Damallsvenskan sparkade igång på bästa tänkbara sätt. En mäktig inramning gjorde premiären mellan nykomlingarna till en härlig propagandatillställning –och gav två tydliga besked: Hammarby hänger kvar medan Mallbacken åker ur.

Säsongspremiären på Tele2 Arena blev en fest. Nykomlingarna Hammarby och Mallbacken satte färg på damallsvenskan från första start.

Och det tog hemmalaget bara åtta minuter att göra årets första mål. Elina Johansson 1–0 slog an tonen och visade publiken att Hammarby är tillbaka för att stanna. Missförstå mig nu inte. Nykomlingen har en rejäl utmaning framför sig, men visade i går att man har kvalitet och kompetens som kan räcka en bra bit, inte minst till nytt kontrakt.

Mallbacken däremot visade upp ett ganska naivt spel som inte kommer att inbringa många poäng, i synnerhet inte på bortaplan. Mer cynism och ett betydligt tuffare försvarsspel måste till om gänget från Värmland inte ska bli avsågat tidigt.

***

Mest glädjande var, bortsett från att säsongen äntligen drog igång, att se Sofia Lundgren tillbaka mellan stolparna. Veteranen kommer att bli väldigt viktig för Hammarby under året – och kan mycket väl bli ett välkommet tillskott i Pia Sundhages numer skadeskjutna VM-trupp.

***

Elitettan började med en smäll även den. Medialt fick serien rejält med utrymme, mycket tack vare Mia Jalkerud som gjorde samtliga sex mål – i andra halvlek – när hon sköt seriefavoriten Djurgården till seger mot nykomlingen Lidköping.

Den andra nykomlingen, IFK Kalmar, fick en bättre början på tävlingssäsongen när man kryssade mot Sirius (0–0).

***

I dag spelas en hel drös matcher i landets två högsta serier. Och för dig som inte redan känner till nyheten så sänder TV 4 samtliga matcher från damallsvenskan. Fantastiskt, eller hur.

I morgon sparkar damallsvenskan igång. Men redan nu kan jag avslöja vilka lag som gör upp om guldet och vilka två som kommer att spela i Elitettan nästa säsong.

Det har gått några veckor sedan jag tippade utgången av årets damallsvenska till Sportbladets Fotbollsbibel. Föga förvånande placerade jag Rosengård i topp före Linköping. Där har ni lagen som kan och kommer göra upp om SM-guldet. Några andra heta kandidater finns faktiskt inte.

Hur hård kampen blir återstår att se, men jag tror faktiskt att Linköping kan utmana mästarna från Malmö hela vägen in i höstens sista skälvande omgångar.

Avbräcket förändrar förhandstipset
Sedan jag tippade sluttabellen har Kif Örebro drabbats av ett avbräck så tungt att det gav utslag på Richterskalan. Hanna Folkesson är borta redan innan säsongen startat.

Knäskadan hon ådrog sig i landskampen mot Danmark var så allvarlig som hon själv befarade. Det främre korsbandet är av och utan Folkesson får Örebro stora problem att upprepa fjolårets succé.

Med det sagt så tror jag att fjolårstvåan slutar längre ner i tabellen än den tredjeplats jag tippade i den rosa bilagan.

Sorry, ni åker ur
Förra året räddades laget av Tyresös urtrista konkurs. I år finns det inga skyddsnät som kan rädda AIK. Efter en försäsong som kantats av skador går man in i damallsvenskan med en tunn och svag trupp.

Strategin att överleva fram till sommaren för att då stärka upp laget kommer inte att fungera. Solnagänget får finna sig i att spela i Elitettan nästa säsong.

Där kommer man, precis som i år, att ställas mot Mallbacken. Klubbklassikern från Värmland går en toktuff säsong till mötes – igen. Värvningarna imponerar inte och spelarna som tog laget tillbaka till damallsvenskan räcker inte till för att rädda nytt kontrakt.

Så slutar damallsvenskan:

1. Rosengård
Mästarna från Malmö har en trupp som saknar motstycke. Offensivt är man överlägset bäst i landet och defensivt har man fått värdefull förstärkning.

2. Linköping
Det enda lag som över huvud taget kan utmana Rosengård i kampen om guldet. Men då måste man få fart på målfabrikationen, vilket man inte fick i Champions League.

3. Kopparbergs/Göteborg
Kommer att tillhöra toppen. Ett lag begåvat med rejäl offensiv kompetens, men har brister bakåt. Försvaret är ett frågetecken.

4. Kif Örebro
Fjolårets succélag såg ut att fylla luckorna efter de duktiga kanadensiskorna väl, men efter Hanna Folkessons knäskada ser Örebro klart svagare ut. Slutar man fyra är det en bonus, en mittenplacering är mer trolig.

5. Eskilstuna
Nykomlingar som kunde slå ur underläge i fjol. I år är man ett lag som har en del att leva upp till och bevisa. Värvningarna imponerar inte. Når man femte plats gör man en toppensäsong.

6. Piteå
De stora namnen saknas precis som de lysande stjärnorna. Men Piteå har ett hårt jobbande kollektiv där alla vet vad som ska göras och vad som krävs. Det räcker långt.

7. Vittsjö
Här finns både rutin, kompetens och potential – i synnerhet om nyförvärvet Linda Sällström kommer kunna spela.

8. Hammarby
Nykomlingen har värvat många spelare, däribland två riktiga guldkorn; Katrin Schmidt och Sofia Lundgren. Om den senare håller sig hel och frisk fixar man nytt kontrakt.

9. Kristianstad
Skånelaget har tappat flera viktiga kuggar från fjolåret och det kommer att kosta. Det blir en kamp för överlevnad både på och utanför planen.

10. Umeå
Nyckelspelarna Emma Berglund, Hanna Folkesson och Emmelie Konradsson tackade för sig efter fjolåret. Unga Umeå står inför ett verkligt stålbad.

11. AIK
Försäsongens har varit förskräcklig. Den ena skadan har avlöst den andra i den tunna truppen. Laget har varken tillräcklig kvalitet eller bredd för att klara sig kvar.

12. Mallbacken
Nykomling som man är går man en tuff utmaning till mötes. Dessvärre tror jag inte att materialet räcker till den här gången heller för värmlänningarna. I bästa fall slutar man elva.

Pia Sundhages återgång till 4-4-2 gav önskad effekt – i 53 minuter. Sedan säckade försvarsspelet ihop igen. Sverige släppte in tre mål och drabbades av en riktig jobspost när Hanna Folkesson skadades allvarligt.

Med en 4-4-2-uppställning skulle Sverige hitta tillbaka till tryggheten och sätta stopp för läckorna bakåt. Verkligheten blev en helt annan.

Visst såg försvarsspelet klart bättre ut, under matchens första tio minuter. Det var ungefär så länge som Danmark utgjorde något offensivt hot. Därefter fick det svenska laget i allmänhet och backlinjen i synnerhet en väldigt enkel försvarsresa fram till halvtidsvilan.

I andra halvlek blottades bristerna i försvaret – ännu en gång.

Danmark kvitterade efter åtta minuters spel. Då hade Cecilie Sandvej i lugn och ro måtta ett inlägg mot Julie Tavlo Petersson som bakom ryggen på Lina Nilsson nickade in 1–1.

Tre minuter senare var det dags igen. Theresa Nielsen löpte upp efter vänsterkanten, spelade in till Sanne Troelsgaard Nielsen som vände bort Sara Thunebro innan hon smällde in bollen bakom Hedvig Lindahl.

Tack och hej.

Att Thunebro gått bort sig vid mittplan och Nilla Fischer hamnat på villovägar före fullträffen gjorde inte saken bättre.

Nu har Sverige Lotta Schelin. Och tur är väl det. Lyonanfallaren gjorde sitt andra mål för kvällen när hon kvitterade till 2–2 efter en dryg timmes lir.

Sedan slarvade Danmark i uppspelsfas och Malin Diaz kunde smeka fram bollen till Caroline Seger som enkelt rullade in 3–2 till Sverige. Men glädjen blev kortvarig. Emma Berglund använde armen i kamp med Sanne Troelsgaard Nilsen i eget straffområde, domaren blåste straff och Pernille Harder fastställde slutresultatet från elva meter.

Att Sverige återigen släppte in flera mål var dock inte det allra värsta. Sofia Jakobsson tvingades kliva av efter att ha skadat armbågen och Hanna Folkesson fick lämna Tele2 Arena på bår efter att ha ådragit sig en knäskada.

Jag satt nära situationen och såg när duktiga Folkesson, som vuxit ut till en verklig nyckelspelare det senaste året, vred knät illa.

Min första, spontana reaktion var att korsbandet trasades sönder. Om det var så illa, så oerhört jävligt, missar mittfältaren ännu ett mästerskap på grund av skada – och Sverige tappar en av sina absolut viktigaste spelare.

Så med ett par timmars distans till matchen mot Danmark är det enkelt att konstatera att återgången till 4-4-2 inte gav önskad effekt. Sverige har allvarliga försvarsproblem med mindre än två månader kvar till VM i Kanada – en turnering man sannolikt tvingas spela utan sin bästa defensiva mittfältare.

Rosengård var illa ute före paus. 
Då bytte Therese Sjögran och Marta plats.
Resultatet: Malmölaget vann Supercupen.

Rosengård startade matchen bäst. Med ett stort bollinnehav och ett klart spelövertag förlade man spelet på Linköpings planhalva – dock utan att skapa några egentliga farligheter.

Andra kvarten var Linköpings helt och hållet. Gång på gång vann man boll när Rosengård var på väg framåt och svarade med snabba omställningar.

Det var vid den typen av spelvändningar som Kristine Minde skapade en vass möjlighet, som Vera Dyatel skickade i väg en distansmissil och som Pernille Harder tvingade Zecira Musovic till en reflexräddning. De avslutande 15 minuterna blev jämna, utan några stekheta målmöjligheter.

Efter pausen var rollerna ombytta jämfört med hur matchen startade. Linköping öppnade piggast och skramlade fram en fin chans, men sedan tog hemmalaget över.

Med Anita Asante i en ännu lite djupare position på mittfältet och genom att låta Marta ta plats centralt, samtidigt som Therese Sjögran flyttade ut på vänsterkanten fick Malmölaget stopp på blödningarna.

Efter förändringarna upphörde bollförlusterna på mittplan och Linköpings fina omställningsspel försvann nästan helt. Dessutom fick Rosengård en helt annan offensiv kraft centralt. Och det kom att bli avgörande.

Marta snodde åt sig bollen framför Mariann Gajhede och satte fart i ytan framför Linköpings mittförsvar där Magdalena Ericsson var sen att sätta press samtidigt som Janni Arnth låg alldeles för djupt för att kunna hindra brasilianskan från att komma till avslut.

Pang, sa det när Marta sköt Rosengård till ledning och cupseger.

Linköping skapade fler och klarare chanser – och hade nog vunnit om man förvaltat sina lägen bättre i första halvlek.

Kristianstads spelarvärvningar har knappast skrämt någon av konkurrenterna, så här långt. Nu kan det bli ändring på den saken. Skåneklubben är nära att knyta till sig den holländska landslagsmittfältaren Anouk Dekker.

Det har hänt en hel del i Kristianstad sedan förra säsongen. Landslagsspelarna Hedvig Lindahl och Marija Banusic har lämnat för spel i Chelsea medan rutinerade Therese Björck gått till konkurrenten Vittsjö och skyttedrottningen Linnea Liljegärd valt att lägga skorna på hyllan.

Och spelarvärvningarna har inte matchat förlusterna, så här långt. Nu ser de tre unga, oprövade spelarna som redan lockats till Skåneklubben ut att få sällskap av en minst sagt meriterad mittfältare

Enligt den holländska tidningen Tubantia är klubben nära att komma överens med Twentes landslagsspelare Anouk Dekker. 28-åringen som har spelat i Twente sedan 2007 rapporteras vara så gott som klar för Kristianstad.

Om Dekker skriver på för Kristianstad blir hon den sjätte holländska spelare i damallsvenskan 2015. De fyra övriga är: Renée Slegers (Linköping), Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg), Manon Melis (Kopparbergs/Göteborg), Lieke Martens (Kopparbergs/Göteborg), Kirsten van de Ven (Rosengård).

Fakta Anouk Dekker
Ålder: 28 år
Längd: 175 cm
Position: Offensiv mittfältare/anfallare
Klubbar: FFC Heike Rheine, FC Twente

Hur länge ska elefanterna få stå i den svenska damfotbollsdammen? Och varför pratar ingen om dem?

Anledningen till att jag började blogga om damfotboll för ett antal år sedan var att jag hade sett, och såg, så många sanningar som ingen, eller försvinnande få, ville låtsas om. Det var som att ingen ville ta de problem eller lösa de konflikter som fanns.

Det har blivit bättre, men det står fortfarande ett par elefanter i den lilla ankdam som svensk damfotboll på många sätt är, som ingen vill kännas vid eller prata om.

En av dem visade upp sig i Sportbladet i går. Nu ska ingen skugga falla på Jennifer Wegerup. Hon levererade en bra text med en intressant vinkel. Kruxet var bara att citaten i artikeln gav sken av en verklighet som inte riktigt finns.

Sanningen är den att landslagsledningen och klubbarna i damallsvenskan (åtminstone de tongivande) inte ser saker och ting på samma sätt. Något egentligt samarbete mellan parterna finns mig veterligen inte.

Den bild jag har efter många och långa samtal med tränare och klubbledare är att klubbarna inte är särskilt pigga på att landslagsledningen vill lägga sig i hur spelarna tränar och ska träna. Så Matti Demegårds uttalande om att klubbarna har mött landslagsledningens fysikfokus med ”öppna armar” tar åtminstone jag med en rejäl skopa salt.

Det råder ingen tvekan om att mycket kan bli bättre i de tolv damallsvenska klubbarna. Många av föreningarna är små och saknar både de ekonomiska resurserna och de kraftfulla organisationerna som krävs för att kunna vara professionella i varje del av sina verksamheter.

Men det innebär enligt min mening inte att de gör ett dåligt jobb när det handlar om träna sina spelare.

Jag håller med om, som Demegård påtalar, att den fysiska delen är viktig för att Sverige ska lyckas i mästerskap. Men det finns delar som känns mer akuta att få på plats med tre månader kvar till VM. Försvarsspelet till exempel.

Det håller absolut inte att fokusera på en eller några delar. Ni minns väl fjolårets fokusering på huvudspelet? Det som skulle förbättras och ta Sverige till toppen.

Fotboll är en komplex sport där många olika delar och moment måste fungera tillsammans för att helheten ska bli bra.

Som jag ser det så är det klubbarnas uppgift att se till att spelarna är fysiskt förberedda – inte landslagsledningens. 

Det finns säkert de som ser annorlunda på den saken, och det är väl okej. Men jag tror att de allra flesta tycker att det är viktigt att återge en korrekt bild av verkligheten. Inte ge sken av något som inte existerar – som ett väl fungerande samarbete mellan klubbarna och landslagsledningen till exempel.

I oktober förra året slutade jag som damfotbollskrönikör på magasinet MATCH. Jag hade då skrivit i magasinet sedan hösten 2009. Jag skulle kalla mig initierad, med bra koll på spelare och lag. Det finns säkert de som säger annat om det. I alla fall, sedan jag lämnade in min sista krönika så lämnade jag också mitt fokus.

Det var som att jag klev in i ett svart damfotbollsfritt hål. Jag läste inga bloggar, inga reportage, brydde mig inte om vad som diskuterades och drog inte länge några egna slutsatser eller ifrågasatte det som var. Det var skönt. En före detta landslagsspelare och numera expert sa en gång ”Att jobba med damfotboll är som att dunka huvudet stenhårt i väggen varje dag”. Det ligger så mycket i det.

Som spelare i damallsvenskan ifrågasatte jag inte så mycket om vilka förutsättningar vi hade eller hur mycket tid vi la ned på sporten. Jag såg heller inte så mycket av hatet och föraktet. Men så var jag 19 år också. Det var först senare som jag såg hela bilden och ville hjälpa till att förändra den. När jag spelade i Jitex skrev jag ett examensarbete om marknadsföring i damfotboll. Ungefär samtidigt la jag ned min egen elitkarriär och blev ”supporter”.

När jag började jobba på MATCH så innehöll magasinen inte särskilt mycket damfotboll. Förklaringen till det var ”Vi kan inte”. Jag köper det. Men så kom jag, som kunde. Vi började lägga en grund som resulterade i en långsiktig satsning på damfotboll med start under hösten 2010. Satsningen skulle nå sitt crescendo vid hemma-EM 2013.

Vid VM 2011 innehöll mästerskapsnumret till 60 procent damfotboll. Inget annat media hade den fördelning, så vitt jag vet. Våra planer för EM-numret var storslagna. Vi hade under året innan det var dags att börja producera material haft en dialog med Svenska Fotbollförbundet och då i synnerlighet de som jobbade med EM13. Vårt huvudsyfte från start var att bygga profiler och enligt förbundet skulle vi få tillgång till det vi ville ha för att göra ett grymt magasin.

Men det fick vi inte. Vi fick INGENTING. Förutom ”Landslaget är stängt och kommer inte att göra någon media alls under våren”, från dåvarande presschef. Och så var det med det. Om ett magasin vill göra 50 sidor inför ett mästerskap på hemmaplan men inte får tillgång till en enda spelare, vad blir det då? Om inte landslaget, förbundet och spelarna tar chansen NU. När då? Där och då dog något inom mig.

Efter EM, då INGEN gjorde NÅGOT med succén som blev, så kände jag mig mätt. Vi på MATCH kände oss mätta och tydligen kände sig alla mätta på damfotboll. Då tänkte jag på det där citatet jag nämnde tidigare. Hon hade rätt.

Så nu kör jag igång huvuddunkandet igen för att driva damfotboll framåt, jag gör det med glädje tillsammans med Anders Nilsson. Låt det få mig intresserad igen, för just nu finns det inget som lockar mig med damallsvenskan, landslaget eller stundande VM. Och om inte jag bryr mig – vem fan gör det då?

Maja Johansson

Hon gjorde comeback redan som 20-åring. Nu har Emma Åberg-Zingmark, beslutat sig för att göra comeback i Umeå IK igen.

24-åriga Emma Åberg-Zingmark är tillbaka i Umeå IK – igen. Mittfältaren som debuterade i Damallsvenskan redan som 17-åring och som både vunnit SM-guld och spelat Champions League med klubben har gjort comeback förut.

Inför säsongen 2012 tog Ersbodatjejen beslutet att komma tillbaka efter ett sabbatsår. Nu, med ytterligare några år på nacken, gör hon en ny elitsatsning efter division 1-spel med Mariehems SK.

Åberg-Zingmark har närmare 50 allsvenska matcher på meritlistan sedan tidigare.

Många klubbar har värvat färdigt, andra letar fortfarande efter ytterligare förstärkningar. Men det är varken Hammarby, Eskilstuna, Linköping eller Rosengård som har lyckats göra årets bästa rekrytering – den har jag gjort.

Förändring är ett måste för att saker och ting ska utvecklas. Det gäller även den här bloggen.

Så med hopp om att ta bloggen till en ny nivå har jag värvat. Från och med nu är jag inte längre ensam om att plita ner mina synpunkter, sanningar och nyheter här, jag har Maja Johansson med mig.

Maja är en före detta elitfotbollsspelare från värmländska Torsby, med förflutet i klubbar som; Mallbacken, Sunnanå, Umeå och Jitex.

Hon har tidigare varit krönikör i magasinet MATCH där hon under fler år visat hur mycket hon brinner för damfotboll .

Nu vill hon föra damfotbollen framåt genom att dela med sig av sina funderingar och klarsynta analyser här i bloggen. Räkna med att hon bjuder på en del skarpa åsikter och en del bittra blogginlägg, men framför allt att hon väcker än mer debatt och skapar än mer dynamik i landets kanske största damfotbollsblogg.

Maja Johansson är årets värvning i svensk damfotboll – för mig i alla fall.

Lina Hurtig skulle slå igenom med buller och brak förra säsongen, var det tänkt. Så blev det inte.

Umeåanfallaren gjorde visserligen sex mål på 18 matcher, men svarade också för en blek höst där hon blev bänkad från tid till annan.

En förklaring till den vikande formen, och utvecklingen, var att hon plågades av en fotskada. Samma skada som nu riskerar att förstöra hela vårsäsongen.

Hurtig tvingas, trots vila i höst och vinter, till operation och kommer sannolikt inte att spela förrän i höst.

Snacka om ett tungt avbräck för ett Umeå som tappat tre av sina kanske viktigaste spelare (Hanna Folkesson, Emma Berglund och Emmelie Konradsson) och som dessutom har en liten och tunn trupp.

***
Apropå blytungt så åkte AIK på en rejäl käftsmäll mot Linköping i kväll. Östgötalaget vann med förkrossande 9-1.