SHL-sponsorns fega pudel – och årets skönaste sågning

av Patrik Brenning

Vem är den mest omnämnde sportprofilen på Sportbladets redaktion? Zlatan, ja förmodligen. Erik Karlsson, kanske de senaste veckorna. Men den som håller det mest stabila snittet på omnämningar under året är ingen av dem. Inte Leo Messi, Alexander The Mauler Gustafsson eller Sidney Crosby heller för den delen. Det är Pär Arlbrandt.

33-åringen som lirar i HV71 med nummer 40 på tröjan har fått symbolisera den enda tillåtna lunchen i vår ibland så stressiga miljö att det närmast går prestige i det. Stjärnkrönikörerna kan ha sina Gretzky-luncher, någon gång i veckan kan man unna sig en Ray Bourque men vi knegare nöjer oss nästan alltid med en Arlbrandt-lunch. 40 minuter från dörr till dörr.

På tisdagens informerade kollega Emil K Lagnelius (mellan sina skrik om Fifa och plussuccér) mig om en hederlig klassisk gammal praktsågning. Året var 2005, Emil jobbade på DN och det pågick en debatt om en skev åldersfördelning inom ungdomshockeyn i Sverige.

In klev Rickard Fagerlund, hedersordförande i Svenska ishockeyförbundet, och riktade hagelgeväret mot utvecklingschef Tommy Boustedt.

Världen behöver fler Rickard Fagerlund. Det blev också extra uppenbart i veckan när Linköping skulle hylla legendaren Magnus Johansson. Ni får tänka er in i scenen här. 43-årige Johansson var LHC:s lagkapten i tio års tid och är klubbens kanske allra störste genom alla tider. Nu ska tröjan upp i taket och fansen tacka legendaren för allt han gjort för klubben. Då smattrar de igång sina hockeyklappor och kastar upp det här: mange Hos NordicBet sitter en ung kille (jag gissar här) som twittrat ut så många slöa speltips att Floyd Mayweather hade varit ruinerad om han så bara följt hälften av dem. Men inspirerad av pr-genierna på brittiska Paddy Power (som en gång retade gallfeber på en hel värld när de fejkade att de huggit ner en halv regnskog för att skicka en hälsning till Englands fotbollslandslag) får han nu äntligen lite feeling. Resultatet: Skärmavbild 2016-09-27 kl. 20.03.41 Visserligen den tröttaste beskrivningen av LHC-fansens tifo men ingen med ögon kan påstå att den var osann. Trots det lät inte reaktionerna vänta på sig då samma spelbolag råkar vara huvudsponsor till SHL. Bakslaget blir så stort att NordicBet känner sig tvungna att pudla.

Vi kan väl nöja oss med att konstatera att det inte är Rickard Fagerlund-klass på NordicBets ryggrad. För de hade ju rätt! Tifot slås bara i deppighet av Kents spelning i samma stad häromdagen.

Men är det här slutet på Fagerlund-kapningar? Ska vi ge upp det här nu. Nej, tack och lov! Låt mig presentera Chico Flores, 2012-2014 mittback i engelska Swansea och för tre år sedan hånad som en filmare av dåvarande West Ham-tränaren Sam Allardyce.

Om Chico glömt? Chico glömmer aldrig.

På tisdagen började Chico med att twittra ut en länk till en spansk artikel om den praktskandal Sam Allardyce nu lyckats dra in sig själv i. Sedan följde två sparsmakade men väldigt, väldigt tydliga tweets.

Skärmavbild 2016-09-27 kl. 20.05.48 Skärmavbild 2016-09-27 kl. 20.06.10

Jag älskar dig, Chico!

Förbannade Lagerbäck-hyckleri

av Patrik Brenning

Jag var 13 år när Sverige slog Bulgarien med 1-0 i EM-kvalet 1999. Det var jag, min pappa och 35 638 andra den där kvällen på Råsunda den 4 september. En av dem en dam i medelåldern som genom hela matchen skanderade ett och samma namn.

”Zetterberg, Zetterberg, Zetterberg”.

När matchen var över hade Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck styrt Sverige till seger genom ett succébyte av Niclas Alexandersson. Jag minns ingenting av det. Jag minns bara damen och buropen.

Pär Zetterberg fick aldrig lämna bänken under matchen och valde sedan att tacka nej till fortsatt landslagsspel.

– Vi ser inte fotboll på samma sätt, sa Belgien-proffset.

Han ville se en mer kreativ fotboll och den åsikten delades definitivt även av de blågula fansen.

Nu 17 år senare står samma personer och jublar över täta lagdelar, kontringsfotboll och en isländsk anfallstaktik som till 80 procent består av långa inkast från precis hela långlinjerna. Allt under samma persons styre.

Jag blir på allvar förbannad över det här hyckleriet. För ni är ju precis samma personer som tidigare gjorde yrkeslivet outhärdligt för Lagerbäck. Samma personer som till sist lyckades jaga bort 67-åringen till den avlägsna ön.

Redan 2001 skrev Simon Bank om de svenska förbundskaptenerna under rubriken ”Sveriges mest pressade män” och med konstaterandet att ”Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck har blivit mer kritiserade än några andra svenska idrottsledare”.

Det fanns också, som Bank skrev, statistik att luta sig mot:

”Efter en träningsmatch mot Danmark (1–0 på bortaplan) tyckte 75 procent av Aftonbladets läsare (2 222 svarade) att landslaget ’spelar för tråkig fotboll’. Inför kvalmatchen mot Slovakien ställde Sportbladet frågan ’Ska Tommy Söderberg/Lars Lagerbäck avgå om det blir förlust?’. 4 738 svarade. 88 procent svarade ja.”

Trots stora framgångar i kvalspelet blev Lars Lagerbäck knappast mer populär med åren.

I juni 2008 skickade Tidningarnas Telegrambyrå ut en sammanställning där sex svenska sportkrönikörer riktade hård kritik mot Lagerbäck med krav på förbundskaptenens avgång.

Efter att Sverige förlorat VM-kvalmatchen hemma mot Danmark i juni 2009 svarade över 85 procent av Sportbladets läsare ja på frågan om Lagerbäck borde avgå. Efter att landslaget missat VM efter 0-1 även borta mot danskarna yttrade Simon Bank i Sportbladet, Mats Olsson i Expressen och Johan Esk i Dagens Nyheter samma åsikt.

”Tiden hade hunnit i kapp honom, turen hade runnit i från honom och även om han krampaktigt grep om halmstrån som inte ens fanns visste han likaväl som vi andra:
Det är över nu, Lars Lagerbäck.
Det är dags att gå nu, Lars Lagerbäck”, skrev Mats Olsson.

I Expressens ”Allsvenska expertelva” med utvalda spelare från den svenska serien tyckte sju av elva spelare att Lagerbäck skulle bort. De som citerades talade om ett behov av att ”förnya” och ”fräscha upp” svensk fotboll.

Jag höll med dem alla.

Jag var aldrig någon stor beundrade av Lars Lagerbäck när han ledde det svenska landslaget. Det var självklart imponerande att alltid ta sig till mästerskap men min känsla var att Sverige aldrig gav sig själv chansen att lyckas fullt ut under Lagerbäcks ledning.

Vi hade etablerade spelare på den allra största fotbollsscenen. Henke Larsson, Fredrik Ljungberg, Patrik Andersson, Zlatan Ibrahimovic… Trots det handlade spelet mest om riskminimering och att hoppas på de berömda marginalerna. Till sist gick de också emot oss vilket bland annat gjorde att Sverige förlorade den där VM-åttondelen mot Senegal 2002.

Min bestämda övertygelse är fortfarande att Sverige då hade ett tillräckligt bra lag för att kunna styra matcherna på ett tydligare sätt. Hade Senegal besegrats låg sedan bara Turkiet mellan Sverige och en VM-semifinal mot Brasilien.

Därför var jag frustrerad och besviken. Jag ville se ett svenskt landslag som kombinerade den täta defensiven med en mer självsäker offensiv spelidé. Jag kanske var naiv men bevisligen inte ensam om den åsikten.

Därför är det svårt att inte bli provocerad över de nya populistiska vindarna. Jag älskar också Islands framgångar, jag beundrar vad Lagerbäck gjort med den lilla önationen och jag kommer på söndag gå hem till en av mina närmsta vänner som bjudit in till ”Islands-fest” för att heja på islänningarna i kvartsfinalen mot Frankrike. Men jag tycker fortfarande inte om Lars Lagerbäcks fotboll. Jag tycker fortfarande att det var rätt att han avgick 2009. Jag tycker fortfarande att han borde gått tidigare.

Tvärtom många kappvändare som nu snabbt glömt gamla synder:

lasare4444 lasare222

Det är också lätt att följa opinionen. Här är lite siffror att jämföra med de 85-procentens krav på hans avgång 2009:

roser

Det som provocerar mig är att Lars Lagerbäck hyllas inte bara för resultaten utan även för spelet av samma personer som var så urbota trötta på det svenska i början av 2000-talet. Att de som då högljutt förklarade hur de avskydde det ”tråkiga svenska landslaget” nu förutsättningslöst älskar precis samma tråkiga isländska spel. Att många till och om nu höjer rösten för att Lagerbäck ska ta över det svenska landslaget igen. De som hatade förbundskaptenen under tio års tid och gjorde hans yrkestillvaro på många sätt extremt prövande.

Det är självklart rätt att hylla Lasse Lagerbäck. Det är självklart motiverat att älska det Island just nu gör med fotbollsvärlden. Men vi måste också komma ihåg vår historia och stå för vad vi en gång tyckte.

Älska Island och älska Lagerbäck. Men stå för att ni en gång hatade precis samma fotboll. Står för att ni en gång satt på Råsundas familjeläktare och skanderade ”Zetterberg”  i protest mot två då pressade förbundskaptener.

Det gäller oss alla…

larsa

Förberedde sig Zlatan på ett svenskt EM-fiasko?

av Patrik Brenning

Hur toppar man att få intervjua Nordirlands och hela EM:s antihjälte Will Grigg? Hur toppar man att få stå på en helt öde arena sånär som på två klackklickar rivaliserande supportrar som tillsammans sjunger den riktiga EM-låten? Hur toppar man att få sen en själaglad Gareth Bale ligga på Parc des Princes gräs med sin dotter i famnen och supa in atmosfären efter att ha skrivit in sig i Wales fotbollshistoria?

Jag vet inte. Så det är nog bäst att åka hem.

Jag lämnar Paris om 1,5 timme och jag gör det med många fina EM-minnen i bagaget. Tyvärr involverar väldigt få av dem det svenska landslaget.

Utan att utvärdera Erik Hamréns totala insats som förbundskapten måste vi konstatera att EM blev ett enda stort misslyckande. Inte bara på grund av uttåget redan i gruppspelet utan mest med tanke på hur det gick till. Den usla insatsen mot Irland, noll skott på mål efter två matcher och den totala avsaknaden av offensiv energi när allt skulle avgöras.

Zlatan då? Det var ju han som skulle göra det. Med några dagars perspektiv bör vi kanske ge oss på att även försöka utvärdera 34-åringens egen insats och när man ska summera Zlatans svaga EM väcks tyvärr en ofrånkomlig men mycket obekväm fråga. Påverkades Zlatans fokus av allt som hände utanför planen?

När landslaget samlades i Båstad gjorde stjärnan från hotellbalkongen reklam för sitt nya klädmärke. När laget fick två dagar ledigt innan avresan till Frankrike åkte Zlatan till Paris för att lansera sin klädkollektion. Mitt emellan Irland- och Italien-matchen kunde Sportbladet sedan avslöja att Zlatan inte längre hade något gällande sponsoravtal med Nike sedan anfallaren själv valt att träna i Adidas-skor.

Ovanpå allt det var Zlatan dessutom mitt i ett klubbyte och ägnade även tid åt att skicka grattis-hälsningar åt sin nya EM-kompis Max Martin.

Jag litar fullt på att Zlatan Ibrahimovic är så professionell och rutinerad att han inte låter andra åtaganden störa honom och hans prestationer på planen. För det är trots allt de insatserna som gör allt det andra möjligt. Men när Volvo nu lanserat sin nya reklamfilm med fotbollslandslagets före detta lagkapten så kan jag inte låta bli att få en sur smak i munnen.

Hela filmen är uppbyggd på att Zlatan och det svenska landslaget misslyckats i EM. Det är till en dov ljussättning en sammanbiten Ibrahimovic tar avsked efter sin sista landskamp och det märkliga är att filmen spelades in långt innan EM.

Redan i april besökte Zlatan sitt Rosengård för att filma scenerna. Är det verkligen så att han redan då förberedde sig på ett EM-fiasko?

Självklart kan, och har förmodligen, filmen haft en annan version i det fall Blågult skulle gå långt i EM men bara tanken på att Ibrahimovic och Volvo legat och väntat på att Sverige ska försvinna med lanseringen får en att fundera. Att de sedan profiterar på känslan av ett svenskt landslagsmisslyckande känns ännu konstigare.

Jag unnar Zlatan Ibrahimovic all sportslig och kommersiell framgång. Han är och kommer förmodligen alltid att vara vår störste fotbollsspelare genom alla tider. Han har förtjänat allt.

Men att landslagskarriären skulle sluta så här känns tråkigt. Att den dessutom avslutas med att vi lämnas med alla de här bittra frågorna gör det hela ännu sorgligare.

Tur då att mitt EM också varit så mycket mer. De makalösa svenska fansen, Andreas Isakssons värdiga avsked, Albin Ekdals sensationella comeback men ändå trots allt allra mest Will Grigg.

Det är fascinerande med hjältar men ännu mer fängslande med anithjältar – även fast vi kanske ska ändra på det epitetet nu. För efter att ryssar försökt slå ihjäl människor på Marseilles gator, ungerska fascister intagit EM:s läktare, engelska huliganer sjungit Daesh-ramsor, kroater försökt stoppa matcher (hur hedervärd orsaken där än var) och Storbritannien kysst hela Europa farväl så gjorde ramsan om Will Grigg det precis motsatta under EM. Den förenade.

– Det är briljant. Våra fans har varit otroliga och att få höra den från dem är fantastiskt men det mest speciella har ändå varit motståndarfansen. Atmosfären runt EM har varit otrolig, som Grigg själv sa i går.

Passande då att de allra sista minnesbilderna jag har från EM är på Wales och Nordirlands klackar när de tillsammans gungar fram till ”Will Grigg’s of fire”. Sen gick vi ut i Paris-natten och hörde den på barer, caféer, i tunnelbanan och i hotellobbyn.

Den känslan hoppas jag att jag aldrig glömmer.

”Har du satt alarmet, Kim?”

av Patrik Brenning

– Vi behöver två saker för framgång: Bra resultat och solsken.

Med de orden välkomnade landslagschef Lasse Richt den svenska mediakåren till Pornichet på den franska Atlantkusten. Hela landets (typ) kallaste del. Redan där borde vi kanske ha anat vartåt det barkade.

När Zlatan Ibrahimovic anlände till lyxhotellet Château des Tourelles visade det sig dessutom att Richt missat en framgångsfaktor.

– Vad är det här för internet? Det får ni byta ut, ska några av Zlatans första ord till personalen ha varit.

Det krävs en bra lina när du ska hantera skomärkeskonflikter, klubbövergångar, klädlanseringar, Max Martin-hälsningar och officiella avskedstal innan det ens blivit dags att säga adjö mitt under brinnande EM-spel.

Då hade 34-åringen bara halvtimmen tidigare tagit mark på Airbus flygplats i Saint-Nazaire med sitt privatplan (ett par timmar senare kom sedan övriga laget i sin Malmö Aviation-kärra från Stockholm). EM:s störste stjärna hade landat och pådraget var maximalt.

All personal kring det svenska landslaget hade redan på förhand fått en tydlig order: Inga bilder med, och inga autografförfrågningar till, Zlatan. Landslaget gjorde dock ett undantag när lilla Shelsea Petitehomme (känn på det förnamnet) från den lokala fotbollsklubbens U9-lag bjöds hela vägen in i spelarnas omklädningsrum.

– Shelsea fick hälsa på alla spelare. Och träffa Zlatan. Hon har berättat att han sa ”ça va, princesse” (hur mår du prinsessan). Och så frågade han om hon spelade fotboll, sa stolta mamman Aurore Petitehomme efteråt.

unnamed
Zlatan ja. Om man trotsar Ingemar Stenmarks förmaningar och ändå ger sig på att försöka förklara hetsen kring superstjärnan ”för en som inte förstår” så kan vi luta oss mot ett talande exempel under EM. Helt plötsligt dök det upp bilder på hur Ibrahimovic satt hos frisören och tillsynes klippte av sin tofs. Följden? Samtal hemifrån, mailtips, bilder och diskussioner. Hur gör vi med det här? Träningen är stängd i dag men kommer vi åt Zlatan när han kliver av bussen? Kan vi ta en bild då? För alla vill ju se hur stjärnans nya frisyr ser ut.

Vi journalister får ofta kritik för att vi är fixerade vid Zlatan. Det är sant. Men hela anledningen till det är att våra läsare är precis det. Det är läsarnas ögon och öron vi på många sätt är och ska vara. Vi ska ställa frågorna fansen undrar över. Vi ska visa bilderna fansen vill se. Det är också något många inom landslaget (och inte minst landslagsledningen) missat. Att det inte är oss de talar med – de talar med sina fans.

För det är obekvämt när någon helt plötsligt börjar ställa kritiska frågor. Trots att vi nöjer oss med att stilla undra om bytena i matchen kommit för sent (när en hel pöbel går med höggafflar på Sveriges gator med krav om att Sebastian Larsson ska skickas hem från EM) så är det ändå jobbigt att svara.

Därför valde Svenska fotbollförbundet inför EM att starta sin egen app. Blågult inifrån heter den och där har bland annat Zlatan Ibrahimovic chattat med fansen under EM. Vad vi lärde oss av den frågestunden?

Jo, att Zlatan fångat en gädda, inte vet om hans barn ärvt hans talang, tycker ”positivt” om Gareth Bale, spelar i boxershorts, vet att det regnar i Paris, äter blandad mat, använder blandat shampoo, har några eller många roliga bilar, hoppades att Sverige skulle vinna mot Irland, är 197 centimeter lång, tycker det känns mycket bra att sätta en cykelspark från halva planen, precis spelat klart Far Cry och kanske någon gång under sin livstid kommer att besöka Norrköping.

Sedan fortsatte framgången för det förbundet själva refererar till som ”succéappen” med att förbundets kommunikationschef råkade säga penis när Erkan Zengin och Jimmy Durmaz skulle svara på tittarnas frågor. Någonstans där begravde jag mitt hopp för app-lösningen även fast den, ska sägas, är marginellt bättre än Zlatans egen applikation.

Där konstaterade Ibrahimovic att det som saknats för svenskt avancemang i EM var ”mål” och avslutade sin landslagskarriär med ett ”tack” som svar på frågan vad han har för hälsning till alla svenska fans.

Ett tack var är på sin plats för den sagolika uppvisning de svenska fansen bjudit på här under EM. Det är lätt att fastna i klyschor och jag är själv lika trött på att läsa om hyllade svenska fans som jag är på den kalla franska frukosten och den efterföljande kalla franska lunchbaguetten (vi spekulerade häromdagen i att vi på allvar snart ätit 15 meter baguette var här) men det går inte att komma ifrån: EM:s främsta fans är de svenska.

Irland kan möjligtvis utmana men eftersom en jämn tabell avgörs av inbördes möten här i EM så klår Sverige även dem. För i EM-premiären var Sverige bäst, i mötet med Italien var Sverige bäst och i matchen mot Belgien var Sverige så överlägset att den röda belgiska kurvan till sist tvingades sjunga med i Zlatan-sången även de.

Sverige kanske inte har Europas bästa landslag men vi har Europas bäst fans. Det är egentligen helt sjukt att konstatera och det är något vi verkligen ska vara stolta över. För när ryssar åker på våldsturné står svenska landslagsfans uteslutande för positiva värden i supporterkulturen. Vissa kallar dem kanske fotbollturister och hävdar att de gultröjade semesterfirarna är så långt ifrån supporterkultur man kan komma men min åsikt är att svenska fotbollsfansen sedan VM i Tyskland 2006 byggt upp en helt egen kultur från grunden.

Det var och är mycket ”andra sidan är ni klara” men det kryddas numera också med kreativitet, finurlighet och härlig kritik. ”Den som inte hoppar är en SAS-pilot” är EM:s näst bästa sång – enbart slagen av Nordirlands oslagbara klassiker ”Will Grigg’s on fire”.

Så jag säger väl som Zlatan till alla svenska fans. Tack. Ni är mitt bästa minne från det svenska EM-äventyret 2016.

Sedan finns det så klart många andra fina minnen också. Hur Albin Ekdal kom till Frankrike med ett halvt glasbord i ryggen och åkte hem igen som den självklare motorn att bygga ett nytt svenskt landslagsmittfält kring. Eller hur Kim Källström och Andreas Isaksson möttes på planen efter slutsignalen mot Belgien och tackade varandra för allt och lite till under sina landslagskarriärer.

För en månad sedan vinglade de sida vid sida förbi oss på varsin cykel nere i Båstads hamn och det var på något sätt en talande bild för deras avtryck på den här landslagsgenerationen. Zlatan Ibrahimovic åker privatplan och är självskriven i den finaste sviten på alla landslagshotell. Kim Källström och Andreas Isaksson lånar hotellcyklar och delar som enda spelare i hela den svenska landslagstruppen (även ledarna inräknat faktiskt) fortfarande hotellrum. Det är en sådan fantastisk liten detalj bara det.

Tänk alla små saker. Hur de måste komma överens om vilken film de ska se, när de ska gå och lägga sig, när lampan ska släckas och vem som ska få duscha först på morgonen. För att inte tala om det där systemet när du lite subtilt höjer volymen på tv:n för att sedan gå och stänga toadörren bakom dig.

Men vem bestämmer då allt det där? Isaksson, påstår Kim själv i alla fall.

Nu vandrade de två bästa vännerna ut från både EM och landslaget hand i hand. Med sig tar de Zlatan Ibrahimovic, som lämnar ett så stort tomrum efter sig att det känns larvigt att ens försöka gå in på i det här formatet, samt förbundskapten Erik Hamrén.

När jag skriver det här har Hamrén precis hållit sin sista presskonferens som svensk förbundskapten. Han talade om att man inte bara ska döma ett lag efter deras resultat och fortsatte med att försvara sin insats som förbundskapten med att laget trots allt nått resultat. Talade om att det här är en lagsport för att i nästa mening hylla Zlatan Ibrahimovic i ett enskilt anförande. Talade om att laget hade haft fler poäng om de haft mer kvalité för att sedan förklara de uteblivna poängen med bra insatser men små marginaler.

Men mest besvärande blev det ändå när Erik Hamrén av Expressens Mathias Lühr fick frågan hur han ser på kritiken mot honom att han skulle vara dålig på att hantera kritiken mot honom.

– Jag har sagt det många gånger, jag vet inte om jag är dålig på att förklara eller om du är en dålig lyssnare. Jag tycker jag är bra på att ta kritik, annars hade jag inte varit tränare i 35 år. Jag har varit ifrågasatt hela tiden eftersom jag inte haft något namn som storspelare, Jag har fått jobba från låg nivå och göra resultat för att bli respekterad. Jag har varit ifrågasatt överallt så om jag inte kunde ta kritik hade jag inte suttit här och kommit så långt i min karriär som jag faktiskt gjort, sa Hamrén – rejält förbannad på kritiken att han inte skulle kunna ta kritik.

Nu ska Erik Hamrén, som han själv uttryckte det, ”åka hem och begrava sig” ett tag men jag hoppas verkligen att han kommer tillbaka starkare än någonsin. För är det något som imponerat med 58-åringen så är det ändå hans passion för fotbollen. Mycket kan sägas om Erik Hamrén men han är när allt kommer omkring en person jag unnar framgång. Det är ett gott betyg efter 6,5 år på en post där du ofrånkomligen kommer bli extremt impopulär förr eller senare.

Så ett tack även till dig Erik Hamrén. Det har aldrig varit tråkigt i alla fall.

När jag strax efter midnatt i morse lämnade arenan i Nice stod Sveriges spelarbuss fortfarande kvar under betongtaket på Allianz Riviera-arena. Framför den hade fyra volontärer fått tag på en sliten fotboll och rev av en omgång gris. Någon ropade ”bil”, spelet pausades och den blågula bussen rullade ut från EM och vidare till flygplatsen i Nice där planet väntade för att ta spelarna tillbaka till hotell Château des Tourelles.

Och tror ni inte att Pornichet-solen till sist ändå sken på dem när de vaknade i morse, även fast de kalla Atlantvindarna också påminde dem om faktum. Det blev varken mycket sol eller bra resultat den här gången. Men de lyckades i alla fall fixa uppkopplingen.

Chockbilderna på Zlatan

av Patrik Brenning

Vad har hänt med Zlatan Ibrahimovic? Varför gör han inga mål, varför skjuter han inte ens några skott och varför vinner han inga matcher. Men mitt i krisen måste vi också ta oss an en betydligt mer oroande fråga än så.

Har Zlatan drabbats av den beryktade Mästerskapssjukan?

Ni vet hur det är. Ditt livs största turnering, alla kameror riktade mot dig och ögonblicket när alla dina drömmar ska infrias. Det är också då den slår till som allra värst. Det mest klassiska exemplet är VM 2002. Brasilien kom till mästerskapet med en enorm revanschlusta efter finalfiaskot mot Frankrike fyra år tidigare. Mest sugen på upprättelse av alla var Ronaldo.

Efter att ha kollapsat inför finalen i Paris och blivit syndabock i en hel nation var det nu brassen skulle bevisa vad han kunde. Men för att vara riktigt säker på att göra ett bestående intryck vågade inte anfallaren bara låta sina prestationer på planen tala. Inför semifinalen mot Turkiet litade han även till magin från en rakapparat.

ronaldo

Följden blev en katastrof. Ett obeskrivligt övergrepp på allt det vackra i världen. En halvmåne som för all framtid kommer överskugga Brasiliens VM-guld och Ronaldos historia mästerskap.

Mästerskapssjukan spred sig också snabbt från Ronaldo hela vägen hem till stjärnans gamla hemkvarter i Bento Ribeiro där en hel generation brasilianska barn snart sprang runt med odågan på huvudet.

– Jag har redan klippt säkert 50 likadana frisyrer, sa frisören Lene de Paula dagarna efter semifinalen.

– 2002 hade jag också en Ronaldo-frisyr, har nye superstjärnan Neymar senare vittnat om.

Nu har 14 år har gått sedan den modemässigt outhärdliga sommaren i  Sydkorea/Japan men det saknas fortfarande ett vaccin mot denna pest. Under EM 2016 har vi redan fått ett antal nya sjukdomsfall.

Vi har Aaron Ramseys ålderdomshemsfrisyr, kraftfullt inspirerad av Manchester Citys Samir Nasri (en obeskrivlig förebild i den visuella världen. Har ni sett hans inredning?!).

ramsey

Vi har Paul Pogba som rakat in Frankrikes nationalsymbol tuppen i skallbenet och Ivan Perisic som använt samma skadliga verktyg för att efterlikna Kroatiens gräns i sin annars skapligt städade frilla. Vi får nog hålla Mario Balotelli som närmast ansvarig för den här mutationen av viruset.

pp

För att inte nämna fotbollsvärldens kanske mest kända hårsvall, Marouane Fellainis. Belgaren som inför EM ansåg att åtta kvadratmeter väv inte var nog utan bestämde sig för att förvandla hela sitt huvud till en sockervaddsmaskin.

fellini

Men ännu värre sjukdomsfall är förmodligen att vänta. För kan du inte göra ett riktigt avtryck på planen under fotbollsmästerskapen blir smittorisken ännu större. Det i kombination med ändlösa rastlösa timmar instängd på olika hotell och flygplan blir en oemotståndlig giftcocktail för kroppen.

Därför skapade veckans Zlatan-bilder på Instagram en chockvåg över Sverige.

Roby Myozaki vs Zlatan Ibrahimovic

A photo posted by Roby Myozaki (@roby_myozaki) on Jun 12, 2016 at 2:05pm PDT

Radiosändare slogs ut, flyglarmet gick och hela Sveriges fyra man starka beredsskapstrupp vid fientlig invasion red ut. Hade det värsta hänt?! Var vi på väg att få se en ny Ronaldo? Och hur skulle det i så fall se ut? En teori slog mig omedelbart.

Vi vet alla att Peter Jihdes evolutionella utveckling lett honom hela vägen till en slags kopia av Zlatan.

Skärmavbild 2016-06-20 kl. 15.08.50

Kunde det vara så illa att de två nu mötts på mitten och att Zlatan därmed skulle fortsätta sin frisyrfärd i motsatt riktning mot Jihdes? Tänk om han:

Valt vägen väg till player-pagen:

pz8

Blivit den sprallige praktikanten:

pz4

Satsat på tupén:

ZJ1

Klippt den oförsvarliga ”jag fortfarande vara ung-looken”:

pz6

Lurats in i ”jag vill vara med i Idol-frisyren”:

pz3

Gått i dum och dummare-fällan:

pj2

Men lugn Sverige. Dra tillbaka beredskapen. Lägg ner saxarna. Sluta ladda trimmern. Det var tack och lov bara topparna som fått sig en ansning i salongen som en sponsor byggt upp inne på Sveriges spelarhotell i Pornichet.

z

Hästsvansen är kvar! Om det nu är något att jubla över…

Här är ersättaren till vår störste

av Patrik Brenning

Vi som följer det svenska landslaget har länge burit på en oro. Vi vet alla att en era snart kan vara över. Att en epok kan gå i graven. Det är ofrånkomligt så att allt vackert inte kan vara för evigt. Till sist måste den störste profilen av dem alla lägga av och då gäller det att vi inte står handfallna utan nya alternativ.

Men vem ska axla manteln? Vem ska ta över rollen att bära svensk fotboll i de erkänt tuffa bortamatcherna? Vi måste ta tag i den för svensk fotboll avgörande frågan nu. Frågan om vem som ska ersätta Glenn Hysén.

glenn
Glenn under Sverige-Italien i Toulouse. (Foto: Pontus Orre)

Jag har följt det svenska landslaget slaviskt i fyra år. I EM, i VM-kvalet och i EM-kvalet. I Astana, Wien, Zilina, Dublin, Zagreb, Köpenhamn, Torshamn… På många märkliga platser men aldrig ensam.

För var Sverige än åker följer de trogna supportrarna med. Ofta ledda av en och samma man. Glenn Hysén. Klackledare, maskot och garanti för god stämning.

Glenn är en så trogen landslagsupporter att min matchdagsbevakning ett tag gick ut på att gå upp, rapportera om startelvan och sen åka till Fan Zone för att leta reda på världens mest levnadsglade människa. En gång med stor lycka i Wien där Glenn passade på att döpa om Alexander Kacanilic till ”Kackerlackan”. En annan gång med mindre lycka i Dublin där Glenn duckade min annars så välkalibrerade Ha d gött-radar.

Men vi vet också att Glenn Hysén hunnit bli 56 år. Vi vet att det kommer en tid när göteborgaren kanske inte orkar resa lika flitigt över Europa för att skåla i mjöd och skråla Tobbe-sånger längre. Vi har också, på fullaste allvar, bland kollegorna diskuterat vem som ska kunna ersätta Glenn.

– Jag fattar inte varför inte fler är här. Det här är ju världens goaste plats. Så goa gubbar överallt, har Glenn själv sagt om saknaden efter fler landslagspolare i Fan Zone.

– Jag förstår inte hur han orkar, har ALLA andra resonerat kring Glenns närvaro.

För om vi ska måla en bild av hur Glenn Hysén har det i fan zone (där precis alla vill ta bild, ha en autograf eller lägga upp en Snap med legendaren):

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 15.42.56

Vem ska orka? Vem ska palla att vara så förbannat glad hela tiden? Finns det någon?

Men så, under Sveriges möte med Italien dök han upp. Från pressläktaren skådade jag det bekanta hårsvallet och namnet som bekräftades av tröjan. Hur han gled fram och hälsade lika ledigt på förbundsledningen som på de (många gånger överförfriskade) fansen. Hur han tog bilder, kramades, garvade och tjötade på det där Glenn-lediga sättet.

soran

Hej, Soran Ismail! Är du den nye Glenn Hysén?

– Jag tror inte det, men jag vet inte. Glenn är ju gammal stjärna själv, jag är mest ett fan som alla andra. Jag är bara ett fan.

Men du är ganska påpassad du med?

– Visst, man får sällis det får man. Och man blir dement och glömmer vad man han heter så finns det alltid någon som påminner en. Men det ingår väl, det fattar man ju. Men vi är alla här och supportar samma sak. Vi har alla en väldigt stark gemensam grund i det att alla här tagit oss hit för att supporta samma lag. Så det är bara glädje. Faktiskt.

Soran är också, precis som Glenn, på ett betalt jobb. Hysén är anlitad av ett resebolag för att åka med på landslagsmatcherna som en slags maskot och Ismail avlönad av Svenska fotbollförbundet för att göra en EM-podd inifrån Camp Sweden. Särskilt glamouröst är det dock inte.

För att komma ner till Frankrike lyckades Soran få skjuts till Oslo av en främling på Twitter efter att flyget från Arlanda ställts in. Väl på plats bor komikern på Camp Sweden och åkte till exempel 16 timmar i buss med fansen till matchen i Toulouse.

– Jag hade varit här även om det inte varit ett jobb. Jag älskar det här. Att gå på fotboll.

Är du med på festtåget också?

– Jo, men det är jag absolut. Det är fest. Vissa dagar är lugnare än andra dagar men jag kan absolut vara med och festa. Jag lever livet som ett fan men går inte på kröken lika hårt. Vissa här är ju proffs, de står ju knappt på benen, men det är kalas och skoj. Det sjungs om Lagerbäck, Zlatan Albin och Guidetti väldigt mycket. Det är go stämning.

Go stämning? Nu låter du ju som Glenn!

– Ja, jag hörde det. Jag hörde det. Det är inte meningen. Det bara blev så. Han har en tendens att smitta av sig.

Snart har du kanske förvandlats till Glenn.

– Fy fan, det vore stökigt. Glenn är Glenn. Alla kanske heter Glenn i Göteborg men det finns ändå bara en Glenn från Göteborg. Det man älskar med Glenn är att han är jävligt ren, helt avskalad. Men jag tror att han är ganska ensam om att axla den här rollen. Precis som det kommer bli ett stort tomrum när Zlatan slutar kommer det också bli en baksmälla när Glenn Hysén är borta. Men det kommer ändå fortsatt göras mål och fortsatt sjungas sånger, men jag vet inte vem som ska axla rollen och som kan göra det lika bra som Glenn.

Men du är beredd att göra din del i alla fall?

– Det är inte meningen, jag är här som supporter bara. Jag är här för att skrika och dra igång det. Det är vackert. Folk kan tycka olika om en men här är alla först och främst svenska fans. Det står över allt annat. Det är jävligt vackert, fansen är glada att se en och kan jag vara med och bidra till god stämning är ingen gladare än jag.

Gästkrönika: Nu är det vi mot världen!

av Patrik Brenning

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans krönika, efter EM-matchen Sverige–Italien.

 

Vi är under attack.

Med sin glödande propagandamaskin rider världspressen ut i krig mot vår stolta svenska fotbollsnation.

Samla värjorna, damma av ammunitionen och slut leden.

Nu är det vi mot världen.

 

Vår nation är under attack. Från skyttegravar i Frankrike, Italien, England och Norge kryper de fram. Tillsammans hand i hand. Fienden.

Fransmännen ljuger om att Zlatan ”redan har gått på semester”, det italienska propagandaministeriet att John Guidetti ”utbildat sig på Actors Studio i New York”, den statligt kontrollerade engelska pressen att Sverige spelade ”en av de sämsta EM-matcherna någonsin” och det norska partiorganets tidning att ”Zlatan gör Sverige till EM:s tråkigaste lag – två matcher INGA avslut på mål”.

Att de har mage. Dessa historielösa halvfigurer till folkslag.

Vad hade italienarna varit om inte Glenn Strömberg hade uppfunnit pastan, vem hade hört talas om England om inte Tomas Brolin introducerat ölkaggen och vad hade fyllt det stora svarta tomrummet på jordgloben söder om Tyskland ifall Zlatan inte satt Frankrike på kartan? Och Norge – denna ickenation om det inte hade varit för att någon en gång för länge sen råkat sticka en gångstav ner i marken utanför Galdhøpiggen och dränkts av svart sörja.

Ni säger att Sverige spelade tråkig fotboll men har ni sett Luciano Pavarotti tappa kjolen i Melodifestivalen? Har ni hört The Beatles skriva en världshit med orden ”Hooga Chacka Hooga Hooga Hooga Chacka Hooga Hooga”? Har någon ens hört talas om Norge? Petter Northug? Halvsvensk.

I Ryssland talas det om att västvärlden har Russophobia. Jag tror vi kan enas om att Fotbollseuropa har Swedophobia.

Hur ska de annars förklara att Sverige enligt Uefas partiska statistik bara har en poäng och har skjutit noll skott på mål när Erik Hamréns läkarteam gett Jesus en tvilling och Sverige numera spelar med Zlatan både i anfall och försvar (som Dagens Nyheter hedersamt påpekade på lördagen)? Jag såg Sveriges skjuta fyra skott på mål bara under de första tio minuterna mot Irland. Jag såg Sverige ta den moraliska segern mot Italien.

Vi är utsatta för en konspiration, Europa har vänt oss ryggen och vi har nu inget annat val än att sluta leden och förklara krig mot fotbollen.

Mot Belgien på onsdag rider de svenska trupperna ut med värjorna höjda. På läktaren kommer 860 000 patrioter stå och lägga hela Nice under en dimma av surströmmingsdoft när de gastar ut vår stoltaste svenska ramsa.

”Vi ska salta, kruta ta sats å skjuta. Stenhårda skott få publiken att njuta. Ljungberg trixar som Maradona. Har koll på bollen, så ingen får låna. Höger, vänster fintar och drar Sveriges landslag, saken är klar!”

36 ord från vår store poet och nationalskald Marko Kristian Lehtosalo. 36 ord som förklarar hela fotbollens innerbörd och samlar vår nation under samma stolta fana när vi nu rider ut mot alla fotbollens orättvisor. Mot myglande italienare, högfärdiga fransmän, kulturbefriade engelsmän, höghöjdssjuka norrmän och Uefas lögnaktiga statistiker. Nu är det upp till oss att befria fotbollen från dessa korrupta klor. Det är upp till oss att rädda sporten. Att spela för friheten. Att vinna för rättvisan.

Ro över i ekor, lifta med lastbilar, kryp fram på knäna – Sverige spelar gruppfinal på onsdag. Neverstore skrek det redan 2012. Nu måste vi skrika det igen.

Nu är det vi mot världen!

”Bara en chans bara ett liv. För historia och vår framtid. Vi kommer alltid, kommer alltid. Leva som vi gjort. Och vi kommer aldrig sluta drömma. Jag lovar jag svär. I kväll är det vi mot världen. I kväll är vi starkare än dom. För så länge våra hjärtan brinner. Kan vi ta oss över all hinder. Ikväll är det vi mot världen. Ikväll är vi starkare än dom”

Jacob Widén, Oscar Kempe, Erik Lantz. Neverstore 2012.

Plusbetyg:

Andreas Isaksson +++++

Victor Nilsson Lindelöf +++++
Andreas Granqvist +++++
Erik Johansson +++++
Martin Olsson +++++

Sebastian Larsson +++++
Kim Källström +++++
Albin Ekdal +++++
Emil Forsberg +++++

Zlatan Ibrahimovic +++++++++
John Guidetti +++++

Avbytare:
Oscar Lewicki +++++
Jimmy ++++++++
Marcus Berg +++++

”Kolla grabbar, vi kom rätt”

av Patrik Brenning

Det var lite udda när jag satt där på Stade Frances läktare inför EM-premiären. För istället för att njuta av stämningen, supa in atmosfären eller studera skådespelet arrangören ordnat på innerplan innan avspark så låg min blick fastnålad vid tv-skärmen på pressbordet nedanför min stol. Där visades bilderna inifrån spelartunneln. Scener jag märkligt nog inte kan få nog av.

För i en tid när Cristiano Ronaldo listat ut sin målgest och noterat var rätt kamera är placerad innan han ens har fått bollen så finns det något befriande i bilderna från tunneln. Det känns som det är ett av få ställen där vi verkligen får komma spelarna in på livet. Med mikrofon och allt.

– Jag tror inte någon tänker på att kamerorna är där. Jag gör det i alla fall inte, säger Emil Forsberg.

Det var i samband med VM 2006 som bilderna från spelargången innan matcherna blev en internationell angelägenhet på allvar. Det berättar ESPN:n mångåriga tv-producent Amy Rosenfeld för New York Times och vittnar om att tittarna numera kräver bilderna från gången innan avspark.

– Vi har numera ett krav på våra producenter att vara klara tio minuter innan avspark eftersom vi vill vara med i tunneln redan när spelarna börjar droppa in. Jag tror att dagens tittare skulle känna sig blåsta om de inte fick bilderna från tunneln. Det har helt enkelt blivit en del av matchen.

Bilderna på hur spelarna ställer upp sig på två led, sida med sida vid sin värste fiende för de kommande 90 minuterna. Hur gamla kamrater kramar om varandra och bittra ovänner undviker att ens byta blickar. Hur du kan syna nervositeten i unga debutanters ögon och imponeras av bestämdheten som förmedlas genom de största superstjärnornas blickar.

När jag talar med de svenska spelarna om händelserna innan inmarschen vittnar de också om blandade känslor kring minuterna innan de kommer in på planen.

– Just då mot Irland var det mer ”släpp ut mig”. Man vill spela fotboll, man vill ha kul, man vill njuta, säger Emil Forsberg.

– Alla är så inne i sig själva. Fokuserade på att göra en bra prestation. Vi försöker pusha varandra och hjälpa varandra och gå ut och göra det så bra som möjligt, säger Andreas Granqvist.

Är man medveten om att man filmas hela tiden?

– Nja, men du kanske får fråga Jogi Löw för han verkar inte vara det. Så, nej, säger Granqvist.

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 21.51.35

Jogi Löw ja, som ofrivilligt blivit hela EM:s största snackis. Vi vet alla hur världsmästartränaren ägnat tidigare mästerskap åt att leta diamanter i sin näsa. Nu har han accelererat sina mindre charmiga tvångsrörelser med att också gräva guld i sina byxor (på både fram- och baksida). Saker som inte har någonting med fotboll att göra, och förmodligen kan förklaras som en slags nervösa tics, men som trots det blivit så stora samtalsämnen att Löw nu tvingats be om ursäkt. För sent dock då de redan format den allmänna bilden av förbundskaptenen när de fångats, rapporterats och spridits i sociala medier. Löw är inte heller den enda förloraren i den här fotbollens dokusåpa.

Både spanske målvaktsikonen Iker Casillas samt tyske mittbacksresen Per Mertesacker har hamnat i skottgluggen sedan de torkat sina näsor för att sedan använda samma hand för att klappa om de små maskotarna. Vid VM 2014 skapade också Leo Messi en känslostorm bland fotbollsfansen sedan han struntat i att ta en maskot i hand.

Men mest klassika är ändå bilderna från Highbury inför Arsenals möte med Manchester United 2005. Då drabbade Roy Keane och Patrick Vieira samman rakt framför kameran på bästa sändningstid. Vid den här tiden nya och sensationella tv-bilder för den engelska fotbollspubliken.

– Det var jag som startade det. När vi spelade på Old Trafford hade Gary Neville hoppat in i en tackling mot Robert Pires med flit så jag sa till honom att ”lyssna nu, vi är inte på Old Trafford längre. Det här är Highbury. Så om du rör Robert kommer jag efter dig”, har Vieira senare vittnat om händelserna.

Ett samtal Uniteds hårdföre lagkapten Roy Keane uppmärksammade.

– När jag kom ut i tunneln hörde jag att det var något som pågick. Allt jag kunde se var ett antal fingrar som pekade på Gary. Då tappade jag det. Fem sekunder innan hade jag varit helt lugn och redo för match. Jag kan ta om de är på honom på planen men i tunneln? Jag tänkte bara att vad i helvete. De mobbade honom. De var det stora laget och i tunneln var de ännu större. Så jag sa bara för mig själv att ”nu kör vi!”.

Det låter kanske olikt Fifa och Uefa att riskera att sådana scener når allmänheten? Det är det också. I och med tunnelkamerans genombrott ändrades därför också fotbollens regelverk så att domarnas makt inte längre börjar när spelarna kommer in på planen. Nu kan en domare varna eller till och med visa ut en spelare redan i spelartunneln. På så sätt har själva spelplanen till och med förlängts tack vare det nya tv-intresset för scenerna innan avspark.

Men vad är det då vi får se? Inför Sveriges matcher står normalt Zlatan Ibrahimovic i samspråk med domaren, Andreas Granqvist eldar på lagkamraterna samtidigt som Emil Forsberg står och gungar förväntansfullt. Detta samtidigt som huvuddomaren väntar på klartecken från en av sina assisterande som undersöker och räknar in trupperna.

– Jag kommer ihåg en gång när vi råkade gå ut med bara tio spelare i ena laget. Den siste satt fast på toaletten. Jag tror han lyckades hinna ut precis till avspark, säger engelske domarprofilen Peter Walton till NY Times.

Klubbarna har på flera håll också förstärkt skådespelet. På Santiago Bernabeu i Madrid skiljs lagen åt av ett stålgaller som skapar illusionen av ett fängelse för det gästande laget. Tyska Schalke 04 har gått ännu längre och byggt om hela sin spelargång för att illustrera en gruvgång.

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 21.54.47

Men det alla fotbollsälskare kanske är allra mest bekanta med är Liverpools hemmaarena Anfield med trappan ner till planen under den ikoniska skylten ”This is Anfield”.

– Jag kommer ihåg när vi knallade ner för trappstegen och Malcolm Macdonald, som var en stor stjärna i Newcastle då, knackade på skylten och sa ”Kolla grabbar, vi hittade rätt ställe”. Då önskar jag verkligen att kamerorna hade funnits för det var så avväpnande. ”Okej, det här är Anfield. Vi fattar”. Det var verkligen ett klassiskt ögonblick, säger gamle Newcastle-mittfältaren Ray Hudson.

Skärmavbild 2016-06-15 kl. 21.55.38

Det är också fler som kunnat jubla åt kamerornas intåg. Maskoten som lurade Steven Gerrard är redan en klassiker och det är kanske trots allt de små barnen som bjudit på allra störst underhållning i spelargången. För vem kan låta bli att charmas av de små ungarnas ansikten när de plötsligt får se sina största idoler? Vi har sett det med Wayne Rooney, Francesco Totti och Zlatan Ibrahimovic.

Svenska Melwin och Frank fick inte bara träffa Zlatan – de tog sig hela vägen till Fotbollsgalan tack vare bilderna inifrån spelartunneln. Väl där fick killarna, åtta och tio år gamla, äran att dela ut priset som ”årets bästa forward” till Ibrahimovic. Sedan stal åttaårige Melwin återigen showen med en hälsning till Zlatan inför playoffspelet mot Danmark.

– Sumpa inte det här!

Inför fredagens match mot Italien är det kanske dags att påminna Zlatan och hans lagkamrater om de orden. Då kommer jag återigen sitta på pressläktaren med blicken stirrandes på tv-skärmarna minuterna före avspark.

För spelartunneln alltså. Jag kan inte få nog.

Gästkrönika: Våra svenska krigare trotsade alla naturlagar

av Sportbladet

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans krönika, efter EM-premiären Sverige–Irland.

 

Noll skott – ett mål.

Det här var inte matchen när våra stolta svenska krigare förlorade två poäng.

Det här var matchen när Sverige färgade Paris i gult och blått och på samma gång upphävde alla jordens naturlagar.

 

Efter att blixten slagit ner i hans drake uppfann halvsvenske Benjamin Franklin åskledaren. Efter att ett äpple fallit i hans huvud förstod svenskättlingen Isaac Newton tyngdlagen. 1925 förklarade Albert Einsteins svenske assistent fysikens lagar för honom.

Stryk allt. Glöm allt ni trott er veta. Det gäller inte längre. I EM-premiären mot Skottland (eller något) trotsade det stolta svenska landslaget alla naturlagar. De sköt noll skott – de gjorde ett mål.

Stade de France gungade under trycket av 800 000 hoppande svenska fötter. Betongen vittrade. Pålarna föll. Titanet böjdes. Inga mänskliga material (utom möjligtvis svenskt stål) håller för tyngden av 64 miljoner kilo blågul passion men inga tyngdlagar kan heller stoppa den patriotiska sång som fyllde den franska natten.

Stade de France kollapsade men de svenska fansen stod kvar.

Det påstås att Bruce Springsteen-publiken hoppade sönder Ullevi 1985. Den 13 juni 2016 föll inte bara Stade de France. När fransmännen vaknade i morse och blickade ut över sin tätort lutade Eiffeltornet, Triumfbågen låg i ruiner och Louvren hade tagit sådan skada att Mona Lisa börjat med Zlatan-tofs för att hålla håret på plats.

På det gula gräset löpte våra krigare från Marathon till Athen och tillbaka igen. Martin Olsson slet upp vänstersidan så att den irländske högerbacken till sist stod i en grop med enbart sin orange hjässa ovanför marken. Emil Forsberg lurade upp walesarna (eller något) på översta etaget där Maximilian Ibrahimovic mötte med en fist bump. Och Jimmy. Jimmy!

Sverige behövde noll skott för att göra ett mål. Jimmy behövde noll minuter för att avgöra matchen.

Det går inte att förklara det magiska. Det går inte att teckna ner koden till fullständighet (fast den börjar med Z). Det går inte längre heller att likt Einstein försöka förstå betydelsen av ordet ”tid”.

– Tid är det du målar med en klocka, sa Einstein.

Jimmy Durmaz och hans lagkamrater behöver inga klockor. De behöver ingen tid. De står över så simpla lagar.

Det var Zlatan som skickade ner blixten i Franklins drake. Det var Oscar Lewicki som sprang till paradiset och tillbaka för att hämta äpplet som föll i Newtons huvud. Eiffeltornet lutar, triumfbågen har fallit och Mona Lisa har Zlatan-tofs. Det är vad vi kan förstå i dag.

Noll skott – ett mål. Det är vad framtidens forskare ska försöka förklara.

Methiye Kaleci, gästkrönikör, Sportbladet.

 

Plusbetyg:

Andreas Isaksson: +++++

Mikael Lustig: +++++
Victor Nilsson Lindelöf :+++++
Andreas Granqvist: +++++
Martin Olsson: +++++

Sebastian Larsson: +++++
Kim Källström: +++++
Oscar Lewicki: +++++
Emil Forsberg: +++++

Zlatan: +++++++
Marcus Berg: +++++

Erik Johansson: +++++
John Guidetti: +++++
Albin Ekdal: +++++
Jimmy: ++++++++

Drömmarnas teater

av Sportbladet

Jag tar stegen ned längs gången, går förbi volontär efter volontär, kryssar mellan de två sista vakterna och möts av Stade de Frances mäktiga innandöme. Det påstås att drömmarnas teater finns i Manchester men det är hit till Paris mina drömmar letat sig.

Jag var tolv år när Zinedine Zidane stångade hem VM-guldet till Frankrike på hemmaplan. När den motvilligt skallige fransmannen tog över en hel nation och fick se sitt namn klistrat över triumfbågen i Paris. Jag var också i Frankrike då men så långt ifrån Paris att jag lika gärna hade kunnat vara på en annan planet.

Jag satt med familjen i en liten hyrbil på den franska Medelhavskusten, nedanför Béziers strax sydväst om Montpellier. Vi följde VM växelvis på vår lilla nyinköpt franska tv (skärmen lika liten som på en Iphone) med tillhörande radioantenn och (när pubbesökarna inte var för stökiga) på campingens större variant. Jag minns att jag fick se finalen men tvingades sedan försöka sova samtidigt som ortsbefolkningen gjorde allt de kunde för att hålla turisterna vakna genom att åka bilparad med tillhörande tutor runt och runt genom byn.

Men det var faktiskt inte Zidane som lockade mig allra mest. Det var det då nybyggda betongfundamentet Stade de France.

Jag utvecklade tidigt en fascination för fotbollsarenor. Faktiskt lika mycket för själva byggnaderna som för det som pågick inne i dem. Under våra bilsemestrar i Europa tvingade jag därför mina många gånger alltför tålmodiga föräldrar att besöka arena efter arena trots att ligorna då sedan länge hade säsongsuppehåll.

Amsterdam Arena, Estadio San Mamés, Camp Nou… Och lokala spelplatser på diverse franska och spanska kustorter. Men aldrig Stade de France.

Trots att vi var i Paris ansåg mina föräldrar (med den kunskap jag i dag besitter om den lokala trafiken fullständigt korrekt) att det helt enkelt var för bökigt att åka ut till Saint-Denis bara för att en grabb innan tonåren med stora ögon skulle få stirra genom stängslet på en rund betongbyggnad. Så det blev aldrig något Stade de France.

Sedan dess har jag haft nöjet att få besöka flera av Europas finaste fotbollsarenor, tyvärr långt efter att fascinationen för byggnaderna ironiskt nog försvunnit. Men i dag var ändå något alldeles speciellt.

Efter presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic (Erik Hamrén fick sitta bredvid och titta på också) skulle jag ta mig tillbaka till presscentret. Då visade en lokal volontär fel väg.

Istället för att komma upp på läktaren hamnade jag med fotograferna djupt nere i arenans innandöme. Efter någon minuts labyrint slog ljuset emot mig. Den slättande asfaltsinfarten rakt in i arenans absoluta hjärta. Stade de France. Det var faktiskt mäktigt.

Jag har längtat hit ända sedan 1998 och nu 18 år senare stod jag på samma plats som gjorde Zinedine Zidane odödlig i fotbollshistorien. Men det första minnet som slog mig var något helt annat.

Det var den där kvällen på campingplatsen. Den stora grinden in, det lilla bageriet till höger, poolområdet till vänster, de palmliknande träden längs vägen, tennisbanorna, bouleområdet där de franska herrarna samlades varje eftermiddag klockan 16:00 för att tävla om en fin flaska rött, husbilen, det illgula fällbordet som attraherade små franska flugor så intensivt att det till sist såg ut som en prickig tiger, den lilla fotbollsplanen och den fläktande franska medelhavsvärmen.

När jag nu äntligen stod på Stade France så längtade jag tillbaka till campingen. Det är fan omöjligt att bli helt nöjd i det här livet alltså.

Stade-de-France-Vue-aérienne-|-630x405-|-©-Stade-de-France®-Macary-Zublena-et-Regembal-Costantini-architectes-ADAGP-Paris-2014-F.-Aguilhon
Sida 7 av 9
  • Tjänstgörande sportredaktör: Fredrik Pettersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB