förs.

Man glömmer lätt några saker när man varit borta från den italienska fotbollen ett tag.

1. Den här mossiga idén att journalister ska vara opartiska eller i alla fall dölja sina sympatier har inte fått fäste i Italien. Under gårdagens match på Stadio Olimpico formligen imploderade pressläktaren när Lazio satte sina två. Uppskattningsvis en av fem journalister värmde sig också med en Lazio-halsduk i kvällskylan.

2. Det här med rökförbud på pressplats är ingen stor sak. Men framför allt röker de italienska murvlarna – tadaa – cigarr. Jodå, i parti och minut. Och det måste man ju gilla.

3. Pyroförbudet är ungefär på samma nivå som på de allsvenska arenorna. Det finns där som något slags alibi, men så länge bengalerna stannar på läktaren orkar ingen hetsa upp sig. I går brann det dessutom bara två gånger i Lazio-klacken. Någon form av minimirekord, skulle jag tro.

Till sist kan man konstatera att den mixade zonen är en korsbefruktning av principerna ’livet är ett lotteri’ och ’starkast vinner’. Jag var ganska ensam om att vänta på Olof Mellberg i går kväll, men blev kvar sist av alla. Mellberg hade skickats på dopningstest och så var det med den intervjun.
Lazios Tommaso Rocchi, som i går var både målskytt, lagkapten, startman och matchvinnare, gled förbi journalistfållan med en sedvanlig nonchalant min, utan en ansats att stanna och prata.
Han hade väl gjort sin dag på jobbet, får man anta.