När såg du senast på Sportspegeln? Frågan kom upp på redaktionen i dag och jag fick verkligen fundera. Har jag sett det i år? Nej, jag tror faktiskt inte det. Året innan? Högst tveksamt det också. Jag kan faktiskt inte med säkerhet säga att jag sett Sportspegeln någon gång de senaste fem åren.

Jag har inte tänkt på det innan och vet faktiskt inte när brytningspunkten kom men Sportspegeln har helt försvunnit ur min verklighet. Annat var det förr i tiden.

Lilla Sportspegeln med Tom och Jerry, Fredrik Berling, Bo A Orm och oförklarliga reportage från någon liten gymnastikgrupp i Åmål var inkörsporten till knarket och sedan var man fast. Söndagkväll innebar skolångest, en slät kopp kaffe för föräldrarna (och en chock för min sockernivå efter den buffé av godis som dukats upp de två kvällarna innan) och Sportspegeln på tv. Så var det bara.

Innan Christer Ulfbåge ens hade hunnit börja påa det första inslaget från Partillebohallen var morsan sedan länge försvunnen från tv-soffan (hon var inte en av de sportfrälsta tyvärr) och jag och pappa satt redo. Jag älskade det.

Nu tror jag på fullaste allvar att institutionen Sportspegeln är på väg att dö. För den som ogillar att tro och hellre vill veta kan jag meddela att Sportspegeln, precis som tidigare starka format Fotbollskväll och Hockeykväll, snart är borta. Det är bara att vända på kameran och titta på tittarna.

Ta MMS-siffrorna från sändningen i söndags. 563 000 personer rattade in programmet – en bra siffra – men det är när vi kommer till åldersfördelningen siffrorna kommer som borde skaka om hela tv-sporten i grundpelarna.

0,0 procent av tittarna mellan 15 och 24 år såg på Sportspegeln. 0,0. Inte en enda.

Tar vi oss upp i åldersspannet ovanför, de mellan 25 och 39 år, är siffran 0,3 procent (läs Marcus Leiby med vänner).

Det är istället i ålderskategorierna 40-59 (4,7 procent av dem såg på Sportspegeln) och 60+ (17,1 procent) vi hittar Sportspegelns tittare. Sanningen är alltså att tittarna (och därmed programmet?) är föråldrade.

Varför det är så är inte heller det särskilt svårt att förstå. Både våra vanor och våra intressen har förändrats drastiskt sedan jag var elva år och knarkade ostbågar och Ulfbågar.

Då brydde jag mig om allt från backhoppning till formel 1 och cykel. I dag är mitt intresse med få undantag avgränsat till svensk och internationell fotboll. Där kan Sportspegeln aldrig konkurrera med sociala medier, webbsidor, poddar och internationella nätprogram när det kommer till snabbhet, exklusivitet eller fördjupning. Sportspegeln är på söndagen i praktiken sist med informationen och har inte heller möjlighet att gå på djupet med sitt breda och folkliga anslag.

Detsamma gäller om du gillar hockey, skidor, motor eller gymnastik. Notera att jag skriver ”eller” och inte ”och” där mellan den näst sista och sista idrotten. Min känsla är nämligen att den översvämmande informationen vi numera möts av via internet har förvandlat den gamla sortens sportälskare.

Den nya tiden ger nördar som vet allt om sitt Liverpool FC, Tampa Bay Lightnings eller Rospiggarna istället för allätare som vet lite om allt från handbollens topplag till dambasketens främsta svenska spelare. I den världen finns det ingen plats för Sportspegeln och det syns tydligt på siffrorna.

Det intressanta blir vad SVT kommer göra nu? Kanalen skryter ofta med att de har ”Sveriges största sportredaktion” men när produkten och publiceringsformen (på nätet har Sportspegeln bara mellan 7000 och 13 000 tittare) är på väg att bli uttjänt samtidigt som prissättningen på rättigheterna till liveidrott sedan länge kastat SVT ur arenan (bortsett fotbollsmästerskapen men det känns faktiskt mest som en tidsfråga) är frågan vad licensbetalarna betalar för? Där har SVT en utmaning, minst sagt.

Men med tanke på att jag inte sett programmet på fem år kan jag knappast påstå mig vara särskilt orolig över Sportspegelns framtid. Dess vara eller icke vara har, på många sätt tyvärr, försvunnit från min verklighet. Jag har andra saker att oroa mig över.

Som att bara 21 777 personer letade sig till Friends Arena för att se VM-kvalet mot Bulgarien i måndags. Det är ett större problem för mig och svensk idrott i stort.

Men med avspark en måndag klockan 20:45 är det inte särskilt svårt att förstå alla de som uteblev. Varför ta sig ut till Solna vid 19:30-snåret, proppa munnen full med popcorn på någon grönrutig hamburgerrestaurang och fylla öronen med Roberto Vacchi i väntan på avspark för att sedan se matchen med kikare från Friends översta etage (där biljettpriserna med lite god vilja kan beskrivas som rimliga) innan du är hemma vid midnatt när du kan sitta bekvämt hemma i tv-soffan och se matchen gratis samt få ungarna i säng i tid och ändå hinna ladda om till tisdagens arbetsdag istället?

Skulle du mot förmodan inte ha Kanal 5 kan du ju alltid streama matchen och samtidigt diskutera petningen av Guidetti direkt med Sveriges fotbollsexpertis på Twitter samt raljera över de gamla fotona på Berg och Toivonen där de ser ut som det snart insomnade popbandet Kent 1997 på Twitter, Insta och Snap.

Ja, det eller se höjdpunkterna i Sportspegeln sex dagar senare förstås.