I lördags var min intervju med rolige Erlend Loe inne i tidningen. Här kommer den:
(Han ser så olycklig ut på bilden, men det kanske är för att intervjun närmar sig sitt slut:-)

I Erlend Loes romaner flyr männen när de har problem. I den senaste deppar Norges statsminister Jens Stoltenberg tillsammans med en ensam ungkarl.

– Själv tar jag hellre en springrunda än talar ut, säger författaren. 
Norrmannen Erlend Loe har nått kultstatus med sina böcker, som blandar humor med svärta. Hans specialitet är män som längtar bort från ansvar. I ”Doppler” rymmer en tvåbarnsfar till skogs. I ”Stilla dagar i Mixing Part” stänger pappan in sig och dricker vin och sexfantiserar om tv-kocken Nigella.
Erlend Loe slänger ner sin långa kropp i en stol och fingrar på en snusdosa, redo att berätta om sin nya roman, ”Fvonk”. Där är det Norges statsminister som längtar efter egentid. Han hyr ett rum hos enstöringen Fvonk. De två blir goda vänner.
Är det synd om männen?
– Nja, det är något hjälplöst över män. Vi har svårare att visa oss svaga, och väntar längre med att söka hjälp om vi är deprimerade. Det ses som ett nederlag att inte klara ut problem själv. Män blir ensamma i sin ledsnad, medan kvinnor pratar med sina väninnor.
Erlend Loe har en klar teori om vad männen gör i stället:
– De försöker svettas ut sin ångest. Herregud, i naturen kring Oslo är det helt proppfullt med karlar som cyklar, går på tur och springer! Det skulle bli kris för sportindustrin om män börjar tala ut. Jag har själv vänner, men tar hellre en springrunda än ringer någon om jag har bekymmer.
Erlend Loe (uttalas ”Lo”) är lite som sina egna böcker: Han har allvar i blicken och pratar gärna om svåra ämnen, men kan blixtsnabbt skratta till och komma på något absurt skämt. När vi ses flinar han gott åt ett verkligt exempel på en man som flydde fältet: Den engelske, gifte matteläraren som stack i väg med en 15-årig elev.
– Haha! Verkligheten överträffar dikten. Erlend Loe skakar på huvudet.
– Vad säger han när han kommer hem till frun tro? ”Ska vi stryka ett streck över det här?”
Kan du själv få lust att rymma?
– Det har hänt. Men för mig är det inte familjen som känns för mycket, utan att jag ibland har för många projekt på gång. Som frilansare kan jag känna ekonomisk oro, då börjar jag skriva tv-manus och göra för mycket samtidigt. Mina fria tider räddar mig från kollaps.
Bokens Jens Stoltenberg framstår som en sympatisk man, med ett desperat behov av att få vara sig själv, oövervakad och utan plikter. Erlend Loe har dock inte frågat statsministern om lov att göra honom till romanfigur.
– Nej, jag har bara småpratat med honom på en fest en gång. Jag fascineras av att det är så ensamt att vara på toppen, att ha makt. Speciellt här i norden, där en politiker ska vara helt ren och aldrig ha gjort minsta fel.
Det allra renaste och präktigaste får de gravida stå för i romanen. De är som en sammanslutning av duktiga, ordentliga kvinnor som lurar på Fvonk utanför hans port.
– Trenden att gravida ska göra allt perfekt har gått så långt att det blivit en parodi. Allt det här med matförbud, och vad som är onyttigt. Snart ska väl gravidas hus radonkontrolleras. Den renheten är provocerande.
Du är inte bara avundsjuk då?
– Nej! Om jag kunde bli gravid skulle jag få ett barnsligt begär att röka, dricka och äta fel.