Ett enkelt sätt att tjäna välbehövliga pengar eller en brinnande vilja till ett politiskt ställningstagande? Oavsett vilken avsikt Svenska fotbollförbundets hade med herrlandskampen mot Iran den 31 mars 2015 så är det damerna som nu tvingas städa upp i röran.

För tänk om det varit tvärtom. Tänk om det var Janne Anderssons landslag som tränat i Göteborg utan att veta när eller om en landskamp skulle bli av. Allt för att Svenska fotbollförbundet velat arrangera en dammatch 1,5 år tidigare.

Det är en parodi som pågår i Göteborg. Först skulle matchen spelas på torsdagen, sen hann det iranska laget inte fram och nu hoppas alla att den ska kunna genomföras på fredagen med uppmuntrande bilder som visar vad som ser ut som ett iranskt damlag på väg till Sverige.

Det här är inget annat än ett skämt och det är det svenska damlandslaget som drabbas.

När Svenska fotbollförbundet planerade herrlandskampen mot Iran i mars 2015 handlade det om att kunna sälja biljetter till Friends Arena trots en på pappret svag motståndare. Det hymlade inte ens förbundsordförande Karl-Erik Nilsson med.

– Det här kommer bli en väldigt uppskattad motståndare inte minst för den stora grupp iranier som är bosatta i Sverige, sa Nilsson i samband med presentationen.

Samtidigt var förbundet självklart medvetna om den storm av kritik som skulle komma mot att de bjöd in en nation som bryter mot mänskliga rättigheter och inte ens låter kvinnor se på fotboll i hemlandet.

– Vi är naturligtvis medvetna om att det finns stora utmaningar i Iran kring frågor som är fullständigt självklara för oss i vårt samhälle. Därför var det viktigt att krydda den här överenskommelsen med att dessutom spela en flicklandskamp mot Iran. Det tror vi också kommer vara en viktig pusselbit i vårt arbete för jämställdhet och mångfald. Och inte minst för att attrahera fler unga tjejer med utländsk bakgrund att komma och spela fotboll, sa Karl-Erik Nilsson.

Det lät ju bra och med det motkravet till Iran som effektiv PR-sköld tycktes de flesta acceptera att matchen skulle spelas i Solna. Erik Hamrén klev visserligen rakt ut i klaveret och fick också hård kritik för sina uttalanden (eller brist på uttalanden) inför matchen men efter 3-1-segern hyllade såväl Hamrén som spelarna publiken.

Sverige vann med 3-1 och 33 773 åskådare kom till Friends Arena för att se den betydelselösa landskampen. Allt frid och fröjd. Men det var ju det där med damlandskampen.

Visst kan det ses som en seger om matchen blir av. Visst finns det en poäng i att Sverige får ut Irans fotbollsdamer på den internationella arenan och därmed sätter ljus på fotbollsälskare som annars kämpar i motvind. Caroline Seger och Kosovare Asllani uttrycker det bra:

– De kan få känna en frihet och acceptans att få komma hit och spela, säger Seger.

– Jag tror att de skulle bli stora förebilder och det är därför man vill att matchen ska bli av. Det hade varit grymt om de kunde få spela i Europa och bli förebilder för den nya generationen, säger Asllani.

Men frågan är på vems bekostnad det här ska ske? Nu är det uteslutande på damernas med den bittra eftersmaken att de tvingas göra det för killarnas skull.

Herrarna fick sin landskamp, förbundet fick sin publikfest och damerna blev kvarlämnade med sopborsten för att städa upp skiten. Med en landskamp de själva inte kommer få ut någonting sportsligt av men som rycker sönder en samling som annars hade kunnat vara både givande och viktig inför kommande EM-slutspel.

Damernas matchanalytiker Andreas Janmyr, som ska förbereda damlandslaget taktiskt inför matchen, sammanfattar läget rätt bra:

– Vi har bland annat bilder från deras U19-lag. Sedan vet vi att de är väldigt duktiga på futsal. Så det finns ju duktiga fotbollsspelare.

Hade förbundet accepterat om herrlandslaget haft de förutsättningarna inför en landskamp?