Det pratas mindre om män som bränner ut sig, än om kvinnor. Kanske håller de mer rädslor inom sig, skäms för att de inte ”pallar trycket”? Jag intervjuade Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”, där PR-konsulten Marcus börjar få panikångest:

Hur vill du beskriva pr-konsulten Marcus, huvudperson i romanen ”Tittaren”?
– Han är en karriärist med extremt höga krav på sig själv. Hela sitt liv har han byggt upp en fasad som bygger på framgång, och den uppfattar både han själv och andra som äkta. När han inte kan leva upp till den bilden börjar han krisa.

– Jag tycker att uttrycket ”inbränd” kan passa män bättre än ”utbränd”, många har nog svårare att prata om hur de mår än kvinnor.

Vad hindrade dig från att bli som Marcus, med panikattacker och ångest?

– Precis som Marcus kom jag hem från en pappaledighet i Argentina, och slogs av hur höga kraven var här. Min räddning blev att prata med människor runt omkring mig. Marcus berättelse tar vid där jag förändrade mig. Han tror i stället att om han uppnår ännu mer framgång så ska han må bättre. Men han blir ett nervvrak.
Är han typisk för din generation, 70-talisterna?
– Ja, många känner nog igen sig en del. Vi är lite av en Bror Duktig-generation, där det ses som en svaghet att visa sig icke-perfekt. Vi lever också i en tid där man kan coachas och få hjälp med alla sina fasader – utseendet, hemmet, karriären och vikten… precis allting.
Namn: Mattias Ronge. Ålder: 35. Yrke: Pr-konsult. Familj: Fru och två döttrar, 5 och 2 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm, Stockholm.

Den här helgen flyttar boksidorna från söndagar till lördagar i Aftonbladet, ganska bra tycker jag, för många stora tidningar har sin bokspecial då. I dag handlar det om romaner där huvudpersonerna – ofta en bit över 30 – krisar på olika sätt.

Pernilla Glaser har skrivit ”Fyrtio minus” om Emma, som lider av sin barnlöshet och sitt halvdåliga förhållande.

Mattias Ronge skriver i ”Tittaren” om en karriäristman som är så besatt av framgång att han till slut får panikattacker.

Båda klart läsvärda. Så kolla in Aftonbladets boksidor!

På förmiddagen satt jag och läste ut Sofi Oksanens hemska – och väldigt bra – roman ”Utrensning”, som för övrigt fick en fin recension på Kulturen i dag. Det är litterär feminism som gör ont, om hur kvinnor i krig och fred utnyttjas och görs illa. Ilskan fylldes på av att läsa mer om idiot-polischefen som misstänks för våldtäkt.

Men vips satt jag på en lyxig lunch, där vi firade av min kära chef Lena och kollega Anna, som ska vidare till andra tjänster här på Bladet. Det blev väldigt uppsluppet, för att inte säga stundtals hysteriskt, med vilda diskussioner om att åka i rullande bollar. Extremt skoj, och vi drack inte ens vin.

Här är jag och Wendelaredaktionen (Helena och Lena där bak, Lina, Anna och jag längst fram):

I går lyfte jag ögonen från boksidorna och föreläste om mitt jobb och journalistik i allmänhet inför en folkhögskoleklass. Det är min kompis Kicki som är lärare där, och eleverna kommer från massor av olika länder.

Jag fick en hel del kul frågor som fick mig att fundera lite över jobbet. Typ ”Vad är roligast med arbetet?” (Svar: Egentligen allt) och ”Vem skulle du helst vilja intervjua?” (Svar: Joyce Carol Oates live, jag har ju gjort det via mejl).

Det var inte alls läskigt, för de var så intresserade och ställde så många frågor – roligt!

Tre timmar senare befann jag mig på en stylish PR-byrå i centrala Stockholm för att intervjua Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”. Så kan det gå.

Stieg Larssons deckarsucce är sanslös. Faktum är att han är den allra mest säljande författaren i Europa under 2009.

Och på tio-i-topplistan finns faktiskt två svenskar till, otroligt för vårt lilla land. Henning Mankell och Camilla Läckberg. De svenska kriminalromanerna har verkligen en storhetstid tid nu.

Här är hela listan: (Källa: Bookseller.)

1 Stieg Larsson
2 Stephenie Meyer
3 Dan Brown
4 Paolo Giordano
5 Carlos Ruiz Zafón
6 Camilla Läckberg
7 Herman Koch
8 Tatiana de Rosnay
9 Henning Mankell
10 John Grisham

Att Liza Marklund har skrivit en deckare ihop med James Patterson, världens mest säljande thrillerförfattare, har kanske inte undgått någon bokintresserad. Jag intervjuade dem för en artikel som var i Aftonbladet i söndags. Deckaren heter ”Postcard Killers” och släpps i Sverige och en del andra europeiska länder i en upplaga av cirka 1,3 miljoner ex!! De har utformat berättelsen ihop, och jobbat mycket via mejl.

Men mycket skiljer från Lizaz vanliga deckare:

• Kapitel som ofta bara är tre sidor långa.
• Cliffhangers absolut hela tiden.
• Mindre personbeskrivningar.
• Mer mördarjakt, mindre relationer.
• Språket är enklare.

Jag är nyfiken på om den blir succé – vad tror ni?

Gunilla Linn Persson, en i duon som skrev tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”, har skrivit en ny roman om ett par som får ett barn med Downs syndrom, på 50-talet. Då bedömdes de som mycket konstiga för att de behöll sin pojke hemma. Välskrivet, och gripande. Och ett minst sagt överraskande slut.

Här kommer min kortintervju med Gunilla L P:

Du har själv ett barn med Downs syndrom, varför ville du skriva en roman om det ämnet?
– Jag hade funderat över det långt innan jag fick min dotter Märta, som är elva år. När jag har mött någon åldrad mamma med ett vuxet barn med Downs syndrom, har jag alltid undrat hur det är. Jag har haft långa samtal med två som jag känner i den situationen. Sedan har det naturligtvis spelat in att jag själv fick min flicka.
Vad är skillnaden mellan att få ett barn med Downs syndrom nu, och på 50-talet som i boken?
– Det är stor skillnad. Då var det vanliga att man lämnade ifrån sig barnet till en institution, så är det inte nu. I dag finns också så många metoder för att träna barnen vad det gäller deras utveckling, motoriskt och språkligt. De som förr tog hem barnen – liksom Karl-Astrid i boken – var pionjärer.
Hur vill du beskriva bokens huvudperson Karl-Astrid?
– Rejäl (skratt)! På det där sättet som kvinnor var då. Som jag har tänkt i romanen hade hon och hennes man haft många missfall. De kände en enorm längtan efter det här barnet. De tar det barn de får helt enkelt, även om Eskil hade Downs syndrom. Jag hoppas att läsarna får en känsloupplevelse.
Namn: Gunilla Linn Persson, 53 år. Familj: Man och tre döttrar. Bor: Norrtälje.
Bakgrund: Har skrivit tv-serien ”Skärgårdsdoktorn”( ihop med Lars Bill Lundholm) och flera böcker, bland annat ”Livstecken”.
Aktuell: Med ”Eskil – riddaren av syrénbersån”. Skriver nu på ett manus till ”Skärgårdsdoktorn” som film.

Nu har filmen ”Vägen” biopremiär, med snyggot Viggo Mortensen i huvudrollen (fast här är han kanske inte visar sin tjusigaste sida).

Men även om filmen säkert är lyckad, så är romanen som ligger till grund VÄLDIGT bra, den har till och med fått Pulitzerpriset. Den utspekar sig i ett nedbränt USA, där massor av människor dött i en enorm katastrof. Man får följa en pappa och hans son, där de vandrar för att överleva och kanske hitta någon form av trygghet. Hemskt, sorgligt, gripande. Finns på pocket. Författare: Cormac McCarthy.

…det skriver Mattias Ronge om i sin debutroman ”Tittaren”, som är riktigt driven och välformulerad. Den handlar tydligen lite om vad som kunde hänt honom själv om han inte hejdat sig: Huvudpersonen Marcus är en karriäristisk PR-konsult, besatt av att vara ”lyckad” (vad det nu är). På ytan är allt perfekt, medan hans inre krackelerar i allt snabbare takt.

Jag ska intervjua författaren nästa vecka, intressant! Annars hör man oftare om Duktiga Flickor som bränner ut sig, spännande med en Duktig Pojke.

”Tittaren” – sidvändare