Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström var med i Ekots lördagsintervju i helgen. Hennes portfölj innehåller migrationsfrågorna och givet höstens tragedi utanför Lampedusa och den pågående katastrofen i Syrien kom mycket av intervjun att handla om det. Man fick bland annat lära sig att England inte är villiga att ta emot en enda kvotflykting. Noll.

Apropå England och det utspel premiärminister David Cameron gjorde tidigare i höst så sa Malmström att det ”inte är tal om att rucka på den fria rörligheten som princip”. Hon påpekade också att engelsmännen hittills inte presenterat en enda siffra på i vilken utsträckning andra EU-medborgare egentligen tär på det brittiska sociala skyddsnätet.*

Du kan lyssna på hela intervjun här.

Cecilia Malmström bloggar också, och finns på Twitter.

* I hela EU gäller att man har rätt att komma och söka jobb i tre månader. Hittar man inget får man åka hem igen. Vad gäller de enskilda ländernas system så är regeln den att inga EU-medborgare får diskrimineras. Jobbar man i Sverige och har kvalificerat sig till sjukpenning eller a-kassa har man alltså rätt till det.

Nej, svenskarna älskar inte EU. Men vi hatar det inte heller.

Två gånger om året ställer SCB frågan om hur vi ställer oss till det svenska medlemskapet i EU, och i dag presenterades den senaste mätningen. Andelen som är positiva till ett svenskt medlemskap ökar försiktigt med med 1,2 procentenheter till 45,4 procent. De som säger sig vara negativa blir färre – 22,7 procent mot 27 procent i maj i år.

Nästan var tredje tillfrågad, 31,8 procent (28,8 procent i maj), har svarat ”vet ej” på frågan om de är för eller emot det svenska EU-medlemskapet.

Vi har alltsedan inträdet den 1 januari 1995 haft en rätt sval inställning till EU. Den långsiktiga trenden är att alltfler blir positiva och de negativa blir färre. Men entusiasmen har varit större i dag – mellan 2008 och 2011 låg de positiva på över 50 procent av befolkningen. Det är väl inte en jättedjärv gissning att följderna av den ekonomiska krisen fick entusiasmen att avta.

Andelen negativa har legat under 30 procent sen i maj 2006. Sen i maj 2007 har de osäkra varit fler än de negativa, och är alltså det fortfarande.

SCB mäter även vår inställning till euron. Motståndet minskar – från väldigt höga nivåer. Om vi skulle ha en folkomröstning i dag skulle 78 procent rösta nej och 13 procent ja. Resterande 9 procent vet inte hur de skulle rösta.

Vill du veta mer så läs här.

Den här veckan hålls årets sista session i Strasbourg (läs mer här om detta pendlande mellan Bryssel och Strasbourg). Kanske inte lika heta frågor som förra gången då mycket handlade om budgetar men den del action kan det bli.

Till exempel återkommer den beramade rapporten om sexuell och reproduktiv hälsa till parlamentet. Den var uppe för omröstning i oktober men skickades tillbaka till ansvarigt utskott (där svenske Mikael Gustavsson (V) är ordförande) av konservativa grupper i parlamentet. De buade faktiskt bokstavligt talat ut rapporten. Vi hade debatt om detta på AB Debatt när det begav sig – läs Mikael Gustavssons text här, här Gunnar Hökmarks replik och så Gustavssons slutreplik.

Rapporten handlar om att både pojkar och flickor bör få sexualundervisning, åtgärder för att förhindra oönskade graviditeten och om preventivmedel. Den är inte bindande, utan ger bara rekommendationer. Omröstningen sker i morgon tisdag.

Annat intressant är att diskriminering av romer ska diskuteras. Parlamentet vill se hårdare ansträngningar hos medlemsstaterna för att integrera romer, särskilt kvinnor. Som exempel på allvarlig diskriminering och brott om europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna ger man bland annat ”insamling och lagring av uppgifter i register över romer, däribland barn, endast på grund av etnisk bakgrund”. Visst låter det bekant?

Det blir dock inget tvingande, enbart rekommendationer av strategier från parlamentets sida.

Annat på agendan är fiskepolitik, utsläppsrätter och allas rätt att få ett bankkonto.

Vill du veta mer om vad som sker i Europaparlamentet så rekommenderar jag deras svenska sajt.

”Ding dong, den helgonförklarade kommunistiska terroristen är död!”

Så twittrade Nick Griffin, EU-parlamentariker och partiledare för Brittish National Party (BNP), efter budet om Nelson Mandelas bortgång.

Det finns högerextrema partier i parlamentet – och så finns det högerextrema. BNP driver idén om att separera svart och vita människor. Alltså som i det apartheidsystem som Mandela ägnade sitt liv åt att bekämpa. BNP fick 6,26 procent av de brittiska rösterna i EU-parlamentsvalet 2009, vilket gav dem två mandat.

Partiet är dock rätt isolerat i parlamentet då det inte ingår i någon partigrupp. Som jag skrivit om tidigare finns planer för en åttonde, högerextrem/EU-skeptisk partigrupp byggd på nederländska Frihetspartiet och franska Front National men inte heller där lär BNP ta plats – Geert Wilders, partiledare för Frihetspartiet, har kallat BNP för ett rasistisk parti. En ideologiskt mer sannolik brittisk partner hade varit UKIP men de har sagt att de inte är intresserade.

Så BNP befinner sig i dag i ett skuggigt hörn av EU-parlamentet, tillsammans med det ungerska partiet Jobbik. Men det är ett hörn vi inte får glömma bort finns.

När man talar om Greklandstips skulle man önska att det handlade om spännande öar och oupptäckta stränder. Här är det lite bistrare – det handlar om krisen.

Det politiska läget i Grekland är fortsatt förtvivlat. Arbetslösheten ligger på 28 procent – bland unga är den svindlande 66 procent – statsskulden är 169 procent av BNP och grekernas disponibla inkomst har sjönk under årets andra kvartal med nästan 10 procent. Det nynazistiska partiet Gyllene gryning ligger i opnionsmätningar på nästan 10 procent.

Hur kunde det gå så illa? Åtminstone en del av svaret presenterades i en superspännande fransk dokumentär som visades i ”Dokument utifrån” på SVT i söndags. I ”Greklands väg mot krisen” medverkar många höjdare i Europas politik under från 1970-talet och fram till i dag. Att Grekland fuskade med sina siffror vid eurointrädet är klart – men här blir det också tydligt hur övriga EU lät det ske. Det är också intressant att se hur mycket i EU som bygger på politisk vilja och vissa statsmäns personliga engagemang, snarare än rationella beslut. Se den, du kommer att känna dig klokare! (Du hittar den på SVT-play december ut.)

Är du intresserad av inrikespolitiken i Grekland rekommenderar jag Haralampos Karatzas blogg. Där hittade jag till exempel siffrorna ovan (med källhänvisning förstås). Han finns även på twitter under @HaralamposK.

På min önskelista i jul finns dessutom Alexandra Pascalidous bok ”Kaos – ett grekiskt krislexikon”, som kom i höstas och fick väldigt fina recensioner.

PS. Är det restips till Grekland du vill ha så kolla in våra PLUS-guider! DS.

I onsdags gjorde Storbritanniens premiärminister David Cameron ett utspel som slår mot en av grundpelarna i EU: den fria rörligheten. I en artikel i Financial Times (bakom betalvägg) skrev han att det nu är dags att begränsa den.

Grunden är att som EU-medborgare har du samma rättigheter var än du kommer. Alla länder är förbjudna att diskriminera eller särlagstifta för medborgare från andra medlemsländer.

Men det här tänker Cameron införa från den 1 januari:

* Andra EU-medborgare har inte rätt till arbetslöshetsförmåner under de första tre månaderna.

* Ev förmåner som faller ut efter tre månader begränsas till sex månader om man då inte kan bevisa att man har en ”genuin möjlighet” att snart få ett jobb.

* Inga möjligheter till bostadsbidrag under de tre första månaderna

* Tiggare och uteliggare skickas ut ur landet och får inte komma tillbaka förrän efter ett år

* Arbetsgivare som inte betalar minimilön kommer att få fyrdubbla böter.

David Camerons utspel ska ses mot bakgrund av en mycket EU-skeptisk stämning i Storbritanninen. UKIP växer och Cameron har lovat en folkomröstning om huruvida landet ska lämna EU eller inte. Stämningen mot främst människor från Rumänien och Bulgarien piskas också upp i obehagliga kampanjer i medier.

Cameron hävdar att det han föreslår kan genomföras inom EU-fördragets ramar. Reaktionerna från kommissionen har dock varit syrliga. László Andor, kommissionär för arbetsmarknad och sociala frågor, har i BBC4 varnat för en ”hysterisk” stämning i Storbritannien och sagt att den brittiska allmänheten inte har fått en sann bild av migrationen inom EU.

Viviane Reding, kommissionär för rättvisa, grundläggande rättigheter och medborgarskap, sa vid en pressträff att ”man skriver under på alla fyra [friheter*] eller ingen alls.”

Så sent som i oktober kom också en rapport från kommissionen som sa att problemet med så kallad social turism inte är särskilt stort. Tvärt om så stärker migrationen inom EU de nationella ekonomierna då de flesta som tar sig till ett annat medlemsland faktiskt jobbar och betalar skatt. Här kan du läsa en svensk kommentar till Ekot om den rapporten.

Fortsättning lär följa.

* De fyra friheterna är fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.

I EU-parlamentet sitter 766 ledamöter från cirka 170 partier* från 28 länder. Det låter mycket men betänk att bara Sverige har 20 ledamöter från åtta partier där (alla riksdagspartier utom SD men plus Piratpartiet). Hur många mandat varje land får beror på folkmängd.

För att beslutsfattandet ska bli hanterbart har man organiserat sig i sju olika partigrupper, där likasinnade samlas.

Det kan låta självklart men tål att poängteras: det är partitillhörighet som styr hur man röstar, inte vilket land man kommer i från.

I grupperna finns också ett fåtal partilösa ledamöter, och så finns det 27 ledamöter, främst högerextrema, som inte tillhör någon grupp alls. Som jag nämnt tidigare för dessa ledamöter diskussioner om att bilda en åttonde grupp.

Här är en kort genomgång efter storleksordning, den största först:

EPP (Group of the European People’s Party)

Har 275 ledamöter, i huvudsak konservativa, kristdemokratiska och inte minst EU-vänliga. Storbritannien är det enda land som inte har någon representant här då de brittiska tories (konservativa) är generellt mycket EU-kritiska (återkommer till detta vid annat tillfälle, EU-debatten i England är spännande!).

Här ingår de svenska Moderaterna och Kristdemokraterna, Gunnar Hökmark (M) är till och med vice ordförande i gruppen.

S&D (Socialists & Democrats)

Har 194 ledamöter och alla 28 medlemsstater är representerade. Här samlas socialdemokraterna, inklusive de fem svenska. Den svenska socialdemokratin är ju rätt splittrad i europafrågor, vilket var tydligt i euroomröstningen 2003, men S&D sa till exempel ja till eurons införande.

ALDE (Alliance of Liberals and Democrats for Europe)

Har 85 ledamöter från 21 medlemsländer. Här ingår också Centerpartiet och Folkpartiet från Sverige. ALDE samlar EU-parlamentets liberaler och gruppen är allmänt pro-EU.

G/EFA (The Greens – European Free Alliance)

Har 58 ledamöter från 15 medlemsländer. G/EFA är gruppen för de gröna och för de regionalt inriktade partierna, som Scottish National party och partiet ”För mänskliga rättigheter i enade Lettland”. Minoriteters rättigheter är ofta centrala.

Här ingår svenska Miljöpartiet – och Piratpartiet. Piratpartiet driver frågor som har med frihet på nätet att göra, integritets- och upphovsrättsfrågor. Men i andra frågor, som ju är rätt många, röstar de generellt med den gröna gruppen.

GUE/NGL (Nordic Green Left)

Har 35 ledamöter från 14 länder. Som man anar av namnet återfinns här vänsterpartier samt den del av miljörörelsen som lutar mer åt vänster. De arbetar mycket för transparens och för mer direktdemokrati. Svenska Vänsterpartiet, som ju är mot ett svenskt medlemskap i EU, sitter med här.

ECR (European Conservatives and Reformists group)

Har 56 ledamöter från elva länder. Grupp för konservativa partier som är mer EU-skeptiska än stora EPP – här återfinns bland andra engelska tories. Inget svenskt parti finns med här.

EFD (Europe of Freedom and Democracy)

Har 32 ledamöter från tolv länder. Den här gruppen är inte bara EU-skeptiska, de är dessutom nationalistiska. Här hittar du till exempel Sannfinländarna och engelska UKIP. Inget svenskt parti finns med här.

* Jag skriver cirka 170 partier för att det förekommer en del partibyten och avhopp.

Sverigedemokraterna, som i dag inte har några platser i EU-parlamentet, hade EU-politik på agendan när de i helgen höll landsdagar. Partiet är starkt kritiska till EU och har tidigare sagt att de anser att Sverige bör lämna unionen. Nu ville partiledningen mjuka upp den hållningen och i stället gå till val på att försöka få till stånd en omförhandling av vårt medlemskap.

Ett antal ombud hade dock lämnat in en motion som krävde att SD i ska driva en folkomröstning om Sverige framtida EU-medlemskap – riksdagsledamoten Johnny Skalin skrev på AB Debatt om det här.

Resultatet blev en kompromiss: i första hand ska SD driva en omförhandling men om det inte går ska partiet jobba för att få en folkomröstning till stånd.

Sverigedemokraterna har ännu inte beslutat vilka namn som ska stå på partiets valsedel. Namn kommer att tas fram av valberedningen och ordningen spikas av partistyrelsen, exakt när är inte klart. Något provval kommer inte att hållas. Enligt Linus Bylund, stabschef hos Jimmie Åkesson, siktar partiet på 2-3 mandat.

En annan fråga som har diskuterats när det gäller SD och EU är vilken partigrupp de i så fall skulle ingå i Europaparlamentet. Främlingsfientliga Nationella Fronten (Frankrike) och Frihetspartiet (Nederländerna) har gått ut med att de vill bilda en egen partigrupp, och de för samtal även med FPÖ (Österrike) och Vlaams Belang (Belgien) – och med Sverigedemokraterna.

Ett alternativ till att tillhöra den nybildade grupp skulle kunna vara redan befintliga EFD (Europe of freedom and democracy). Där ingår partier som UKIP (Storbritannien) och Lega Nord (Italien), konservativa och nationalistiska partier som förenas av en mycket stark EU-skepsis.

Centern håller i dag förtroenderåd där både valplattform och valsedeln inför Europaparlamentsvalet är uppe. Partiet har i dag ett mandat i EU-parlamentet, som Kent Johansson sitter på.

Han är valdes också i dag att toppa listan även inför nästa mandatperiod. Två på listan hamnade Kristina Yngwe, ordförande för LRF Ungdom, och trea Fredrick Federley, riksdagsledamot. Här hittar du hela listan.

Vad gäller själva valplattformen säger sig partiet vilja ha ett ”smalare men vassare” EU – det är försiktigt skeptiska. Partiet har en splittrad historia när det gäller EU. Centern var med på Ja-sidan i EU-omröstningen -94 men samtidigt fanns EU-kritiska Centernätverket. Det överlevde nederlaget i omröstningen och dess ordförande var länge Hans Lindqvist. Han satt också i EU-parlamentet för Centern mellan 1995 och 1999, och kom högt upp i partiets provval 2009 men kom ändå inte med på röstsedeln.

I euro-omröstningen 2003 var Centern på Nej-sidan, vilket de står fast vid.

Här kan du läsa vad Annie Lööf i dag har sagt till Ekot om partiets EU-politik. Hon kan bland annat tänka sig en mindre EU-kommission (typ regering alltså), även om det skulle kunna betyda att Sverige i perioder blir utan post.

I EU-valet 2009 fick Centern 5,47 procent, vilket var en knapp procentenhet mindre än 2004. I Europaparlamentet ingår Centern i partigruppen ALDE, vilket står för Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Det är den tredje största partigruppen och där ingår även de svenska folkpartisterna.

Socialdemokraterna har också fastställt sin valsedel – eminenta kollegan Anette Holmqvist har stenkoll.

SD har också inlett sina landsdagar i dag, som kommer att pågå över helgen. Även där finns EU-politiken på agendan. Jag återkommer till det.

En av få frågor där alla svenska parlamentsledamöter är enade är den om att EU-parlamentet borde sitta enbart i Bryssel. I dag sammanträder de tre veckor i månaden i Bryssel och den fjärde här i Strasbourg. Då reser 766 ledamöter och 3000 övriga anställda hit, och 25 långtradare fraktar hit det material som behövs. Sen körs allt tillbaka och de här enorma – de är verkligen enorma – lokalerna i Strasbourg står alltså tomma 89 procent av tiden. Det sliter på miljön och det kostar massor med pengar (enligt ledamot Fox, som jag återkommer till nedan, kommer parlamentet att på sju år spara en miljard euro på att stanna på ett ställe).

Der här ter sig ju vansinnigt så varför är det då så här? Det handlar om historia. Tyskland och Frankrike var länge ärkefiender och Strasbourg, som är en gränsstad, har bollats mellan länderna. I perioder har man talat tyska här i stället för franska. Så sent som 1919, då Första världskriget tog slut, blev staden slutgiltigt fransk (men annekterades av nazisterna under Andra världskriget). Det är ingen slump att många europeiska institutioner ligger här. Att EU-parlamentet ska ha ett säte här står till och med inskrivet i EU:s fördrag. Att Frankrike försvarar den här ordningen är inte så oväntat men även Tyskland har länge gjort det. Man kan säga att Strasbourg symboliserar fred i Europa.

Men nu har tiden gått, parlamentet har vuxit och flyttarna blir allt svårare att försvara. Frågan har fått luft under vingarna. Två ledamöter i parlamentets konstitutionsutskott, Ashley Fox och Gerhard Häfner, har tagit fram en rapport som kan vara ett första steg mot ett enda säte för EU-parlamentet.

Fox och Häfner har undvikit att göra det till en geografisk fråga utan har istället riktat in sig på det konstitutionella. Varför ska inte parlamentet själv få avgöra hur, var och när man ska sammanträda? I dag ligger den makten hos regeringscheferna, ”en skandal” sa Häfner under en presskonferens som hölls i dag. De föreslår helt enkelt att fördraget skrivs om och att parlamentet får rätten att själv bestämma över sin verksamhet – och att parlamentet sedan ska sammanträda på en plats. De var tillräckligt sluga att inte säga att det borde vara Bryssel, de säger bara ”en plats”. Rimligt, non? (Däremot påpekade Ashley Fox att han, som bor i Bristol, tar sig snabbare till New York än till Strasbourg och det är sant – ska man tala infrastruktur så är Strasbourg en avkrok.)

Häfners och Fox förslag fick en överväldigande majoritet i parlamentet i dag. Nu ligger frågan hos rådet, och de måste reagera på parlamentets förslag. En god gissning är att Frankrike inledningsvis kommer att säga ”NON!” och eftersom det måste till en fördragsändring krävs enhällighet. Men med tiden kommer inte ens de envisa fransmännen kunna hålla emot. Frågan är vad de får i stället. Alla inser att det aldrig kommer att gå om inte någon annan institution hamnar i Strasbourg. Kanske ett universitet, slängde Fox fram på presskonferensen.

Ja, varför inte. Att satsa på ungas utbildning är väl också en fin symbol – och något måste man ju fylla de här lokalerna med.