Bundesliga har alltid fascinerat mig. Förr alltid lite på avstånd lett av Peppe Eng och hans guldtand med en evigt levererande Martin Dahlin från ett disigt Bökelberg där svensk-gänget Borussia Mönchengladbach höll till på den tiden.

Min uppfattning om Tyskland och tyskarna i synnerhet har sannerligen förändrats. Som liten grabb på Gran Canarias stränder minns jag den tyska charterturisten som gjorde allt i flock, alla män kopior av Rudi Völler (minus den obligatoriska magväskan som är tyskare än Tyskland självt).

Jag minns de usla turistkrogarna som med sitt tyska käk med kanarisk stil alltid var fullpackade och där biran flödade från morgon till kväll. En extra bonus var det alltid om någon stackars lokal förmåga underhöll med halvrisiga covers av Modern Talking.

Kläderna! Kläderna! En tysk charterturist på Gran Canaria under 90-talet visade upp plagg som Galne Gunnar och Gekås Ullared knappt hade tagit i med tång. Jag minns också den barska tyska rösten på Gran Canarias flygplats Gando som i praktiken skrek ut kommandon till horden av tyska turister.

– Gate 27, nu!

Den tyska charterturisten sådde ett frö av nyfikenhet i mig. Vad var det här för roligt land egentligen, vars befolkning ockuperade min barndoms-ö?

Numera vandrar jag i tyskens fotspår. Visst, jag vägrar magväska och skulle aldrig någonsin få för mig att äta en av alla dessa miljontals vidriga korvar vars doft förpestar de tyska storstäderna. Men jag känner hur Tyskland kryper in under skinnet på mig. Jag älskar Bundesliga, hyllar den tyska supporterkulturen och diggar Modern Talking. Jag har till och med odlat en mustasch, trots nästan obefintligt med barr i ansiktet, som framkallat reaktioner i stil med:

– Du ser ut som någon som spelar en polis i en porrfilm.

Dagens Tyskland för mig är ett fantastisk bra land. Jag älskar att rulla hatt i Berlin där en lönndörr bakom en frysdisk på en pub kan leda dig in till tidernas skönaste och nedrökta jazz-klubb. Jag trivs i charmiga Hamburg och tar gärna en längre helg i München.

Jag gillar fotboll, historia och människor som halvt om halvt är fast i 80-talet. Jag gillar Tyskland med andra ord. Lite senare i dag (fredag) packar jag väskan och styr mot München. På lördag kommenterar jag världens just nu bästa klubblag i FC Bayern som lär göra livet surt för Schalke 04. Matchen ser ni på båda Eurosport-kanalerna med start klockan 18.00 på lördag. Med mig har jag Johan Arneng och mannen som på den tiden sköt ligan till FC Bayern, Patrik Andersson.

Bundesliga, en liga för folket av folket. Ingen vet hur länge det varar. Ta chansen att se en match på plats om möjligheten dyker upp. Även fast tyskarna håller fast vid det gamla så vet man aldrig när någon dåre dyker upp och ändrar färgerna på ens favoritklubb eller bygger bort ståplats för ännu en meningslös VIP-loge.

Den tyska fotbollen är en förebild ur alla möjliga parametrar. En lagom rumsren och hårdnackad produkt vars fans dricker sin bira, käkar sina korvar och trycker på ännu en pin på jeansvästen från 1982.

/Kviborg