– Vi behöver två saker för framgång: Bra resultat och solsken.
Med de orden välkomnade landslagschef Lasse Richt den svenska mediakåren till Pornichet på den franska Atlantkusten. Hela landets (typ) kallaste del. Redan där borde vi kanske ha anat vartåt det barkade.
När Zlatan Ibrahimovic anlände till lyxhotellet Château des Tourelles visade det sig dessutom att Richt missat en framgångsfaktor.
– Vad är det här för internet? Det får ni byta ut, ska några av Zlatans första ord till personalen ha varit.
Det krävs en bra lina när du ska hantera skomärkeskonflikter, klubbövergångar, klädlanseringar, Max Martin-hälsningar och officiella avskedstal innan det ens blivit dags att säga adjö mitt under brinnande EM-spel.
Då hade 34-åringen bara halvtimmen tidigare tagit mark på Airbus flygplats i Saint-Nazaire med sitt privatplan (ett par timmar senare kom sedan övriga laget i sin Malmö Aviation-kärra från Stockholm). EM:s störste stjärna hade landat och pådraget var maximalt.
All personal kring det svenska landslaget hade redan på förhand fått en tydlig order: Inga bilder med, och inga autografförfrågningar till, Zlatan. Landslaget gjorde dock ett undantag när lilla Shelsea Petitehomme (känn på det förnamnet) från den lokala fotbollsklubbens U9-lag bjöds hela vägen in i spelarnas omklädningsrum.
– Shelsea fick hälsa på alla spelare. Och träffa Zlatan. Hon har berättat att han sa ”ça va, princesse” (hur mår du prinsessan). Och så frågade han om hon spelade fotboll, sa stolta mamman Aurore Petitehomme efteråt.
Zlatan ja. Om man trotsar Ingemar Stenmarks förmaningar och ändå ger sig på att försöka förklara hetsen kring superstjärnan ”för en som inte förstår” så kan vi luta oss mot ett talande exempel under EM. Helt plötsligt dök det upp bilder på hur Ibrahimovic satt hos frisören och tillsynes klippte av sin tofs. Följden? Samtal hemifrån, mailtips, bilder och diskussioner. Hur gör vi med det här? Träningen är stängd i dag men kommer vi åt Zlatan när han kliver av bussen? Kan vi ta en bild då? För alla vill ju se hur stjärnans nya frisyr ser ut.
Vi journalister får ofta kritik för att vi är fixerade vid Zlatan. Det är sant. Men hela anledningen till det är att våra läsare är precis det. Det är läsarnas ögon och öron vi på många sätt är och ska vara. Vi ska ställa frågorna fansen undrar över. Vi ska visa bilderna fansen vill se. Det är också något många inom landslaget (och inte minst landslagsledningen) missat. Att det inte är oss de talar med – de talar med sina fans.
För det är obekvämt när någon helt plötsligt börjar ställa kritiska frågor. Trots att vi nöjer oss med att stilla undra om bytena i matchen kommit för sent (när en hel pöbel går med höggafflar på Sveriges gator med krav om att Sebastian Larsson ska skickas hem från EM) så är det ändå jobbigt att svara.
Därför valde Svenska fotbollförbundet inför EM att starta sin egen app. Blågult inifrån heter den och där har bland annat Zlatan Ibrahimovic chattat med fansen under EM. Vad vi lärde oss av den frågestunden?
Jo, att Zlatan fångat en gädda, inte vet om hans barn ärvt hans talang, tycker ”positivt” om Gareth Bale, spelar i boxershorts, vet att det regnar i Paris, äter blandad mat, använder blandat shampoo, har några eller många roliga bilar, hoppades att Sverige skulle vinna mot Irland, är 197 centimeter lång, tycker det känns mycket bra att sätta en cykelspark från halva planen, precis spelat klart Far Cry och kanske någon gång under sin livstid kommer att besöka Norrköping.
Sedan fortsatte framgången för det förbundet själva refererar till som ”succéappen” med att förbundets kommunikationschef råkade säga penis när Erkan Zengin och Jimmy Durmaz skulle svara på tittarnas frågor. Någonstans där begravde jag mitt hopp för app-lösningen även fast den, ska sägas, är marginellt bättre än Zlatans egen applikation.
Där konstaterade Ibrahimovic att det som saknats för svenskt avancemang i EM var ”mål” och avslutade sin landslagskarriär med ett ”tack” som svar på frågan vad han har för hälsning till alla svenska fans.
Ett tack var är på sin plats för den sagolika uppvisning de svenska fansen bjudit på här under EM. Det är lätt att fastna i klyschor och jag är själv lika trött på att läsa om hyllade svenska fans som jag är på den kalla franska frukosten och den efterföljande kalla franska lunchbaguetten (vi spekulerade häromdagen i att vi på allvar snart ätit 15 meter baguette var här) men det går inte att komma ifrån: EM:s främsta fans är de svenska.
Irland kan möjligtvis utmana men eftersom en jämn tabell avgörs av inbördes möten här i EM så klår Sverige även dem. För i EM-premiären var Sverige bäst, i mötet med Italien var Sverige bäst och i matchen mot Belgien var Sverige så överlägset att den röda belgiska kurvan till sist tvingades sjunga med i Zlatan-sången även de.
Sverige kanske inte har Europas bästa landslag men vi har Europas bäst fans. Det är egentligen helt sjukt att konstatera och det är något vi verkligen ska vara stolta över. För när ryssar åker på våldsturné står svenska landslagsfans uteslutande för positiva värden i supporterkulturen. Vissa kallar dem kanske fotbollturister och hävdar att de gultröjade semesterfirarna är så långt ifrån supporterkultur man kan komma men min åsikt är att svenska fotbollsfansen sedan VM i Tyskland 2006 byggt upp en helt egen kultur från grunden.
Det var och är mycket ”andra sidan är ni klara” men det kryddas numera också med kreativitet, finurlighet och härlig kritik. ”Den som inte hoppar är en SAS-pilot” är EM:s näst bästa sång – enbart slagen av Nordirlands oslagbara klassiker ”Will Grigg’s on fire”.
Så jag säger väl som Zlatan till alla svenska fans. Tack. Ni är mitt bästa minne från det svenska EM-äventyret 2016.
Sedan finns det så klart många andra fina minnen också. Hur Albin Ekdal kom till Frankrike med ett halvt glasbord i ryggen och åkte hem igen som den självklare motorn att bygga ett nytt svenskt landslagsmittfält kring. Eller hur Kim Källström och Andreas Isaksson möttes på planen efter slutsignalen mot Belgien och tackade varandra för allt och lite till under sina landslagskarriärer.
För en månad sedan vinglade de sida vid sida förbi oss på varsin cykel nere i Båstads hamn och det var på något sätt en talande bild för deras avtryck på den här landslagsgenerationen. Zlatan Ibrahimovic åker privatplan och är självskriven i den finaste sviten på alla landslagshotell. Kim Källström och Andreas Isaksson lånar hotellcyklar och delar som enda spelare i hela den svenska landslagstruppen (även ledarna inräknat faktiskt) fortfarande hotellrum. Det är en sådan fantastisk liten detalj bara det.
Tänk alla små saker. Hur de måste komma överens om vilken film de ska se, när de ska gå och lägga sig, när lampan ska släckas och vem som ska få duscha först på morgonen. För att inte tala om det där systemet när du lite subtilt höjer volymen på tv:n för att sedan gå och stänga toadörren bakom dig.
Men vem bestämmer då allt det där? Isaksson, påstår Kim själv i alla fall.
Nu vandrade de två bästa vännerna ut från både EM och landslaget hand i hand. Med sig tar de Zlatan Ibrahimovic, som lämnar ett så stort tomrum efter sig att det känns larvigt att ens försöka gå in på i det här formatet, samt förbundskapten Erik Hamrén.
När jag skriver det här har Hamrén precis hållit sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. Han talade om att man inte bara ska döma ett lag efter deras resultat och fortsatte med att försvara sin insats som förbundskapten med att laget trots allt nått resultat. Talade om att det här är en lagsport för att i nästa mening hylla Zlatan Ibrahimovic i ett enskilt anförande. Talade om att laget hade haft fler poäng om de haft mer kvalité för att sedan förklara de uteblivna poängen med bra insatser men små marginaler.
Men mest besvärande blev det ändå när Erik Hamrén av Expressens Mathias Lühr fick frågan hur han ser på kritiken mot honom att han skulle vara dålig på att hantera kritiken mot honom.
– Jag har sagt det många gånger, jag vet inte om jag är dålig på att förklara eller om du är en dålig lyssnare. Jag tycker jag är bra på att ta kritik, annars hade jag inte varit tränare i 35 år. Jag har varit ifrågasatt hela tiden eftersom jag inte haft något namn som storspelare, Jag har fått jobba från låg nivå och göra resultat för att bli respekterad. Jag har varit ifrågasatt överallt så om jag inte kunde ta kritik hade jag inte suttit här och kommit så långt i min karriär som jag faktiskt gjort, sa Hamrén – rejält förbannad på kritiken att han inte skulle kunna ta kritik.
Nu ska Erik Hamrén, som han själv uttryckte det, ”åka hem och begrava sig” ett tag men jag hoppas verkligen att han kommer tillbaka starkare än någonsin. För är det något som imponerat med 58-åringen så är det ändå hans passion för fotbollen. Mycket kan sägas om Erik Hamrén men han är när allt kommer omkring en person jag unnar framgång. Det är ett gott betyg efter 6,5 år på en post där du ofrånkomligen kommer bli extremt impopulär förr eller senare.
Så ett tack även till dig Erik Hamrén. Det har aldrig varit tråkigt i alla fall.
När jag strax efter midnatt i morse lämnade arenan i Nice stod Sveriges spelarbuss fortfarande kvar under betongtaket på Allianz Riviera-arena. Framför den hade fyra volontärer fått tag på en sliten fotboll och rev av en omgång gris. Någon ropade ”bil”, spelet pausades och den blågula bussen rullade ut från EM och vidare till flygplatsen i Nice där planet väntade för att ta spelarna tillbaka till hotell Château des Tourelles.
Och tror ni inte att Pornichet-solen till sist ändå sken på dem när de vaknade i morse, även fast de kalla Atlantvindarna också påminde dem om faktum. Det blev varken mycket sol eller bra resultat den här gången. Men de lyckades i alla fall fixa uppkopplingen.
Hos NordicBet sitter en ung kille (jag gissar här) som twittrat ut så många slöa speltips att Floyd Mayweather hade varit ruinerad om han så bara följt hälften av dem. Men inspirerad av pr-genierna på brittiska Paddy Power (som en gång retade gallfeber på en hel värld när de fejkade att de huggit ner en halv regnskog för att skicka en hälsning till Englands fotbollslandslag) får han nu äntligen lite feeling. Resultatet: 
Visserligen den tröttaste beskrivningen av LHC-fansens tifo men ingen med ögon kan påstå att den var osann. Trots det lät inte reaktionerna vänta på sig då samma spelbolag råkar vara huvudsponsor till SHL. Bakslaget blir så stort att NordicBet känner sig tvungna att pudla.
