Här sitter vi på världens kanske mäktigaste fotbollsarena med Europas fotbollsögon riktade mot vårt svenska representationslag.

Och där står Janne Andersson och vänder en flintastek.

”Har du bokat bastun, Wettergren?!”.

Vi måste stoppa den moderna fotbollsutvecklingen. Nej, jag talar inte om galenskapen Nations League som ingen ännu lyckats förklara de exakta förutsättningarna för. Inte heller de föreslagna förändringarna av Champions League som skulle välta hela klubbfotbollen över ända.

Nej, det finns ett ännu mer braskande problem. En utveckling som är här och nu. Jag talar om den moderna fotbollsestetiken. Eller den totala avsaknaden av den.

Vi är på Santiago Bernabéu men det ser inte ut som Janne Andersson är på väg in i världens kanske mäktigaste fotbollsarena när han kliver ut ur spelartunneln. Nej, det är en annan scen vi ser framför oss.

10 juni. 07:50. Sommarsolen har väckt de sovande i den illa parkerade husvagnen som balanserar på tomtgränsen på Böda Sand. Dörren slås upp och ut kliver en yrvaken Janne Andersson i helblå träningsoverall på jakt efter någon som kan hjälpa honom att vika upp campingbordet så att frukosten kan serveras.

Gräset är vått av dagg och overall-Janne är irriterad.

”Wettergren! Har du tagit mina Foppa-tofflor nu igen?!”

Den blåa skapelsen till klädesplagg Andersson lagt sig till med för tankarna till Lasse Lagerbäck men ännu mer till Galenskaparnas musikvideo till ”Man ska ha husvagn”. Det är 33 år sedan den kom ut. Det är lika många år sedan den blå träningsoverallen som framhäver det den ska gömma och gömmer det den ska framhäva borde ha bränts eller begravts.

Pep Guardiola har sin horribla grå hoodie. Gareth Southgate sin smärtsamma best man-outfit. Spaniens förbundskapten Robert Moreno såg på måndagen ut att komma direkt från en Coldplay-konsert men han är åtminstone bara vikarierande.

Janne Andersson är förbundskapten för ett av svensk fotbolls två representationslag. Vi måste ställa högre krav än så här.

Skjorta är ett minimum. Kavaj önskvärt. Folkdräkt det enda acceptabla undantaget.

Rädda det svenska anseendet. Stoppa den moderna fotbollsestetiken. Bränn Janne Anderssons landslagsoverall!

OBS: Genrebild.

Åh nej, Stefan, Viktor, Fredrik och Filip har råkat tvätta sina ulltröjor i 40 grader igen! Nu räcker de inte ens ner till navlarna på dem och gör att de ser ut som fyra gamla Spice Girls-fanatiker som vägrat byta klädstil sedan storhetstiden på 90-talet. Hur ska Stefan, Viktor, Fredrik och Filip (vi kan kalla dem SVFF för enkelhetens skull) nu lösa det här?!

SVFF googlar efter närmaste klädbutik. Det finns 46 stycken inom en kvarts bilresa från lägenheten. Men nu vill ju kompisgänget inte ha vilka tröjor som helst.

Nej, det ska vara kamelull. Av finaste kvalité. De där typen av tröjor som smeker dem över huden lika ömt som en älskande mor när de tar dem på sig och värmer lika väl som om ovan nämnda mor var en nybastad finländska. Två av butikerna bara några minuter från SVFF:s lägenhet har den typen av tröjor. Men nu blir det knepigt. Vilken ska SVFF välja?

SVFF googlar affärerna och börjar läsa recensionerna. Den första butiken ligger bara 100 meter från lägenheten och har sex nybastadefinländskamorströjor i lager. Den får i recensionerna också beröm för sin otroligt vänliga personal, sina generösa öppettider och sina överkomliga priser. Det enda minuset SVFF hittar är att personerna som syr tröjorna verkar vara importerade straffarbetare som jobbar inhumant många timmar om dygnet, har fått sina pass beslagtagna av arbetsgivarna och saknar realistisk möjlighet att såväl protesterade mot arbetsförhållandena som att säga upp sig och lämna landet. Ett stort antal av dem verkar också sorgligt nog ha omkommit under tillverkningsprocessen de senaste åren. Exakt hur många debatteras det om och om det berodde på de giftiga kemikalierna eller andra orsaker verkar också vara oklart.

Nåväl, den andra butiken ligger i alla fall 600 meter från SVFF:s bostad. Den har också sex nybastadefinländskamorströjor i lager och får också beröm för sin otroligt vänliga personal, sina nästan lika generösa öppettider och nästintill fullt lika överkomliga priser. De här tröjorna verkar dessutom vara tillverkade i länder där arbetarna har kollektivavtal, är rimligt betalda och jobbar i en säker arbetsmiljö.

Så vilken butik ska SVFF välja?

Det är inte så att det där med arbetarnas situation är oviktig för SVFF. SVFF är fina medmänniskor och vill alltid allas bästa. Men det är ju ändå 500 meter längre till den andra butiken. Inte för att SVFF behöver gå de 500 meterna. Nej då, de har både chaufför och en stor fin buss att åka i men SVFF tycker ändå att det är lite jobbigt att kanske behöva sitta några minuter extra i bilkö. Helt i onödan liksom. Dessutom blir SVFF:s 26 polare som de ska träffa lite senare på kvällen så griniga om de tvingas vänta.

Nej, det får nog ändå bli affär nummer ett. Det hjälps liksom inte. Men då kommer SVFF på en obehaglig tanke.

Tänk om människorna på gatan ser SVFF när de går in i butiken. Och tänk om de tror att SVFF inte är fina medmänniskor som alltid vill allas bästa. SVFF tycker faktiskt att det hade varit väldigt obekvämt.

Då får SVFF en idé!

Om de skulle ta med sig sin kompis Krille Kommunal, som kan lite mer om det här med arbetsrättsfrågor, när de köper tröjan. Då kan ju Krille Kommunal berätta för personalen exakt hur usla de där tröjorna som SVFF ska köpa faktiskt är. Och då kan butiken berätta för fabriken att de inte kan behandla sina anställda sådär illa längre. Det vore ju väldigt bra för alla inblandade. Då skulle ju SVFF till och med hjälpa till att förändra situationen till det bättre. Jag menar, om de inte går in i butiken och köper den där usla tröjan så kommer ju personalen där aldrig få höra exakt hur usel den är och då kan de ju inte berätta det för fabriken så att arbetarna kan få det bättre där. Och det vore ju väldigt illa. Då vore det ju till och med fel av SVFF att gå till den andra butiken med de rättvisa arbetsförhållandena.

Med näsorna i vädret hoppar SVFF in i sin buss där Krille Kommunal redan sitter och väntar. En otroligt bekväm minut senare är de framme vid butiken och samtidigt som SVFF försöker få igen skynkena till provrummen så hör de hur Krille Kommunal påbörjar sin föreläsning för personalen. När SVFF kommer ut ur provrummen igen är uppläxningen över och de kan med gott samvete betala för sina nya fina tröjor.

På kvällen får SVFF mycket beröm för sin tröjor av de 26 kompisarna. De är också precis lika sköna som en smekning från en älskande mor och lika varma som om ovan nämnda mor var en nybastad finländska. Men framförallt är det samvetet som värmer SVFF. För i dag har SVFF gjort en riktigt god sak för att förändra världen. I dag har SVFF köpt fyra riktigt usla tröjor.

SVFF är så nöjda med sina nya tröjor att de lägger upp bilder på dem i sociala medier. Det visar sig då att det finns fler som tycker de är fina och snart får butiken beställa in fler tröjor. Och vantar. Och sockor. Och mössor. De där dåliga arbetsförhållandena verkar de nya kunderna inte tänka så mycket på för de vet ju som alla andra i staden att om SVFF handlar i butiken kan det ju inte vara så jävla illa. För SVFF är ju en fina medmänniskor som alltid vill allas bästa. Det vet alla. Det har SVFF till och med skrivit i sina Tinder-profiler.

Nu säljer butiken så många tröjor, sockor, vantar och mössor att fabriken tvingas ta in ännu fler gästarbetare för att se till att lagret inte är slut när SVFF kommer tillbaka följande vinter. För tillbaka kommer SVFF. År efter år efter år. För att få sina tröjor. Och för att förbättra världen.

Heja, SVFF!

*Det här är en fiktiv text och alla likheter med verkliga händelser eller karaktärer (som till exempel Svenska fotbollsförbundets val att placera årets januariturné i Qatar) är en ren slump.

Den första veckan på OS var det svensk medaljfest nästan varje dag med totalt fyra guld och två silver. Sedan anlände kung Carl XVI Gustaf.

Kungen inledde med att få se Sverige bomma guldet i damstafetten till Norge och har sedan dess även sett svenskarna gå medaljlösa från favoritgrenar som slopestyle, längdstafett och skidskytte. Regenten har visserligen fått bevittna Tre Kronor vinna en hockeymatch men också osannolikt nog sett Sveriges två första förluster i curling.

Redan innan onsdagens sprintstafetter i skidor uppmärksammade såväl Sportbladet som Dagens Nyheter ”Kungaförbannelsen” som svept in över den svenska OS-truppen. Det har nu gått så långt att till och med kungen själv tror att han bär på negativ energi.

Efter att de svenska damerna förlorat guldet i sprinstafetten till USA (!) och herrarna trots en lovande dag slutat på fjärde plats frågade Sportbladet om Carl XVI Gustaf tror att damsilvret ändå innebär att förbannelsen är bruten.

– Nja, vi kan väl hoppas det i alla fall. Vi har i alla fall några tävlingar kvar. Sedan är vi aldrig ensamma i spåret och motståndarna är tuffa. Vi ska ha lite tur också, sa kungen.

Nu är det lätt att sitta här och hoppas på tur men kan vi inte istället bli lite handlingskraftiga och verkligen ta tag i det här för Sverige brinnande problemet. För visst måste det finnas något vi kan göra? Vi googlar!

”Bryta negativ energi”

”Bli av med en förbannelse”

Det tar inte lång tid innan träffarna börjar se lovande ut. För trots att det här med förbannelser för många säkert ser ut som en påhittad sak så finns det gott om konkreta lösningar.

Terry Evans, som kallar sig medium, jämför de dåliga energierna med en demon. ”Ibland är det som om jag tittar på en grotesk mask, som ger mig ett budskap: Var vaksam, här lurar en demon”, skriver Evans men blir tyvärr inte särskilt tydlig i hur han jagar bort de där demonerna.

Tarotguiden Anna är mer hjälpsam.

”Tänd ett stearinljus. Ställ dig upp och släpp ner dina axlar och ha en bra hållning, blunda och ta upp dina händer med handflatan uppåt. Sträck upp dina händer upp mot skyn och andas lugnt och skönt.

Be om det högsta goda kosmiska ljuset att sänka sig ner över hela dig som en ljusbubbla. Känn och ta emot det heliga ljuset. Ta ner dina armar och håll upp handflatorna. Be sedan ärkeängeln Mikael komma… Låt det ta den tid det tar och ge dig mod att stå upp och ta itu med din rädsla och berätta vad rädslan är eller din oro och släpp det till Mikael, bara släpp, be om nästa steg för att konfrontera din oro eller rädsla…

Andas, ta emot styrkan som han ger dig. Din upplevelse är trygg och låt känslor komma som kommer. Känn befrielse och tacka Ärkeängeln Mikael. Du kan också be Ärkeängeln att ge det högsta kosmiska ljuset på de andra i din familj av kärlek. Du är hörd!”

Det var väl inte så svårt? Om det ändå inte skulle ha någon effekt att kungen tänder ljus och tackar änglar på sitt lyxhotell i kväll så ska svenska folket inte behöva frukta för det. Hjälpen är på väg!

Kristallakademien tipsar till exempel om sex stenar. Favoriten svart turmalin råkar också vara som klippt och skuren för den OS-förbannelse som omger vår kung eftersom den ” inte bara stärker auran runt den som bär den på sig utan även i byggnader som har en annan form för energifält”. Perfekt på en förbannad skidarena.

Den pålitliga sajten Familjeliv står självklart inte heller svarslöst i det här folkligt engagerande dilemmat. Bland tipsen finns tricket att röka salvia i ditt boende (även fast det påstås lukta något fruktansvärt), meditera, utöva feng shui eller att helt enkelt ”stänga dig”. Det är ”bara att man bestämmer sig och säger till sig själv att man är STÄNGD!”.

Du är stängd, kungen! Hör du det?! STÄNGD!

Skulle det här mot förmodan inte hjälpa kan vi kanske hjälpas åt att skramla ihop till en ”aurarening” åt Carl XVI Gustaf. För blott 350 kronor kan vi komma över den här typen av behandling som innebär att en pendel hålls framför var och och ett av kungens sju huvudchakra. ”Du behåller kläderna på och behandlingen innebär ingen fysisk beröring”, kan vi lugna kungen med och tipsa om att så kallad ”Chakrabalansering” också kan utföras på distans.

Låter allt det här för flummigt finns det också mer handfasta tips. På ett healingforum får vi upplysningen att hälla stora mängder salt i tvättmaskinen när kungen ska tvätta sina kläder. Kungen bör också hänga upp kristaller i fönstren och klappa/banka på sina möbler.

Smek soffan, kungen! Smek den!

Ännu mer handlingskraftig är en häxdoktor som är generös nog att skänka bort några effektiva lösningar. Under rubriken ”Hur man tar bort en förbannelse” står bland annat följande tips att läsa:

”Om man finner ett misstänkt föremål i sin närhet som lagts där i syfte att förbanna eller skada på magisk väg är det vanligaste sättet att göra sig av med det och därmed avvärja hotet, att bränna föremålet. Vissa urinerar eller häller salt på det först och tar upp föremålet utan att vidröra det.”

Om kungen skulle stå och bränna upp eller urinera på kvarglömda norska flaggor utanför skidarenan hade det kanske väckt lite väl mycket uppmärksamhet. Så, vad har vi mer?

”Har man trampat i ett utlagt pulver eller förgiftats genom fötterna, tvättar man sig och gnor fötterna ordentligt från knäna och ner och ut via tårna. Vattnet bör i dessa fall kastas mot ett träd eller vid en korsväg eller i annat rinnande vatten.”

Vid ”mildare förbannelser” (vilket det här egentligen inte är) finns också några enklare övningar:

1. Rulla ett rått ägg motsols och nedåt från hjässan till tåspetsarna i minst 20 minuter. Kasta sedan ägget norr över vänster axel vid en korsväg om problemet är allvarligt (Ja, det här gäller dig kungen) eller krossa det mot insidan av en toastol om förbannelsen är av det mildare slaget.

2. Blanda tre flaskor mörkt öl och en matsked salt med vattnet i ett badkar. Rör om blandningen motsols och bada i minst åtta minuter.

Om någon nu ser en äldre herre i svenska OS-kläder irra runt i det sydkoreanska snabbköpet i kväll vet ni med andra ord vad som gäller. Peka bara kungen mot äggen och ölen, ge honom en klapp på axeln och tacka honom för den insats han gör för Sverige.

Mot gulden!

Talents som flyger första klass, landslagslegendaren Kim Källström som skickas till Sydkorea i ett dygn (!) och en framtid med såväl OS som allsvenskan på programmet. Men det fanns en gång ett annat Eurosport också. Låt mig ta er med till tiden innan den amerikanska jätten Discovery köpte den franska sportkanalen. Låt mig ta er med till en sliten kontorslokal i Sundbyberg utanför Stockholm där alla sändningar en gång kommenterades och som jag själv brukade kalla min arbetsplats.

”Jävla snigelätande baguette-huliganer!”

En av Eurosports mest profilerade fotbollskommentatorer är inte glad. I dag heller. Sändningslistorna från kontoret i Frankrike dröjer och med bara timmen kvar till kvartsfinalen i Afrikanska mästerskapen är frustrationen total.

Vi var många som förstod honom. På den här tiden var Eurosport ett extremt toppstyrt företag med sitt epicentrum i Paris. Det var där alla stora beslut togs, det var där ALLA mindre beslut behövde godkännas och det var där fransmännen som i grunden var totalt ointresserade av vad som egentligen pågick i Sverige satt.

När en person på Sverige-kontoret en gång i mer eller mindre panik ringde till den tekniska supporten i Paris fick han tre ord till svar.

– No. Go away! (Klick)

Fransmännen hade inte tid med lilla Sverige och visst gick det att förstå. I den vitlöksdoftande nationen var Eurosport sportkanalen nummer 1. Tunga rättigheter som cykel och tennis drog stora åskådarmassor samtidigt som samma sändningar i Sverige ibland bara sågs av en handfull människor. Men sändas skulle det. Hela tiden!

För att fylla kanalen dygnet runt verkade det till sist tävlas i att få in de allra mest obskyra sporterna i tablån. En julhelg sände Eurosport på fullaste allvar VM i Sten, sax och påse.

Sverige-kontoret gjorde trots allt vad de kunde för att rekrytera kunniga kommentatorer. Extrem expertis knöts till sändningarna men resultatet kunde också bli att kommentarerna tvingades vikariera för varandra – med minst sagt blandat resultat.

– Du, kan du hoppa in? Det är panik. Kommentatorn har inte dykt upp, fick en av Eurosports vassaste tennisröster en dag höra.

Absolut, jag ställer upp. Vad är det jag ska göra?

– Surfing…

En annan gång lade servrarna helt ner. Efter rykten om en vattenläcka ringde en kollega ner till serverrummet i Paris varpå en vild och smått panikartad fransmän skrek på bruten engelska.

– There’s water to our knees!!!

Det var samtidigt att beskriva som en vanlig dag på bygget i Sundbyberg.

Bland kommentarerna var det framförallt två namn som stack ut. Det ena var Roberto Vacchi – nu talent i Discoverys organisation där han fått hedersuppdraget att referera skidtävlingarna men som då kommenterade cykeltävlingen Tour de France från sin egen källare. Vacchi var stjärnan med stort S och det var som om de mindre namnkunniga kommentatorerna nästan hukade när den högljudde cykelprofilen ett år klev in på den stora konferensen i centrala Stockholm.

Men så stod de trots allt också i tacksamhetsskuld till Vacchi då tittartävlingen under Tour de France hade finansierat hela konferensens efterfest. Annars hade det inte blivit någon mat, lät ledningen meddela.

Men trots att Roberto Vacchi var stjärnan så var det ett annat namn som behandlades med ännu större respekt bland kollegorna på Eurosport. Kim Hartman må ha oturen (eller turen) att dela namn med skådespelaren bakom en av karaktärerna i serien ”Allo, allo, emliga armén” men är oomtvistligt en av Sveriges vassaste sportreferenter. Kanske den allra bäste.

Om du inte vet vem Hartman är så har du aldrig sett snooker på svensk tv och har du inte sett snooker på svensk tv så har du sannerligen missat något. Hartman är något i dag så ovanligt som tystnadens mästare. Idrotten får ta plats, kännas och låta utan att någon kommentator tallar på upplevelsen. Det är först när det verkligen är motiverat Hartman stjäl syre från stjärnorna på golvet.

Det gick också många skrönor om Hartman på redaktionen under den här tiden. Undertecknad har själv sprungit på snooker-nestorn i fikarummet sörplandes på en kaffe framför tv:n där hans egen (!) livesändning då rullade för fullt. En klassisk historia (som jag inte vet om den egentligen är sann) är annars att Hartman en gång lade ner headsetet mitt under brinnande direktsändning uppe på kontoret, klev ut genom dörren, tog hissen ner och promenerade de 200 meterna bort till Sundbybergs centrum där han klev in på puben, beställde en öl och bad bartendern slå på Eurosport på tv:n. När ölen var slut gick han samma väg tillbaka igen, tog hissen up, klev in i båset och kommenterade kort:

– Stephen Lee ja. Han pustar och pustar, blir lite röd i ansiktet emellanåt. Påverkar hans vikt hans spel, undrar någon. Har han dålig kondition? Nej, nej, det har han inte. Men han gillar mat. Det måste tillstås.

Detta samtidigt som han inte på något sätt försämrar tittarupplevelsen för tittarna. Snarare precis tvärtom. Ingen behöver få berättat för sig att vit boll träffat svart som gått i hål när bilden redan visat precis det. Hartmans instick handlar istället inte alls sällan om helt andra saker.

– Jörgen från Skövde undrar hur jag tror våra svenska stjärnor skulle klara sig mot Hendry exempelvis. Ja, vad ska jag säga… Om det skulle vara en kapptävling på 50 meter vore det som att en struts skulle få springa mot ett strutsägg.

Med det var inte bara namn som Kim Hartman och Roberto Vacchi som cirkulerade i Eurosports sändningar.

Inför OS i Vancouver hade kanalens olika nationskontor samlats i Paris för stor konferens. På programmet stod diskussioner om framtida strategier men de franska topparna lockade också med en rejäl överraskning.

Kanalen saknade rättigheter att sända OS i Vancouver men hoppades ändå locka tittare med ett eget program i anslutning till spelen. SVT hade i samband med det här presenterat sin satsning där folkkära Babben Larsson intervjuade svenska OS-hopp men Eurosport valde en något annorlunda väg framåt.

Inför den samlade publiken avslöjade kanalen ansiktet utåt för satsningen: Victoria Silvstedt. Personer som var på plats har beskrivit hur de franska och italienska kontoren jublade i eufori när Playboy-modellens bild dök upp på storbilden framför dem. Allt samtidigt som den svenska delegationen bara ville sjunka genom golvet.

Att det svenska kontoret låg längre fram i jämställdhetskampen än sina internationella kollegor var samtidigt något det nästan kom dagliga påminnelser om. Personerna bakom höjdpunktsprogrammet Watts blev återkommande vänligt påminda av de välvilliga svenskarna om att det kanske trots allt inte är så lämpligt att visa ett 30 sekunders klipp på en tennisspelares guppande bröst till disco-musik. Fransmännen lyssnade men förstod aldrig riktigt den där svenska invändningen.

Sedan var inte den extremt toppstyrda och traditionsbundna franska sportkanalen särskilt intresserad av att lyssna på personer underifrån heller. Det är svårt att glömma när en av de högsta cheferna skulle besöka Sverige-kontoret och alla anställda fick stränga order om att klä upp sig dagen till ära. Det var en märklig syn när sändningstekniker som till vardags släntrande runt i slitna jeans och stora tröjor helt plötsligt kröp runt bland damm och kablar i skjorta och slips.

I fikarummet stod också en espressomaskin och dammade på översta hyllan. Den inhandlades inför ett annat besök sedan signalen från huvudkontoret varit att den franske chefen som då råkade ha vägarna förbi Stockholm föredrog en espresso på maten. Ingen såg någonsin maskinen användas igen efter det eftermiddagsbesöket.

Respekten var samtidigt befogad. Den varnande historien om receptionisten i Paris som sparkats på stående fot för att hon undertecknat ett mejl med sina initialer var vida spridd. Den typen av hälsning fick vi förklarat för oss var nämligen en exklusiv förmån för de allra högsta topparna.

Kanske var det därför, av oro för sina anställningar, många på Eurosports kontor slet helger och kvällar utan någon OB-ersättning. Men kanske är det också därför, på grund av den tuffa skolan, som Eurosport fostrat så många fina journalister.

Till sist tröttnade i alla fall de flesta. De största kommentatorstalangerna snappades upp av de i Sverige större bolagen och den egna sajten eurosport.se fick till sist avvecklas efter att duktig arbetskraft försvunnit (och den tekniska utvecklingen från Paris helt uteblivit). En av mina favorithistorier är den om en väldigt skarp journalist som numera jobbar på TV4.

Hösten 2012 hade han efter flera tuffa år tröttnat på de usla arbetsvillkoren på eurosport.se och rekryterades istället till en motorsajt ägd av tidningsgruppen Stampen. Uppfylld av ny energi och inspiration genomförde han de första veckorna av sin anställning som en nyförlöst fjäril innan chefen en dag kallade in honom på sitt kontor.

– Du, vi har gjort en investering.

Jaha?

– Vi har köpt eurosport.se. Vi tänkte, med tanke på din erfarenhet, att du får välkomna gänget och flytta över dit igen.

Några veckor senare satt han där igen – i en ny lokal men på samma gamla stol han efter fler år äntligen trodde sig ha lämnat.

Han kom ändå därifrån till sist, och det gjorde också jag. Men det är trots allt även med fina minnen vi båda i dag ser tillbaka på vår tid på Eurosport.

För mitt i den omöjliga dialogen med de franska cheferna, den ängsliga svenska styrningen, de många heta utbrotten och de ibland rent obskyra sändningarna så fanns det också något annat. En genuin vilja att trots de usla förutsättningarna göra något riktigt bra. En faktisk passion för innehållet.

Det fanns inga kostymer, förstaklassbiljetter eller sensationella stjärnrekryteringar då. Men det fanns faktiskt ett jäkla brinn.

Så tack för den tiden, Eurosport. Och lycka till i framtiden. Det är med glädje jag ser att det gamla misshandlade varumärket nu putsas upp och får nytt liv igen.

Men lova mig också en sak, ni som nu tar Eurosport-fanan vidare. Ta hand om Kim Hartman! Behandla honom det unikum inom svensk sportjournalistik han är och värdera hans expertis precis lika högt som Jonas Karlssons, Roberto Vacchis eller Karin Fricks – trots att Hartmans sport aldrig kommer dra samma miljonpublik.

Att tala är silver men att tiga är guld. Jag säger som Kim Hartman en gång gjorde under en av sina många sändningar.

– Ja, man har lust att applådera själv här uppe i båset… och jag gör det nu. Lite tyst.

När priset på sporträttigheter slagit i taket och internationella jättar gett sig in i den svenska branschen har vi också fått ett nytt fenomen i Sverige. Det kallas talents och har nått nya höjder i samband med Discoverys sändningar från Pyoengchang.

Talent är en person som figurerar framför kameran i samband med en tv-sändning och ska i tv-världen tydligt särskiljas från mindre betydande personer som de som filmar, tar upp ljud eller på annat sätt gör sändningarna möjliga.

Internationellt är fenomenet välbekant och ett av de tydligaste exemplen på så kallad A-talent (ja, alla talanger delas också upp efter hur mycket talang de faktiskt är) är Jeremy Clarkson – tills nyligen välkänd och hiskeligt överbetald (155 miljoner kronor 2014) tv-stjärna i Top Gear.

Enligt The Mirror ska Clarkson ha begärt att få såsmix, cigaretter och ett Monopol-spel influget med helikopter till ett hotell på Nya Zeeland under ett unspelningstillfälle. En annan gång ska tv-stjärnan ha krävt en ny Range Rover Sport för att ”kunna titta på”.

Riktigt till den nivån har våra svenska talents inte hittat ännu men låt oss konstatera att de är på väg.

För att frakta sin dyrbara last till Sydkorea chartrade Discovery ett eget plan. Uppdelat i flera sektioner placerades talents på förstaklass-platserna samtidigt som den vanliga personalen förlades till boskapet i bagaget. Desto kändare ansikte – ju längre fram i planet.

Här är planet återgivet på Patrick Ekwalls Instagram.

Känns förstås riktigt stort att få dela flygrad till PyeongChang med de två största stjärnorna. #vattenbärare #pyeongchangwinterolympics2018

A post shared by Patrick Ekwall (@patrickekwall) on Feb 3, 2018 at 6:00am PST

Ni fattar?

De talents som inte fick plats i business hamnade inte heller de bland de bakre platserna utan fördelades istället mellan olika reguljära flygningar där det fortfarande fanns lediga stolar i första klass att tillgå.

För att vi ska få lite perspektiv på det hela satt alltså OS potentiellt störste stjärna, Norges skidhopp Johannes Kläbo, med sovmask och dunade bakom undertecknad i Finnairs comfort-klass. 400 kronor extra kostade den uppgraderingen och gav förutom 9-13 centimeters extra benutrymme också en filt, nämnda mask, ett par hörlurar samt ett tandborstningskitt.

Enligt vad Sportbladet hört av personer runt produktionen bor Discoverys team på plats också på olika platser utanför OS-området. De som ska jobba med studion i bergen bor i fina hotellrum bara tio minuters promenad från tv-centret. De som ålagts att jobba vid kusten har inkvarterats på St Johns hotell.

Här är en bild på det komplexet:

Som en jämförelse delar Svenska Dagbladets utsände reporter en lägenhet med två för honom okända herrar från Ukraina.

Men tro inte att alla på Discovery bor på St Johns heller. Nej, nej nej. Ryktet här gör i alla fall gällande att Peter Forsberg inkvarterats på en ännu finare och hemlig inrättning dit även hela hockeystjärnans familj flugits för att ”Foppa” ska trivas.

(Obs: Genrebild!)

Vi kan konstatera att Forsberg är A-talent men var står då de andra i Discoverys hierarki? Det är inte mer än motiverat att vi, om inte annat för att skola den ännu inte helt inlästa svenska publiken på det här fenomenet, försöker oss på att redovisa hur uppdelningen eventuellt ser ut.

A-talent:
Peter Forsberg

B-talent:
Jonas Karlsson
Jessica Almenäs
Anja Pärson
Magdalena Forsberg
Maria Pietilä Holmner
Karin Frick
Patrick Ekwall

C-talent:
Hans Olsson
Therese Borssén
Roberto Vacchi
Per Elofsson
Anders Södergren
Camilla Enström
Carl-Johan Bergman
Niklas Jarelind
Isabel Bolternstern
Tommy Åström
Calle Johansson
Håkan Loob
Jonas Dahlqvist

D-talent:
Johan Anderberg
Christoffer Kviborg
Petter Barrling
Kim Martin Hasson
Daniel Rudslätt
Christoffer Ellert
Ramin Nouri
Patrik Åman
Niklas Hyland

Tv-stjärnorna har blivit just stjärnor och behandlas alltså som viktigare personer än idrottare de är här för att bevaka. De bor och reser i alla fall bättre.

Men vad händer om den här utvecklingen forsätter? Var landar svensk tv-bevakning då?

Jeremy Clarkson fick sparken från Top Gear efter att verbalt och fysiskt ha misshandlat programmets producent Oisin Tymon. Bakgrunden till överfallet var att Clarksson inte serverades någon varm mat efter en inspelningsdag i norra Yorkshire.

Nu vill undertecknad inte på något sätt antyda att det är den utvecklingen Discovery är på väg mot. Undertecknad vägrar också å det bestämdaste att dras in i någon småaktig spekulation om vem i Discoverys team som löper störst risk att tappa fotfästet på allvar och ge sportchefen Emir Osmanbegovic en verbal salva om Hollywood-stylisten som förbereder kanalens talents inför varje sändning är två minuter sen till en samling.

Men det måste ju vara någon av Peter Forsberg, Patrick Ekwall, Karin Frick eller Tommy Åström. Niklas Jarelind får betecknas som en bubblare.

”Nu ser ni Jehovas vittnen och rikets sal på höger sida. Det är inte varje dag man går dit men i dag ska vi faktiskt göra det.”

Konduktören på den blåvita Bergslagenexpressen har precis fått klartecken att utrymma tåget. Någon minut senare pulsar 20 uppgivna resenärer ut i den meterhöga snön. En kvinna får ledas fram. Andra glider närmast handlöst ner för den lilla backen på spårområdet. Efter tio meter har snön hittat in i den oplåstrade skarven mellan min sko och strumpa. Några meter senare är den nere vid hälen. När jag väl är framme vid Rikets sal har snön redan börjat smälta av värmen från min fot. Snart rinner det smältvatten mellan tårna.

Jag har precis påbörjat min andra jobbresa i vinterförutsättningar. Den första var en prövning. Den andra kunde också ha börjat bättre.

Väl framme på parkeringen söker jag desperat efter den stabila Volvo vi bokat för att ta oss vidare till Idre och världscuptävlingarna i skicross. Till sist vinkar en herre med en Avis-skylt bredvid en koreansk jätte till metallkonstruktion på fyra hjul.

”Eller bil i motsvarande klass”. Jag ska aldrig missa de orden i en hyrbilsbokning igen.

Fotograf Allard granskar kritiskt vårt rymdskepp till kärra. Han har gjort de årliga vinterdäckstesten i Aftonbladet i en evighet och är allt annat än nöjd.

– Det här är ju knappt några vinterdäck! Vad är det för gummi du har på kärran?

– De kom med bilen, svarar Avis-mannen som trots allt varit snäll nog att åka upp med bilen till Rikets sal åt oss.

Fotograf Allard lommar besviken till bagageutrymmet för att häva in sina väskor samtidigt som Avis-mannen vänder sig mot mig på jakt efter en förklaring till däcksågningen.

– Han har kört rally, säger jag utan att hinna tänka på hur den kommentaren kommer landa.

Sedan ser jag genom rutan hur Avis-mannen sorgset följer oss med blicken när vi sladdar ut från parkering. Som om han är säker på att det är sista gången han ser sina kära bil i nuvarande skick.

Fördelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns inga människor.

Nackdelar med vägen mellan Mora och Idre: Det finns desto fler älgar.

Vi ser två på väg upp när vi rör oss fram lika försiktigt som en småbarnsförälder i glasavdelningen på NK. Vi har inget fäste men det finns å andra sidan inte något att glida in i heller. Bara snö.

Efter att ha avverkat två långintervjuer, två tv-inslag och en stenhård lasagne för 120 kronor på Idre Värdshus hoppar vi in i bilen igen för att leta rätt på vårt boende.

Pernilla Wibergs hotell var fullbokat när cheferna väl bestämde sig för att Idre var den perfekta platsen att skicka herr Brenning till en helg i januari. Istället får vi plats på ett Fjällhotell en timmes bilresa rakt ut i ingenstans.

Fotograf Allard svär över både vägen, tiden och bilen samtidigt som jag smyger in en Ipren för att orka ta mig fram till textlämningen vid midnatt.

Dagen efter ska jag lämna av Allard vid fjällbussen. Ett dygn får räcka för honom.

Nästa kväll är det därför på egen hand jag kliver in in matsalen på Fjällhotellet igen. Det är helpension (det finns inget annat att äta i närheten) och maten går inte att klaga på. Däremot systemet.

Det här är ett sådant där familjärt hotell där du uppmanas att lära känna nya människor. Jag får därför veta att jag ytterst motvilligt placerats med ett annat sällskap.

Vägen fram till bordet med den totala ovetskapen om vem jag ska tvingas dinera med påminner om boardingen på flygplanet som för några år sedan skulle ta mig till en kvalmatch i fotboll mot Kazakstan. Sex timmars flygning tillsammans med några ytterst tappra, och ännu mer välförfriskade och stimmiga, svenska supportrar i 40-årsåldern.

Jag hamnade på raden precis framför en av dem och tanken på sex timmars ”vi är svenska fans allihopa” ringandes i öronen fick mig att snegla mot nödutgångarna innan det visade sig att han var den allra mest välmarinerade av dem alla. Han slocknade som ett barn efter fem minuter.

När jag nu synar matsalen inne på Fjällhotellet inser jag att ingen här kan vara under 50 år. Alla har kommit två och två för att åka längdskidor mitt ute i obygden. Jag undrar verkligen vad vi ska prata om.

Jag placeras bredvid ett par som ska visa sig komma från Göteborg. Jag har en bok med mig som socialt skyddsnät men till min stora glädje ska det visa sig att vi har mycket att diskutera.

De har visserligen åkt 100 kilometer på skidor under sin vecka på hotellet (jag har knappast kommit upp i det under hela min livstid) men de har inget intresse av att åka Vasaloppet.

– Vi åker Marcialonga i Italien istället. Det är bättre mat, bättre viner och så är det roligare när de som hejar på dig i spåret har minkpäls istället för skidoverall, säger herren.

De ska dessutom visa sig ha sommarhus bredvid Anders Svensson och det är ett par fina timmar vi delar där i stearinljusskenet innan servitrisen hämtar våra efterrättstallrikar och lämnar oss med en vänlig upplysning:

– Det blir klubb här i kväll med dans på loftet.

Det har under dagen kommit upp en buss med danssugna pensionärer från Kramfors. De har egen orkester med sig – ett band vars namn slutar på Z –så användandet av ordet ”klubb” i sammanhanget hade fått varenda Stureplansprofil att sätta pulvret i halsen.

Jag torkar mig snabbt runt munnen, tackar för sällskapet och rusar till mitt rum i den intilliggande byggnaden. Till min glädje finns det dagen efter inga spår av övergreppet på finkulturen som under natten måste ha begåtts där på loftet kvar.

Det är sista dagen och jag börjar pusta ut. Ska efter frukosten bara ta mig bort till Idre, jobba några timmar och sedan snigelköra det koreanska slagskeppet tillbaka till Mora.

På parkeringen inser jag mitt stora misstag. Jag har glömt värma upp bilen och nu är tiden för knapp för att vänta. Letar febrilt efter en isskrapa men hittar ingen. Det kom tydligen inte med bilen.

Så om det här på omvägar råkar nå Avis biluthyrning i Mora har jag en liten hälsning till er:

Ni måste köpa nya vinterdäck. Och om det råkar vara så att det finns lite repor i vindrutan efter att jag i minus 18 tvingats skrapa panoramafönstret med nyckelbrickan så får ni faktiskt skylla er själva!

Idre.

I går landade bilderna från Discoverys OS-fotografering på redaktionen och jag blev FÄNGSLAD! Ett dygn senare kan jag fortfarande inte släppa det.

Här är de – karaktärerna som ska lotsa de svenska tv-tittarna genom vinterns stora idrottshändelse:

Lindex julkampanj

Miljardärssonen som efter en hastig bortgång i familjen ytterst motvilligt, och fortfarande lite för ung, tvingas axla ansvaret för firman.

Jessica Andersson tillbaka i Melodifestivalen 2018.

Grattis, Linköping! Nu öppnar Dressmann i…

Tidningen King synar vårens trender.

Hasan Cetinkaya, fotbollsagent.

”Åh, nej! Var la jag nu min plånbok någonstans?”

Grundare advokatbyrån FIRM. Oljemålning på duk, 1978.

”Hej, Robert här!”

The Bachelor 2018 – på TV3 i höst.

Elevrådets ordförande.

Tävlingsledare Scandinavian Masters.

Har ALLTID fönsterbordet på hippa brunchstället Pom & Flora på Odengatan.

Dagisfröknen från Ur och Skur som nöter uttrycket ”Det finns inget dåligt väder…” till förbannelse.

Kappahls julkampanj.

Företagsledaren som älskar att prata om ”laget” innan han löser sin bonus, tar familjen till Mallorca och skickar sonen på svindyrt hockeyläger i Mariestad.

Konfirmationsledaren.

Bonde (i hyrkavaj) söker fru.

Vampyr.

67-åringen som fortfarande tvingas visa legg på systemet.

Let’s Dance!

Det svettas av ilska i Hockeysverige. På en liten rink i Piteå står två adrenalinstinna 14-åringar och slår frustrationen av sig mot den buktande sargen, i Mora har någon flisat ner Vasaloppsmålet med sina bara händer för att tillverka fler hockeyklubbor och på Östermalm i Stockholm står tio avdankade skridskopojkar och, i brist på is, skjuter silvermedaljer mot fönstren på Alex Schulmans lyxvåning.

Där inne samlar Schulman sedan girigt ihop silvret och maler ner det i sin mässingskvarn. Kvarnen där din frustration som genom magi förvandlas till nya Schulman-miljoner.

Bara att skriva den här texten är egentligen att gå i precis samma fälla. Fällan den stilistiskt begåvade och ogenerat reaktionssökande Schulman byggt sig ett yrkesliv på. Den där nästan allt kreativt skapande i grunden går ut på att skapa känslor och diskussion snarare än att göra någon slags intellektuell poäng.

Det finns inget som helst fel i det. Problemet uppstår när vi behandlar det som något annat.

Som när Hockeysverige tar Schulmans rasande attack på JVM som bokstavligt allvar. Eller när Fotbollssverige kräktes avsky på hans raljanta attack om att du inte kan älska ett utländsk lag som ditt lokala svenska.

Jag kan tycka att det är synd av flera skäl. Det ena är att alla naivt spelar Schulman rakt i händerna när de protesterar och fäktas mot den då bara ännu mer glödande mässingskvarnen. Det andra är att de viktiga poänger Schulman faktiskt gör glöms bort och avfärdas mitt i allt raseri.

Kan man säga ”vi” om ett lag i ett annat land bara för att man en gång förälskat sig i dess fotboll via tv:n? Vilken del är man egentligen i den klubben? Räcker det att köpa en tröja och förkunna sin kärlek för att bli en del av klubben? Behöver man åka dit för att få kalla märket sitt? Och i så fall hur många gånger?

Jag har inte svaret på de frågorna men visst borde vi diskutera det där, framförallt med tanke på vad det internationella intresset för till exempel storlagen i Premier League gjort med klubbarna. Hur det pumpat upp priserna på biljetter och därmed stängt ute de lokala fansen. Hur det förvandlat värdena på varumärkena så mycket att hela nationer nu köper fotbollsklubbar för att skapa affärsrelationer eller måla över övergrepp i såväl krig som fred.

Det borde vi prata om men alla var tyvärr för arga för det när Schulman hade publicerat sin medvetet provokativa text i augusti. Och mässingskvarnen glödde.

Visst finns det också ett behov av att prata om pressen uppmärksamheten kring JVM skapar på så unga människor men ännu mer motiverad kan jag tycka att Schulmans kritik mot sportjournalistiken kring turneringen är. Jag tycker själv det kanske största bottennappet i modern sportjournalistik var när Chris Härenstam och Mikael Renberg grät i direktsändning från en juniorturnering i hockey. Inte för att segern skapade känslor hos dem, det är hela sportens grunduppgift, utan för att de där och då helt glömde sitt uppdrag.

Men frågan är om inte Niklas Wikegårds vokabulär faktiskt är än mer problematiskt. För det går inte att komma ifrån att det förstärker stereotyper och på många sätt är våldsbejakande. Det är manligt att vara hård, det är ofta motiverat att slåss och allt är tillåtet i jakten på en seger. Även när killarna på isen fortfarande bara är juniorer och allt egentligen borde handla om utbildning och förädling , av såväl ishockeykunskaper som människor gällande uppförande och sportslighet i strävan efter att forma vettiga människor både på och utanför isen.

Jag tror att det stora problemet här är att idrott handlar om känslor – känslor som skapar både bra och dåliga reaktioner.

Det är magin i att kunna bli lyrisk över något så obetydligt som att en vuxen man sparkar in en läderboll i ett nät som gör det värt att bry sig om sport men det är också närheten till de känslorna som gör att även journalister ibland tappar fattningen och perspektiven. Jag har själv gått i den fällan. Det är också just de ohämmade känslorna hos supportrarna som gör idrotten till en så lockande slagpåse för en provokatör som Alex Schulman.

Så vad ska vi göra då? Sluta känna?

Nej, men det är Niklas Wikegårds uppdrag att mitt i en känslostorm hos tittarna bryta ner och förklara med kyla istället för hetta. Att fundera över vilka signaler han skickar och vilken förebild han är för sina såväl unga som gamla tittare. Precis som det är alla journalisters och supportrars ansvar att mitt i en rasande krönikörsattack ta ett steg tillbaka och fundera över inte bara varför texten skrivs utan också om den bakom de där reaktionssökande formuleringarna faktiskt har något värt att diskutera.

Hittar vi inga sådana poänger kan vi ju bara avfärda den som smörja. Finner vi dem däremot är vi skyldiga oss själva och idrotten att för en sekund lägga känslorna åt sidan och ta texten på allvar. Är det något galet som pågår här? Finns det någonting vi måste försöka förändra i vårt och andras uppförande?

Sen kan vi återgå till tv-soffan och det som är så fängslande med idrott. Glädjen OCH tårarna.

Det är mindre än en månad kvar till 2018 – ett år med OS i Sydkorea i februari och en het fotbollssommar med Sverige i VM igen. Två glödande evenemang som fick undertecknad att så sent som för en vecka sedan bara längta efter att få skåla in det nya året, begrava 2017 i arkivet och se fram emot ett spirande 2018.

Sen kom vecka 49. En vecka som egentligen borde få oss alla att ge upp allt hopp om idrotten.

I tisdags kom domen mot Ryssland efter dopningsskandalen i Sotji. Nationen stängs av från OS i Sydkorea och mannen bakom den gigantiska dopningskonspirationen som svärtat ner den olympiska historien Vitalij Mutko stängs av från spelen på livstid.

Mutko var tidigare idrottsminister under Vladimir Putin och pekas i McClaren-rapporten ut som chefen för hela dopningsoperationen i Sotji. Till IOK:s egen utredning ledd av Schweiz tidigare president Samuel Schmid bidrog visselblåsaren Grigorij Rodtjenkov med ett 52 sidor långt vittnesmål där han bland annat beskrev dussintalet personliga möten med just Mutko.

Mindre än en timme efter IOK:s dom mot Ryssland publicerade även Fifa ett uttalande. ”Det här får ingen påverkan på förberedelserna inför VM i Ryssland 2018 när vi fortsätter att jobba för att kunna leverera det bästa arrangemanget vi kan”, skrev det internationella fotbollsförbundet.

Ett VM där basen heter… Vitalij Mutko!

Det är inte bara så att Mutko får sitta kvar. I samband med att VM-lottningen hölls i Moskva i fredags fick den av IOK nu alltså livstidsavstängde ryssen i över en timme hålla ett passionerat anföranden för den internationella pressen om Rysslands oskuld där han också anklagade västmedia för att försöka snedvrida sanningen och underblåsa myten om en konspiration mot Ryssland. Allt det här bara dagar före IOK:s dom, på Fifas evenemang, direktsänt i Fifas tv-kanal, med Fifas logga bakom sig och med Fifas president vid sin sida.

Ja, men IOK tvättade ju i alla fall sin buk den här veckan. Eller?

Utöver Mutkov stängde organisationen också av presidenten för den ryska olympiska kommittén Alexander Zhukov. Zhukov väntas dock välkomnas in i värmen igen så fort spelen i Sydkorea är över vilket gjorde att IOK egentligen bara behövde ersätta honom tillfälligt på positionen i organisationskommittén för OS i Peking 2022.

Så vem valde den världsomspännande organisationen som älskar att slå sig själv för bröstet och tala om sin kamp för fred och rättvisa som tillfällig ersättare? De valde Juan Antonio Samaranch.

DEN Juan Antonio Samaranch? Den avlidne spanjoren sprungen ur Franco-regimen som påstås ha rekryterats av KGB och sedan basade över IOK under deras kanske smutsigaste kapitel i historien när mutorna avlöste varandra? Nej, självklart inte han men väl hans son med samma namn.

Det fanns tydligen ingen lämpligare.

En tredje rysk IOK-topp som också blev avstängd i veckan heter för övrigt Dmitry Chernyshenko och är fortsatt president för världens näst största hockeyliga KHL. Inga konstigheter där heller alltså.

Men Sverige då? Ärliga, hederliga, underbara Sverige?

Jag har fortfarande svårt att helt glömma anklagelserna mot SvFF-toppen Karl-Erik Nilsson. De från normalt välinformerade norska Josimar om att han förra hösten gav bort Sveriges Uefa-röst till slovenen Aleksander Čeferin i utbyte mot att Nilsson själv skulle få en plats i Uefa exekutivkommitté.

– Helt taget ur luften, sa Karl-Erik Nilsson innan han valdes in i Uefas exekutivkommitté.

Konspirationsteorier månne men det är ändå en omständighet som får en att fundera efter SvFF:s plötsliga byte från den meriterade holländske kandidaten Michael van Praag.

Men det är ju ett år sedan säger ni. Nu talade vi ju om vecka 49. Okej då.

Så sent som i tisdags tog fotbollsarbetaren Janne Andersson ut Sveriges landslag till januariturnén i Abu Dhabi. Ett emirat i det Förenade Arabemiraten som norska klubblaget Rosenborg häromdagen bestämde sig för att inte åka på träningsläger till efter kraftfulla reaktioner från klubbens supportrar.

– Vi undervärderade de politiska sidorna av beslutet vi tog, som sportchefen sa efteråt.

Rosenborg hade möjligen tagit ett opolitiskt beslut men insåg också att konsekvenserna av det blev politiska. Med sin närvaro skulle de ofrånkomligen visa en acceptans för ett land vars värderingar de inte delar. Det ville de inte.

Sverige kommer åka ändå, för femte året i följd, och på tisdagens presskonferens förklarade generalsekreterare Håkan Sjöstrand varför.

– Vår inställning är som tidigare att vi spelar och att vi kan spela i de länder som den svenska regeringen, Fifa, Uefa, FN och EU har normala relationer till även om det finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar. Men vi är naturligtvis medvetna om det och vi pratar också med såväl spelare som ledare om de förutsättningar som råder i det här landet och naturligtvis tar vi avstånd från alla former av diskriminering.

Sverige tar alltså avstånd genom att besöka. Men varför ens resa till ett land där det ”finns lagar och företeelser som vi inte delar på något sätt, som inte stämmer överens med svensk idrotts och svensk fotbolls värderingar”?

– Att vi åker till Abu Dhabi beror på att vi tycker att det är helt perfekta träningsmöjligheter helt enkelt, sa Sjöstrand.

Jaha. Dåså.

Men det fanns kan ni tänka er en skenhelighet som fick mig att skratta ännu högre i veckan.

När Bayern München ställdes mot PSG i Champions League kastade Bayern-fansen falska euro-sedlar på Neymar. Brassen som blev världens bäst betalde fotbollsspelare när han i somras rekryterades av den Qatar-ägda Paris-klubben.

En vettig protest mot en fotbollsspelare som följt pengarna och i samma ögonblick blivit ett försvarspolitiskt vapen i en odemokratisk nations jakt på bra PR? Absolut, om det inte vore för Bayerns egen nutidshistoria.

Bayern har lagt sina fyra senaste vinterläger i Qatar, är sponsrade av Qatars internationella flygplats och leds av en president som nyligen avtjänade ett fängelsestraff för skatteflykt.

Heja idrotten!

Men nu vänder vi blad, lägger champagnen på kylning och laddar för det magiska idrottsåret 2018. Ett år då vi återigen kommer jubla obehindrat framför tv-apparaterna åt Charlotte Kallas framgångar i Sydkorea och Janne Anderssons kullerbyttor i Ryssland.

Allt samtidigt som de som styr och profiterar på vår kärlek till idrotten fortsatt är män klädda i dyra kostymer sydda av skandaler.

Vad kul det ska bli!

När man inte tror att det kan bli värre…

Ni minns kanske Erik Nivas skadeglädje och den där platsen intill den ryska gränsen i Finlands allra mörkaste skogar?

I söndags lyckades vi till sist fly. Med sista (och enda!) flyget hem från Kuusamo lämnade vi världens mörkaste plats bakom oss.

Men precis när kinderna nu tinat, långkalsongerna slutat lukta, yllestrumporna gömts allra längst in i garderoben och min ”vi som överlevde Ruka 2017-t-shirt” ligger på tryckeriet så kommer nu nästa osannolika smäll:

Leo Messi är i Ruka!

❄️

A post shared by AntoRoccuzzo88 (@antoroccuzzo88) on Nov 28, 2017 at 3:05am PST

Två dagar efter att vi lämnade staden (stugorna) ingen återvänder till landar alltså världens bäste fotbollsspelare på jordens mest förargliga plats.

Enligt koillissanomat semestrar Messi just nu i den finländska skogen tillsammans med sin familj. Mannen som kan åka var han vill på jordklotet styrde alltså kosan till minusgrader, dödande vind, meterdjup snö och fyra soltimmar per dag!

Var fotbollsstjärnan bor är okänt men hans flygpersonal ska enligt tidningen ha inkvarterats på Iisakki Villages stugcamping. Jag hoppas de har riktigt bra betalt när de stressar i sig havregrynsgröten på morgonen för att hinna ut innan de måste gå in igen för att solen gått ner och de inte längre ens ser sin egen hand framför sig.

På tisdagen åkte familjen Messi hundsläde men veckans kommande program verkar mer oklart. Kanske kommer familjen ta sig till Hotell Tropiikki för att flyta runt bland de bleka finländarna i inomhuspoolen, kanske kommer de besöka skidstadion för att äta snön där Charlotte Kalla till sist nötte ner Marit Björgen och kanske kommer de besöka Torin Grilli som enligt SVT:s oförklarligt muntre vinterreporter Ola Bränholm serverar upp till tre olika sorters korv.

Eller så nöjer de sig med den obligatoriska tango/karaoke-kvällen på hotellet.

Precis när jag börjat återfå hoppet om liv kommer alltså den här nyheten. Med den också Erik Nivas sms som ett brev på posten:

”Bara för dig att vända tillbaka! Första planet!”