Jag var 13 år när Sverige slog Bulgarien med 1-0 i EM-kvalet 1999. Det var jag, min pappa och 35 638 andra den där kvällen på Råsunda den 4 september. En av dem en dam i medelåldern som genom hela matchen skanderade ett och samma namn.

”Zetterberg, Zetterberg, Zetterberg”.

När matchen var över hade Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck styrt Sverige till seger genom ett succébyte av Niclas Alexandersson. Jag minns ingenting av det. Jag minns bara damen och buropen.

Pär Zetterberg fick aldrig lämna bänken under matchen och valde sedan att tacka nej till fortsatt landslagsspel.

– Vi ser inte fotboll på samma sätt, sa Belgien-proffset.

Han ville se en mer kreativ fotboll och den åsikten delades definitivt även av de blågula fansen.

Nu 17 år senare står samma personer och jublar över täta lagdelar, kontringsfotboll och en isländsk anfallstaktik som till 80 procent består av långa inkast från precis hela långlinjerna. Allt under samma persons styre.

Jag blir på allvar förbannad över det här hyckleriet. För ni är ju precis samma personer som tidigare gjorde yrkeslivet outhärdligt för Lagerbäck. Samma personer som till sist lyckades jaga bort 67-åringen till den avlägsna ön.

Redan 2001 skrev Simon Bank om de svenska förbundskaptenerna under rubriken ”Sveriges mest pressade män” och med konstaterandet att ”Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck har blivit mer kritiserade än några andra svenska idrottsledare”.

Det fanns också, som Bank skrev, statistik att luta sig mot:

”Efter en träningsmatch mot Danmark (1–0 på bortaplan) tyckte 75 procent av Aftonbladets läsare (2 222 svarade) att landslaget ’spelar för tråkig fotboll’. Inför kvalmatchen mot Slovakien ställde Sportbladet frågan ’Ska Tommy Söderberg/Lars Lagerbäck avgå om det blir förlust?’. 4 738 svarade. 88 procent svarade ja.”

Trots stora framgångar i kvalspelet blev Lars Lagerbäck knappast mer populär med åren.

I juni 2008 skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut en sammanställning där sex svenska sportkrönikörer riktade hård kritik mot Lagerbäck med krav på förbundskaptenens avgång.

Efter att Sverige förlorat VM-kvalmatchen hemma mot Danmark i juni 2009 svarade över 85 procent av Sportbladets läsare ja på frågan om Lagerbäck borde avgå. Efter att landslaget missat VM efter 0-1 även borta mot danskarna yttrade Simon Bank i Sportbladet, Mats Olsson i Expressen och Johan Esk i Dagens Nyheter samma åsikt.

”Tiden hade hunnit i kapp honom, turen hade runnit i från honom och även om han krampaktigt grep om halmstrån som inte ens fanns visste han likaväl som vi andra:
Det är över nu, Lars Lagerbäck.
Det är dags att gå nu, Lars Lagerbäck”, skrev Mats Olsson.

I Expressens ”Allsvenska expertelva” med utvalda spelare från den svenska serien tyckte sju av elva spelare att Lagerbäck skulle bort. De som citerades talade om ett behov av att ”förnya” och ”fräscha upp” svensk fotboll.

Jag höll med dem alla.

Jag var aldrig någon stor beundrade av Lars Lagerbäck när han ledde det svenska landslaget. Det var självklart imponerande att alltid ta sig till mästerskap men min känsla var att Sverige aldrig gav sig själv chansen att lyckas fullt ut under Lagerbäcks ledning.

Vi hade etablerade spelare på den allra största fotbollsscenen. Henke Larsson, Fredrik Ljungberg, Patrik Andersson, Zlatan Ibrahimovic… Trots det handlade spelet mest om riskminimering och att hoppas på de berömda marginalerna. Till sist gick de också emot oss vilket bland annat gjorde att Sverige förlorade den där VM-åttondelen mot Senegal 2002.

Min bestämda övertygelse är fortfarande att Sverige då hade ett tillräckligt bra lag för att kunna styra matcherna på ett tydligare sätt. Hade Senegal besegrats låg sedan bara Turkiet mellan Sverige och en VM-semifinal mot Brasilien.

Därför var jag frustrerad och besviken. Jag ville se ett svenskt landslag som kombinerade den täta defensiven med en mer självsäker offensiv spelidé. Jag kanske var naiv men bevisligen inte ensam om den åsikten.

Därför är det svårt att inte bli provocerad över de nya populistiska vindarna. Jag älskar också Islands framgångar, jag beundrar vad Lagerbäck gjort med den lilla önationen och jag kommer på söndag gå hem till en av mina närmsta vänner som bjudit in till ”Islands-fest” för att heja på islänningarna i kvartsfinalen mot Frankrike. Men jag tycker fortfarande inte om Lars Lagerbäcks fotboll. Jag tycker fortfarande att det var rätt att han avgick 2009. Jag tycker fortfarande att han borde gått tidigare.

Tvärtom många kappvändare som nu snabbt glömt gamla synder:

Det är också lätt att följa opinionen. Här är lite siffror att jämföra med de 85-procentens krav på hans avgång 2009:

Det som provocerar mig är att Lars Lagerbäck hyllas inte bara för resultaten utan även för spelet av samma personer som var så urbota trötta på det svenska i början av 2000-talet. Att de som då högljutt förklarade hur de avskydde det ”tråkiga svenska landslaget” nu förutsättningslöst älskar precis samma tråkiga isländska spel. Att många till och om nu höjer rösten för att Lagerbäck ska ta över det svenska landslaget igen. De som hatade förbundskaptenen under tio års tid och gjorde hans yrkestillvaro på många sätt extremt prövande.

Det är självklart rätt att hylla Lasse Lagerbäck. Det är självklart motiverat att älska det Island just nu gör med fotbollsvärlden. Men vi måste också komma ihåg vår historia och stå för vad vi en gång tyckte.

Älska Island och älska Lagerbäck. Men stå för att ni en gång hatade precis samma fotboll. Står för att ni en gång satt på Råsundas familjeläktare och skanderade ”Zetterberg”  i protest mot två då pressade förbundskaptener.

Det gäller oss alla…