Barcelona hade bara 61 procents bollinnehav i kväll och stod därmed för en bottennotering för säsongen.
Vi sänder de blaugrana en tanke och grattar dem till att de har den här killen på sin sida i vått och torrt.

Att Leo Messi skulle avgöra den här matchen var det inte några chockhöga odds på direkt, men för egen del förutspådde jag att La Pulga skulle dra ut på spänningen några minuter till (men kanske hade det redan varit rafflande nog).

  My blog, my rules, my skryt.

Vad såg vi mer då?
En bortamatch som efter vårens Clásico skulle bli Barças tuffaste i ligan i år.
Ett Valencia som ändå visade prov på cojones och bjäbbade emot, men ett Barça som visade vem som är chef på det här jobbet.
En Juan Mata, vars efternamn betyder ”döda”, som ändå visade brist på killer instinct när han fick chansen.
En Pep Guardiola som inte riktigt pallade för trycket och var tvungen att resa sig i vertikalläge och ge lite instruktioner till Pedro, trots farbror doktorns instruktioner.
En Adriano Correia som visade Oscar Wendt att han kan ta en kölapp och sen hinner göra ett träningspass på Parken, ta en tur hem till Skövde och gå en shoppingrunda på Commerce och sedan vänta i ett par säsonger till innan det blir hans, eller någon annans, tur på vänsterbackplatsen i Barça.
Den typen av grejer.

Men vi såg nog framför allt ett lag som tar hem ligan i Spanien i år, utan att det behöver bli mer spännande än det var i kväll.
Jag vill ta tillfället i akt att hissa en varningsflagg modell mindre för Villarreal borta och ett revanschsuget Santiago Bernabéu, i övrigt undrar jag om inte Barcelona går rent i vår.

Real Madrid börjar ana att de har tappat det här. José Mourinho tappade det redan på presskonferensen i dag. Journalisten som blev kallad ”hycklare” av Mourinho heter för övrigt Moniño, jo jag lovar.

Morgondagens most memorable moment blir välkomstkramen med Manuel Pellegrini.

Ali Syed fick slita ett tag för att få sitt köp av Racing Santander att gå igenom. Men när ligan, Kantabriens regionalpolitiker och mammon hade talat så stod den indiske affärsmannen där med aktiemajoritet – och väldigt lite tålamod. I dag, ett par veckor efter att affären var i hamn, kände han att det var dags för lite action och tog så sitt första exekutiva beslut (mer känt som Abramovich-effekten) och gav tränaren Miguel Ángel Portugal foten.
Spansk fotbolls svenskmecka är därmed den femte klubben att göra slut med sin tränare den här säsongen efter att Antonio Alvarez, Sevilla, Jesualdo Ferreira, Málaga, José Aurelio Gay, Zaragoza och Juanma Lillo, Almería, tidigare gått samma öde till mötes.

Vad Markus Rosenberg tycker om saken vet jag inte, eftersom han vägrar att dela med sig av sitt nya mobiltelefonnummer (”så slipper du få fler konstiga sms”, som Mackan själv motiverar sin nyfunna Greta Garbo-hållning).

Det låter kanske osannolikt, men vi ska nog inte utesluta att den svenska elitserien i ishockey är en betydande inspirationskälla här.
Hur många lag har då fått en ny-röst-i-omklädningsrummet-effekt? 
Ja, hittills är det i princip bara Javier Aguirre som fått ordning på torpet i Zaragoza, som letat sig upp till en imponerande tolfteplats i tabellen utan att någon verkar förstå hur det har gått till.

Sandro Rosell lär inte gå i kicka-tränaren-tankar just nu, men däremot har han plockat in en ny chefssekreterare i Gerard Guiu. Det roliga med att dricka gin & tonic med katalanska journalister efter match är att man får sig så mycket bra Barça-skvaller att man inte vet vart man ska ta vägen. Tyvärr är det mesta sånt som skulle leda till åtal om jag informerade er och ni inte höll tyst om det, men när Guiu utnämndes var skvallret av lite mer politisk natur. Han hade nämligen ett gäng bilder på sin Facebook-profil iklädd den spanska landslagströjan och det, mina vänner, ses inte med blida ögon hos de rättrogna.

Då spelar det mindre roll att han hade nästan inga kläder alls på flera av de andra bilderna.
Jag gillar ju Gerard spontant utan att ha träffat honom, det får jag säga. Möjligen har han rensat upp nu, men det här mästerverket lyckades jag rädda innan ordet var ute på stan.
Ni får den av mig.

 Sweet dreams.

Valencia har tagit upp jakten på den tredje CL-direktkvalificerande tabellplatsen och alla som tycker att det spretar för mycket i den absoluta täten i la liga kan glädjas åt att vi får ett spännande race om tredjepriset att följa.
Valencia har något på g, men de har också en åttondelsfinal i Champions League att fokusera på, medan Villarreal ska bita tag i Napoli härnäst i Europa League.

Jag var ju på andra jaktmarker i helgen, men letade med ljus och lykta efter ett ställe i Amsterdam att spana in Peps pack på i helgen. Jag hittade ett ställe där de serverade vin i det här glaset.

Matchen? Den visste de inget om. 

Till sist: hur kan man ens dividera om i fall det här artisteriet ”verkligen var nödvändigt”. Det är ju sånt här som ger la liga mening och gör att man inte längre kan föreställa sig den utan Cristiano Ronaldo. Det och att han byter blöjor, så klart.

Nej, Ryssland är inte FC Barcelonas bästa bortagräs. På tre försök det senaste året har katalanerna kammat noll segrar och precis som förra året är det lag som låser igen backlinjen och kastar nyckeln i Kazanka-floden som bereder mest trubbel för Filosofen och hans gäng.

Karadeniz Gökdeniz fick kliva av med halvtimmen kvar, och visst, all you Rubin people out there, det fanns skäl till oro. Men tatarerna höll ihop.

 Dubbel-Deniz – ett Barça-spöke.

Spännande nog kommer FC Köpenhamn som gruppledare till Camp Nou om tre veckor. Påminn mig att jag ska sitta och skrocka om skandinaviska familjeangelägenheter på pressläktaren då (FCK startar med tre svenskar i kväll, så det måste anses som legitimt att ta åt sig lite av framgången).
Innan match alltså, efteråt kanske inte Johan Wiland ler så stort.

Att Valencia och Man United är inte en helt lyckad kombination för Valencia stod redan utom allt tvivel. I kväll hade spanjackerna lite oflyt på Mestalla och gänget som inlett hösten som om fotboll var lite för lätt för dem sitter helt plötsligt en aning i klistret.

I Barcelona ligger revolutionen alldeles runt hörnet. När jag lämnade min boning för att inta lite pre CL-krubb på en av få öppna (svartfots-) restauranger låg röklukten tjock i luften.

Fotbollsgräddan har visat så där stor stridsvilja med folket, men segunda-laget Rayo Vallecano lyssnade på supportrarnas vädjan att delta i den landsomfattande generalstrejken och ställde, bokstavligt talat, bara ut skorna på planen inför dagens förmiddagsträning ”för att visa solidaritet med supportrarna”.

Det här med att sätta bo i en ny stad är inte lätt. Jag har ju genomgått samma process som Zlatan. Vi kom till Barcelona ungefär samtidigt och har haft mycket jobb att styra med, så bostadsjakten har väl kommit lite i andra hand.
Möjligen letade Ibra inte på sajter som www.shareaflat.es och www.flatmatesnow.com och man får säga att livet i Sant Just nog passar familjen Ibrahimovic/Seger bättre än mig. Faser i livet och så, ni vet.
När jag besökte Club Can Melich där flera av spelarna i Barcelona brukar synas till, uppstod en bekant situation.
En man i Barcelonas träningsställ kom gående från restaurangen och stannade till när han såg mig.
– Du ser lite funderande ut. Behöver du hjälp?
– Ja jo, eller, tillhör du Barcelona?
– Ja, jag jobbar i teamet. Med basket, sa mannen.

Jag lägger Barça volleyboll och basket på listan över folk jag sprungit på på stan. Nu fattas bara att jag träffar på någon från handbollen, landhockeyn, rullskridskohockeyn (!), ishockeyn och friidrottssektionen innan det, rent statistiskt, borde vara dags att träffa en fotbollsspelare på stan.

David Villa är ett oskrivet kort inför kvällen. Jag har en känsla av att Valencia redan nu vet läget, men väljer att mörka för att leka lite katt och råtta med Barcelona. Jag tror att han spelar.
Valencia är soligt och varmt, dags att se vad stadens lunchställen går för.

David Villa skadade benet i helgens match mot Santander. Han lider av en fiberiell mikrofraktur på sin lårbiceps, en skada som låter väldigt påhittad i mina öron (kanske har vi några läkare i läsekretsen som kan reda ut begreppen?).

När man spanar in veckans två totalt betydelselösa landskamper borta mot Armenien och Bosnien-Herezegovina kan man ju känna att man förstår hur Spaniens landslagsräv tänker. Så kul är det inte att få nya stämplar i passet.
Men, nu vill det sig inte bättre än att Villa tvingas vila i tre hela veckor för sina fantomsmärtor och hej och hå om det inte var en match mot Barcelona inplanerad om två veckor, som Valencias striker alltså missar.
Han hade nog behövts.