Uppladdningen inför Juve – Inter i morgon går i försoningens tecken. Claudio Ranieri begraver bumerangen med José Mourinho och säger:
– Han är en av de största tränarna i Europa och jag kommer att ta honom i hand.

Ranieri hade ju en liten beef med Mou i vintras och gaddade ihop sig med de andra hövdingarna i Serie A. Men sedan Luciano Spalletti drabbades av ett tillfälligt psykbryt under Rom-derbyt förra helgen är uppenbarligen inte Romatränaren heller någon att hålla i när det blåser.

Zlatan går ett steg till och förlåter på förhand sina belackare i Juventusklacken som kommer att vissla ut honom i morgon.
– Jag förstår dem, jag hade också visslat ut Ibrahimovic om han lämnat mitt lag. Det är en stor spelare, säger Zlatan på Zlatans vis till Inter Channel.

Ibra får också frågan vilket av årets mål han är mest nöjd med.
– Jag säger det mot Bologna. De andra jag har gjort går att upprepa, men mål av typen mot Bologna är väldigt sällan man lyckas med. Fast jag skulle så klart klara av det.

Inter och Juventus beter sig som två syskon just nu.
Förutom att göra upp om prestigen och möjligen möjligen öppna en liten lucka i scudetto-striden på lördag, tävlar man nu om inte mindre än fem spelare på transfermarknaden.
I vissa fall på ren trots, verkar det som.

Klart är att Inter måste hitta en anfallspartner till Zlatan och Diego Milito, 30, och Fabio Quagliarella, 26, är de hetaste namnen.
Jag tror mest på Genoa-strikern. Lite äldre (herre gud, man har acklimatiserat sig bra i Italien när man framhåller det som en fördel), lite stabilare och lite mindre spektakulär i sin spelstil än Quagliarella.
Lite mindre hot mot Zlatans givna stjärnstatus, med andra ord.

Enligt Gazzettan är även Napolis Marek Hamsik, Werder Bremens Diego och Palermos lilldansk Simon Kjaer av intresse för både Inter och Juve.
Enklast hade väl varit att helt enkelt efterlysa en partner åt Ibra, men kanske har man förstått vad det kan resultera i och avstått.

Vem ska Zlatan ha bredvid sig i anfallet nästa år? Kommentatorsfältet är all yours.

Inter letar vidare efter en lekkamrat till Ibra och senaste namnet är bekantingen Fabio Quagliarella, för närvarande i Udinese.
Vi vet sedan tidigare vad han kan ställa till med, men är det verkligen ännu en spektakulär målgörare Inter behöver bredvid Zlatan i fram?
Eller ska det hela ses som en preventiv åtgärd om Ibra försvinner i sommar?

En som i alla fall verkar vara förlorad för Italien är Káká. Real Madrid vill ha brassen och Real Madrid brukar få det man gapar efter. Nu lockar man dessutom med Zidanes gamla tröjnummer 5. Káká, eller Ricky som han kallas i Italien (gissningsvis för att káká betyder, eh, bajs på de flesta latinska språk) har själv sagt att både England och Spanien lockar.

Mer Inter. Adriano är återfunnen i Brasilien och berättar för inhemsk media att han har haft det lite tungt på slutet i Italien, men försäkrar att problemen inte har med ex-flickvännen Joana Machado att göra.

Jag vet inte, men har hon själv sagt tack och hej till Adriano skulle jag nog bara acceptera läget om jag var han. Miss Machado ser inte ut att vara en tjej som man leker med.

Medan hela Italien väntar på Trapattopoli (eh, Giovanni Trapattoni tränar ju Irland som ställs mot Italien i kväll) sticker Blogocalcio in med det senaste på Ibrafronten.

I dag bekänner Zlatan för Corriere dello sport att det inte går en dag utan att han tänker på Champions League.
Faktum är att förlusten mot Manchester United enligt Zlatan är ’den mest smärtsamma i mitt liv och jag skulle byta ut årets scudetto mot att vinna i Europa’.

Talar Ibra ur hjärtat, eller vill han skicka ett subtilt (eller ja) meddelande till Moratti? I Italien påstås Zlatan själv ha uppsökt sin boss efter uttåget ur CL för att ställa ett mindre ultimatum: ’Förstärk truppen eller spela utan Zlatan nästa år’.

Jag har sagt det förut och gör det igen: Lämnar Zlatan Inter i sommar är det en smäll inte bara mot Milanoklubben. Man skulle kunna sträcka sig till att kalla det en smäll mot hela den italienska själen, men jag överlämnar med varm hand den typen av metaforer till Marcus Birro och konstaterar att det skulle vara ett slag mot hela Serie A:s självförtroende. Faktiskt.

Zlatan säger vidare att CL-bucklan skulle väga tyngre än Guldbollen.
– Jag behöver ingen guldboll för att veta att jag är bäst i världen. Det är inte alltid de bästa som vinner den, säger Zlatan till Corren.

En strategisk framstöt eller ett allvarligt övervägande?
Åsikterna i Italien om Zlatans vaga framtidsplaner går, som så ofta i det här landet, isär.
I Rais fotbollsmagasin Domenica Sportiva spekuleras det vilt i om Ibra har verkliga planer på att byta klubb och vad Mourinho i så fall anser om det.
Mou i sin tur gör vad Mou gör bäst och meddelar Zlatan via media att han inte är större än laget.
Efter dagens konstlobb mot Reggina är möjligen det påståendet inte helt hugget i sten.
Rais fotbollskonnässörer beskriver Zlatans bollbehandling med undertoner som skulle göra Nicola Legrottaglie generad.
’Vilken skönhet’, ’som en smekning’, ’otrolig känslighet’, är några av kärleksförklaringarna som duggar tätt i studion.
Zlatan ÄR Serie A just nu och lämnar han i sommar skulle en redan stukad liga tappa ännu mer självkänsla.

Italienska fotbollsprogram är evighetslånga och när man vevat samtliga målchanser eller antydningar till målchanser från alla helgens matcher måste man ju fylla ut med något. Till exempel en diskussion om hur domaren bör agera när en hund springer in på planen.
Efter att snabbt youtubat ’cane + in campo’ inser jag att det är ett vanligare problem än jag anat.
’Låt hunden vara så länge den inte påverkar spelet’ är paragrafryttarnas svar.

Och så fick man gå och lägga sig lite klokare denna kväll.

’Du måste bli lite elakare. Inte på plan, men utanför.’
Orden är Zlatans och ordern är utställd till lagkamraten Maxwell och står att läsa i en intervju i Gazzettans veckomagasin Sportweek, väl återgivet i dagens tidning.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/italien/article4701755.ab

Zlatan tycker alltså att brassen är elak nog på planen. Nu bör han även skärpa sig och sluta tramsa runt privat.
En kompispassning, kallar jag det.

Utöver intervjun i dagens Sportweek återger Jennifer sagan om Zlatan i ett utförligt reportage med den poetiska rubriken När Ibra var Balkans kung.

Jag får ofta frågan hemifrån vad man egentligen tycker om Zlatan i Italien. Faktum är åsikterna påminner ganska mycket om de man hör i Sverige.
Att han är ett geni, att han är strulig och ohyfsad, att han är briljant och verbal, att han är genuin.
Ett ord som ständigt återkommer är ’furbo’. Begreppet används för att beskriva allt från italienska mafiosi, politiker som Berlusconi och framgångsrika affärsmän. Just i Italien sammanfaller för övrigt ovanstående ganska ofta i en och samma person.
Det är hopplöst att översätta till svenska, men min ordbok föreslår ’listig’, ’slug’ och ’förslagen’.
Egenskaper vi knappast hyllar i Sverige.
Egenskaper som är helt oumbärliga för att lyckas i Italien.

Veckans Champions League-cirkus har satt sina spår i den italienska fotbollssjälen. Ett kryddmått självkritik har smugit sig in i analysen av det fiaskoartade Europaäventyret. Man hör det antydas på kaffebarer och på perongen i tunnelbanan:
Vi är kanske inte bättre än så här?

I ett land där man år efter år är övertygad om att man ska vinna hela tävlingen (tänk Sverige i Eurovision Song Contest) och, om man inte gör det, ägnar sig åt kollektiva konspirationsteorier (tänk Sverige i Eurovision Song Contest igen) är detta i alla fall ett fall framåt.

Annars är det business as usual i Italien.
Zlatan skjuter sönder nätmaskorna på San Siro, Mourinho blir uppvisad på läktaren efter protester (jag tror han gnällde på att domaren bedrev intellektuell manipulation) och precious Pippo skramlar ihop till 300 mål på professionell nivå.
Han gör det på ett omisskänligt Inzaghiskt sätt.

http://www.youtube.com/watch?v=_ysc6vMEDco

Notera att han inte är riktigt mäktig uppgiften att toppa sitt vanliga målfirande efter jubileumsmålet. Det har ju, så att säga, gått lite inflation i Pippos målgester genom åren.

Zlatan då? Ja, eftersom han nu aldrig lyckas vinna ’det här jävla Champions’ kan han ju satsa på den här jävla skytteligan istället där han har rejäl tätkänning efter dagens doppia.
Magiske Marco Di Vaio ligger två mål före och kan själv möjligen satsa på att bli historisk genom konststycket att vinna skytteligen och samtidigt bli nedflyttad till Serie B med Bologna.

’En tränare kan förlora mycket, men han bör aldrig förlora sin professionella värdighet’.

Nej, det är ingen nytt latinskt ordspråk (eller vad vet jag, förresten). Det är José Mourinho som svingar vilt igen.

På dagens presskonferens lekte Mou arga leken med den journalist som gjorde sitt jobb och bad om en kommentar om det påstådda slagsmålet med en United-supporter efter förlusten i England.
Inter-tränaren spände sin svartaste blick i reportern och gick till attack:
– Mourinho säljer. Och det vet du.

Två saker är intressanta med det här.

1. Mourinho har tagit ett rejält kliv på hybristrappan och pratar numer om sig själv i tredje person (a.k.a. lex Zlatan, men notera att Ibrahimovic har sett motsatt utveckling och slutat).

2. Mourinho duar reportern i ett (hyfsat effektivt) försök att förminska honom. Ni som har ett hum om de latinska språken vet vilken nedlåtenhet han demonstrerar i och med detta.

Jag har pratat med Mourinho en gång, på en presskonferens efter Roma-Inter, och frågan gällde Zlatans framträdande vill jag minnas. Jag fick inget svar, jag fick en motfråga och fick snabbt samla tankarna (och det, vid tillfället, ganska bristfälliga italienska ordförrådet) och skjuta från höften igen.
Pulsen går upp en aning när Mou fokuserar en med blicken, jag lovar. Men vi blev inte du med varandra i alla fall.

Och han går ju, som bekant, en del andra män på nerverna också.

Den senaste i raden av upprörda Serie A-tränare att ta sig ton angående portugisen är Carlo Ancelotti.
– Mourinho pratar ofta om värdet att kommunicera, men det är den av hans egenskaper jag är minst imponerad av, hälsar Milan-tränaren via en intervju i l’Avvenire.

Det är lite slutspelshockey över sluggandet i italiensk fotbollsmedia just nu. Minus Per Ledin och Niklas Wikegård, men med en Mourinho som agitator i sitt livs form.
Om jag räknat rätt har tre andra tränare haft minst ett verbalt utfall var mot portugisen den senaste veckan. Och då är Spalletti, Ancelotti och Ranieri tre, normalt sett, balanserade män.
Mourinho är som det där bokstavsbarnet längst bak i klassrummet som ständigt ifrågasätter allt och alla, men alltid har full pott på proven.
Oftast utan att ens plugga.

Vad säger man (medan man öppnar fönstret och kastar ut sina tips från gårdagen)? Det börjar bli lite väl många hedersamma förluster här i Italien.
Spalletti hade visserligen lagt ut lite rökridåer om skadeläget, men man måste beundra Roma som kämpade och störde Arsenal och åkte ut på det värsta av sätt.
Eller som en obarmhärtig laziale uttryckte det:
– Jag hörde att Romaspelarna inte tyckte att det skulle vara straff alla gånger där på slutet.

Francesco Totti har blivit ganska van att se titlarna ryka all världens väg och visst har han själv valt att stanna i en klubb som alltid kommer att tillbe honom, men aldrig ge honom de stora pokalerna. Men man måste känna lite med honom när han efter matchen dystert konstaterade:
– En Champions League-final i Rom, när ska jag få den chansen igen?

Ett stort litet genombrott mitt i all misär stod i alla fall John-Arne Riise för. Såg ni hans exakta brytningar, stenhårda skott just utanför mål och auktoritet på plan? Nej, det gjorde ni ju inte eftersom ni kollade på Man U – Inter.

Så vi kan väl flytta fokus dit då. Italiensk media är för en gångs skull ganska hård mot Zlatan Ibrahimovic. ’Lägen som de Ibra fick missar inte en mästare’ konstaterar Gazzettan och ger Zlatan en 5:a. Bara Vieira och Stankovic får sämre betyg.
La Repubblica är lite snällare med en 6:a, men konstaterar att Zlatan fortfarande väntar på sin ’stora internationella kväll’.

Nu är det alltså upp till Udinese att försvara den italienska äran internationellt i Uefa-cupen. Eller som Gazzettan konstaterar: ’Ett Champions utan italienska lag redan i kvartsfinalen har inte inträffat sedan 2002. Mamma mia.’

’Inter, det här är din kväll’ skanderar Gazzettan.
’Roma, det här är din chans’ ropar Corriere dello sport som tryckt en extraupplaga i miniformat dagen till ära.

Roma har hemmagräs och ett utsålt Olimpico är svårt att matcha. Visst. Men man har också en skadelista värdig ett mindre land i krig.
Om Juventus lämnade Champions League med en gammal dams obestridliga elegans kommer Roma göra det som en halt och lytt gammal man med begynnande demens.
Ingen kan inbilla mig att man utan spelare som Perotta, De Rossi och Pizarro ska ha kraft att göra två mål på Arsenal och dessutom hålla igen bakåt.
Aquilani tyckte för övrigt att just nu var rätt läge att spela högt och lät i går meddela att han eventuellt är spelklar. Om han får starta.

Att Arsenal kommer med sin blekaste upplaga på år och dar är väl enda ljuspunkten för Spallettis gäng. Ingen vet riktigt var de står, eller, som Corriere dello sport uttrycker saken ’vilken pasta de är gjorda av’.

José Mourinho är på sitt allra spexigaste humör på de brittiska öarna och har klargjort att ”det är trevligt att mötas av artighet och komplimanger i England efter en vecka fylld av italiensk passion”.
Enligt taktiken ’här står en dörr öppen, den måste jag slå in’ fortsätter Mou:
– Italienarna är alltid så dramatiska när det kommer till att resonera kring fotboll. Själv är jag bara entusiastisk.
José Mourinho är alltså en man som förfäktar intellektuell manipulation. Om ni hade missat det.

Jag vet att Manchester United – Inter är kvällens stora happening för många. Men vill man ha något att kallprata om på trattorian på hörnet här i Rom de närmaste dagarna är valet i kväll ganska enkelt.

En nyläkt Francesco Totti bär hela Rom på sina axlar i kväll.
Zlatan Ibrahimovic gör detsamma med Inter.
Ingen av dem har just nu vad som krävs för att palla det trycket.

Så:
Roma – Arsenal 2 – 1
Man U – Inter 1 – 1