Under mina första år på Sportbladet fick jag se ett dokument från en internationell spelarövergång. Den visade den exakta pengafördelningen vid en affär mellan en allsvensk förening och en utländsk storklubb och det var många miljoner. Det märkliga var bara att 35 procent försvann till en helt okänd fjärde part i affären. Alltså varken någon av klubbarna eller den som utgav sig för att vara spelarens agent.

För de som följer fotbollen kan Telegraphs avslöjande om att tränare och klubbledare i andraligan Championship diskuterar mutor knappast komma som någon nyhet. Det räcker egentligen att förstå hur människor fungerar för att lista ut hur det går till.

Bara säsongen 2014/15 betalade klubbarna i Englands högstaliga Premier League ensamma 7,1 miljarder kronor i spelarövergångar. 1,5 miljarder betalades samma säsong ut till agenter. Sinnessjuka summor pengar i en värld som dessutom nästan helt saknar insyn. Det märks inte minst på Telegraphs tillvägagångssätt.

Trots tio månaders arbete har den engelska tidningen fortfarande inte kunnat bevisa att en enda muta betalats ut inom toppfotbollen. Med sitt minst sagt kontroversiella tillvägagångssätt att lura fotbollshöjdare i olika fällor har de egentligen bara kunnat bevisa att det går att muta stora namn inom toppfotbollen.

Var det någon nyhet då? Nej, knappast.

Det är närmast parodiskt att se hur de engelska fotbollshöjdarna nu står och låtsas vara chockade. Hur fotbollsförbundet FA skakar av avslöjandena kring Sam Allardyce och är så upprörda att de känner sig tvungna att sparka förbundskaptenen. Sanningen är att de redan måste ha vetat om att det här. Precis allt. Utan att visa minsta vilja att förändra det.

2006 var det BBC som gjorde det till ett prestigeprojekt att avslöja fotbollens smutsiga hemligheter. I programmet ” Undercover: Football’s Dirty Secrets” anklagades dåvarande Bolton-tränare Sam Allardyce för att tillsammans med sin son Craig, då spelaragent, ha accepterat mutor i utbyte mot att värva spelare.

Då, precis som nu, var skandalen ett faktum och det engelska fotbollsförbundet var piskat att agera. Välkände polis-profilen Lord John Stevens anlitades för att göra en total genomgång av spelarövergångarna i Premier League mellan den 1 januari 2004 och 31 januari 2006. Stevens och hans personal undersökte med hjälp av FA:s insyn totalt 362 affärer och kunde när han var klar lista 17 ”misstänkta affärer” med omständigheter som krävde ytterligare utredning.

I skymundan av Chelseas namnkunniga köp av Didier Drogba, Petr Cech och Michael Essien var fyra av de 17 misstänkta affärerna signerade Sam Allardyces Bolton. Ali Al-Habsi från norska Lyn, Tal Ben Haim från Maccabi Tel Aviv, Blessing Kaku från FC Ashdod och Julio Correa från Valladolid.

FA startade en utredning men kom 17 månader senare fram till att de saknade resurserna som krävdes och valde istället att be Internationella fotbollsförbundet Fifa om hjälp. Tio månader senare, nu över två år efter att Stevens publicerat sin rapport, återkommer Fifa med sitt svar:

”Fifa har undersökt var och ett av fallen och informerat FA i september 2009 att spelarkommittén inte har möjlighet att utreda anklagelsen eftersom för lång tid har passerat”.

Vid det här laget har allmänheten redan antingen glömt eller hunnit tröttna på skandalen och rubrikerna tystnar. Fram till 2011.

Då väljer spelaren Gael Givet, som en av få inblandade, att lyfta på locket. Tillsammans med sina advokater berättar den franske försvararen hur han inför övergången från Marseille till Blackburn Rovers 2009 blir uppringd av en skräddare i Manchester som berättar om den engelska klubbens intresse. Givet förutsätter att han jobbar för Blackburn.

Skräddaren i fråga, en herre vid namn Phil Black, hämtar sedan även Givet på flygplatsen för att köra honom till Rovers träningsanläggning men när affären är klar kräver han plötsligt pengar för besväret. Givet räcker motvilligt över 5000 pund i ett kuvert, sätter över ytterligare 15 000 på ett bankonto och ger till sist skräddaren ytterligare 30 000 via en check. Totalt handlar det om över en halv miljon kronor i dagens penningkurs.

– Av vad han får – 65 000 pund i veckan – tycker inte jag att 5000 är en särskilt stor present, säger Phil Black när The Sun 2011 avslöjar affären.

FA startar en utredning men Blackburn Rovers kan inte kopplas till mutan. Vem som tränade klubben vid tillfället för affären? Sam Allardyce. Men ingen skugga föll på managern.

Två år senare, 2011, har Sam Allardyce flyttat vidare till London-klubben West Ham och fått upp ögonen för norske anfallaren John Carew.

– Då tog en person som jag inte har någon lust att nämna namnet på kontakt med mig. Han uppträdde väldigt märkligt och skulle plötsligt vara med. Och säljandelen till mig, som redan var avtalad, blev plötsligt halverad för att andra skulle ha pengar. Jag vill inte hävda att Allardyce själv fick pengar här. Men det var en övergång med inslag som jag tyckte var obehagliga, vittnar Carews agent Per A. Flod nu för NRK.

Vi hoppar fram ytterligare tre år till februari 2014 men är kvar i West Ham. Sam Allardyce har fått in unge Ravel Morrison från Manchester United och med det ansvaret att förädla en av engelsk fotbolls största talanger – men problem uppstår. Enligt The Guardian kallas Morrison till ett möte där han uppmanas att byta agent till Mark Curtis, som även representerar tränaren Sam Allardyce samt West Ham-spelarna Kevin Nolan, James Tomkins, Jack Collison, Matt Jarvis, Andy Carroll, Jussi Jääskeläinen och Adrian.

Morrison avstår men beskriver hur managern fortsätter att ta upp frågan närmast på daglig basis. Till sist petas Morrison från laget av Allardyce med motiveringen att han har problem med en ljumske. Läkarteamet hittar dock inget fel på talangen och Guardian pekar samtidigt på ett historiskt mönster hur spelare från Allardyces lag har en tendens att byta till Curtis agentfirma. Men tränaren går fri samtidigt som Morrison lånas ut i tre olika omgångar innan han till sist lämnar West Ham 2015.

Det är alltså med den här historien Sam Allardyce anställs som engelsk förbundskapten av fotbollsförbundet FA den 22 juli 2016. Detta alltså trots att Allardyce utretts av FA själva misstänkt för oegentligheter i samband med minst två olika spelaraffärer. Men ingenting gick att bevisa, alla glömde och skådespelet kunde fortsätta. Från Allardyce, från FA, från Uefa och från Fifa.

Så vad kan vi då vänta oss när svallvågorna efter Telegraphs pågående granskning har lagt sig? Jag är rädd att ingenting kommer att hända – den här gången heller.

När allmänheten tröttnat på att läsa om skandalerna kommer tidningarnas rapporter att tystna. Sedan går det fort att glömma, vilket historien tydligt visar. Att FA, Fifa eller Uefa skulle släpa ut sina egna lik ur garderoben kan inte ens en fotbollsidealist som Karl-Erik Nilsson tro. Svenska fotbollförbundets ordförande som tillsynes förvånad beskrev hur han ”blev alldeles matt” När FBI började gripa Fifa-höjdare till höger och vänster om honom inför konferensen i Zürich 2015.

Det är många som blir rika på fotbollen och de kommer aldrig städa upp den värld som finansierar deras dyra middagar, fina bilar och lyxiga bostäder. Det krävs tyvärr någon från utsidan.

Problemet är att vi i media ytterst sällan får ett kikhål in till fotbollens stängda styrelserum – vilket är mer än uppenbart med tanke på vilka grepp Telegraph ansåg nödvändiga efter tio månaders utredningsarbete. Med en på många håll nedmonterad polisorganisation är jag inte särskilt förhoppningsfull till att någon kommisarie ska tycka att det är motiverat att avsätta stora resurser till att fälla fotbollshöjdare när det finns mördare kvar på gatorna heller.

Den dystra sanningen är istället att det här lär sluta precis som vanligt. Vi läser, vi upprörs, vi tröttnar och vi glömmer. Precis som 2006, 2011 och 2014. Och precis som med den där övergången under mina första år på Sportbladet.

Vi skrev om affären men ingen kunde bevisa att ett regelbrott begåtts. Efter att ha dunkat mitt huvud mot en betongvägg ett tag var jag till sist tvungen att konstatera. Det enda jag kunde göra var att läsa, uppröras och tröttna. Men glömma kommer jag aldrig.