…för att prata om hans nya roman ”Det sista vi har är våra kroppar”. Den har plötsligt blivit läskigt aktuell i och med det allt spändare läget i Israel och Palestina. Boken handlar nämligen om en israelisk soldat och en svensk fredsaktivist som – mot sin vilja – blir kära.

Bob Hansson ville utmana sina egna fördomar genom skrivandet – främst mot Israel och dess soldater.  

Det är alltid roligt att prata med honom, och det blev en hel del relationssnack förstås. Han lever nu som sambo och fick en son för fyra månader sedan – och hävdar bestämt att det är en myt att det behövs lite ångest för att vara kreativ. intervjun kommer i morgon på boksidorna.

De senaste dagarna har jag gjort två intervjuer med författare som ytligt sett verkar vara varandras totala motsatser.

Person 1: Man, icke-stockholmare, bohemisk stil, arbetarklass. Upprör en del och sticker ut från mängden.

Person 2: Kvinna, stockholmare, klassisk stil, överklass. Expert på att passa in i olika sociala miljöer.

Men: Vad lika de är på sätt och vis! Båda avskyr intolerans och ytlighet och gillar att prata på djupet. Till exempel. Snart kommer intervjuerna med dem i Aftonbladet.

Fick den roliga boken ”Vita kränkta män” av Kawa Zolfagary i min hand. hann inte komma långt förrän jag hittade det här. Haha. Stackars oss:-)

Boktips: ”Ministern” av Claes de Faire

Författaren har erfarenhet av både den politiska världen och   mediebranschen, och det är det som gör den här romanen till något extra.

Huvudpersonen Theodore Mandelsten är den sociala stjärnan i regeringen. Han håller sig framme på alla tjusiga tillställningar och har blivit beroende av rampljuset.
Plötsligt klantar han sig totalt i en intervju.
Räddningen blir hans romans med en popsångerska: De blir det spännande ”powerparet” som alla pratar om.
Berättelsen handlar om tomhet och yta. En återkommande mening är ”Är du äkta?” och det är just vad ministern frågar sig. När han var liten mättes han värde av den framgångsrika pappan. Som vuxen räknas det i spaltmeter och väljarnas godtycke.
De Faire skriver elegant och initierat om spelet mellan politiker och media, och om hur även det mest privata kan utnyttjas för att nå framgång.

Claes de Faire är född 1978 och uppvuxen i Motala, men bor numera i Stockholm. Han är chefredaktör för ”Resumé”, branschtidningen för reklam och media, och tf chefredaktör för ”Veckans Affärer”.

God morgon. här kommer intervjun med Jeanette Winterson, som var i Aftonbladet i lördags:

Hon blev utelåst och slagen. När hon blev kär i en tjej stängde mamman in henne utan mat.
– Nu har jag förlåtit min adoptivmor, säger brittiska Jeanette Winterson, som hyllas för sin självbiografi.   

Jeanette Winterson är i dag en prisad författare som lever lycklig med sin sambo Susie. Hon reser över världen och behöver inte oroa sig över pengar. Hon har kommit långt ifrån den lilla flicka som adopterades bort till ett fanatiskt religiöst, fattigt arbetarklasspar.
Självbiografin ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” beskriver hennes kärlekslösa uppväxt, tonårens förälskelser i flickor och hennes sökande efter sin biologiska mamma.
– Allt svårt som händer gör oss sårbara. Men det ger också värdefulla insikter. Det vill jag förmedla med boken, säger författaren när hon besöker Stockholm.
Kvällen innan har Jeanette Winterson pratat inför en jublande publik på Kulturhusets författarscen. Hennes lilla gestalt utstrålar en kompakt energi, och hon är uppsluppen och pratsam. Det enda hon saknar är en banan.
– Jag måste ha min morgonbanan. Har de inga på det här hotellet? undrar hon.
De svåra ämnena till trots är hon på ett strålande humör, och tycker inte att någon fråga är för närgången. Men så är hon också väldigt öppen om sitt innersta i boken.
Hon berättar om adoptivmammans religiösa idéer och om pappan som knappt märktes. Om bestraffningar, fattigdom och hur hon hotades med helvetet för att hon var lesbisk. Nu lever paret Winterson inte längre.
Har du förlåtit din adoptivmor, Mrs Winterson, som du kallar henne?
– Ja. Det är inte någon lätt sak. Men förlåtelse betyder inte att man behöver gilla den personen, eller ens träffa den. Till slut var jag ändå tvungen att släppa taget, annars skulle det som hänt förgiftat mig hela livet.
– Jag kan också förstå henne på ett annat sätt i dag. Varför hon var som hon var.
Har du fått något gott av henne också?
– Ja, det var Mrs Winterson som gjorde mig till författare, helt klart. Hon hade språkets makt, jag fick höra Bibeln varje dag och det hängde Bibelspråk på väggarna. Jag absorberade allt detta.
Världslig litteratur var däremot bannlyst i hemmet. Den tonåriga, lästokiga Jeanette gömde högar av pocketböcker under sängen, och när mamman upptäckte dem blev hon rasande och brände upp dem i trädgården.
Genom många år bar Jeanette Winterson med sig kärleksbristen och grubblerierna över sitt ursprung. 2008 utmynnade det i en svår kris – hon försökte ta sitt liv. Även om självmordsförsöket skriver hon i boken.
– Det var så mycket sorg som kom upp till ytan just då. Det svåra kan ju inte repareras om man inte tar itu med det. Men det tog tid att bli galen, och det tog tid att bli frisk, säger hon och skrattar till.
Vid 50 års ålder lyckades hon äntligen hitta sin biologiska mamma. Hon var bara sjutton år när Jeanette föddes, och hade ingen man som ville vara med och ta hand om babyn.
– Min biologiska mamma och jag träffas, men inte så ofta. Vi hade inte setts på femtio år, och då spelar släktbanden ingen roll: Vi har helt enkelt inte så mycket gemensamt. Men jag är glad över att veta att hon haft ett bra liv och inte är olycklig. Och hon behöver inte fundera varje dag över hur jag fick det utan henne.

En fanatiskt religiös adoptivmamma som slog henne, fattigdom och förbud mot att läsa. Brittiska Jeanette Winterson skriver om sin trasiga uppväxt i självbiografiska ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?”.   
Det blev inte lättare av att hon tidigt upptäckte att hon är lesbisk – då försökte adoptivmamman driva ut ”demonerna”…
Jag intervjuade Winterson när hon var i Stockholm. Hon var väldigt öppen och trevlig, hennes enda klagomål var att hotellet inte hade bananer…

Intervjun kommer på boksidorna i morgon.

Historien om ett hämnande tjejgäng, gitarristen i Ramones och ett par bra spänningsromaner. Det har kommit många läsvärda pocketböcker den senaste tiden. Här kommer nio recensioner – som vanligt med högsta betyget först.          

+++++
Ingenbarnsland
Eija Hetekivi Olsson 
ROMAN. Hurra! tänkte jag när denna rasande förortsskildring nominerades till Augustpriset i måndags. Boken är ett lysande debutantverk som bygger på författarens egen uppväxt i en torftig och rå förort.

Språket är lika kaxigt som huvudpersonen Miira. Hon vägrar kuvas av tafsande killar, oengagerade lärare och andra vuxna. Underbart med en riktigt arg roman, som osar klasskamp.

+++++
Foxfire (nyutgåva)
Joyce Carol Oates
ROMAN Ni som missat denna pärla från 1993 – grattis! Här skriver min favoritförfattare om fem tonårstjejer som tröttnar på att själva vara offer.
De kommer från trasiga, destruktiva familjer och bestämmer sig för att ta makten i egna händer och börja hämnas på tafsande män, dåliga lärare och andra som förödmjukat dem.
”Foxfire” blev också film, med Angelina Jolie i en av huvudrollerna.

++++
Allt detta tillhör mig
Petra Hulova
ROMAN Boken ser så tråkig ut att jag höll på att missa den. Men gör inte det!
Det här är en berättelse om flera generationers kvinnor i Mongoliet, både på den kärva landsorten och i den pulserande, farliga storstaden.
Miljöerna är annorlunda, personerna intressanta och handlingen oväntad. En liten pärla, helt enkelt.

++++
Rekviem för John Cummings
Bengt Ohlsson
ROMAN Vilken idé egentligen – att skriva fiktivt om gitarristen i det legendariska punkbandet Ramones. Och lyckat blev det.
Johnny Ramone, som han egentligen heter, gick bort i cancer 2004. Här skildras hans sista år – relationen med sambon Linda och konflikterna med andra bandmedlemmar, bland annat.
Som vanligt har författaren fint sinne för både psykets och språkets nyanser. Speciellt läsvärd om man gillar Ramones, så klart.

++++
Keltens dröm
Mario Vargas Llosa
ROMAN När jag intervjuade nobelpristagaren Llosa om den här boken berättade han att han ville visa båda sidorna av en hjälte. Och det gör han absolut.
Han bygger historien runt en verklig person – den brittiske diplomaten Roger Casement. Han avslöjade vidrigheter som begåtts i kolonialismens namn, men hade också mörka sidor i sitt privatliv. Mycket välskriven!

+++
Fadersmord
Carina Bergfeldt
SPÄNNINGSROMAN En skickligt uppbyggd debut med två parallella spår. Det ena är klart mest spännande: En kvinna planerar målmedvetet en fruktansvärd hämnd, ett fadersmord.
Samtidigt hittas en småbarnsmamma mördad i Skövde, där boken utspelar sig.
Jag gillar författare som vill något – som att Bergfeldt tar upp våld mot kvinnor.

+++
Den nakne ambassadören
Magnus Zaar
SPÄNNINGSROMAN Eftersom det kommer så många spänningsromaner uppskattar jag när miljöerna är något extra, som här: Östkongo. Dessutom är huvudpersonen, den kaxiga diplomaten Clara, rolig att följa.
En ambassadör hittas död, men något är skumt med det hela. Clara försöker lista ut vad som hänt – det visar sig att hon inte kan lita på någon.

+++
Vi tolererar inga förlorare: klanen Kennedy
Britt-Marie Mattsson
ROMAN Boken är delvis fiktiv, men bygger på fakta om denna fascinerande familj. Det märks att Mattsson är journalist: researchen är djupt imponerande.
Vi får följa pappa Josephs målmedvetna krav, sönernas väg till makten, och de olyckor som drabbat familjen.
Minuset är språket. Det är ofta knastertorrt och redovisande, så det är svårt att lära känna personerna. Synd!

Avig Maria
Mia Skäringer
KRÖNIKOR/BLOGGTEXTER Jag blev nästan kär i Mia Skäringer när jag såg hennes rosade föreställning, och det har hållit i sig.
Även här visar hon prov på sin fantastiska förmåga att blanda svärta och humor, och framstå som i högsta grad mänsklig. Texterna tar upp allt från vardagsstress till kärlek.
Men förlaget borde väntat lite: Resultatet är för ojämnt och det drar ner betyget.

Kanske blir man snart sugen på att läsa om något annat land än USA? Bob Hanssons nya roman utspelar sig i Israel. Den heter ”Det sista vi har är våra kroppar”.

Bob Hansson är en ovanlig manlig författare, på ett bra sätt. Han skriver ovanligt sårbart och öppet om kärlek och svåra känslor.  

Det är lite ”Romeo och Julia” över den här historien om ett kärlekspar som egentligen är alldeles för olika varandra: Maria, en svensk fredsaktivist, och Isra, en israelisk militär.
Berättelsen börjar med att hon lämnar honom, och sakta rullas anledningen upp.
Här är det stora frågor som gäller. Kan kärlek övervinna enorma ideologiska olikheter, våld och svek? Hur utvidgar sig hatet i ett krig till att omfatta alla människor som tillhör ”de andra”?
Författaren själv säger att han började skriva den här romanen för att ”jäklas med min egen övertygelse”.
Ett extra plus för det dramatiskt uppbyggda slutet, som jag absolut inte tänker avslöja här.

Bob Hansson är född i Helsingborg 1970, och var från början främst känd som poet. Den nya är hans tredje roman och tionde bok.

Här tipsar min dotter Ella, 11, om ”Rubinernas bok” av John Stephens. Den är uppföljaren till ”Smaragdernas bok” som kom förra året.

Hennes recension:
”Rubinernas bok” handlar om de tre syskonen Kate, Michael och Emma som har bott på olika barnhem i tio år, och försöker rädda sina försvunna föräldrar. Men det är inte allt, syskonen behöver också hitta Trolldomens tre skrifter, tre försvunna magiska böcker.

De magiska böckerna är ovärderliga och behövs för att rädda världen från ondskans krafter och får därför inte hamna i fel händer….
Boken är en magisk resa genom tid och rum. En bok som är så spännande att man inte vill lägga ifrån sig den. ”Rubinernas bok” är en bok som jag starkt rekommenderar.

Här kommer min intervju med Amanda Hellberg, som var införd på boksidorna i lördags:

När andra barn läste sagor slukade Amanda Hellberg fakta om mumier.
– Jag har alltid fascinerats av det morbida.
Nu är hon aktuell i en skräckantologi med bland andra John Ajvide Lindqvist och Johan Theorin. 

Amanda Hellberg beskriver sig själv som en ofrivillig Garbo. Det kan stämma – trots att hon rosats för sina kusliga romaner, som ”Tistelblomman” och ”Döden på en blek häst”, syns hon sällan i media. Delvis för att hon bor i Oxford sedan tolv år.
– En på förlaget frågade ”Finns du på riktigt?”.
Amanda Hellberg skrattar.
– Jag har dessutom knappt varit utanför huset på fyra år, eftersom jag fått två barn och skrivit fem böcker.
Det är något väldigt osvenskt över Amanda Hellberg, märker jag när vi ses under ett av hennes Sverigebesök: Hon pratar ogenerat om hur bra det går med karriären – om de fina och många recensionerna och hur en lärare upptäckte hennes skrivartalang när hon bara var åtta år.
När jag påpekar det ovanliga i att någon talar så positivt om sitt eget skrivande svarar hon obekymrat:
– Tja, jag har vissa manliga egenskaper – det är ett yrkesfel att inte framhålla det positiva. Jag är ju skitstolt över mina böcker.
Sedan två år lever hon på att illustrera barnböcker och skriva ungdoms- och vuxenromaner. De senare handlar om Maja Grå, som flyttar från Sverige till Oxford för att studera konst. Här finns hemsökta hus, ondska från det förflutna och mystiska varsel. Maja Grå drar till sig otäckheter, och har en skrämmande, synsk förmåga. Yrkesmässigt liknar hon författaren själv.
– Annars är hon min motsats i mycket. Hon är oansenlig och tillbakadragen, men på insidan enormt stark, med stort civilkurage. Jag däremot är bra på att spela Allan, men kan vara världens mes innerst inne.
Hon berättar att hon har blivit tuffare med åren,:
– När jag var yngre vågade jag sällan säga ifrån eller stå upp för mig själv och andra. Det är skönt att inte vara 25-30 längre. Då var jag i mitten av en sorts klassresa, kände mig ensam, rotlös och hade flyttat. En röd tråd i böckerna är just att vara främling på en ny plats.
Efter John Ajvide Lindqvists dundersuccé ”Låt den rätte komma in” och strömmen med vampyrkultur, med ”Twilight” i spetsen, rullar en våg av skräck och fantasy fram inom litteraturen.
– Den stora skillnaden är nog att skräck sågs som fulkultur förut. Nu är det accepterat, säger Amanda Hellberg.
Hon kan skrämma upp sig rejält när hon skriver, men tror inte på något övernaturligt.
– Jag är skeptiker, säger hon bestämt. Men jag tror på den mänskliga förmågan att uppfinna och hallucinera. Fantasin kan spela oss stora spratt. När jag hade fått barn och led av sömnbrist kunde jag se demoner i ögonvrån och djävulsansikten skymta i klockan.
Var går läskighetsgränsen?
– Det är intressant, för det är så olika. En del tycker att mina böcker är mysrysiga, andra blir jätterädda och vågar inte läsa vidare. Min debut ”Styggelsen” hade mer av skräckfilmssplatter, men jag har tonat ner det. Nu föredrar jag kusliga scener där läsaren får fylla i själv.