Om detta skriver jag i dag.

Kolumn om männen om åtalats för att ha planerat att mörda Lars Vilks.

Kolumn här.

Om trippelmördaren som misstänks för nytt mord.

Läs mer här.

Om detta skriver jag här.

Det var för allas vår sinnesro bra att Högsta domstolen fann ett sätt att komma runt idiotin i Mangamålet.
Vi bör dock komma ihåg att den bisarra lagstiftningen inte upphör att existera bara för att översättaren Simon Lundström frias.

Två domstolar har kommit fram till att innehav av mangabilder, japanska tecknade serier med anor från 1100-talet, är att betrakta som barnpornografibrott.
Detta trots att det inte finns några offer, bara serieteckningsfigurer med konstiga tefatsögon som ägnar sig åt sexuella aktiviteter.
HD har, i en elegant formulerat dom, hittat en väg runt denna upprörande absurda situation. Jag tänker inte förlora mig i snårig juridik, men rikets mäktigaste jurister tolkar förarbetena till barnporrlagen och blandar för säkerhets skull även in grundlagen.
Det är en lågmäld dom, som inte attackerar lagstiftarna, något som annars rimligen måste ha varit frestande.
Möjligen kan en viss syrlighet gentemot tingsrätt och hovrätt anas i formuleringar om ”en rimlig tolkning” av lagstiftningen.
Det är för väl att HD har tagit ansvar och hittat ett sätt att fria Lundström. Men domstolen kommer samtidigt fram till att en av de 39 bilder som översättaren fälldes för i hovrätten är mer verklighetstrogen än de andra och därför är att betrakta som barnpornografisk.
Att mannen inte fälls för den beror endast på att han har det yrke han har.
Vi har alltså fortfarande en situation där teckningar där inga offer finns kan utgöra brott. Den som gör serietidning av Vladimir Nabokovs klassiska- och lagliga – roman Lolita kan mycket väl ha begått ett brott.
Jag har inga problem med att det ska vara olagligt att rita av riktiga övergrepp på barn och distribuera dem.
Men det är befängt att fantasier utan bakgrund i verkligheten kan vara kriminella.
Jag är rädd för att vi tvingas leva med denna absurditet så länge vi har en justitieminister som ryckt på axlarna åt den viktiga debatten om Mangadomarna med att påpeka att ”man inte får kränka barn hur som helst”.
Vem håller inte med Beatrice Ask om det?
I en första kommentar i dag har justitieministern dock sagt att hon ska ”läsa domen med intresse”. Ingen skulle bli gladare än jag om det visar sig att jag har varit pessimistisk i överkant.

Cirkus Assange snurrar vidare.
Nu har grundaren av Wikileaks lämnat in en mycket ovanlig begäran, att Storbritanniens Högsta Domstol öppnar hans ärende igen.
Domstolen fattade, efter att ha funderat obegripligt länge, det självklara beslutet att lämna ut Assange till Sverige i enlighet med den europeiska arresteringsordern.
Försvarsadvokaterna protesterade inte helt överraskande vilt, varpå domstolen gav dem två veckor på sig att författa en protest.
Det är ett mycket ovanligt beslut – och i dag lämnades invändningarna in.
Vad händer nu? En talesman för HD förklarar att domarna kan avfärda klagomålen, begära att de kompletteras eller besluta om en ny förhandling.
Han tillade olycksbådande att det inte går att säga när beslut kommer. Ett ärende som redan har tragglats i över två år fortsätter alltså att förhalas.
Assange har kritiserats för att förhala och obstruera. Det är en orättvis kritik. Grundaren av Wikileaks måste ha samma möjlighet att överklaga och utnyttja sina legala rättigheter som alla andra. Att det smartaste hade varit att för länge sätta sig på ett plan till Stockholm och låtit sig förhöras om anklagelserna om sexbrott är strängt taget en helt annan fråga.
Att Högsta Domstolen i London fortsätter att traggla denna juridiskt sett banala historia imponerar dock inte.

Jag vet inte vem som kom på den obehagliga lögnen att tidningar, radio och tv tigit ihjäl historien om det stoppade terrordådet i Köpenhamn, och jag är inte säker på att jag vill veta det.
Motivet till detta okunniga påstående är dock uppenbart: att spä på myten om de politiskt korrekta kulturmarxisterna på de stora redaktionerna som vägrar berätta sanningen om hotet från radikala islamister.
Det har onekligen lyckats. Myten upprepas gång på gång, ledsamt nog så sent som i veckan av en kolumnist på tidningen jag själv arbetar på.

Sanningen är att gripandet av de misstänkta terroristerna, som kunde ske efter skickligt samarbete mellan svensk och dansk polis, väckte oerhörd uppmärksamhet.
Kvällstidningarna skrev sida upp och sida ner, Aktuellt och Rapport gjorde långa inslag, Dagens eko drog på ordentligt, Dagens Nyheter gick i spinn, TT skickade ut telegram efter telegram.
Men utredningen pågick länge och journalisterna började springa efter nya storysar. Sådan är den journalistiska dramaturgin: sensationer är färskvara, det behövs hela tiden nya.
Att intresset för de islamistiska terroristerna svalnade beror inte på att journalister är rädda för att framstå som rasister.
Reportrar och redaktörer tröttnade av samma skäl som de ledsnade på att rapportera om Peter Mangs under den långa tid denne satt häktad: det hände ju inget i storyn.
Så ställdes till slut de misstänkta terroristerna inför rätta. Det journalistiska intresset i Sverige var ganska ljumt. Det är verkligen inte sant att rättegången tegs ihjäl, men jag håller med dem som säger att vi borde ha berättat mer.
Varför gjorde vi inte det? Det finns nog flera orsaker. Konkurrensen med Breivik-målet är ett (till och med de mest inbitna konspirationsteoretikerna måste ju hålla med om att 77 mord och ett av de värsta terrordåden i Europa efter andra världskriget är viktigare än potentiell terrorism som stoppades på planeringsstadiet).
Det kan ju också vara så enkelt som att redaktörerna ryckte på axlarna och tänkte att efter alla hemsk terror vår tid har tvingats uppleva så är det här inte tillräckligt stort. Ett uselt skäl i så fall, rättegången i Köpenhamn var viktig och har betydelse även för Sverige. Det var i stor utsträckning här dådet planerades, av människor bosatta här. Rapporteringen är viktig för vår säkerhet och för vår förståelse för hoten från den här typen av terrorism.
Det finns dessutom, om inte annat, en klockren Sverige-vinkeln på denna historia.
Att det bristande intresset skulle bero på sanningar som ska tigas ihjäl eller rädsla för att bli stämplad som rasist är dock lika befängt som att inbilla sig att SVT:s katastrofala insats då Breivik slog till beror på att cheferna på Public service är potentiella högerextremister (det egentliga skälet till fiaskot var att han begick sina brott en fredagseftermiddag mitt i sommaren. En kritisk tid på varje redaktion).
Noterbart är för övrigt att riksmedierna i princip lagt ner bevakningen av rättegången mot terroristen i Malmö som mördade tre människor. Jag hör dock inget hojtande från dem som just nu larmar och gör sig till om att vi inte vågar skildra svensk högerextremism.

De som tror på konspirationsteorin om Köpenhamn bör ställa sig följande frågor:
Har kulturmarxisterna sopat 9/11 under mattan? Bombattentaten i Madrid och London? Självmordsbombaren i Stockholm?
Tystade svenska journalister ner Säpo-rapporten härom om året, som bland annat varnade för enklaver av radikaliserade muslimer i våra förorter och risk för framtida islamistiska attentat i Sverige? (Jag minns tydligt hur Aftonbladet resonerade. Trots att Säpo ansåg att vänster- och högerextremister var lika farliga som radikala islamister valde vi att renodla och satsa på det muslimska hotet. Man kan tycka att det är en korrekt nyhetsvärdering, man kan tycka att den är felaktig, men det är svårt att hävda att vi blundade för islamistisk terror).
Kan det inte i stället vara så att det något bristande svenska intresset för Köpenhamn har helt triviala orsaker?
Att hävda att mainstreammedier inte vågar diskutera den här formen av terrorism är så jävla dumt att jag får huvudvärk.
Det är snarare så att journalister i hela västvärlden alltsedan 9/11  stundom har haft muslimdille och sett livsfarliga svartskallar i var och varannan buske.
Till sist:
De journalister som bidrar till att upprätthålla myten bör fundera lite över vems eller vilkas ärenden de egentligen går.

Domare Wenche Elizabeth Arntzen styr rättegången mot Anders Behring Breivik med vänlighet, bestämdhet och intelligent humor.
När en rasist härom dagen började gnälla om att hans vittnesmål inte fick sändas i tv förklarade hon milt att han befinner sig ”i gott sällskap”.
Åhörarna skrattade, mannen såg förvirrad ut och var möjligen ensam i rättsalen om att inte förstå att det var terroristen hon syftade på.
Att Arntzen själv drabbats av svår sorg under processen har dock inte märkts.

Exemplet ovan är hämtat från i tisdags, rättegångens 32:a dag, då högerextremist efter högerextremist trädda fram i rätten och var Breivik behjälplig med att föra ut dennes politik.
Morgonen var som alla andra morgnar i denna process: Wenche Elizabeth Arntzen kommer in i salen sist i sin svarta domarkappa och sitt vita hår, alla reser sig och slår sig ner igen först då hon behagar sätta sig.
Just denna dag lyssnade hon på utläggningar om hur de otäcka muslimerna är på väg att ta över Europa och hur kulturmarxisterna på de stora redaktionerna stryper det fria ordet.
Ibland slöt hon ögonen, vilket inte innebar att hon släppte på vaksamheten. För när babblet flöt i väg lite väl långt tog hon av sig glasögonen och bad vittnena hålla sig till ämnen som har med 22 juli att göra.

Arntzen har ett svårt jobb i denna process: Breivik ska å ena sidan ha rätt att yttra sig och kalla egna vittnen, rättegången får å andra sidan inte spåra ur och förvandas till cirkus.
Hon klarar denna balansgång utmärkt. Hon är generös, men bestämd då hon till slut säger ifrån.
Domaren är dessutom rolig, vilket med tanke på rättegångens allvar må låta en smula vanskligt. Men det är en lågmäld, intelligent och ibland bitsk humor som bara ökar hennes auktoritet.
Som när Breivik under rättegångens andra dag tilläts läsa upp en kortversion av sitt manifest.
När han pratat i nästan en timme avbröt hon honom och undrade med viss syrlighet vad i hela friden dagens inrikespolitiska situation i Japan har att göra med Utøya.
Breivik kom av sig, valde att stryka passager i sitt försvarstal och ansträngde sig sedan något för att hålla sig till saken.
Till och med han förstår vem det är som bestämmer. För det är Arntzen som gör det. Förvisso finns ytterligare en domare och tre nämndemän i detta mål, men det är hon som fattar alla avgörande beslut.

Valet av chef över det största målet i Norges rättshistoria kräver givetvis övervägningar. Det är inget som lottas ut på någon av alla domare vid Oslo tingsrett.
Arntzen har varit med länge. Jurist sedan 1986, länge anställd hos riksåklagaren, innehar som en av få domare prestigeuppdraget att övervaka den norska säkerhetspolisen.
Trots denna gedigna cv gjordes en noggrann lämplighetsprövning av henne inför processen. Det hade inte varit roligt för norskt rättsväsende om till exempel en jävsituation plötsligt uppstod och rättegången fick tas om.
Jo, förklarade Arntzen, min son är medlem i Arbeiderpartiet sedan hösten 2010, men han har inte deltagit i några möten.
Och ja, jag har haft en hel del kontakt med tidigare justitieminister Hanne Harlem, vars son överlevde Utøya.
Sant är också att jag är nära vän med systern till Gro Harlem Brundtland, som ju Breivik planerade att mörda.
Tre äldre domare drog sig tillbaka för överläggningar, men fann inga invändningar. Det har däremot massmördaren haft. Han har muttrat en del om han döms av en jurist som tillhör det socialdemokratiska etablissemanget, men förgäves.

Att domaren visar prov på visst tålamod i rättegångssalen är det minsta vi kan begära. Men just denna domare verkar ha ett oerhört tålamod. Den enda gången jag under alla dessa veckor har sett henne bli irriterad var då Breivik härom dagen tröttnade på åklagarens frågor om hur mycket tid han ägnat åt datorspel och sa att han inte lät sig förhöras om detta.
Arntzen föll ut i en skarp föreläsning med något höjd röst om att åklagarna var i sin fulla rätt att ställa de frågor de fann relevanta, varefter terroristen sjönk ihop och slutade protestera.
Att hon blev jurist är för övrigt inte konstigt. Hon tillhör en släkt med stolta juridiska traditioner. Hennes farfar, Sven Arntzen, var riksåklagare och såg till att nazistsympatisören och författaren Knut Hamsun spärrades in på mentalsjukhus under en tid efter andra världskriget.
Hennes far, Andreas Arntzen, var kändisadvokat och inblandad i ett annat stort norskt mål, som försvarare av spionen Arne Treholt, i mitten på 80-talet dömd till 20 års fängelse för landsförräderi.
Tre generationer. Tre av de mest uppmärksammade händelserna i norsk rättshistoria. Farfar hade för övrigt med en annan landsförrädare att göra, Vidkun Quisling. Han avslog dennes begäran om att få sitta i husarrest i avvaktan på verkställande av dödsdomen.

Domaren som under åtta veckor lyssnat på berättelser som få andra jurister upplever under hela sitt yrkesliv – 77 mord – går igenom en egen tragedi.
Hennes pappa dog tidigt på morgonen den 21 maj efter att ha varit sjuk länge. Familjen beslöt att inte säga något till Wenche Elizabeth Arntzen innan den dagens förhandling var över.
Men av hennes sorg har vi som på plats följer rättegången inte märkt någonting, vilket inte ska tolkas som att jag försöker antyda att denna kvinna saknar känslor.
Några gånger under de överlevande ungdomarnas berättelser har hon plockat fram sin näsduk och torkat en tår ur ögat.
Det är imponerande att se hur väl Norge sköter denna process. Och mest imponerande kanske Wenche Elizabeth Arntzen är.