”Det brinner på andra sidan gatan”, säger någon.

Jag tittar ut genom redaktionsfönstret och utanför byggnaden rakt över bron (ett av många hus i Stockholms centrala delar med sådär smärtsamt modern arkitektur och i det här fallet dessutom kryddat med vad som ser ut som röda och gula godisremmar löpande längs fasaden) står mängder med människor uppradade samtidigt som två brandbilar fyller luften med oljud. Det är full utryckning men det är inte sirenerna jag hör i mitt huvud.

”…your defence is terrified – Will Grigg’s on fire! Nanananana…”

När jag kom hem från jobbet många timmar senare kom jag på mig själv med att fortfarande nynna på melodin. I dag, dagen efter, samma sak. I somras höll det i sig i en månad. Till sist gick till och med min flickvän runt och sjöng på tonerna trots att hon är närmast dödligt allergisk mot all slags aktivitet som innehåller en boll. Vi får se hur lång tid den kommer sitta i den här gången.

Men den väckte i vilket fall en undran. Vad hände med Will Grigg? Ni minns killen som inte spelade en minut i EM men ändå blev hela turneringens mest omtalade spelare. Som blev så populär att han av 55 utvalda journalister kuppartat röstades fram till Europas 25:e bäste fotbollsspelare (före Kevin De Bruyne samt Pierre-Emerick Aubameyang och bara sju placeringar bakom Zlatan Ibrahimovic) i Uefas årliga omröstning.

Hur går det egentligen för honom?

En enkel googling ger det snabba svaret. Det om imponerande fem mål på 13 matcher för nykomlingen Wigan och en åttondeplats i Championships skytteliga trots att laget parkerar näst sist i tabellen. Jag fortsätter bläddra bland svaren och den 10 oktober dyker hans namn upp igen inför Nordirlands VM-kval mot Tyskland.

– De nordirländska fansen kommer i alla fall ha en enorm fördel mot våra supportrar eftersom vi saknar en sång i klass med ”Will Grigg’s on fire”, sa Tysklands förbundskapten Jogi Löw inför mötet trots att Grigg själv tvingades tacka nej till samlingen då 25-åringen skulle bli pappa i dagarna.

Men intervjuerna lyser med sin frånvaro. Jag hittar faktiskt ingen av den längre typen sedan jag själv träffade Grigg i Parc des Princes katakomber den 25 juni efter Nordirlands uttåg ur EM. På Twitter är det också bara ströuppdateringar från 25-åringen. Ett par sponsormeddelanden och något om att han fått en ny Mercedes. Vad jag däremot hittar är en annan intressant intervju.

Det är en skoltidning i Durham som på torsdagen publicerade en intervju med Gala Rizzatto. Det var hon, en gång hyllad italiensk popdiva, som skrev originalsången som de irländska fansen i somras gjorde till en världsangelägenhet.

”Freed from Desire” var redan i mitten på 1990-talet en världshit och toppade listorna i Frankrike, Belgien, Ryssland, Spanien och Brasilien samt sålde platinum (en miljon ex) i Storbritannien och diamant (10 miljoner ex) i Frankrike. Men några pengar har Gala själv aldrig sett röken av – varken då eller nu.

– Folk tror att den här sången gett mig miljoner men det stämmer inte. I praktiken gav den mig samma inkomst som en sekreterare tjänar. Det är den där gamla klyschan. En ung artist som skriver på ett uselt kontrakt och blir utnyttjad.

Gala berättar samtidigt att orginallåten som av en händelse handlar om just pengar – eller brist på pengar – och förhållandet till livet utan dem. Inspirationen kom under en dag i New York när den italienska sångerskan först åt middag på en lyxrestaurang centralt i staden tillsammans med en grupp ekonomiskt lycklig lottade människor som ändå ägnade hela måltiden åt att klaga över vad de inte hade. Ett större hus. En häftigare bil.

– Sen, senare samma kväll, åkte jag för att träffa min pojkvän i Harlem hos hans kompisgäng. Åtta av dem bodde i ett rum med råttor som sprang över golvet men de hade alla stora leenden på sina läppar, spelade musik, dansade och åt på golvet tillsammans. Jag bara ”wow”. Jag såg lycka i de människorna som inte hade någonting och total olycka och frustration hos de som hade allt.

Refrängen ”Freed from desire, mind and sense are purified” stal Gala från en buddistisk bön och sedan var superhiten ett faktum.

Med tanke på låtens budskap var det med andra ord väldigt passande att det var tippade slagpåsen Nordirland som 20 år senare plockade upp den inför mötena med världsfotbollens alla bortskämda miljonärer. Och att den handlade om killen som inte fick spela en enda minut i turneringen med ändå kom att skänka glädje till miljontals.

På samma sätt känns det också passande att sången återigen intagit själva centralbanken i min hjärna precis just nu.

För i dagarna presenterade Fifa planer på att spela upp till 100 matcher under ett VM-slutspel samtidigt som Uefas nye president Alexander Seferin berättade om tankar på att flytta Champions League-finalen till New York och spela matcher på lördagar för att höja inkomsterna från den asiatiska marknaden. De påstår sig båda vara ”ideella organisationer” som ”ska värna fotbollens bästa” men agerar gång på gång på rakt motsatt sätt.

De borde lyssna på ”Freed from desire”. De borde lyssna på Gala.

– Folk tänker kanske ”fotboll, pengar och miljoner”. Men nej! Fotbollssupportrar är hela idrottens hjärta. De älskar sporten och spelarna så mycket. De tjänar inte en krona på att gå och se en match men de gör det för att de älskar det. Vad tjänar de på det? Ingenting. De är bara folk som gillar idrott. De gör det för att de älskar fotboll.

Snart ska jag promenera hem från kontoret. Brandbilarna är sedan länge borta och folket utanför kunde snabbt återgå till sina arbetsplatser.

Jag är tacksam att ingenting allvarligt hände men också glad att larmet gick igen. Inte det i den smärtsamt moderna fastigheten eller från de uttryckande brandbilarna utan det som i samma stund började ljuda i mitt huvud.

Larmet i sången som en gång handlade om de materiella tingens betydelselöshet men förvandlades till en sång om en irländsk bänknötare. Sången om ideal, hjältar och fotbollspassion långt bortom fotbollspamparnas giriga händer.

”…your defence is terrified – Will Grigg’s on fire! Nanananana…”