Nu gör jag som Johanna med Johannas Berlin och flyttar till en egen blogg. Jag fortsätter att upptäcka London på https://bloggar.aftonbladet.se/petterslondon/. Vi ses där!

Nu är ett av mina favoritevent i Londonsommaren igång igen. På The Scoop – en mysig amfiteater bredvid stadshuset och Tower Bridge – är det bara att slå sig ner och njuta av film, musik och teater – helt gratis. I år ska jag försöka att hinna med filmerna Life of Pi, The Truman Show och Rush. Kolla in programmet här. Och kom i god tid – ett gratis utomhusevent i London innebär alltid en folkström.

Eftersom jag, nyss hemkommen från Brasilien, inte längre kan se VM-matcher här på Copacabanas Fan Fest…

…så får jag nöja mig med vad London har att erbjuda.

Här är några höjdarställen att kolla VM i London på.

Fat Ronaldos World Cup Pop Up, 347 Old Street

En schysst popup-lokal i klassisk Shoreditch-anda med flera storbildsskärmar, ett stort matutbud, palmträd och unika brassedrinkar.

Bar Kick, 127 Shoreditch High Street

Shoreditchs ledande fotbollsbar som alltid har bra stämning, spännande ölsorter, god mat och möjligheter till att göra upp i bordsfotboll i halvtid.

Pub on the Park, 19 Martello Street

En av mina absoluta favoritpubar om sommarmånaderna. Med större delen av serveringen utomhus kan man här följa VM med en kall öl i solen och känna lukten från gräset i London Fields. Som det ska vara när man kollar fotboll.

Walkabout, Temple Place

Visst, det är ett billigt och ganska bröligt ölhak nere vid Themsen. Men när det kommer till fotbollsmatcher kan det vara just vad man vill ha. Billig öl, många storbildsskärmar, mycket folk och härlig stämning gör denna enorma australiensiska pub till en VM-pärla.

Floripa, 91-93 Great Eastern Street

I denna brasilianska bar såg jag rysaren mellan Brasilien-Chile. Deras Happy Hour (2 Sol-öl för £5) hjälpte helt klart till att lugna nerverna. De har även brasiliansk mat och goda caipirinhas på menyn. När värdlandet spelar är det viktigt att vara där i god tid. Då påminner stället snarare om en rockkonsert.

Ett lättat gäng efter Brasiliens straffdrama.

Då var det dags igen. Detta årliga jippo som man kanske inte vill ha på sin egen gata, men som kan vara kul att se lite sådär på avstånd.

Nej, i London syns inga studentflak till. Fotbollsfans, möhippor och backpackers på pubcrawl håller bra liv i luckan på stan som det är. Jag talar givetvis om nakencyklingen som åter intar London nu på lördag.

Ställ dig någonstans vid Marble Arch, Regents Park, King’s Cross, Clapham Junction, West Norwood, Knights Hill eller Tower Hill och upplev den bisarra synen av hundratals cyklister i bara mässingen som svischar förbi.

Jag jobbade för några år sedan på restaurangen Henry’s i Covent Garden och fick mig en hände-det-där-just-nu-på-riktigt-upplevelse när allt jag plötsligt såg utanför fönstret var hud, cyklar och cykelhjälmar.

Läs här för mer utförlig information. Och tänker du hyra en Barclays-cykel till helgen – torka av den först.

Allt är möjligt i London. Det bevisade min kompis Fabrizio när han ett halvår efter vår journalistikexamen slog upp portarna för sin egen pastashop – Mamma Anna & Co.

–      Det svåraste med att öppna ett nytt ställe var faktiskt att hitta ett passande läge och vi var nära att ge upp tre gånger, berättar Fabrizio i en paus utanför butiken i West Kensington.

–      Sen var det nästan lika svårt att hitta leverantörer med smakrika produkter.

Mamma Anna flyttade i fjol till London från Milano. Detta gav mig, som inte har någon mamma här, möjligheten att då och då få äta en bättre italiensk middag än de flesta restauranger i London kan erbjuda. Och några månader efter att ”pastalabbet” öppnat och gjort succé med sin handgjorda pasta, så får nu även Londonbor prova på Mamma Annas middagsupplevelse. Under labbet ligger nämligen en hemlig minirestaurang – med ett bord. Rummet är på pricken inrett som Mamma Annas vardagsrum i Milano – jag har faktiskt varit där – med samma möbler och tavlor på väggarna.

–      Vi ville ta alla delar av middagarna vi brukade ha i vardagsrummet i Milano och förhöja upplevelsen på alla sätt, berättar Fabrizio.

–      Och precis som när man äter hemma hos Mamma Anna, är det hon som bestämmer menyn. Själv får man bara komma med önskemål och information om eventuella allergier.

Menyn varierar från gång till gång, och familjerestaurangen – där även Fabrizios storasyster Giulia nu jobbar – ser till att återvändande gäster inte serveras samma sak.

Bordet har åtta platser att boka per kväll och är ingen bra idé om du vill ha privata samtal med ditt sällskap. Under mina två besök där har vad som kunde blivit en vanlig middag båda gånger lett till spännande samtal och nya bekantskaper.

– Feedbacken har varit helt fantastisk. Det droppar in fler folk varje dag. Vi gör inte någon marknadsföring utan ber folk att instagramma eller twittra bilder på sin mat. Genom det har vi sett att uppskattningen inte bara är något vi själva inbillar oss, berättar Fabrizio.

Och maten? En sexrätters middag med spännande italienska rätter, presenterade av en Fabrizio i sitt esse. Som hemma hos Mamma Anna i Milano – fast med servitörer.

Middagsupplevelsen på Mamma Anna & Co kostar £35 (ca 400 kr) per person och är varje fredag och lördag i sommar.

Boka bord här.

Själva ”labbet” (butiken) är öppet 11-21 varje dag på 3 Charleville Road, nära West Kensingtons t-bana.

Jag är inget Arsenal-fan men jag håller med Johanna i Berlin – det är svårt att inte ryckas med när hela staden (eller i alla fall Islington-området) firar på gatorna.

Så det var klart att jag skulle ansluta till festligheterna när stackarna äntligen lyckades vinna en titel. Tusentals fans hade samlats längs med gatorna i Islington för att hylla sina hjältar efter den oväntat svettiga matchen i lördags. Det var verkligen festivalstämning på gatan i solskenet. Barnfamiljer, kill- och tjejgäng – alla hade de väntat nio år på en ny titel och firade därefter.

Bussen svischade förbi, spelarna vinkade, Podolski satt längst bak och bara njöt, fansen jublade, jag tänkte på mina svenska Arsenalvänner som nog gärna varit där, sedan flyttades festen till Emirates – eller till de lokala pubarna.

Men fotbollssäsongen är långt ifrån över i London. Redan i nästa vecka spelar VM-lagen träningsmatcher på Craven Cottage i Fulham till billiga priser.

Den 28 maj möter Nigeria Skottland och den 31:e spelar Italien mot Irland – biljetter finns här.

Vem jag håller på? De allsvenska serieledarna Malmö FF såklart. I England kan jag väl säga att det är ett av de två Manchesterlag som vunnit de senaste två åren.

I väntan på att mitt Seven Sisters ska gå från ruffigt till superhippt – det sker, långsamt, jag lovar – så hänger jag gärna i Hackney Wick i sommar. Området är ett litet eget land av industrilokaler som byggts om till barer, ateljéer och lägenheter för Londons hippa elit som flyttar längre och längre österut.

En liten kanal skiljer Hackney Wicks bohemkvarter och gatufester från den nybyggda OS-byn, OS-parken och det hypermoderna köpcentret Westfield. Och trots fina minnen från OS-parken för två år sedan så vet jag vilken sida av kanalen jag väljer en solig dag.

Förra helgen hade jag en kompis på besök och gav honom en totalt oturistig upplevelse på Hackney Wick Streetfest. Gatufesten bjöd bland annat på breakdancebattles, skatetävlingar, bmx-uppvisningar, livemusik, freestylerap, matmarknad, sandstrand och klubb på kvällen. Och turisterna lyste med sin frånvaro.

Är det inte streetparty i Hackney Wick är det bara att slå sig ner på supersköna Crate Brewery precis nere vid kanalen. Bryggeriet har grym öl och superpopulär pizza att njuta av på uteserveringen vid kanalen – eller i kanalen. Ett av barens bord är faktiskt en eka som ligger i vattnet.

Då var det dags för London att gå under igen. Staden har försatts i ett tillstånd av kaos, trängsel, panik och ilska på sociala medier. Det är som att apokalypsen, syndafloden, det tredje världskriget och en något försenad 21 december 2012 har slagits samman. Det är strejk i tunnelbanan.

Nyhetssajter och sociala medier är överfulla av bilder på överfulla perronger och tåg. En Torypolitiker kallar i Daily Mail strejken för ett ”ekonomiskt sabotage” och premiärminister David Cameron twittrar: ”Det är oacceptabelt att miljontals människor får sina liv störda av dagens tubestrejk i London”. Många av mina vänner på Facebook uttrycker sitt missnöje med Transport for London (TfL) i såpass hårda ordalag att många andra problem i världen plötsligt känns bagatellartade.

Men min älskade Victoria Line – Londons bästa linje – är bara inställd mellan två obetydliga stationer i norr. Och jag stannar nog hemma – i alla fall tills ikväll när de flesta frustrerade pendlare hunnit hem för att skriva arga insändare. Jag antar att detta är en av de dagar då jag ska vara lycklig över att bo i Seven Sisters, njuta av att jobba hemifrån – och försöka att inte skylta för mycket med denna nöjdhet i mina rasande vänners ansikten.

Rollerdisco, blindrestaurang eller ett party med inhyrd s&m-show? Nej, den mest bisarra utekvällen i London kan man få på grekiska klubben Elysee (13 Percy Street, nära Goodge Street t-bana).

Konceptet här är egentligen ingenting speciellt – en klubb där Londons grekiska befolkning kan festa loss. Det är tallrikskrossandet jag inte riktigt förstår mig på.

Vi kom in tillsammans min grekiska vän – jag har hört att man inte kommer in utan en grekisk vän – och fick snabbt ett bord eftersom han vuxit upp med en av ägarfamiljens söner. Vid de flesta bord satt män i tighta skjortor med alkohol och grekisk mat. Framför dem trängdes kvinnorna på dansgolvet. Och när männen vid något tillfälle ville svänga sina lurviga till den grekiska livemusiken bildade de andra en ring och gick ner på huk runtom dem. En kvinna sålde blommor som några män kastade på sångerskan för att visa sin uppskattning.

Kring midnatt gick en kvinna fram och drämde en tallrik i golvet. Nu var isen – och tallriken – bruten. På Elysee kan man betala £20 (ca 215 kr) för en trave tallrikar. Folk började gå fram och slänga dem på dansgolvet – som sakta fylldes av krossat porslin. Att det dessutom var IKEA-produkter som krossades stack extra mycket i mina ögon.

Som någon slags fallossymbol hade de extra flashiga männen köpt flera travar och hade ett torn av tallrikar på sitt bord. Och istället för att leka frisbee med var och en av dem, så puttade en av kostymmännen bara nonchalant traven över bordskanten så att han fick en liten hög jämte sig. Att inte ens ödsla energi på det roliga i att krossa något verkade vara det ultimata tecknet på välstånd.

Jag berättade för mina vänner om hur det i Sverige varit poppis att spruta eller vaska champagne. När alla skakade förbryllat på huvudet undrade jag lite vad som var olikt här, förutom att IKEA-tallrikar är något billigare än en flaska Dom Perignon.

Dagen efter vaknade jag upp med en smula huvudvärk. Inte på grund av för många KEO-öl eller mojitos på sköna förfeststället Jerusalem Bar & Kitchen, utan eftersom någon övertygat mig om att få en tallrik krossad – på mitt huvud.

Vi kom dit som blyga åskådare. Men snart hade jag och mina två vänner funnit varsin kudde – och gav oss in bland de tusentals andra i det enorma kuddkriget på Trafalgar Square. Det var International Pillow Fight Day 2014 och sådant skojar inte Londonborna bort.Tjejer och killar, britter och utlänningar, gamla och unga, alla hade samlats på torget för att helt enkelt banka på varandra med kuddar så att dunen flög i luften. Mitt i kaoset av folk i pyjamasar, åskådare, fotografer och – framförallt – kuddar, stod vi en kort stund och undrade hur man började. Sedan slog någon till mig i huvudet och vi var igång.

Jag och mina vänner gick in i slagfältet och bankade på alla huvuden vi såg. Plötsligt kändes hela torget som en enda stor liveversion av leksaken där man bankar ner spikar med en hammare. Folk samlades i ringar, skrek: ”Han har skägg!” och attackerade någon oskyldig stackare, för att senare hojta: ”Hon har gröna skor!” och ge sig på någon annan. En man i pandakostym gick med en kudde i var hand och matade på allt och alla som en riktig ninjapanda. Och alla andra varvade små luriga engångsslag med korta närstrider.

Just den lördagen gick ingen fri på torget. Med detta i åtanke gick jag och mina kompisar loss på varandra – och på andra Londonbor. När annars kan man dra till en japansk turist, en liten pojkscout eller en man i stålmannenkostym, så hårt man kan i huvudet med en kudde? Så fort någon trängde sig förbi oss i folkmassan så slog man till denne i huvudet. Och jag funderade på hur härligt det varit om man fått göra det varje gång någon på stan irriterar en.

Situationer där jag skulle vilja slå Londonborna hårt med en kudde:

• När jag har bråttom i Covent Garden – och måste kryssa mellan italienska familjer, tyska pensionärsgrupper och holländska skolklasser.

• När jag råkat hamna i tunnelbanan mellan 17 och 19 på kvällen.

• När folk slösar bort dyrbar tid i denna underbara stad på att kolla på gatuartister.

• När jag går förbi denna lokala busshållplats som alltid tar upp hela trottoaren. Det känns som att folk står där och hänger utan att ens gå på bussen när den kommer.

• När någon tar upp en maskin på mitt utegym – bara för att sitta och pilla på sin mobil.