Förbundskapten Pia Sundhage fick ett antal besked, både bra och mindre goda, när de blågula damerna vann träningsmatchen mot Stockholms stadslag för pojkar födda 1998.

Matchen hann knappt starta innan Kosovare Asllani gav damlandslaget ledningen i dagens träningsmatch på Bosön. Målet var frukten av hög, aggressiv press och till viss del pojkaktigt försvarsslarv.

Förlorat bollinnehav på egen planhalva var också upprinnelsen till Stockholms stadslags kvitteringsmål. Nilla Fischer tappade bollen i centralt läge mitt på egen planhalva – och visade där och då att hon ännu inte är van sin mittbacksroll.

Första perioden (matchen spelades i tre 30-minutersperioder) slutade 1–1, men damlandslaget borde ha tagit ledningen i slutet när ett snabbt och fint anfall efter vänsterkanten gav Lotta Schelin fritt läge framför mål. Tyvärr blev Lyon-forwardens avslut riktigt svagt och skottet gick över.

Nu kunde jag tyvärr bara se den första av de tre perioderna, eller halvlekarna, men under den tid jag var hann jag se flera positiva, men också några negativa saker.

Ett av de goda beskeden levererades av Caroline Seger. Landslagskaptenen var ofta rättvänd när hon tog emot passningar, hon spelade med få tillslag och hon försökte hitta passingsvägar framåt i större utsträckning än hon gjort de senaste säsongerna.

En annan spelare som gav goda vibbar var Kosovare Asllani. PSG-proffset såg alert ut, var oftast i rörelse och tog många smarta löpningar. Det var också ”Kosse” som rullade in ledningsmålet och som serverade Lotta Schelin jätteläget i slutet av första perioden.

Flera frågetecken
Alla besked var emellertid inte av positiv karaktär. Totalt sett så var det offensiva spelet inte tillräckligt bra. Landslaget skapade ganska i få anfall och missade många försök till instick. Man lyckades heller inte omvandla bollerövring på mittplan till snabba omställningar så många gånger som jag hade hoppats.

Nilla Fischers relativa orutin som mittback blev synbar vid några tillfällen. Ett par gånger tappade hon bollen i farliga lägen (som vid 1–1-målet) någon gång hamnade hon fel i positionsspelet och de gånger där mittbackskollegan Emma Berglund gick upp i duell med motståndarforwards avslöjades bristen på speed.

Men, jag ska också säga att Linköpingsspelaren gjorde mycket bra i matchen och får hon bara de defensiva bitarna att funka fullt ut så blir hennes fina passningsspel en tillgång i försvaret.

På minuslistan hamnar också Lisa Dahlkvist prestation. Tyresöspelaren var väldigt anonym och hade, som det såg ut, svårt att komma in i matchen.

Dahlkvists insats aktualiserade verkligen frågan om hon tillsammans med Caroline Seger utgör det bästa centrala mittfält som Sverige kan ställa på banan.

Inte heller Lotta Schelin lyste i den period jag tittade på. Snabbheten var densamma precis som löpningarna, men hon tog flera gånger fel beslut och hon visade bristande teknik när hon brände jätteläget som Asllani serverade henne.

Schelin får ofta beröm för sin fina teknik, men jag tycker faktiskt att hennes teknik på sin höjd är okej, att hennes första-touch är ganska svag och att hennes spelförståelse är begränsad.

Med bättre touch och ett skarpare spelsinne hade hon varit topp-tio i världen, men det är hon nu inte.

Bra genomkörare
Vad gav då mötet med Stockholms bästa pojklagsspelare anno 1998?

Damlandslaget fick spela en match i högt tempo, jobba med snabb bollbehandling och få tillslag. Dessutom fick man en riktigt bra genomkörare samtidigt som Pia Sundhage fick många besked.

Framför allt fick hon riktiga svar i och med matchen. För det är bara i skarpt läge som en tränare eller coach får se vad som fungerar eller inte fungerar. Det är i matcher som svagheter avslöjas och kvalitet visar sig.