Tre misstag på lika många matcher har resulterat i tre baklängesmål. Nilla Fischer har inte direkt gjort succé i rollen som blågul mittback.

När Pia Sundhage först valde att flytta Nilla Fischer från mittfältet till mittförsvaret kändes platsbytet som ett intressant test. Nu, några månader senare, väcker positionsskiftet frågeställningar.

För även om förbundskapten Sundhage verkar vara fast besluten att fortsätta på den inslagna banan och tycks ha fullt förtroende för Fischer så är sanningen den att Linköpingsspelaren har haft det ganska svårt i sin nygamla roll.

Damlandslagets tre senaste matcher talar sitt tydliga språk.

I mötet med ett P15-lag på Bosön svarade landslagsbacken för ett bolltapp som kostade ett baklängesmål. När Sverige mötte Kina i onsdags förlorade Fischer en nickduell, vilket resulterade i att en kinesiska kom fri och kunde smälla in bollen i nät.

Som lök på laxen missade Linköpingsspelaren grovt i fredagens match och en misslyckad rensning gav Island ett reduceringsmål.

Nej, Fischer har inte gjort succé som mittback. En position hon, som jag bloggade om redan i februari, spelar på mot sin egen vilja.

Tro nu inte att jag inte vill att Nilla Fischer ska spela i ett svenskt EM-lag, för det vill jag.

Linköpingsspelaren är en viktig kugge i damlandslaget och måste sannolikt finnas på planen för att sommarens hemmaturnering ska bli lyckosam. Men jag anser att hon gör sig bäst i rollen som balansspelare på mittfältet – inte som mittback.

På måndag ställs det svenska damlandslaget mot ett högklassigt och mycket meriterat amerikanskt landslag. Den matchen kommer att visa hur bra Sundhages landslag verkligen är fyra månader före EM.

Om Fischer får det svårt även i den matchen så hoppas jag att Sundhage väljer att tänka om och att hon testar en annan spelare i mittförsvaret tillsammans med Umeås Emma Berglund.

Tiden börjar bli knapp och om Fischer inte har fått till sitt mittbacksspel under de månader som hon nu faktiskt har spelat där så får hon sannnolikt inte till det före EM heller.