Helgen bjöd på strålande sol i London. Då passade jag och fyra kompisar på att luncha – i totalt mörker. Blindrestaurangen Dans le Noir (30-31 Clerkenwell Green), har legat på min att-göra-lista ända sedan jag hörde talas om den för några år sedan. Här äter man utan att se ett dyft – för att förbättra sinnen som smak och hörsel.

Vi träffades i baren och fick beställa en trerätters meny av kött, fisk, vegetariskt eller surprise. Det kändes lika bra att löpa hela linan ut och satsa på överraskningen. Den blinde servitören Roberto hämtade sedan upp oss och vi gick med en hand på varandras axlar in till vårt bord. Sedan såg vi inget mer på någon timme.

Det var helt omöjligt att med kniv och gaffel jobba sig igenom förrätten – som visade sig vara en bläckfisksallad. Det fina var att ingen av mina vänner kunde se hur jag slafsade i mig den. Roberto tittade till oss hela tiden, gav tjejerna massage och fick alla att slappna av trots att vi satt där och såg inte en centimeter framför oss.

– I mörkret är vi alla vackra och unga, skrek han.

Huvudrätten bestod av olika sorters kött – bland annat känguru – och jag njöt av att höra mina matnördiga kompisar diskutera vad det var vi egentligen åt. Det där med att smaksinnet skulle få en kick av att synen var utslagen bet inte riktigt på oss. Däremot var skrattmuskulaturen på högvarv. Trots att vi bara druckit vatten hade mörkret på något sätt vaggat in oss i ett rus där alla kring bordet plötsligt blev väldigt frispråkiga, vilket var underbart.

Efter en jättegod dessert och många skratt leddes vi ut i dagsljuset igen. En trerätters lunch för £51 (ca 545 kr) är kanske inget jag kommer att göra varje vecka. Men denna unika upplevelse var helt klart en av veckans ljusglimtar. Och skulle säkert fungera perfekt för en (blind)dejt.

En annan händelse som vände mörker till strålande ljus i veckan var givetvis att kollegorna Niclas Hammarström och Magnus Falkehed släppts fria. Jag spenderade själv en dag med Niclas på ett jobb i somras och har sedan försvinnandet tänkt mycket på honom och hans nära – speciellt under julen. Onsdagens nyhetsflash i mobilen bevisade återigen att nyheter inte alltid är tråkiga. Välkomna tillbaka!

Efter att ha firat jul nere i Skåne och nyår tre timmar norr (!) om Haparanda känns det toppen att vara tillbaka i ett regnigt, stressigt och intensivt London. Men i januari är stan aldrig sig lik.

Jag var ute en sväng i lördags, på ständigt heta Shoreditchbaren The Bookclub där bankfolk och unga studenter trängs kring pingisbord, bordsfotboll och dansgolv. Men de flesta av mina kompisar ligger rätt lågt efter jul och nyår, tar en vit månad och byter pubarna mot Londons caféer. Och det har jag verkligen ingenting emot – på flera ställen kan man sitta uppe till småtimmarna och bara dricka te.

Jag tog en kaffe med James Dickson, som driver Europas bästa självständiga coffeeshop. Workshop Coffee Co, på Clerkenwell Road, vann priset på European Coffee Awards i höst.

– Det var en liten chock att vinna hela grejen. Man jobbar så hårt och så länge att man ibland glömmer hur långt man kommit, säger han.

Varför vann ni?

– De tre nyckelgrejerna med vårt koncept är att vi har full kontroll på de tre komponenterna sourcing, rostning och framställning. Det gör oss helt självständiga.

Hur hänger Londons caféer på gör-det-själv-trenden med mikrobryggerier och små destillerier?

– Jag tror att det har blivit en trend att själv rosta kaffet. Många cafékedjor i landet som har hållit på ett tag börjar nu lägga stort fokus på det.

Workshop, som kommer att öppna två nya caféer under det närmsta halvåret, säljer sitt egenrostade kaffe på plats. Bäst är bryggkaffet Finca Tamana, från en liten gård i Colombia.

27 Clerkenwell Road, EC1M 5RN

T-bana: Farringdon

workshopcoffee.com/

Det bästa med London är att det händer så mycket hela tiden. Det sämsta med London är att det händer så mycket hela tiden. Detta – samt möjligheten att trycka ”kanske” på Facebook-event – har gjort Londonborna helt inkapabla att planera något mer än en timme innan det sker. Det kan ju dyka upp något bättre.

Jag är likadan. Jag lider av en allvarlig FOMO (Fear Of Missing Out) och korsar ofta stan med tuben flera gånger på en kväll för att hinna med flera olika aktiviteter. Hellre det än att gå all in på ett ställe och riskera att missa något annat. Detta leder givetvis till att man ofta får lämna en fest innan maten serverats – och anländer till en annan strax efter att den kände fotbollsspelaren som alla sedan snackar om gått.

Men det struntar vi Londonbor i. Ska man utnyttja denna stad till fullo gäller det att hålla sig flexibel. Värst på året är nyår då man ofta behöver förboka biljetter till Londons klubbar och faktiskt måste ta ett beslut om inte veckor så i alla fall dagar innan.

Kanske är det därför jag flytt stan och dess tusentals möjligheter för att fira in det nya året i en stuga mitt i finska Lappland.

Det blev en vit jul i Skåne. Och i London var det aldrig tal om något annat. Ändå fylldes staden häromdagen med snögubbar. Jag tog en promenad kring ”Silicon Roundabout” – Londons kreativa Mecka kring Old Street – och stötte på den ena vita lilla skapelsen efter den andra.

Vi Londonbor är vana vid det mesta. Den 14 december fick eventet Santacom till exempel tusentals Londonbor att klä upp sig till jultomtar och vandra runt i stan. Vid ett visst klockslag släpptes sedan en plats på sociala medier som tomtarna skyndade till för en brakfest med grymma ljudanläggningar och mycket öl.

Och även PR-företaget Naked Comms genidrag med snögubbarna blev en hit som många Londonbor stannade och tog bilder på. Här är videon om hur projektet gick till:

God fortsättning!

Vad är väl en julshoppingtur på Oxford Street? Det är väl mest trångt och stökigt och kallt och… alldeles alldeles underbart.

Kanske är det för att jag inte jobbar 9-5 på ett kontor och har två timmar på mig att på fredagskvällen köpa julklappar till en hel familj som jag sedan måste hem och laga mat till, men jag älskar att strosa runt i centrala London dessa dagar precis innan jul. Jag undviker helst Oxford Street, men nu när gatan är som värst under julruschen, gillar jag det av någon anledning.

Just nu har de flesta av mina kompisar lämnat London och då får man tid till att göra just det. Jag firade jul här en gång och det är fascinerande vilken spökstad detta stället blir under några dagar då alla som bor här åker dit de egentligen kommer ifrån. Är du i London nästa vecka – håll utkik för eventuella Zombiefilmsinspelningar.

Jag intervjuade hjärtekrossarna i One Direction i höstas. Trots att mötet skedde i ett gammalt industriområde i norra London så hade ett hundratal tonårstjejer letat sig dit. Många vill följa med stjärnan Harry Styles hem. Men eftersom diverse lagar gör det svårt kan man nöja sig med att nedan se hur det kommer att se ut i hans hem:

Detta konstverk, eller i alla fall delen längst till höger, hade han redan köpt för £2800 (ca 30 lax) när jag anlände till öppningen av popup-galleriet Loughran Gallerys ettårsjubileumsutställning ”One” i Southwark.

Styles tavla, samt verk från Damien Hirst och Marc Quinn, finns att se på 50 Holland Street, SE1 9FU (bakom Tate Modern) tills på fredag den 20 december.

I lördags träffade jag Harry Styles syster genom gemensamma bekanta och i söndags hamnade jag bredvid filmstjärnan Benedict Cumberbatch på herrtoan. Närheten av världskändisar skänker verkligen ett ljus i Londonmörkret, även om man helst skulle erkänna att man inte bryr sig.

Med ett ständigt lockande nöjes- och nattliv kan det vara svårt att hålla hälsan uppe i London. Man måste gå förbi många pubar, restauranger och cupcakecaféer för att ta sig till gymmet. Detta har gjort att många nyinflyttade snabbt gått från att ha en kropp som Big Ben till att mer likna The Gherkin.

Det brukar sägas att allt – utom bra väder – finns i London. Men till skillnad från Malmö, Göteborg och många andra städer så finns här ingen inomhusbeachvolleybana. Däremot har man bland annat byggt en inomhusskidanläggning. Som footvolleyspelare innebar det att vi i helgen fick åka buss två timmar söderut, till Bournemouth på sydkusten, för att kunna spela.

Annars tror jag mig ha hittat formeln till formen i London. Jag springer i Finsbury Park som också har ett utomhusgym. Och då maten i butik är mycket billigare än i Sverige har jag råd att äta bättre. Quornalternativ kostar till exempel ungefär en tredjedel av svenska priser, vilket gjort att jag blivit vegetarian när det kommer till mat jag lagar hemma.

Footvolley, en brasiliansk sport som alla tv-kanaler garanterat kommer att göra reportage om under sommarens VM, är något av det bästa jag vet. Därför är fyra timmars lir helt klart värt fyra timmar på en buss nu när London, trots hundratusentals brasilianare, inte verkar ha någon plan på inomhusplaner.

Hur ser footvolley ut då? Som beachvolley – utan att man använder armarna. Nedan spelar jag och min partner Robin Nordgren (i vitt) för Sverige mot Spanien i en österrikisk turnering 2011.

Jag har alltid försökt ha en klädstil som folk inte kan placera i ett fack. Uppklädd i skolan och nedklädd på klubben. Och en nyckel till detta är att alltid blanda med second hand-kläder. Tyvärr är butikerna här så välsorterade att det blir dyrare att köpa något second hand än att köpa något nytt, men i helgen bjuds det på klädbuffé.

Då säljer East End Thrift Store ut jackor, byxor, tröjor och mycket annat – och inget kostar mer än ett pund. Över 60 000 plagg – som tillsammans väger ca 25 ton – ska bort. Så istället för att svettas, knuffas och slåss över dyra grejer i centrum kan man nu svettas, knuffas och slåss över billiga grejer i öst.

East End Thrift Store: The Watermans Building, Assembly Passage, E1 4UT

T-bana: Whitechapel

Öppettider: Lördag 11-16.30, söndag 11-18.

Nu har Winter Wonderland öppnat i Hyde Park. Trots att denna tyska vintervärld bara är öppen sex veckor om året är den i sig en god anledning att flytta till London.

Med en massa åkattraktioner, karuseller, marknadsstånd, barer och restauranger är underlandet perfekt för barnfamiljer och pensionärer såväl som för yngre gäng.

Jag gick dit i förra helgen när jag hade två svenska kompisar på besök. Vi fastnade för – och i – karusellbaren. Där slapp man gå runt och mingla. Eftersom baren själv snurrade blev det väldigt lätt att kolla på människor utan att stirra för länge på någon.

Och det fanns människor att kolla på. Åk dit en helg och London är plötsligt fullt av något så udda som – Engelsmän. Supersminkade tjejer och killar med tjocka lager brun-utan-sol. Tjejer med korta kjolar, cheerleaderoutfits och balhåruppsättningar. Som taget ur tv-serien ”The only way is Essex”. I London missar man (tack och lov) lätt de engelska modetrenderna, men när folk från Essex, Reading och andra småstäder kommer till storstan lyckas de med något som de flesta Londonbor förgäves jobbar med – att sticka ut. Det, glögg och god mat gjorde min kväll på Winter Wonderland.

Jag flyttade till Bethnal Green i östra London 2007. När jag berättade det för folk fick jag alltid ett ”ooh, farligt”, som om jag just sagt att jag tänkte åka på solsemester i Syrien. Idag anses Bethnal Green ligga ganska centralt. Det nu ganska dyra området är fullt av gallerier, caféer och mysiga barer.

Igår hälsade jag på en gammal kompis som bor kvar där. Och min gamla gata, Cambridge Heath Road, har genomgått en riktig skönhetsoperation. Vi gick förbi en lokal där det tidigare legat en väldigt tveksam klubb. Jag minns hur jag på nätterna gick hem genom en stor skara män som alltid hängde utanför den mörka lokalen och rökte saker som inte säljs i tobaksaffärer.

Nu låg där en fräsch cocktailbar som öppnade så sent som i tisdags. Vi var tvungna att titta in. Satan’s Whiskers, som stället heter, är en ganska typisk halvspeakeasybar full av uppstoppade djur och prisvärda (från £7,50 = ca 80 kr) cocktails. De har också en enkel matmeny och – bäst av allt – skön hiphopmusik. Första torsdagen varje månad är det vernissagerunda i östra London. Då kan Satan’s Whiskers vara perfekt för en konstpaus.

Numera bor jag i Seven Sisters, Tottenham. När jag berättar det för folk säger de ofta: ”Oh, är inte det farligt?” Jag ser det som ett gott tecken på att området kan bli hippt om några år.

Satan’s Whiskers: 343 Cambridge Heath Road

T-bana: Bethnal Green