Det är kvällen som drabbar mig som få andra fotbollskvällar. Det är den 27 oktober 2014 och Malmö FF tar emot Brommapojkarna i fotbollsallsvenskan.

På bortaläktaren står Anders Ungh – som vanligt ensam i sin randiga tröja för att heja fram sitt älskade BP. Ungh har blivit en stor profil i Fotbollssverige tack vare sin sällsynta böjelse för Bromma-klubben. Så fort BP spelar inom en radie av 30-35 mil från Unghs hem i Ystad finns han på plats för att stötta. Alltid ensam.

Men den här kvällen i Malmö är inte som alla de andra. Den här gången har Brommapojkarna och Anders Ungh sorg. Två veckor tidigare har Pontus Segerström gått bort i cancer och på bortasektionen hedrar Anders Ungh sin spelare med Segerströms tröja, två tända ljus och en röd ros.

– Det är min lilla hyllning. Det är vad jag kan göra mer än att skänka pengar till Cancerfonden och Pontus familj. Det har varit så jobbigt allting. Jag är helt chockad över det som hänt.

Han vänder på matchtröjan och visar framsidan. Hela BP-laget har skrivit sina autografer. Han pekar på Pontus Segerströms och säger:

– Där är den. Närmast hjärtat!

 

Det går inte att göra annat än att beundra Anders Unghs engagemang för fotboll i allmänhet och IF Brommapojkarna i synnerhet. Därför blev jag extra glad när jag i dag läste om 14-årige Emmanuel Masmejan från Schweiz.

Precis som många av oss andra fastnade Emmanuel i tidig ålder för en fotbollsklubb. Tyvärr för Emmanuel heter den klubben FC Le Mont.

Inte för att det är något fel på Le Mont. Trots att staden bara har drygt 7000 invånare spelar fotbollslaget i landets näst högsta liga och ställdes i lördags mot nyligen degraderade jätten FC Zürich.

Inte nog med det. Emmanuel Masmejan kunde efter matchen jubla åt att gästerna stått för en praktskräll och räddat hem 1-1 mot den gigantiska förhandsfavoriten. Problemet var bara att han inte hade någon att fira med.

De två vänner Emmanuel den 14 februari 2014 grundade lagets supporterklubb tillsammans med har sedan dess hunnit tröttna. Men inget har kunnat släcka 14-åringens passion. Av de 8489 åskådarna på Letzigrund i Zürch var Emmanuel den ende som höll på gästerna. I Blick kallas han “Den ensammaste supportern i Schweiz”

– Det verkar som om jag är den ende supportern här. I dag också, säger 14-åringen.

FC Le Monts klubbledning skrotade tidigt tanken på att organisera en bussresa till Zürich för supportrarna. Istället erbjöd de en bil. Efter att Emmanuel Masmejan varit den ende som anmält sitt intresse ställdes även bilresan in. Men till Zürich skulle han.

Lösningen blev att 14-åringen bjöds in att åka med lagets spelarbuss.

– Jag ser på alla matcher. Hemma som borta. Så länge mina föräldrar inte tvingar mig att åka någonstans med dem.

Det börjar närma sig match. Samtidigt som spelarna laddar i omklädningsrummet tejpar Emmanuel upp sina banderoller och monterar sina flaggor. När matchen kommer igång tar han plats bakom sin trumma och sjunger. Oavbrutet.

När en funktionär frågar om Emmanuel vill ha något att dricka är svaret kort.

– Inte nu. Jag måste sjunga.

Enda gången han får en rimlig chans att överrösta hemmapubliken är när Ridge Mobulu tystar Zürich-fansen med sitt 0-1-mål. Emmanuel är vild av glädje och slänger sin medhavda konfetti i luften.

Först i halvtid tar 14-åringen en paus från sångerna och går ned från läktaren för att köpa en hambugare. Han har kiosken på bortasektionen helt för sig själv.

– Jag har aldrig varit med om det tidigare, säger kvinnan bakom disken.

Sedan är det dags för avspark igen.

”Alleeeeez Le Mont!”

Tidigt i andra halvlek kvitterar slovenen Dzengis Cavusević gästernas ledning men när slutsignalen ljuder är skrällen ändå ett faktum. En segerrusig Emmanuel springer fram till staketet och gör vågen med spelarna. Sedan rullar han ihop sin flagga och beger sig mot spelarbussen.

Nästa vecka är det dags igen. Då är det bortamatch mot ligajumbon FC Wohlen. Att Emmanuel kommer vara på plats är säkert. Att han kommer vara ensam ännu säkrare.

Jag hoppas att hans supporterkarriär blir lika lång som Anders Unghs.

Se hela klippet hos Blick!