Det är väldigt kul med författare som vågar byta genre. Stephan Mendel-Enk är en. Han blev mycket uppmärksammad för sin reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil”, där han ifrågasatte det som är ”manligt”.

Nu har han skrivit något HELT annat. Jag gjorde en kortintervju (tur att det blev någon över huvud taget, för han pratade galet fort i telefon på extrem göteborgska. Nästan tolkbehov):

Hur vill du beskriva romanen ”Tre apor”?
– Ett familjedrama i judisk miljö. En ganska allvarlig historia som berättas på ett skämtsamt sätt. Jag har blandat mycket från min egen bakgrund med påhittade scener. De som jag skriver om fick läsa först när den var klar, det var nervöst. Som tur är fick de en skön känsla av boken.
Hur upplever du synen på judar i dag?
– Den är lite dubbel. Många tycker nog att judendomen står för en gemenskap med speciella traditioner. Samtidigt är många kritiska mot Israel. Men jag tror att de flesta kan hålla isär ett lands politik och enskilda människor och deras religion.
– Jag har mött mycket nyfikenhet och intresse för att jag är jude. Jag tyckte bara att det var roligt att ha något speciellt, en egen värld med en stor trygghet och familj. Min judiska bakgrund har nog påverkat mig mycket, fast det är svårt att säga exakt hur.
Vad hände med debatten om manlighet efter din hyllade bok ”Med uppenbar känsla för stil”?
– Just när den kom blev det som om allt ”macho” är dåligt och måste försvinna. Det händer säkert saker med mansrollen hela tiden, men det går i trender. Debatten om jämställdhet är extremt levande i Sverige i jämförelse med andra länder.

Namn: Stephan Mendel-Enk. Yrke: Författare och frilansjournalist. Ålder: 35 år.
Familj: Fru, barnen Leon, 7, och Channah, 3. Bor: Stockholm.

Det var så sorgligt att höra om Kerstin Thorwalls död. Jag hade förmånen att få intervjua henne i hennes hem på Söder under 1990-talet. Hon var en så skön, speciell kvinna, på ett befriande kaxigt sätt.

Jag minns också hur jag såg henne föreläsa en gång, om relationen mor/döttrar, och hur det inte gick att låta bli att gråta en skvätt.

Och ibland skrev hon fantastiskt bra. Om ni inte redan läst hennes böcker, så kommer här några tips. Läs och njut!

• Det mest förbjudna. Hennes genombrottsbok som fick många kritiker att gå i taket. Fick man skriva så här elakt om sin mamma?
• Svart resa. Kontroversiellt om hennes kärlek till dans och yngre, svarta män.
• När man skjuter arbetare. Suverän skildring av hennes föräldrars äktenskap.
• I skuggan av oron. Uppföljaren till den förra. Om sitt förhållande till mamman.
• Från Signe till Alberte. Sista delen i trilogin. Om hennes eget vuxna liv, där hon bland annat tar upp sina depressioner.

Jag skrev nyligen på boksidorna om Pocketförlaget, som satsar på speciella ungdomspocket. De har nu släppt åtta stycken, bland annat en av Johanna Nilsson. Bra idé! Unga behöver verkligen få tag i billiga böcker.

I tonåren grottade jag ner mig en del i rätt så kass böcker, ren litterärt, som serien om franska Angelique (en underskön, äventyrlig och klyftig kvinna som klarade precis ALLT) men också välskrivna romaner, som ”De levande” av Ayn Rand och ”Samtal med vampyren” av Anne Rice.

Vad läste ni mest när ni var yngre?

Jag håller på och packar inför en flytt, och OJ vad tomt det blir när alla böcker är nedlagda i lådor. Jag har försökt göra mig av med en del när jag ändå rensar allt annat, men det är inte lätt. Ofta åker de tillbaka till flyttlådorna igen…

Jag ger till Myrorna, de få jag kan vara utan. Slänga böcker är omoraliskt – eller vad tycker ni?

Själv håller jag på med ”Easter Parade” av Richard Yates, den kommer snart på svenska. Jag älskade hans debutroman ”Revolutionary Road”, som faktiskt också blev en femplus-film.

Sedan väntar Deon Myers ”Jägarens hjärta”, ny på pocket. Han är en sydafrikansk deckarförfattare som är bra på att skapa känslan av att man MÅSTE läsa klart.

Vad ska ni läsa under påskdagarna? För man kan ju inte bara umgås och käka godis eller hur? (Har redan ätit tillräckligt ur jobbets påskägg).

I dag var jag med i Malous bokklubb i TV 4 och diskuterade Moa Herngrens roman om en ensamstående mamma som är lådvinsalkoholist. Den heter ”Jag ska bara fixa en grej i köket”.

Det finns många spännande teman i den utöver missbruksstoryn. Som mobbning på jobbet och hur ego man kan vara i kärleken till sina barn.

Värd att läsa!

Här är avsnittet från TV 4 om nån vill kolla:

http://www.tv4play.se/aktualitet/efter_tio?videoId=1.1579025

Deckarserier finns det gott om. Men en som gjorde en udda lansering av sig själv var Carin Gerhardsen, aktuell med nummer tre i Hammarbyserien. Jag gjorde en kortinervju:

Hur vågade du ge dig in i den stora deckarfloden?
– Först fick jag en filosofisk idéroman utgiven. Den fick fina recensioner men  nådde inte ut. Efter några år övertalade min man mig att ta upp författandet. Jag har alltid älskat att läsa deckare och tycker det är jättekul med problemlösning.
– Jag skrev en hel serie på tre böcker på en gång, innan jag hörde av mig till förlagen. Jag ville visa att jag inte är någon dagslända – och då fanns inte så många deckarserier.
Två barn dör i början av den nya boken – blir du själv rädd när du skriver?
– Nej, inte rädd, men väldigt sorgsen. Jag grät tidvis när jag skrev ”Vyssan lull” eftersom berättelsen är väldigt sorglig. Jag rycks med och försöker kliva in i den situation som uppstår och leva mig in i allihop, även brutala, hänsynslösa mördare.
Är personerna eller fallet viktigast?
– Båda är lika viktiga. Deckare är en bra möjlighet att vädra sina åsikter och skapa tänkvärda personer och skeenden. Jag vill underhålla och samtidigt filosofera.
–  I alla böcker värnar jag om den lilla människan, oavsett om det gäller mördare eller andra huvudpersoner. Grundtemat är skuld, och även otur. Det är oerhört intressant att filosofera kring.
Namn: Carin Gerhardsen. 47 år. Yrke: ”En som skriver böcker – författare låter så pretentiöst.” Var it-konsult tidigare. Familj: Man, två barn. Bostad: Östermalm i Stockholm
Aktuell: Med ”Vyssan lull”, tredje delen i Hammarbyserien. (Ordfront)

Den belgiska illustratören Kitty Crowther fick Astrid Lindgerns litteraturpris i år. Hennes mamma är svensk, för övrigt. Hennes böcker handlar ofta om att ta kontroll över sitt eget liv. Hennes arbete genomsyras av humanism och medkänsla, enligt juryn.

Läs mer på prisets hemsida.

Ja, det tippar i alla fall tidningen The Economist, främst stor i England och USA. jag gjorde en kortintervju med polisprofessorn om detta:

The Economist förutspår att du blir nästa skandinaviska storsäljare efter Stieg Larsson – vad sägs?
– Att jag skulle bli en Larsson fyller mig med fasa, vi är så olika.  Jag har läst hans böcker med viss förtjusning och förstår hans popularitet: Han var hämningslös som berättare. Men inte så märkvärdig som författare.
– Jag skriver på ett annat sätt, i traditionen med mer politiskt orienterade deckare. Nu när trilogin om Palmemordet ska ut i USA och England har jag glädjande nog uppfattat det som om förlagen är förtjusta.
Vad tycker du om de svenska deckarna just nu?
– Jag har mina favoriter. Det finns det som är spännande, underhållande och välskrivet. En som skriver kolossalt bra är Åsa Larsson. Det irriterar mig bara att hon tar kål på tonvis med folk, det har jag sagt åt henne! Om man tänker på spänning och skiter i samhällsanalysen så gillar jag Roslund och Hellström och Jens Lapidus ”Snabba cash”. Sedan finns det de som är olidligt kommersiella och inte tar läsarna på allvar, det blir slarv och slafs.
The Economist nämner inte en enda svensk deckardrottning – varför, tror du?
– Får de bara korn på Åsa så… Nej, men i USA är de inte så lättflirtade, de har ju ikoner som Raymond Chandler och James Ellroy.
Namn: Leif GW Persson. Ålder: Nyss fyllda 65. Yrke. Författare, professor, kriminolog.
Familj: Hustru, sex barn, fyra barnbarn.

Det märkte jag när jag intervjuade honom om hans bok om evolutionen. Han var väldigt kul att prata med (eller lyssna på – jag fick nästan en egen, privat föreläsning!) Läs intervjun i Aftonbladet i morgon.

Här bekantar han sig med våra små släktingar på Skansen: