Marcus Birro blev folklig när han var med i ”På spåret” och ”Let´s Dance”. Men han är ju faktiskt författare…

Jag gjorde en kortintervju med honom om hans nya roman om livet kring 20-årsåldern:

• I  ”Att leva och dö som Joe Strummer” är de vuxna stofiler, har du själv blivit en sådan?
– Haha, nej, men det får egentligen andra avgöra. Jag är fortfarande en depprockare och punkare i själen. Den resa jag gjort är väl den mest punkiga man kan göra. Jag hade kunnat stå i en bar och hålla in magen inför tonårstjejer. I stället har jag bytt liv totalt. Gått in och ut i ett missbruk, flyttat och disciplinerat mig. Och det här är mycket roligare.
• Hur ser du på Marcus, 20-nånting, som hänger runt på svartklubbar i Göteborg?
– Jag tycker om honom. Någon som läst romanen tyckte att vi var sorgliga figurer som bara levde på bidrag och drog runt. För mig var jag och mina vänner bra människor som ville mycket, men inte riktigt visste hur vi skulle ge uttryck för det.
– Men jag är lite orolig för vad mina kompisar från den tiden ska säga om boken.
• Kommer vi att få se dig i program som ”Let´s dance” igen?
– Nej, det var ett misstag att vara med. Den världen var cynisk och falsk, och jag var naiv. Det var patetiskt av mig att bli förbannad på juryordföranden. Men vi som dansade hade mycket kul ihop också, det var roligt fram till tv-sändningarna.
– Jag ångrar mig trots allt inte – har man dansat inför över två miljoner tv-tittare är inget jobbigt efteråt.

Namn: Marcus Birro, 38 år. Familj: Fästmö, två barn. Bor: Norrköping.

Det har varit tyst kring Louise Boije af Gennäs, som blev superkänd när hon skrev romanen ”Stjärnor utan svindel” om sitt förhållande med feministen och författaren Mian Lodalen. Nu är hon tillbaka med en ny roman, om ett kompisgäng i Stockholm.

Jag intervjuade henne i går, så läs gärna på boksidorna i Aftonbladet i morgon.

Roligt att intervjua någon som brinner så starkt för vissa ämnen: Klass, vänskap, kön och politik. Hon verkar rätt cool inför återkomsten i litteraturvärlden. Under sin paus från bokskrivandet hann hon gifta sig – med en man – och få två barn.

För just Reif (Larsen) heter en amerikansk författare med danskt påbrå som skrivit en mycket annorlunda bok: En uppväxtskildring fullproppad med kul grejer i marginalerna. Jag gjorde en ”Tre frågor” med honom när han besökte Sverige för några dagar sedan. Boken är såld till hela 30 länder.

Kan du beskriva din mycket originella bok, ”Valda verk av T.S. Spivet”?
– Dels är den en klassisk berättelse om en pojkes uppväxt. Dels är den fylld av saker i marginalerna: Kartor, teckningar, fakta, anteckningar. De här idéerna kom efter två år, när jag skrivit halva boken. Allt det här gör berättelsen mer… levande, kan man väl säga (skratt)! Jag är nyfiken på hur olika läsare går till väga. Hoppas inte att de hoppar över kanterna bara.
Det blir svårt att göra e-bok av den här?
– Vi ska faktiskt försöka, men den kan aldrig ersätta den riktiga boken. Det blir som att översätta den till ett annat språk. Men egentligen är jag gammalmodig – jag älskar böcker som föremål. Att ta upp dem i knät, rytmen i att vända sida… Men barnbarnen kommer väl att fråga: ”Vad är en sida?” ”Är det sant att ni sågade ner träd för att göra böcker?”
Är du lika speciell som boken?
– Nja, ha ha… jag är en sådan som alltid vill gå på djupet när jag är intresserad av något. Som i 12-årsåldern när klassen skulle skriva om ett afrikanskt djur. jag gjorde massor av research och skrev 35 sidor om en myra. Jag älskar också kartor, som T.S i boken. Man upptäcker många människor med speciella särintressen – till exempel kartor eller tunnelbanesystem – när man går in på internet. Det är fascinerande.
Namn: Reif Larsen  Ålder: 30 år. Familj: Fästmö.
Bostad: Gammalt hus norr om New York.

Själv håller jag på med ”Easter Parade” av Richard Yates, den kommer snart på svenska. Jag älskade hans debutroman ”Revolutionary Road”, som faktiskt också blev en femplus-film.

Sedan väntar Deon Myers ”Jägarens hjärta”, ny på pocket. Han är en sydafrikansk deckarförfattare som är bra på att skapa känslan av att man MÅSTE läsa klart.

Vad ska ni läsa under påskdagarna? För man kan ju inte bara umgås och käka godis eller hur? (Har redan ätit tillräckligt ur jobbets påskägg).

..har huvudrollen i Moa Herngrens nya roman ”Jag ska bara fixa en grej i köket”. Hon heter Ingrid, är 35 år och han en dotter på lågstadiet. Och så blir hon förskolechef. Välskriven vardagsrealism!

Jag gjorde en kortintervju med författaren (som för övrigt är syster till Måns och Felix):

Varför valde du att skriva om en smygsupande kvinna?
– Det kändes lockande med något som är så tabu: en småbarnsmamma som jobbar på dagis och dricker.
– Och så för att alkohol spelar en så central roll i samhället, särskilt de senare åren med mer kontinentalt drickande. Många lever i gränslandet, de har ett vardagsdrickande som väldigt lätt kan urarta. Boken handlar om vad alkohol kan göra med nära relationer. Jag har sett en del i jobbet som journalist.
Varför fortsätter Ingrid att dricka trots att hennes  7-åriga dotter lider av det?
– Hon har stunder av insikt där hon är medveten om att dottern inte mår särskilt bra. Men hon är så pass beroende att hon inte klarar att bryta det.
Jag blev jättearg på henne ibland, som när de är utomlands och hon är så bakfull och seg på dagarna – blev du?
– Jo, Ingrid beter sig hemskt på många sätt, just att dottern far så illa. Samtidigt har man förståelse för henne. Alkoholen tar över och personlighetsförändrar henne. Hon är under stor press med en massa problem. Ingrid är mån om att hålla uppe fasaden och vågar inte blotta sina rädslor för någon annan. I stället dricker hon vin för att klara av allt.

”Mästerlig”, ”Lysande”, ”Enastående” – Sofi Oksanen har fått sanslöst bra kritik för sin roman ”Utrensning” som handlar om två systrar, krig, våld, trafficking, svartsjuka… Ja, det är ingen feelgoodläsning precis, men mycket bra.

Här kommer min kortintervju med henne:

Strålande recensioner, priser, såld till 26 länder – vad betyder succén med romanen?
– Jag får mer tid att skriva, eftersom jag får en mer säker ekonomisk position. Framgången är ganska överraskande. En historia om en gammal dam mitt ute i ingenstans låter inte så säljande.
– Men läsarna hittar olika saker i boken. En del koncentrerar sig på temat om trafficking och mäns våld mot kvinnor, andra på svartsjukan mellan två systrar. Många unga lär sig mer om Estlands historia under kriget.
Aliide förråder sin syster för att hon vill ha hennes man, vad är hon för person?
– En överlevare. Det är väldigt svårt att fördöma de val människor gör i krig. Det är inte möjligt att veta vad man själv skulle ha gjort.
Hur har du lärt dig att berätta så bra?
– Pappa var elektriker och mamma ingenjör, så det är nog inte från dem. Men jag lärde mig läsa och skriva när jag var sex år, och började genast skriva dagbok. Jag tyckte att det var intressant att berätta. På lekis regisserade jag en pjäs efter visan ”Mary hade ett litet lamm”… Jag började med en musikal, kan man säga!
Namn: Sofi Oksanen, 33. Bor: Helsingfors.
Aktuell: Med romanen ”Utrensning” (Albert Bonniers) den första finska roman som både fått Runebergspriset och Finlandiapriset. Nominerad till Nordiska rådets pris.

Det pratas mindre om män som bränner ut sig, än om kvinnor. Kanske håller de mer rädslor inom sig, skäms för att de inte ”pallar trycket”? Jag intervjuade Mattias Ronge om hans debutroman ”Tittaren”, där PR-konsulten Marcus börjar få panikångest:

Hur vill du beskriva pr-konsulten Marcus, huvudperson i romanen ”Tittaren”?
– Han är en karriärist med extremt höga krav på sig själv. Hela sitt liv har han byggt upp en fasad som bygger på framgång, och den uppfattar både han själv och andra som äkta. När han inte kan leva upp till den bilden börjar han krisa.

– Jag tycker att uttrycket ”inbränd” kan passa män bättre än ”utbränd”, många har nog svårare att prata om hur de mår än kvinnor.

Vad hindrade dig från att bli som Marcus, med panikattacker och ångest?

– Precis som Marcus kom jag hem från en pappaledighet i Argentina, och slogs av hur höga kraven var här. Min räddning blev att prata med människor runt omkring mig. Marcus berättelse tar vid där jag förändrade mig. Han tror i stället att om han uppnår ännu mer framgång så ska han må bättre. Men han blir ett nervvrak.
Är han typisk för din generation, 70-talisterna?
– Ja, många känner nog igen sig en del. Vi är lite av en Bror Duktig-generation, där det ses som en svaghet att visa sig icke-perfekt. Vi lever också i en tid där man kan coachas och få hjälp med alla sina fasader – utseendet, hemmet, karriären och vikten… precis allting.
Namn: Mattias Ronge. Ålder: 35. Yrke: Pr-konsult. Familj: Fru och två döttrar, 5 och 2 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm, Stockholm.

Nu har filmen ”Vägen” biopremiär, med snyggot Viggo Mortensen i huvudrollen (fast här är han kanske inte visar sin tjusigaste sida).

Men även om filmen säkert är lyckad, så är romanen som ligger till grund VÄLDIGT bra, den har till och med fått Pulitzerpriset. Den utspekar sig i ett nedbränt USA, där massor av människor dött i en enorm katastrof. Man får följa en pappa och hans son, där de vandrar för att överleva och kanske hitta någon form av trygghet. Hemskt, sorgligt, gripande. Finns på pocket. Författare: Cormac McCarthy.

I ett resonemang om passion och otrohet hamnade jag och Håkan Östlundh när jag intervjuade honom om hans senaste bok, ”Jag ska fånga en ängel”. Den är ett avsteg från hans Gotlandsdeckare och handlar om både en förbjuden kärleksaffär och ett knivmord.

Läs gärna hela intervjun här.

Katarina Wennstam väckte stor uppmärksamhet med sin faktabok ”Flickan och skulden” om hur orättvist kvinnor ofta behandlas i våldtäktsmål. Nu har hon skrivit sin tredje roman, där hon som vanligt väver in kvinnors rättigheter. I ”Alfahannen” handlar det om ett sexuellt förhållande som urartar och leder till en vlädigt drastisk händelse.

Jag tycker att hon lyckas väl med att föra fram ett budskap på ett underhållande sätt. Annars är feminism som ett rött skynke för många tyvärr, men Wennstam lyckas nog få in frågan i många hjärnor. Hoppas jag. Ska intervjua henne om boken om en halvtimma.