Intervju med Emily Dahl
av
Den här gången har vi frågat Emily Dahl, med den fina bloggen See Emily Play,
om allt mellan himmel och vintage.
– Det stämmer bra det. Jag jobbar som frilansfotograf inom magasinspress, och plåtar mest mode och stilleben. Just nu håller jag på att försöka få igång lite samarbeten för att börja plåta mat också, för jag tycker det är så himla roligt. Att gifta mode med mat vore en dröm, helst vintagemode och mat då såklart. Mat har ju, liksom mode, ett historiskt arv och en hantverkstradition som gör dem till naturliga kompisar tycker jag.Hur kommer det sig att du hamnade där du är idag, hur såg resan ut?
– Oj, den där resan pågår ju fortfarande, så det är svårt att titta på den utifrån just nu. Men jag kan väl säga att alltihop egentligen handlade om att bestämma sig för att fokusera på en enda sak, våga ta steget och sedan jobba så hårt man bara orkar och kan.
När började du blogga, och minns du ditt första inlägg?
– Jag började blogga våren 2006. Åh, så jag önskar att jag hade kvar den där första bloggen, det hade varit hemskt roligt! Om jag inte missminner mig handlade mitt första inlägg om något ganska fånigt, typ vilka färger som var ”inne” eller något den våren. Hujedamej alltså. 2006 var bloggar så nytt, och ingen visste väl riktigt vad de var eller kunde innebära. Idag är bloggen en del av min vardag, och mitt jobb, och jag kan tänka mig en värld utan den lika lite som jag kan tänka mig en värld utan mat, ungefär.
– Fotografi kommer ju alltid främst, och det finns inget som kan slå den känslan rent kreativt. Men jag älskar att uttrycka mig genom mina kläder, mitt hår och mitt smink, att skriva, att sjunga, att dansa och att måla. Jag är helt enkelt en sån person som måste ha utrymme för min kreativitet på något vis, och bara jag får det så mår jag bra.Vad är din relation till vintage?
– För mig handlar vintage om kvalitet och hållbarhet, men också om drömmar. Jag älskar 1920-60-talsmodet, och ingen nyproduktion i världen slår äkta vara när det kommer till material eller utseende. Jag är en historienörd och modepurist, och med det menar jag att jag oftast vet hur saker och ting ”ska” se ut eftersom jag studerat modehistoria. Det innebär också att en nyproduktion som har ”uppdaterats” nästan alltid bara ser fel ut i mina ögon, som att designern inte visste vad hen höll på med riktigt. Varför uppdatera perfektion, liksom? Sedan handlar konsumtionen av vintageplagg om att få svepa sig själv i historiens vingslag, komma nära den person som tidigare ägt plagget, och samtidigt skapa nya berättelser genom att ta med det ut på äventyr.
Vad är det gamla saker lockar fram för känsla, hos dig?
– När jag var liten spelade jag teater och var väldigt involverad i just kostymerna och dekoren. Gamla saker lockar fram den där andäktiga känslan av kostymfilm och genuinitet i mig, och en flyktig känsla av att livet kan få vara en teater ibland.
– Jag hade varit en silverglittrande klänning som burits av någon depraverad nattklubbssångerska i Hollywood under 1940-talet. Kvinnan som bar mig skulle vara en nästan-skönhet med skådespelarambitioner (ful i mun skulle hon förmodligen också vara), och hon skulle bära mig på branschgalor som hon lyckats mygla sig in på tillsammans med sin hårdkokta dubbelagent till pojkvän. På långt håll skulle jag glittra och gnistra mest av alla på festen, men på närmare håll skulle man se att jag var både sliten, nött och fläckad av billig champagne.Beskriv en av dina bästa vintageupplevelser?
– Min vintage Diorväska med tillhörande clutch, som jag fått ärva av min mormor. Den är så himla tidlös och vacker, och att mormors namn och adress står skriven med tuschpenna på insidan höjer bara dess värde i mina ögon. När jag fick den var det som att få en liten bit familjehistoria för mig.
Har du någon stilikon, och i så fall vem kan det vara?
– Oh, men det där varierar ju från dag till dag, beroende på vad man känner för just för dagen. Vissa dagar vill jag vara en gamineflicka som Audrey Hepburn, andra dagar vill jag vara Catherine Deneuve. Gemensamt för mina inspirationskällor är nog dock att de alla kommer från 40-, 50- och 60-talet. Men jag älskar 1990-talet också. Åh, man kan ju inte välja för det finns och har funnit så många tjusiga människor!
Vilket är ditt absolut bästa årtionde, kläd och prylmässigt?
– 1950-talet, hands down. Jag brukar säga att om vi bara kunde kasta ut den tidens kassa ideal så hade jag velat ha 50-talet tillbaka vilken dag som helst.Finns det någonting du alltid ångrat att du inte köpte?
– Nej, faktiskt inte. Jag är en sådan person som tänker över varje köp minst ett par dagar. Jag tittar och känner alltid först, ibland flera gånger. Känns det rätt så köper jag, gör det inte det så struntar jag i det. Det blir bättre så, på något vis.
Har du någonsin blivit lurad i ett köpsammanhang och betalat alldeles för mycket?
– Säkert, men inte som jag vet om. Och var det någonting som kändes viktigt så var det värt det ändå.
Har du någonsin betalat alldeles för lite för något som du visste var värt mycket mer?
– Ja! Jag hittade till exempel en alldeles ljuvlig klänning från 1953 i en liten second hand-affär i Växjö för 100 kronor. Den var handsydd, alldeles otroligt välgjord och i fint skick. Självklart visade det sig att den var lite lite för liten, och jag var för fåfäng, så den sålde jag senare i Stockholm för 800 kronor.
Och till sist, vilken är ditt favoritställe, för att finna riktigt fina gamla saker?
– Knäppa hål-i-väggen-loppisar som inte är så renodlade, helst i något annat land än Sverige. Jag älskar Judits och alla andra välsorterade vintagebutiker i Stockholm, men de är så strömlinjeformade ibland att jag tappar lusten. Att gräva fram ett riktigt fynd i en skev liten loppisbutik någonstans på vischan är tusen gånger roligare än att köpa Diorklänningen som hänger i fönstret.
Med det så säger vi adjö till fröken Dahl, och hoppas att hon har en särdeles fin tisdag!
.
