Segern var överlägsen och rättvis, men för den skull inte helt glädjande. Tyresös 10–2-seger mot Sunnanå var nämligen ett stort underbetyg till Damallsvenskan.

”Världens bästa liga”, brukar Damallsvenskan kallas. Landets högsta serie är väl kanske inte den bästa på planeten längre, men heller inte långt ifrån.

De svenska topplagen är riktigt bra, om än inte riktigt i paritet med de bästa klubbarna i Europa, och lagen i seriens mellanskikt håller hög klass.Tyvärr kan inte samma sak sägas om lagen i botten av tabellen, vilket gårdagens resultat på Tyresö IP visade med eftertryck.

Låt vara att matchen var resultatmässigt jämn fram till paus (4–2), men sen rann det i väg. Tyresö fullständigt krossade tabelljumbon Sunnanå, vann med 10–2 och gav svensk damfotboll ett kvitto på att allt inte är frid och fröjd högst upp i seriepyramiden.

Varför, kanske någon undrar?

Jo, för att nivån i landets högsta serie varierar allt för mycket. Skillnaden mellan de bästa och de sämsta lagen är för stor. Damallsvenskan är, eller ska åtminstone vara, en utpräglad elitserie som samlar de bästa spelarna i landet och några av de främsta i världen.

När Tyresö kör över Sunnanå med åtta måls marginal speglar det en verklighet som visar att det finns lag som inte är bra nog, vilket i förlängningen missgynnar utvecklingen av de bästa spelarna och lagen i landet.

Om svensk klubblagsfotboll ska kunna göra sig gällande i Europatoppen igen så tror jag att vägen går via en bantad damallsvenska. Spetsa till toppen av seriepyramiden genom att minska antalet lag från tolv till tio så höjs nivån och klassen på lagen såväl som spelarna i vår högsta liga.