I eftermiddag, inför ett fullsatt Friends Arena, gör Tyskland och Norge upp om den elfte EM-titeln genom tiderna. Bättre än så kan det faktiskt knappast bli.

Att det är Europas historiskt sett två största fotbollsdominanter (Tyskland har sju titlar, Norge har två) som ännu en gång ställs öga mot öga i en mästerskapsfinal gör inte direkt eftermiddagens möte mindre intressant.

För mig räcker det bra så.

Men så tänker inte EM-organisationen och Svenska Fotbollförbundet som har bjudit in det svenska landslaget till finalmatchen. Att Pia Sundhage & Co är inbjudna ser jag bara som något positivt, men att de ska hyllas eller tackas för sina insatser i paus har jag svårare för. Mycket svårare till och med.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det svenska landslaget är på plats som publikdragare och, som det står här och var, för att tacka den tolfte spelaren.

De argumenten köper jag rakt av utan omsvep. För om det är några som verkligen ska tackas för sina insatser under turneringen så är det publiken (den tolfte spelaren ) och den svenska EM-organisationen.

Mästerskapet har varit en tre veckor lång succé där det ena publikrekordet efter det andra har slagits. Sådant är värt att hylla.

Men det svenska landslagets insatser kräver däremot inga hyllningar eller tacktal. Faktum är att det inte finns något att hylla.

Sverige hade problem mot ett taktiskt smart Danmark i öppningsmatchen (och fick bara oavgjort), körde sen över en riktigt svagt Finland och tvålade avslutningsvis dit ett Italienskt B-landslag som gick på sparlåga.

Att Island krossades i den efterföljande kvartsfinalen var lika väntat som tomten på julafton. Bättre än så är nämligen inte det isländska landslaget.

Den blågula EM-resan tog sedan slut i semifinalen mot Tyskland. Det gick alltså ungefär som det brukar göra, Sverige kryssade eller vann mot de sämre rankade nationerna, men förlorade mot de bättre.

Som jag ser det finns det kort och gott inget att hylla. Om Sverige hade slagit Tyskland inför fulla läktare på Gamla Ullevi hade laget gjort sig förtjänt av lovord och hyllningskörer.

Nu känns eftermiddagens avtackning istället bara som en enkel strategi för att säkra upp att de som köpt finalbiljetter faktiskt också kommer till matchen.

De som verkligen ska äras är den svenska EM-organisationen (som har gjort ett fantastiskt arbete), publiken som har fyllt arenorna runt om i EM-Sverige och de två lag som tagit sig fram till eftermiddagens mästerskapsavslutning.

Jag hade tänkt att blogga om Norges förbundskapten Even Pellerud. Han som tagit de norska damerna till sju mästerskapsmedaljer på lika många försök. Men det blir istället ett inlägg om fotbollsfilosofi, om vad som är vackert och ett litet uns Pellerud till sist.

Efter Norges semifinalseger har jag läst åtskilliga kommentarer och texter som handlat om att Danmark var värda att vinna det nordiska derbyt eftersom de spelade en bättre fotboll och att Norge ”tråkade” sig fram till final.

I beg to differ.

Ett lag som vinner en match är värd segern. Varken mer eller mindre. Man kan ha åsikter om ett resultat är rättvist eller om det speglar en match, men det är helt andra saker och helt andra diskussioner.

Fotboll, i likhet med alla andra lagsporter, handlar om att vinna matcher. Kort sagt, att nyttja sina styrkor på bästa sätt och därigenom hitta vägar att vinna.

Det gjorde Norge i semifinalen mot Danmark och därför är Even Pelleruds landslag i EM-final – igen.

Visst kan man ha synpunkter på den norska taktiken och sättet att spela på, men de åsikterna är varken särskilt relevanta eller särskilt mycket värda. För ingen kan säga annat än att Norge anpassade sitt spel efter rådande förutsättningar, nyttjade sina styrkor på bästa sätt och hittade en väg som Danmark inte hittade – den som tog laget till final.

Jag har läst kommentarer och inlägg som menar att det norska spelet inte är utvecklande för damfotbollen. Åsikterna får stå för de som har dem och som satt dem på pränt. Jag nöjer mig med vetskapen att det inte finns några sådan krav från FIFA, UEFA eller det Norges fotbollsförbund heller.

Så vadvill jag egentligen säga?

Jo, att fotboll kan och får spelas på olika sätt. Att bra fotboll kan komma i olika skepnader.

Vissa tycker att Barcelonas tiki-taka-fotboll är synonymt med högklassig fotboll, andra inte. Somliga uppskattar syniskt spelande lag som inte skulle ägna en tanke på att begagna sig åt champagne-lir, andra avskyr det.

Vem kan säga att en viss slags fotboll är vackrare än en annan? All fotboll är vacker på sitt sätt, all fotboll har sitt berättigande och all slag taktik har sin plats.

För Even Pellerud är det vackrare att vinna en semifinal mot Danmark och lotsa sitt norska landslag till ännu en EM-final än att spela ett spel som möjligen skulle kunna vara mer underhållande för den stora massan, men som skulle resultera i förlust.

Som jag ser det har Pellerud gjort helt rätt rätt som fått sitt lag att spela norskare än norskt. Det har tagit Ingvild Stensland, Solveig Gulbrandsen, Ingrid Hjelmseth och de övriga till final mot Tyskland på Friends Arena.

Vackrare än så kan det väl knappast bli.

Danmark har haft marginalerna på sin sida under EM-turneringens gång, men i semifinalen mot Norge tog flytet slut.

Det rödvita landslaget hade turen på sin sida när man lottades vidare från gruppspelet. Man hade det rätta flytet och skickligheten som krävdes för att ta kvartsfinalmatchen mot Frankrike till förlängning och straffar, där man med nerverna i styr och en målvakt (Stine Lykke Petersen) i praktslag svarade för turneringens stora skräll.

Men i semifinalmötet med Norge på Nya Parken i Norrköping tog det slut – på det sköna flytet, på de berömda marginalerna och på den danska EM-resan.

Nästan som för att tydliggöra faktum inledde Lykke Petersen matchen med en praktfull tavla som bäddade för ett norskt ledningsmål.

En tidig ledning var nog precis vad förbundskapten Even Pellerud hade hoppats på och en tidig ledning var precis vad Norge fick. Det norska laget fick den matchbild man ville ha och kunde därför spela med ett Gefle-lågt utgångsläge och ställa om när tillfälle gavs.

Matchplanen fungerade felfritt – ända fram till slutminuterna. Då klev Mariann Gajhede Knudsen fram och kvitterade.

Danmark, som inte vunnit en enda match under ordinarie speltid, tog sig fram till ett nytt straffdrama, men den här gången var Stina Lykke Petersen för en gångs skull mänsklig.

Flytet fanns inte där, chansningarna gick inte hem och Danmarks sista utpost överglänstes klart av Norges Ingrid Hjelmseth.

Danmarks tur och EM-äventyr tog slut, men Norges resa fortsätter till Friends Arena och ett klassiskt finalmöte mot Tyskland.

Om Norge vann rättvist eller inte låter jag vara osagt. Helt oväntat var det väl trots allt inte med tanke på att laget förfogar över turneringens bästa målvakt och har en van guldmakare som förbundskapten.

Sverige hade chansen att slå ut Tyskland ur EM – en handfull bra möjligheter faktiskt. Att Lotta Schelin fick ett regelrätt mål bortdömt av en svajig domare från Schweiz och att Josefine Öqvist prickade stolpen gjorde inte semifinalförlusten lättare att ta.

Men hur man än vrider och vänder på matchen så kvarstår två avgörande faktum: Tyskland avslöjade Sveriges försvarsbrister och Pia Sundhage hade ingen plan B att ta till när den ursprungliga matchplanen fallerade.

Det som inte kändes som en omöjlighet på förhand visade sig vara klart möjligt när matchens satte igång. Sverige spelade jämnt med, och stundtals bättre än, Tyskland – men det räckte ändå inte.

Dszenifer Marozsans 1–0-mål i den 34:e minuten tog Tyskland till ännu en EM-final.

Ett tyskt landslag i förändring, föryngring och förvandling avslöjade stora brister i den svenska backlinjen, där endast Nilla Fischer kom undan med bra betyg.

Fischer var en general, en härförare, en sann ledargestalt i en backlinje som svajade, vacklade och var väldigt långt ifrån bra.

Att det tyska segermålet kom just efter ett par försvarsmissar var därför inte ologiskt.

Offensivt såg det trots ett passningsspel som hade mycket övrigt att önska bättre ut för Sverige, om än ganska tvådimensionellt. Den alternativa taktik som saknades i premiären mot Danmark lyste med sin frånvaro även i kväll. 

Och några fler anfallsidéer än djupledsbollar på skyttedrottningen Lotta Schelin eller noggrannhet och skärpa vid fasta situationer fanns inte att ta till. Inte i kväll och heller inte i tidigare matcher.

Här har Pia Sundhage något att jobba vidare med i det VM-kval som väntar. Det räcker nämligen inte med en enda spelidé på den här nivån. Det krävs förmåga att kunna förändra matchbilder på fler sätt än genom att byta spelare.

Särskilt när det som i den här EM-semifinalen på ett utsålt Gamla Ullevi visade sig att Antonia Göransson var rädd för bollen, att Kosovare Asllani vägde lätt i duellerna med tuffa tyska backar och den svenska backlinjen inte riktigt höll den klass som krävdes.

Kanske var det helt enkelt så att verkligheten kom ikapp ett svenskt landslag som haft en ganska lätt väg fram till Tysklandsmatchen.

Men även om det svenska spelet inte räckte för en finalplats så har Pia Sundhage, Lilie Persson och hela det svenska landslaget gjort något som få om ens någon ens trodde var möjligt för några månader sedan.

De har bjudit på en aldrig tidigare skådad folkfest och skapat ett genuint och starkt intresse för den svenska och europeiska damfotbollen.

För Sverige tog fotbollsfesten slut på Gamla Ullevi i kväll, men för svensk damfotboll var det här bara början på ett nytt intressant kapitel.

Tyskland har har vunnit de fem senaste EM-turneringarna och inte förlorat mot Sverige i mästerskapssammanhang sedan 1995.
I kväll ska den dystra sviten brytas. I kväll ska Sverige ta revansch.

Så tänker Pia Sundhage och hela den svenska EM-truppen. Så hoppas och tror nog en majoritet av fotbollsfans runt om i Sverige att det också blir.

Möjligheten finns där och den är bättre än den varit på över 20 år. Men tro för den skull inte att det blir en lätt match.

Det tyska laget har visserligen inte imponerat under turneringens gång. Spelet har varit knackigt, saknaden efter några av de stjärnor som tvingades lämna återbud strax innan EM har varit stor och till råga på allt är skyttedrottningen Célia Okoyino da Mbabi skadad.

Nej, det är ett Tyskland i förvandling som spelar semifinal i kväll. Ett tyskt landslag som påbörjat sin generationsväxling lite för sent och som inte hunnit fasa in morgondagens stora stjärnor riktigt än.

Det om något talar för blågul glädje på Gamla Ullevi i kväll.

Men det kommer ändå inte att bli lätt. Och vet vi egentligen hur bra det svenska laget är?

Sverige har ju tagit gräddfilen fram till semifinalen. I gruppspelet var det bara Danmark som bjöd egentligt motstånd och i kvartsfinalen var Island ett slaget lag redan efter tre minuters spel.

De enkla matcherna i gruppspelet har gjort att ingen helt säkert kan veta vad det svenska spelet verkligen går för.

Att farten i det offensiva spelet är hög och att firma Schelin/Asllani är i bra form står utom alla tvivel, men sen då?

Hur starkt är egentligen det svenska mittfältet? Hur klarar sig den svenska backlinjen när de sätt på riktiga prov? Och finns det en plan B att ta till om Tyskland spelar lika taktiskt smart som Danmark gjorde i öppningsmatchen?

Det vet inte jag och det vet nog ingen annan heller.

Frågorna får möjligen sina svar i kväll. Fram tills dess känner jag mig bara säker på två saker: att Tyskland inte blir någon munsbit, men också att Sverige knappast får en bättre chans att skicka hem Europas stora fotbollsdominant från ett mästerskap.

Hennes tomma blick sa egentligen allt. Sandrine Soubeyrands 198 matcher långa landslagskarriär avlutades med ett nytt misslyckande i ett stort mästerskap.

Det var med långsamma steg som Frankrikes lagkapen Sandrine Soubeyrand vandrade den slingriga vägen mellan Linköping Arenas inre och spelarbussen sent i går natt. Någon halvtimme innan hade drömmen att få avsluta karriären i ”Les Bleus” med ett häftigt jubileum och ett EM-guld gått i stöpet.

Med blicken riktad ner i marken, axlarna hängande och en uppsyn som fick henne att se betydligt äldre ut än de 40 år som hon fyller om tre veckor lämnade hon den stora scenen – för gott.

Och precis som Frankrike har haft för vana att göra i stora turneringar gjorde hon sorti med ett kolossalt misslyckande bakom sig.

Den danska taktiken var ruskigt genomarbetad, utförandet närmast perfekt. Kort före midnatt var dunderskrällen, som gav utslag på Richterskalan, ett faktum – och Frankrike ute ut EM.

Det kunde inte hända, men hände ändå.

Den största guldfavoriten av alla, Frankrike, skickades obönhörligen hem från EM av ett danskt lag som kravlades sig vidare till kvartsfinal med lottens hjälp. Vi snackar duktiga 1992-vibbar.

Av en händelse sprang jag på den danska ex-landslagsspelaren Maiken Vith Pape på väg till arenan. Hon hade en föraning om vad som skulle ske, eller så hoppades hon bara när hon sa:

”Danmark kan faktiskt överraska. Frankrike har ju allt att förlora”.

Pape fick rätt.

Danmark kunde överraska och gjorde det också. Ett kort, kompakt och ruskigt välorganiserat danskt lag fick franska världsspelare att tveka, tvivla och från stund till annan se fullkomligt håglösa ut.

Inte blev det bättre när Johanna Rasmussen dundrade in 1–0.

Frankrike fick för visso betydligt mer fart och bättre fason på sitt spel efter pausvilan, men skapade trots drösvis med avslut inte särskilt många heta chanser.

Det krävdes ju till och med en, som jag ser det, feldömd straff för att Bruno Binis lag skulle komma med i målprotokollet. Men sen tog det stopp igen.

Danmark sprang, slet och krigades sig fram till ett straffavgörande som man bara inte kunde förlora. Inte med Stine Lykke Petersen mellan stolparna.

Den danska målvaktstvåan nöp ju två straffar i öppningsmatchen mot Sverige, var någon ynka centimeter från att rädda Louisa Necibs elvametersskott i matchen och klev fram stort när det gällde som mest i kvartsfinalen.

I de franska psykena tittade nog bara spöken från tidigare mästerskapsslutspel fram. Demoner som återigen fick ett favorittippat Frankrike att misslyckas kapitalt i ett mästerskap.

Jag kan tänka mig att många lider med Frankrike och tycker att det är synd att den största guldfavoriten av alla är ute ur turneringen. Själv kan jag inte annat än njuta av skrällen.

För det handlar ju trots allt inte om att spela en för ögat vacker, snabb eller tekniskt skicklig fotboll. Det handlar om att hitta vägar att vinna.

Det gjorde Danmark i Linköping, staden där drömmar blir verklighet.

Tyskland är den verkliga stormakten inom europeisk damfotboll. Sju EM-titlar på åtta försök, varav fem i följd, talar sitt tydliga språk. Ett sjätte guld i rad blir det nog inte.

Jag trodde att Tyskland skulle komma tillbaka med besked efter missräkningen i VM på hemmaplan 2011 och den missade OS-turneringen i fjol, men det tror jag inte längre.

Det där tunga, orubbliga och nästintill oslagbara Tyskland som kammat hem den ena EM-turneringen efter den andra är historia. Silvia Neid basar inte längre över en maskin som maler sig genom ett mästerskap, hon coachar ett skadedrabbat, ungt och ojämnt landslag som är mitt i en generationsväxling.

Jag skulle därför vilja påstå att Sverige knappast får en bättre chans att skicka Tyskland ut ur ett mästerskap än den man har på Gamla Ullevi på onsdag.

Visst, jag är medveten om att det är för tidigt att ropa hej, men faktum är att det tyska spelet inte imponerat över huvud taget så här långt.

Sprungit och dansat
Sverige å sin sida har sprungit, skjutit och dansat sig fram till semifinal. Anfallsspelet har varit fartfyllt och utdelningen närmast fantastisk. Vi snackar om effektivitet på allra högsta nivå.

Samtidigt ska man ha klart för sig att det svenska laget ännu inte har testats riktigt rejält, förutom i öppningsfajten mot Danmark – och då fick man problem.

De övriga matcherna har varit enkla. Finland var en munsbit, Italien ett lättforcerat hinder och Island en bagatell.

Nu väntar ett Tyskland som helt säkert kommer att sätta Sveriges backlinje på prov. Ett tyskt landslag som kommer att försöka såra Sverige med bollar bakom den blågula förvarslinjen och därigenom tvinga Nilla Fischer och Charlotte Rohlin att bli felvända.

Den utmaningen hade helt klart varit för tuff för fyra år sedan, men efter att ha sett det tyska landslaget i den här turneringen så känns testet klart mer överkomligt nu.

Min känsla är att Tysklands storhetstid är över och att en ny dito inte är här riktigt än. Det om något talar för svensk seger på onsdag, särskilt om anfallsspelet kan vara lika tempostarkt, spelarna lika löpvilliga som man var första 20 minuterna mot Island och effektiviteten lika hög som tidigare i turneringen.

Hon som inte vill ta plats fick plats – och tog den. Först ett bra beslut, sen fyra-fem snabba steg och till sist ett blytungt skott i mål.

Marie Hammarström gav Sverige den start man ville ha, löste upp alla eventuella nervknutar med sin fullträff och tog udden av det isländska självförtroendet.

Målet efter tre minuters spel gjorde kvartsfinalen mot Island precis så lätt som jag anade att den kunde bli.

Sverige kopplade lös handbromsen och löpte Island sönder och samman under matchens första 20 minuter. En mäktig uppvisning i offensivfotboll, men också ett bevis på den stora skillnaden mellan kvartsfinalmotståndarna.

2–0-målet var fint. Nilla Fischer satte igång spelet snabbt efter en Isländsk omställning. Bollen hamnade hos Lotta Schelin som bara lättade den vidare till Josefine Öqvist som avslappnat lyfte den över Gudbjörg Gunnarsdottir (som kom rejält på ”mellis”).

Och precis när jag var på väg att notera att bolltempot bedarrat och de svenska löpningarna blivit färre slog Lotta Schelin till med sitt femte mål i turneringen.

Nej, det här var ingen värdemätare. Inte på långa vägar. Det var en enkelt resa till en semifinal där det kan komma att bli betydligt tuffare. Men det är väl egentligen en senare historia.

Sverige gjorde precis vad man skulle och vad som förväntades. Mer än så kan man ju faktiskt inte begära.

……………………………………………

En längre analys om matchen och det svenska spelet kommer under kvällen.

Det märks att EM har gått in i en ny fas. Den öppenheten som vi vant oss vid är som bortblåst. Nu är det vinna eller försvinna, och slutspelsläge på hockeyvis, som gäller.

Klimatet har tidigare varit ganska öppet, men från och med nu får vi nog räkna med att Pia Sundhage & Co sluter sig alltmer samman och släpper allt mindre information ifrån sig.

Precis som när SHL-lag slutar lämna information om skador och taktik i samma stund som slutspelet startar har Sundhages blågula landslag börjat hålla tyst om de eventuella skadeproblem som råder.

EM har gått in i en ny fas där varje steg, varje passning och varje missad markering betyder ofantligt mycket mer än tidigare. Och det förändrar läget radikalt.

Frågor har redan börjat besvaras luddigt eller svävande, vilket märktes på presskonferensen från Örjans Vall tidigare i dag.

När Caroline Seger fick frågan vad det beror på att landslaget har haft problem att lyckas just i utslagningsrundor i tidigare mästerskap var svaret var kort och undflyende:

”Det som varit har varit. Det är inget vi tänker på nu”.

Seger har kanske rätt. Det är kanske bäst att låta det gamla vara och istället lägga vikt vid det som faktiskt väntar.

Samtidigt kan jag inte låta bli att vara nyfiken på om man lärt sig något av tidigare mästerskapselimineringar och i så fall vad? Har man stärkts av motgångar i kvarts- och semifinaler eller finns det hjärnspöken kvar?

Jag hoppas att det är ett ”nytt”, starkare svenskt landslag som spelar kvartsfinal i morgon, en blågul elva som inte påverkas av favoritskap och yttre förväntningar, men jag är inte säker på att det faktiskt är så.

Det kan jag inte vara efter bara två vinster på åtta utslagningsmatcher sedan 2004 och tre gruppspelsmatcher nu där de svenska spelarna inte har tvingats plocka fram sitt bästa spel eller testa sina hårdaste vinnarskallar.

Och även om jag skulle ställa frågorna direkt till landslaget så skulle svaren sannolikt bara vara slentrianmässigt positiva eller hyggligt otydliga, men det är väl kanske så det ska vara när det är vinna eller försvinna som gäller.