Pia Sundhage har bestämt sig, Kosovare Asllani blir mittfältare i VM.
I nattens VM-genrep mot Holland mönstrar Sverige bästa tänkbara elva, men Sofia Jakobsson på topp tillsammans med Lotta Schelin.

Det är tio minuter kvar till avspark i Toronto. Det är tio minuter kvar till förbundskapten Pia Sundhage hoppas få besked om det svenska försvarsspelet sitter, om Emma Berglund är rätt spelare intill till självskrivna Nilla Fischer i mittlåset och om Lisa Dahlkvist kan hitta sin roll igen efter ett år på avbytarbänken.

Frågan är om hon får ett positivt svar från Kosovare Asllani också? PSG-spelaren har placerats till höger på mittfältet – istället för i anfallet. Asllani själv är knappast helt belåten med beslutet, men jag tror faktiskt att Sundhage fattat rätt beslut.

Även om ”Kosse” inte är överförtjust i rollen som yttermittfältare så är hon ett riktigt bra alternativ just där. Som jag ser det ska hon antingen spela i en nummer 10-roll eller på en kant, inte längst fram.

Som forward löper hon ofta ut mot kanterna, bort från de centrala ytorna där det spelet är lite tuffare och hårdare. Och hon har heller inte samma målfacit som Sofia Jakobsson under säsongen.

Om ett par timmar vet vi om Sundhage gjort rätt val, om Asllani accepterat sin mittfältsroll och om jag fått vatten på min kvarn.

Fifa gör som Fifa behagar. Så har det i alla fall varit under lång tid.
Men nu får det väl fan vara nog ändå.

Det har varit en tuff dag i media för förbundet – och det med all rätt och riktighet.

Tyska tidningen Bilds avslöjande att Fifa krävt könstester av spelarna inför VM i Kanada slog ner som en bomb för de flesta. Det sorgliga är att nyheten faktiskt inte är ny.

Kraven var likadana inför VM i Tyskland för fyra år sedan och de svenska landslagsspelarna fick genomgå samma okulärbesiktning som samtliga övriga VM-spelare.

Idioti, om ni frågar mig.

Men, dumheten har knappast några gränser hos internationella fotbollförbundet. Inte nog med att de ställer oetiska och orimliga krav på VM-spelarna så får VM heller inte kallas för VM.

”FIFA dam-VM” ska turneringen benämnas enligt mejl från förbundet till TV4:s Patrik Ekwall.

Idioti, som sagt.

Som extra krydda till dagens anrättning av Fifa-relaterade dumheter har ett tiotal personer med anknytning till förbundet gripits av polis misstänkta för oegentligheter i samband med valen av Ryssland och Qatar som värdar för VM 2018 och 2022.

Idioter!

Vänta, stopp ett tag. I kärlek och krig är allt tillåtet, men sedan när gäller det också mästerskapsförberedelser?

I takt med att VM börjar närma sig har nyhetsbevakningen ökat – och med den antalet artiklar och uttalanden. Det är så det ska vara, det är så vi vill ha det.

Men det är inte så Pia Sundhage vill ha det. Inför VM-turneringen har landslagsledningen börjat stänga till kring spelarna. De tillgängliga spelarna är få och intervjutiderna är korta, vilket gör förutsättningarna för ditresta journalister långtifrån optimala.

Det påminner om hur situationen såg ut inför EM på hemmaplan för ett par somrar sedan, eller hur den såg ut inledningsvis. Efter kritik och påtryckningar öppnade landslagsledningen upp för media, vilket genererade hundratals artiklar och ovärderlig marknadsföring.

Nu väljer Sundhage återigen att försöka isolera laget från media och yttre påverkan. Är det av rädsla för ökade press på landslaget eller ligger andra anledningar bakom beslutet?

Jag läste Jennifer Wegerups krönika i dagens Sportbladet och håller med henne i allt. Alles. Tutti,

En bättre möjlighet att skapa intresse för och marknadsföra damfotbollen går knappast att få. Ändå väljer Sundhage & Co att låta chansen gå dem förbi.

Argument som att det intervjuer och mediamingel för mycket energi från spelarna köper jag inte. Kanske kan det kosta lite för Lotta Schelin, Nilla Fischer, Caroline Seger och Kosovare Asllani, men inte för de andra.

Och med tanke på att spelarna ska vara på kanadensisk mark i en och en halv månad (om det går så bra som laget hoppas och siktar) kan intervjuer och möten med andra än lagkamraterna sannolikt vara välkomna.

Så varför inte omfamna det ökande intresset och möta media med öppna armar? Det har andra landslag gjort med en rad positiva effekter som följd. För om spelarna och ledarna inte älskar att befinna sig i hetluften och klara av att hantera det är det faktiskt som Jennifer Wegerup skriver, då har man inget där att göra.

***

”Vi  kommer först och främst att jobba med försvarsspelet. Vi måste hitta tillbaka till tryggheten”.

Orden är assisterande förbundskapten Lilie Perssons. I en intervju med Svt berättade Persson om landslagets fokus de närmaste dagarna.

Uttalandet fick mig att haja till. ”Hitta tillbaka till …” Tryggheten i försvarsspelet har saknats länge, faktisk ända sedan Pia Sundhage valde att skola om Nilla Fischer till mittback.

Det är inte Fischers fel, men faktum är att hon i grund och botten är mittfältare – och en otroligt duktig sådan.

När hon förpassades till en ovan position förde det med sig osäkerhet, inte minst i positionsspelet. Osäkerhet som gjorde att Fischers naturliga ledaregenskaper urvattnades.

Även om Wolfsburgspelaren nu blivit van rollen som mittback har hon aldrig blivit den general eller härförare som en backlinje på absolut högsta internationella nivå behöver.

Så om Persson och landslaget vill hitta tillbaka till tryggheten i försvarsspelet får man börja med att blicka bakåt till Thomas Dennerbys tid som förbundskapten. Därefter får man jobba med grundläggande delar.

Tänk vad en översättning till engelska kan ge effekt. Kampanjen ”klappa för Sverige” hann knappt se dagens ljus innan den spreds som en löpeld i sociala medier.

Nu blev översättningen ”clap for Sweden” inte helt klockren. Clap är nämligen slang för gonorré.

Men lek med tanken att den makabra översättningen var planerad, att den var ett led i att verkligen skapa spridning av landslagets hashtag för VM. Det hade i mitt tycke varit genialiskt.

***

AIK sparkar tränaren Mattias Eriksson. Efter att bara ha norpat åt sig en poäng på sju omgångar väljer klubben att kicka Eriksson och låta Nazanin Vaseghpanah ta över huvudansvaret för damallsvenskans jumbo.

***

VM-reserven Magdalena Ericsson kan vinka adjö till mästerkapen. Linköpingsbacken måste operera okbenet, som krossades i matchen mot Vittsjö i torsdags, och missar därmed definitivt VM i Kanada.

***

Jag har inte uppdaterat bloggen lika frekvent som jag brukar de senaste veckorna. Anledningen består av 100 sidor och finns att köpa från och med 1 juni.

Då varvar bloggen upp inför den stundande VM-turneringen också.

AIK tog sista chansen att ta in på Hammarby i botten av damallsvenskan. Solnalaget tog ledningen tidigt i derbyt, men Hammarby kom tillbaka och fick med sig en poäng efter Emma Janssons 1–1-mål.

Därmed är läget oförändrat i i bottenstriden när serien går till vila för VM i Kanada. ”Bajen” är tia med sex poäng, Mallbacken elva med tre och AIK sist med en pinne.

***

Fjolårets serietvåa, Kif Örebro, har tagit lika många poäng som nykomlingen Hammarby efter sju spelade omgångar. Champions League-laget ligger dock en placering högre i tabellen – men har mycket att jobba med under upphållet.

Sex mål och lika många pinnar på sju matcher är inte mycket att hurra för. Kvällens hemmamöte med Eskilstuna resulterade i ännu en förlust (2–1), men hemmapubliken fick i alla fall glädjas åt att Lisa Dahlkvist gjorde comeback – och svarade för ett praktfullt mål.

***

Kvällens andra derby spelades i Norrbotten där Piteå tog emot Umeå i en match som slutade 1–1. Pauline Hammarlund, som svarat för en riktigt fin vårsäsong, inledde målskyttet när hon gav hemmagänget ledningen.

Men glädjen höll bara i sig i 50 minuter. Umeå kvitterade och fick med sig en viktig poäng från matchen.

***

Linköping tog tre nya poäng via 2–0 mot Vittsjö och hakade, nåja, på i toppstriden. Stina Blackstenius öppnade målskyttet och Pernille Harder stängde butiken.

Därmed parkerar Linköping på andra plats i tabellen, fem poäng bakom seriesuveränen Rosengård.

***

Malmölaget avslutade vårsäsongen på bästa tänkbara sätt. 7–0 mot gav tre kassaskåpssäkra poäng och befäst serieledning. För Anja Mittag blev det en fullträff i avskedsföreställningen innan VM och flytten till franska PSG.

Känslan efter sju spelade omgångar är att Rosengård kommer att jogga hem ännu ett guld. Det enda laget som skulle kunna stoppa det är Linköping, men då behöver gänget från Östgötaslätten få fart på målskyttet.

Kopparbergs/Göteborg besegrade Mallbacken med minsta möjliga marginal. Därmed lever chansen till en topplacering. 

1-0 mot Mallbacken imponerar kanske inte, men var tillräckligt för att ge Stefan Rehns gång tre nödvändiga poäng. 

Och med tanke på att stjärnorna Manon Melis och Lieke Martens vilade på grund av skadekänningar var resultatet klart okej. 

För nykomlingen Mallbacken innebär kvällens förlust att laget går in i VM-uppehållet som nästjumbo. 

Utan förstärkningar i sommar har jag väldigt svårt att se hur gänget från Värmland ska hänga kvar. 

***

I morgon möts AIK och Hammarby i en fajt som hemmalaget måste vinna för att inte tappa ytterligare mark uppåt. 

Seger för Solnalaget ger ett visst hopp om ett liv efter VM. En förlust gör läget nattsvart för tabelljumbon. 

Det är för tidigt att snacka om ödesmatcher, men förluster i veckans matcher kan bli förödande för både AIK och Mallbacken.  

I morgon inleds den sjunde och sista omgången innan damallsvenskan trycker på pausknappen. Nykomlingen Mallbacken tar emot Kopparbergs/Göteborg där i en minst sagt betydelsefull match. 

Mallbacken behöver full pott för att kravla över nedflyttningsstrecket, Göteborg måste ta tre pinnar för att ha någon slags chans på en topplacering. 

Om morgondagens match är viktig blir torsdagens derby mellan AIK och Hammarby en verklig vattendelare. 

Solnalaget, som fortfarande är poänglöst, måste vinna för att få kontakt, Hammarby behöver poängen för att skapa avstånd till lagen på nedflyttningsplats. 

Personligen tror jag att AIK:s chans till nytt kontrakt står och faller med seger mot Bajen –  en förlust kommer i vilket fall att bli förödande. 

Nadine Kessler, Ingvild Stensland och Kate Gill är borta från VM.
Kanske missar även Fatmire Alushi och Simone Laudehr turneringen.

Det står redan klart att världens bästa fotbollsspelare, Nadine Kessler, missar mästerskapen i Kanada. Tyskan som bara spelat en enda match den här säsongen hinner inte tillbaka från sin korsbandsskada.

Inte heller norskan Ingvild Stensland kommer att finnas med när VM sparkar igång. Veteranen som slitit för att komma tillbaka från en knäskada ställdes utanför Even Pelleruds trupp.

Utanför truppen hamnade också den australiensiska Sverigebekantingen Kate Gill precis som rosengårds engelska mittfältare Anita Asante.

Tyskland, som redan står utan Kessler och skadade Luisa Wensing, drabbades kanske av ytterligare ett avbräck i går. Frankfurts Simone Laudehr skadade knät och det är i dag inte klart hur länge hon blir borta.

Dessutom avslöjade PSG-spelaren Fatmire Alushi att hon är gravid, vilket innebär att hon inte spelar VM i Kanada.

Kosovare Asllanis PSG hade chansen att vinna Champions League. Men finalen slutade som de så ofta gjort, med tyskt segerjubel. 

Célia Sasic sköt Frankfurt till ledning i Berlin. Marie-Laure Deli tog Paris Saint-Germain tillbaka i finalen med sitt 1-1-mål. 

Det resultatet stod sig. Länge. Matchuret passerade 90 minuter och matchen gick mot förlängning – då slog Mandy Islacker till. 

Inhopparen avgjorde Champions League-finalen i den tredje övertidsminuten och säkrade den nionde tyska titeln i turneringen, den fjärde för Frankfurts del. 

***

Den tyska dominansen i Champions League är monumental. Nio av de 14 turneringsfinalerna har slutat i tyska triumfer. 

Två gånger har ett franskt (Lyon) eller ett svenskt (Umeå) lag vunnit. En gång har engelska Arsenal lyft pokalen. 

***

Se upp för Célia Sasic i VM. Tyskan har öst in mål under säsongen och både vunnit skytteligan i Frauen-Bundesliga (21 mål) och i Champions League (14 mål).

Sverige skulle ta guld i Kanada. Det var så det lät för ett par år sedan. Därefter har målsättningen sänkts, först till att ta medalj och nu till att nå en kvartsfinalplats.
Varför så försiktig Pia? Den enda förändringen är ju att Hanna Folkesson försvunnit.

Pia Sundhage har hyllats, rosats och applåderats gång efter annan sedan hon efterträdde Thomas Dennerby som förbundskapten för det svenska landslaget.
Men under det senaste halvåret har pendeln svängt en aning. Allt fler kritiska röster har höjts mot spelaruttagningar och resultat.

Det är ingen hemlighet att jag är en av skeptikerna.

Sundhages fulla rätt
Man kan säga vad man vill om landslagsuttagningarna. Det spelar knappast någon roll att jag, i likhet med många andra, blir överraskad varje gång Olivia Schough, Hilda Carlén, Emma Lundh, Emilia Appelqvist eller Maria Banusic kommer med i blågult.

Det är Pia Sundhages rätt att välja precis vilka spelare hon vill. Det är hon som är förbundskapten. Inte jag. Inte någon annan.

Kanske är det i sammanhanget viktigt att tydliggöra att jag absolut inte har något emot dessa spelare. Alla har sina kvalitetet och förtjänster. Jag tycker dock inte att färdigheterna är tillräckligt stora för att spelarna ska vara med och tillföra något på högsta internationella nivå. That´s it.

Men det är Pias jobb att välja spelare, inte mitt.

Sanningen ljuger inte
Att Sverige under fjolåret förlorade fler landskamper än någonsin tidigare är ett faktum som är betydlig svårare att prata bort. Nio vinster, ett kryss och sex svidande förluster blev facit 2014.

Och försvarspelet inte fungerat har knappast undgått någon. Före genrepen mot Schweiz och Danmark hade landslaget släppt in två mål eller fler i sex av de tio sista landskamperna.

Matcherna i Eskilstuna och Stockholm resulterade i en poäng och ytterligare sex insläppta mål.

Det var i den vevan som Sundhage valde att överge 4-1-3-2, spelsystemet som skräddarsytts för Caroline Seger, och återgå till trygga 4-4-2.

”Spelarnas val”
Valet att byta spelsystem 59 dagar innan VM ifrågasattes – med all rätt. Landslagsledningen lät meddela att spelarna tagit beslutet.

Jag minns att jag reagerade där och då på att Sundhage puttade över ansvaret på spelarna. Oavsett om det faktiskt var spelarna som tog beslutet, om det togs i samråd eller om beslutet var landslagsledningens så är min uppfattningen att Pia Sundhage, i sin roll som förbundskapten, ska ta ansvar för ändringen och stå bakom skiftet.

När hon i går fick frågan om Sveriges målsättning i VM, sänkte Sundhage ribban från medalj till kvartsfinal.

Frågan är varför?

Den enda, faktiska skillnaden nu jämfört med för två år sedan är att Hanna Folkesson, som bara varit bofast i landslaget senaste året, försvunnit ur bilden. I övrigt är det svenska landslaget intakt.

Lisa Dahlkvist och Charlotte Rohlin har dragits med skador under våren, men båda är nu i full träning.

Därför undrar jag om den skyhöga, initiala målsättningen, bara var ett spel för galleriet eller om det nu kraftigt devalverade målet endast är ett sätt för Pia Sundhage att skydda sig själv om VM resulterar i ett misslyckande?