Hoppsan – kritikerrosade Jonathan Litell tog hem priset för sämsta sexskildring i sin tegelstensroman ”De välvilliga”. Den handlar om en hög naziofficer under andra världskriget; hans tankegångar, känslor och filosofier kring judeutrotningen. Boken har fått flera priser och sålt över en miljon ex – men kanske inte för sexskildringarnas skull… I övrigt är den läsvärd i alla fall.

Tydligen har Litell inte kommenterat äran:-) Den som vill läsa den vinnande passagen kan kika på Literary Reviews sajt. Grattis Jonathan L!

Johanne Hildebrandt har skrivit sin andra roman om journailsten Sara, som hamnar i konfliktområden i jobbet. Hon hämtar delvis inspiration från sina egna erfarenheter som krigskorrespondent. Hon har varit i bland annat Bosnien, Irak och Tchad. På ett märkligt sätt är böckerna både lättsamma och tunga.

Krigsskildring och underhållning i ett – hur går den mixen ihop?
– Det är roligt att ställa kontrasterna mot varandra: Det ytliga mot det råa och fruktansvärda. I mina böcker släpps den bortskämda programledaren Sara ner i Irak eller hamnar i Tchad som världsförbättrare. Jag har rest mellan de här världarna själv och reagerat över absurditeten i kontrasterna.
Vilket är ditt starkaste minne av flyktinglägren i Darfur, som du skriver om i ”Förbannade fred”?
– Två unga flickor som inspirerat hela boken. De hade flytt från sin by när den anfölls, och sprungit för sina liv. En hade sett sin son dödas – allt medan omvärlden förlamat tittar på. Människor i stridszoner och svältande barn är också individer med egna drömmar och förhoppningar, det är så lätt att klumpa ihop folk, såsom medierna skildrar konflikter.
Hur har du förändrats genom att arbeta i krigszoner?
– Jag bekymrar mig inte så mycket över småsaker. Jag är väldigt tacksam för det jag har, och för att jag fått åka runt träffa alla de här människorna. Boken är skriven i en sorts frustrerat raseri. Det finns ett generalfel någonstans när det gäller bistånd, hur vi i i-länderna pumpar in pengar i Afrika utan att någon granskar hur det verkligen fungerar.

Namn: Johanne Hildebrandt, 45 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Make och en 14-årig son.
Bor: Stockholm.

Romaner som är underhållande och samtidigt vill säga något – heja! Jag har precis gjort en kortintervju med Johanne Hildebrandt, som kommit ut med romanen ”Förbannade fred”, en uppföljare till ”Älskade krig”.

Båda handlar om programledaren Sara, som från början är en ganska ytlig och karriärbesatt typ, men som utvecklas ju mer hon ser av världens konflikter. Det jag gillar är att Johanne beskriver både småtjafs som väninnebråk, och vidrigheter som skövlade byar och kvinnors skam över att ha blivit våldtagna. Hon klarar båda faktiskt, förstås för att hon själv rest runt i olika konfliktzoner. Den mest ilskna bok hon skrivit, säger hon själv.

En ”Tre frågor” med henne kommer på söndag.

Filip & Fredrik, alltså Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, har skrivit sin första roman. De var ju skrivande journalister innan de blev tv-programledare, så egentligen är det inte så konstigt.

Jag ska intervjua dem om boken ”Tårtgeneralen” (skumt namn, eller hur?) på måndag morgon. Jag har intervjuat dem en gång tidigare, och minns att det var svårt att inte skratta en massa, och att de pratade i munnen på varandra hela tiden… Knepigt att vara reporter, ställa frågor och känna sig flamsig samtidigt. Ska försöka hålla det lite allvarligare nu, även om romanen är skriven i en komisk stil.

Bloggläsare, har ni några frågor jag tycker att jag ska ställa? Det vore kul med idéer.

När jag intervjuade Monika Fagerholm (som fick Augustpriset för ”Den amerikanska flickan”) om  hennes nya roman blev jag minst sagt paff. Jag hade läst någonstans att hon var en ”beroendepersonlighet”, alltså gick in för saker grymt mycket ibland, och frågade om det. Då berättade hon plötsligt att hon slutat dricka sprit. Hon är nykter alkoholist.

Jag undrade om jag hört rätt förstås – har aldrig hört talas om detta. Så det blev en spännande intervju, om nya boken ”Glitterscenen” och även om alkoholberoendet. Monika F var mysig, kaxig och speciell på samma gång, roligt. Här är intervjun.

Lionel Shriver slog igenom med dunder och brak med ”Vi måste prata om Kevin”, om en pojke som begår en skolmassaker, och hans kärlekslösa mamma. Nyligen var hon i Sverige för att prata om en annan roman: ”Dubbelfel”. Den handlar om två tennisproffs som gifter sig. Men när kvinnans karriär dalar går det allt bättre för mannen. Kvinnan, Willie, blir allt mer bitter och missunnsam mot sin make. Äktenskapet faller sakta sönder. Jag gjorde en ”Tre frågor” med Shriver:

I ”Dubbelfel” konkurrerar två gifta tennisproffs – måste kärlek handla om makt?
– Ja, men jag önskar att det inte var så. Förr, när mannen och kvinnan hade olika roller, var det lättare, stabilare – men mycket orättvist. I dag när båda har karriärer och höga krav på både arbete och relationer så är det svårt. Särskilt när makten skiftar. Min man är jazztrummis, och att vi har så olika jobb gör det hela lättare.
Varför gillar du att skriva om icke-perfekta människor, som Willy som avskyr när det går bra för hennes man?
– Jag skriver realistiskt, och de flesta är inte perfekta. Det är felen som gör människor speciella.  Många kan känna samma missunnsamhet som Willy, men de flesta erkänner det inte. Man ska bara vilja den andre allt gott… Willy märker själv att hon blir bitter, otrevlig och oattraktiv och det är rena tortyren.
– Jag kan känna igen mig i hennes driv, att gå in för något väldigt mycket.
Är du rädd att aldrig mer få till en sådan succé som ”Vi måste prata om Kevin”?
– Nej, det gör mig glad att ha haft en sådan framgång! När jag skrev den hade det inte gått bra för mig, jag var besviken och funderade på att lägga av. Jag ville inte skriva för byrålådan. Efter Kevinboken är jag säkrare, lugnare.
Namn: Lionel Shriver, 52 år. Yrke: Författare och journalist. Familj: Man.
Bor: London, uppväxt i USA.  Bakgrund: Slog igenom med ”Vi måste prata om Kevin” (2003) som översattes till 16 språk. Hade skrivit sju romaner innan dess. ”Dagen efter” och ”Dubbelfel” är två av dem.

Nu börjar det bli riktigt höstigt och mörkt på kvällarna. Det sköna är att det verkligen är läsläge! Jag håller fortfarande på med Jonathan Litells rosade mastodontroman ”De välvilliga” om en naziofficer under Andra världskriget. På vänt är ”Karlstad zoologiska” av Hanna Hellquist. Och så har jag småbörjat i ”De oförglömliga” av Gabriella Ahlström, men det är fritidsläsning och sådan hinner jag inte så mycket.

Vad läser ni i höstmörkret – tipsa gärna hit till bloggen!

Att Helena von Zweigbergks stora intresse är hur folk beter sig i relationer märks när man intervjuar henne. Den nya romanen ”Sånt man bara säger” handlar bland annat om hur vuxna syskon kan bete sig som småungar.

Läs intervjun här.

Något av en doldis – men med försäljningsframgångar – är Douglas Kennedy. Han slog igenom med ”Den gåtfulle fotografen”, och har kommit ut med tre andra titlar i Sverige: ”Den andra kvinnan”, ”Förändringens vindar” och ”Ett alldeles särskilt förhållande”. Den sistnämnda är min favorit: En stark kärlekshistoria som speglar USA från 40-talet och framåt, bland annat Mc Carthy-eran när vänstersympatisörer jagades.

Kennedy skriver ofta som ett kvinnligt jag, och är bra på det också.

Hans nya roman ”Lämna världen” bygger på temat starta om. Kvinnan i boken drabbas av sorg och bestämmer sig för att så gott det går utplåna sitt gamla liv och börja på nytt utan gamla kontakter.

Intressant tanke. Vad skulle ni göra?

Jag var och intervjuade programledaren Carin Hjulström i Göteborg förra veckan. Hon berättade bland annat om det roliga och läskiga med att skriva sin första roman. Den heter ”Finns inte på kartan” och handlar om 23-åriga Frida Fors som studerar till journalist.

Nu håller Hjulström redan på med sin andra roman, medan SVT:s ”Carin 21:30” ligger på is. Läs gärna intervjun här.