Vilken pockethög jag har framför mig! Och då har jag ändå ett par hemma…

Ett par har jag redan läst, som ”Fadersmord” av Carina Bergfeldt. Nu är jag nog mest nyfiken på ”Mannen från Albanien” av Magnus Montelius.

För er som missade intervjun med Susanna Alakoski på boksidorna i lördags, här kommer den:

De hade inte ens råd med tandkräm. Kronofogden tog dammsugaren.Susanna Alakoski har läst journaler om sin barndom inför sin nya bok.
– Vi var ännu fattigare än jag mindes, och jag upplevde mer våld än jag kom ihåg.

Jag börjar gråta när jag läser Susanna Alakoskis nya bok ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok”. Den är ett vittnesmål om två föräldrar som drack för mycket, misshandel, social utsatthet och att ibland inte ens ha råd med mat.
– Jag kände mig alltid utanför i mina fula kläder, och för att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Men när jag läste hur det verkligen var märkte jag att jag glömt mycket, berättar Susanna Alakoski när vi träffas.
Verkligheten blir plågsamt verklig i de publicerade utdragen ur familjens journaler. Från Ystad kommun:
”Barnen fick vardera 10 kr i samband med julskyltningsfestligheterna.”
Från polisen i Ystad:
”I lägenheten rådde en kolossal oreda genom kringströdda och splittrade saker såsom kläder, sängkläder, blöjor, köksgeråd, mattor och tidningar.”
Susanna Alakoskis Augustprisade ”Svinalängorna” bygger på hennes uppväxt, men en hel del är påhittat. Den nya boken är självbiografisk, men också en socialpolitisk brandfackla om fattigdom – särskilt barns.
– Jag har fått hundratals mejl från människor som berättar om skam, utsatthet och avsaknad av kläder och mat. Fattigdom känns likadant i dag som på 1930-talet.
Susanna Alakoskis föräldrar var periodare. När de började dricka eskalerade röran, pengabristen och bråken, och pappan slog mamman. Hon i sin tur sa inför barnen att hon inte visste om hon ville leva.
Hur reagerade du när din mamma sa att hon ville dö?
– Man blir förstörd. Det finns inga ord för det. Det blir ett ohyggligt ansvar för ett barn att undra: Varför räcker inte jag till för att hon ska vilja leva?
Susanna Alakoski berättar lugnt och sakligt. Det märks att hon bearbetat sin uppväxt. Hon har lagt ”enormt mycket pengar på terapi” för att klara sig. I dag är hon hyllad författare, högutbildad och bor med man och tre barn i radhus. Ändå känner hon ”skräcken för fattigsjukan”
– Den är som en klo bakom ryggen hela tiden, säger hon och visar med krökta fingrar.
– Att veta att livet är till låns, att jag kan jagas tillbaka dit jag kommer ifrån.
Hon skriver om hur hon i vuxen ålder bröt ihop psykiskt och blev inlagd. Hennes föräldrar hade gått bort, och ett av hennes barn var sjukt.
– Jag tror att det också var en posttraumatisk reaktion. Man kan inte springa ifrån sin historia. Jag grät varje dag i ett och ett halvt år.
Förutom fattigdom skriver Susanna Alakoski mycket om hemlöshet. Hon har själv varit utan bostad. Mellan 14 och 18 års ålder gick varje sekund åt till att överleva.
– Den tiden är som ett svart hål. Jag flackade runt och bodde här och där. Att jag fick en lägenhet sedan var en viktig chans. Det kan behövas så lite för att få in någon på rätt spår.
Till sist vill hon gärna få fram att allt inte var nattsvart i hemmet. Hon säger med värme:
– Det fanns skratt och kärlek också. Men i de stunderna visste jag alltid att det skulle gå över fort. I dag tänker jag på mina föräldrar med stor kärlek. De var inte onda, utan olyckliga.

Fakta:

Namn: Susanna Alakoski.
Ålder: 49 år.
Yrke: Författare
Familj: Man, tre barn, 14, 19 och 20 år.
Bor: Radhus i Gustavsberg.
Bakgrund: Utbildad socionom och genusvetare. Har varit socialsekreterare och pressekreterare hos Gudrun Schyman. Fick Augustpriset för debutromanen Svinalängorna, som också blev prisbelönt film. Har skrivit roman, barnbok och varit redaktör för antologier.
Favoritförfattare: ”Den vars bok fängslar mig för stunden.”
Läser just nu: ”Varför vara lycklig när du kan vara normal?” av Jeanette Winterson.
Aktuell: Med ”Oktober i Fattigsverige. Dagbok.” (Albert Bonniers)

Foto: Lotte Fernvall

Grand final i skojarbranschen av Kerstin Ekman

Grattis alla ni som missade den här pärlan när den kom förra året: Ni har den kvar, och nu finns den i pocket. ”Grand final” är det mest lekfulla jag läst av Kerstin Ekman. Jag är inte förvånad över att hon lyckas utmärkt med det också, hon har skrivit i så skilda genrer som deckare och essäer om blommor.
Det här är historien om två kvinnor som behöver varandra, på gott och ont.

Babba är en skicklig författare, men helt krasst för ful för att vara kommersiell. Hon ber i stället den vackra Lillemor Troj att ta plats i rampljuset i hennes ställe – de låtsas båda att det är hon som skrivit böckerna.
Bedrägeriet pågår år efter år, och det är som gjort för drama och förvecklingar, så klart.
Det hela är roligt, men har samtidigt en bitsk udd: Hur står det egentligen till med den litterära världen, när det blivit så viktigt att vara en säljande, PR-mässig stjärna?

När jag intervjuade Kerstin Ekman en gång skrev jag att de muffins hon bjudit på var köpta – men hon hade bakat dem själv. Jag fick raskt ändra i artikeln.

Jaha. Måste erkänna att jag inte läst nobelpristagaren Mo Yan. Kines, född 1955. Inte så konstigt kanske – hans böcker finns bara översatta till tolv språk, fast ett av dem är faktiskt svenska. De tre som finns på svenska är:

• Det röda fältet • Vitlöksballaderna • Ximen Nao och hans sju liv.

Fördelen med detta är att det finns en ny författare att upptäcka. Seså, iväg till bokhandeln med mig.

I morgon kl 13 tillkännages vem som får Nobelpriset i litteratur. Jag hoppas att få ropa ”Äntligen!”, och det gör jag om novellernas mästare Alice Munro eller min storfavorit Joyce Carol Oates får priset.

Just nu tippar många på Haruki Murakami eller Philip Roth. Spännande!

En av världens bästa romaner: ”Blonde” av Joyce Carol Oates:

”Roliga” böcker är inte sällan tråkiga. Ett undantag är ”En hamsters dagbok – Edward 1990-1990”, skriven av Miriam Elia och Ezra Elia.

Detta är en liten, smått absurd, bok med fina bilder. Att vara hamster i bur verkar inte vara någon höjdare. Men vem vet – kanske har de små pälsdjuren ett rikt inre liv, där de filosoferar över sitt öde mellan varven på hjulet. Och om en hamster kunde skriva dagbok – ja, då skulle den nog se ut så här.
Det här är inte den sortens bok jag brukar fastna för. Men jag gjorde det ändå för att den är så originell och knasig.Berättarjaget är hamstern Edward, som egentligen vill göra något helt annat än att vara husdjur och inlåst. Minsta lilla händelse kan bli något att fundera över.

Ett exempel ur Edwards dagbok:
Torsdagen 8 maj: I dag kom veterinären. Han klämde på mig. Jag är tydligen kvinna.
Fredagen 9 maj: Inte kvinna. Jag har kollat.

Småkul i all enkelhet, och läses helst i små portioner. Författarna är syskon och har själva haft en – enligt egen utsago – osedvanligt tungsint hamster.

Nu finns en pocketbok – ”Rosa boken” – där tio kända författare och vanliga svenskar om sina erfarenheter av bröstcancer. En del har varit sjuka själv, andra är anhöriga.

Hela vinsten går till BRO, Bröstcancerföreningarnas riksorganisation, det tycker jag är storartat generöst av Månpocket, i liknande sammanhang brukar det vara en tiondel eller något!

Bland skribenterna finns Karin Thunberg och Johanna Nilsson.

Susanna Alakoskis kommande bok är en rasande, sorgsen och ilsken uppgörelse med dagens klassklyftor, och ett samhälle där folk knappt vill se att det finns barnfattigdom eller hemlöshet.

Jag ligger i soffan och slukar korret på ”Oktober i Fattigsverige” med ilskna tårar i ögonen. Alaksoski utgår från sin egen uppväxt, där det knappt fanns mat och där kronofogden till och med tog dammsugaren. Alkohol, våld, inga framtidsdrömmar… Så modigt av henne att skriva om detta.

Ser fram mot att intervjua henne snart.

Boken inehåller dokumentära utdrag ur journaler om familjen Alakoski:

”Nu jävlar!” av Heidi Linde

Det var ju nordiskt tema på bokmässan i år. Vill därför puffa för norska Heidi Lindes fjärde roman. Med den har hon välförtjänt slagit igenom.

Linde har utbildat sig på filmskola, och det märks: När jag läser ”Nu jävlar!” ser jag huvudpersonerna framför mig huvudpersonerna i olika scener. Terese vaggar runt i huset och väntar sitt tredje barn. Hon förväntas vara lycklig. Men inuti henne pyser behovet av förändring.Hennes barndomskompis, populära Jessica, är tillbaka på orten för sin bröllopsfest – men även hon undrar vad det blev av livet.

En sympatisk men lite sorglig figur är Kevin, som en gång var en lysande fotbollsspelare. En skada satte stopp för hans karriär samtidigt som hans stora kärlek – just Jessica – flyttade.

Språklig stil och tempo växlar allt eftersom de olika huvudpersonerna är i fokus. Alla som bott i en småstad kommer garanterat att känna igen sig i stämningen.

Författaren är född 1973, och bor numera i Oslo. Hennes första roman kom 2002, innan dess skrev hon barnböcker. Hon har också skrivit manus till flera kortfilmer.

Postmässanmåndag. Känns konstigt. Var är alla författare? Och varför minglar inte folk? Var är vinboxarna? Suck.

Tja, det undrar jag denna höstiga vardag. Här är i alla fall ett urval bilder från årets bokmässa i Göteborg:

Aftonbladets fina campingmonter! Snyggast som vanligt. Historikern Herman Lindqvist pratade redan på torsdagen:

Den roligaste debatten blev oväntat den om varför män läser så lite skönlitteratur. ”Förbjud unga män att komma in på biblioteken – då kommer de att vilja läsa” skämtade författaren  David Lagercrantz i debatt med förläggaren Svante Weyler och chefredaktören Göran Greider under ledning av vår kulturchef Åsa Linderborg:

Amanda Hellberg, som skriver romaner med rysarkänsla, fick jag en intervju med. Läs hennes psykologiskt krypande ”Tistelblomman” vetja. Hon bor numera i Oxford, så det var smart att passa på:

Aftonbladetmedarbetarna Robert Aschberg och Fredrik Lindén hade djupa – och glada! – diskussioner på torsdagkvällen:

Norska Merethe Lindström fick Nordiska Rådets Litteraturpris, och höll mässans invigningstal. En intressant kvinna som gillade att diskutera – och dessutom pratade väldigt begriplig norska. Hennes roman ”Dagar i tystnadens historia” har fått kritikerna att göra vågen:

Deras suveräna, samhällskritiska, deckare gör succé i flera länder – Roslund & Hellström intervjuades av Fredrik Belfrage:

Ingen tvekan om att författarna blivit superstjärnor – här visar Norstedts upp August Strindberg, Karolina Ramqvist med flera. Just de två har faktiskt något gemensamt, när de skriver om passion i ”En dåres försvarstal” respektive ”Alltings början”.

Ingalill Mosander, jag och min chef Pernilla Ericson pratade böcker och författare i montern. Årets boktips: ”Örfilen” av Christos Tsiolkas. Så här glada blev vi av att få lite uppmärksamhet!

Maria Sveland minglade och hade som vanligt ett par anekdoter ur verkligheten på lager. Och ny tatuering också. Just nu håller hon på med en bok om ett  spännande och otäckt ämne – näthatet mot feminismen.

Josefine Sundström kunde se ut över ett regnigt Göteborg på Forums svitfest. Hon är aktuell med sin andra roman ”Boel och Oscar”:

Formas årliga Bloggpris – där jag är med i juryn – fick ”Enligt O” för bästa vuxenblogg, och ”Tonårsboken” för bästa barn- och ungdomsblogg. Båda bloggarna är uppdaterade, snygga och informativa. Grattis!

Min chef Pernilla Ericson intervjuade fantastiska Nina Hemmingsson i vår monter. Älskar hennes seriealbum.

Kön var lång när bokaktuella Martina Haag och Katerina Janouch signerade. Tja, de är ungefär alltid bokaktuella förresten, båda är extremt produktiva.

Magnus Zaar är inte bara TV-chef på Aftonbladet – han är författare också! ”Den nakne ambassadören” finns nu i pocket:

Sara Kadefors berättade om sin suveräna roman ”Kast med liten kniv”. Absolut en av årets bästa svenska romaner – läs genast!

Den enda som varit i rymden på hela bokmässan, garanterat. Christer Fuglesang, som numera också skriver barnböcker, var i signeringstagen:

Hjälp! Så här såg det ut i mässhallen på lördagens eftermiddag:

Åh, norske  Erlend Loe – få kan skriva roligt och allvarligt som han. Aktuell med romanen ”Fvonk”, där en fiktiv Jens Stoltenberg är med och längtar efter egentid. Och ja, boken är lite sorgsen också. Det syns visst:

Björn Ranelid körde den ranelidska klädstilen när han signerade. Kö? Ja självklart. Kvinnodominerad:

Drottningen av mässan: Suzanne Brøgger, som skrivit en bok som kritiserar det danska samhällsklimatet, intervjuades av journalisten och författaren  Lena Sundström. Kön var enorm! (Och ja, jag satt väldigt högt upp):

Bokmässan är ju ett bokpåsarnas Mecka. Konkretast och färggrannast var helt klart denna: