Två matcher passerade – och Janne Anderssons första stora prövning har tonat upp sig. Den stavas John Guidetti.

2012 satt jag i Zagreb och såg en 19-årig John Guidetti ta landslaget med storm. Fokus var så stort på den blonda talangen från Manchester City att vi i pressen helt missade att Daniel Majstorovic skadade knäet allvarligt och haltade ut från träningsplanen dagen innan match. Alla stirrade på Guidetti.

19-åringen fick spela hela den andra halvleken den där kvällen på Maksimirstadion, varav de första 40 minuterna tillsammans med Zlatan Ibrahimovic, och var inblandad i både 2-1- och 3-1-målet för Sverige (Sebastian Larsson målskytt båda gångerna).

När matchen var över var känslan att Sverige inte bara hade hittat en EM-joker utan faktiskt en potentiell startman i Guidetti. Sen kom sjukdomen.

Det dröjde till 2015 innan jag såg John Guidetti prestera på samma nivå igen. Den här gången hade vi tagit oss till lilla Olomouc i östra Tjeckien och Sverige inledde ett redan klassiskt U21-EM med match mot Italien.

Jag vill påstå att Sverige aldrig hade vunnit EM-guldet utan Guidetti. Inte bara för att anfallaren väckte liv i laget när de höll på att besegras redan i premiären med sitt viktiga kvitteringsmål utan framförallt för vad han tillförde vid sidan av planen.

I ett Sverige där vi många gånger firar OS-silver lika högt som OS-guld så kom Guidetti med en mentalitet som innebar att bara seger var bra nog och att det egna laget var bra nog för att ta en seger mot precis vem som helst bara de slet tillräckligt hårt. Den ödmjuka kaxigheten smittade av sig på precis allt och alla under veckorna i Tjeckien.

När Guidetti efter en triumffärd hem lagt andra versen till ”Nya Sverige” och segersången till sist tystnat i Kungsträdgården stod vi kvar med hoppet att det här laget nu skulle ta steget in i a-landslaget och visa att den oro vi nog alla känt över tiden efter Zlatan Ibrahimovic var obefogad.

Flera U21-hjältar är  numera också ordinarie i a-landslagstrupperna, Victor Nilsson Lindelöf är på väg att etablera sig som en absolut nyckelspelare och Oscar Hiljemark har efter Janne Anderssons intåg spelat sig in i startelvan. Men det jag väntat på är i ärlighetens namn John Guidetti.

För det var ju nu när Zlatan försvann som den lilla blonda pojken från Manchester City skulle bli man och ta ansvar för allt från målskyttet till truppsämjan och biljettförsäljningen. Janne gav honom också chansen först mot Nederländerna och sedan, trots en inte alls övertygande insats i den första matchen, även mot Luxemburg. Men det har inte fungerat.

John Guidetti har inte blivit snabbare och saknar numera den självklarhet på planen som hjälpte till att göra honom så framgångsrik under de sena ungdomsåren. Det som är kvar är en ostoppbar järnvilja som 24-åringen ännu inte lärt sig kanalisera på rätt sätt.

Mot Luxemburg var John Guidetti som en racerbil som fastnat på treans växel. Han nötte på i samma tempo i 71 minuter utan att egentligen övertyga någon annan än sig själv.

– Jag tycker det här var min bästa landskamp någonsin, sa Guidetti efteråt.

Det kändes som ett sätt att försöka dämpa den besvikelse han själv ändå måste ha känt djupt inom sig. Jag kan i alla fall på stående fot säga minst en landskamp som var bättre.

Kroatien-Sverige i Zagreb 2012.

Då startade Ola Toivonen, precis som i EM-premiären mot Ukraina innan Erik Hamrén sedan petade Degerfors-sonen och Sverige försvann ur turneringen. Jag är ärlig när jag säger att jag väntat på John Guidetti ända sedan dess.

Men hur mycket tålamod ska vi ha? Hur många chanser ska John få?

Nu påstås det att Janne Andersson väljer den 30-årige Toivonen, som inte ens fanns med i truppen till matchen mot Nederländerna, från start. Med tanke på Toivonens form i klubblaget och Guidettis insats mot Luxemburg, adderat de slitna ben den myren till plan med all säkerhet inneburit, är det svårt att kritisera det valet. Det är helt enkelt rätt val.

Men när jag återigen sätter mig på Friends läktare i kväll kommer det inte vara med samma förväntan som om Guidetti spelat. Inte med samma innerliga önskan att det äntligen ska lossna för anfallet. För det är inte Marcus Berg och Ola Toivonen som ska leda Sverige i EM 2020, som måste anses vara nästa realistiska landslagsmål. Det är ju fel U21-duo. De kanske var – men är inte längre – svensk fotbolls framtid.

Tyvärr ser det ut som vi får vänta på den ett tag till. Frågan nu är om det är Guidetti vi ska vänta på?