Dagen efter 4–1-förlusten mot Tyskland i Ottawa riktar Lilie Persson kritik mot de damallsvenska klubbarna. Anledningen: landslaget fick för lite förberedelsetid.

Att landslagsledningen med Pia Sundhage i spetsen kommit på kant med damallsvenskans tolv klubbar är känt sedan länge. Klimatet mellan parterna har stundtals varit ganska hårt och när klubbarna sa nej till att skicka sina spelare till ett planerat landslagsläger som låg utanför Fifas internationella kalender blossade konflikten upp på riktigt allvar.

Dagen efter stjärnsmällen mot Tyskland vädrar assisterande förbundskapten Lilie Persson ånyo sitt missnöje med de damallsvenska klubbarna. För Radiosporten säger Persson bland annat att landslaget inte fått någon tid att förbereda sig på och att man haft en hel vecka kortare tid att ladda upp jämfört med 2011.

Persson jämför med Tyskland som kunnat samla sina landslagsspelare långt tidigare eftersom Frauen-Bundesliga slutade redan 10 maj.

Bladet från munnen
Min mamma lärde mig redan i tidig ålder att inte säga saker i affektion, att tiga i stunder av upprördhet. Ett riktigt gott råd, men inte helt lätt att följa alla gånger. Det här är en sådan gång där jag inte kan hejda mig.

Att svinga mot landets tolv bästa klubbar dagen efter att landslaget fått sig en rejäl fotbollslektion av Tyskland kan för somliga kanske tyckas naturligt, för andra bara dumt.
Jag tillhör den senare kategorin, av flera anledningar.

När förbundskaptenerna klagar över att klubbarna inte varit tillmötesgående eller lyssnat på önskemål och krav måste man titta på vilka önskemål landslagsledarna faktiskt har haft.

Att Sundhage hade önskat mer tid att förbereda laget inför VM har jag all förståelse för, men en del av kollegan Perssons kritik riktar sig faktiskt mot att tränare inte lyssnat på landslagsledningens önskemål om att spela landslagsaktuella spelare på vissa positioner eller att ge dem mer speltid.

Den delen av kritiken är naiv, nästan dum. Sundhage och Persson har ingen med klubbtränarnas beslut att göra och ska, enligt min uppfattning, inte lägga sig i var tränarna väljer att placera sina landslagsaktuella spelare. Om Stefan Rehn väljer att spela Elin Rubensson som yttermittfältare i Kopparbergs/Göteborg är det hans fulla rätt – åtminstone så länge klubbarna står för spelarnas utveckling och löner.

Kritiken är felriktad
Det som åtminstone jag har svårast att köpa med Lilie Perssons utspel är inte tajmingen, även om den är halvtaskig, utan att förbundskaptenen lägger ansvaret för landslagets uteblivna VM-framgång på klubbarna.

Efter ett 2014 som blev det sämsta i landslagets historia och en vår där blågult släppt in 18 mål på tio matcher känns det här utspelet både billigt och fel.

För det kan väl inte vara klubbarnas fel att landslaget förlorade fler matcher under fjolåret än man gjort under något år sedan starten på 1970-talet? Och det är väl knappast klubbarna som ska anklagas för att det blågula försvarsspelet varit ihåligt som en schweizerost från tid till annan?

Det är en självklarhet att klubbar och förbund måste jobba tillsammans, att damallsvenska tränare ska ha en bra dialog med förbundskaptenerna. Men ett samarbete kan bara fungera om båda parter bjuder till och dialoger bara leda till något bra om båda sidor vill det.

Så fungerar det tyvärr inte i dag – och så kommer det nog inte att fungera om en månad heller. Landslagets största problem finns inte att hitta i klubbarna, det finns mycket närmare än så.

Och om landslagsledningen vill få till stånd ett bättre samarbete med klubbarna och därmed ett bättre klimat måste man nog sträcka ut handen. För så länge förbundskaptenerna svingar vilt och vädrar sin kritik i media lär nog inte klubbarna ha någon större lust att bjuda till eller lyssna till önskemål.

Foto: Bildbyrån.

Det är enkelt att analysera gårdagens åttondelsfinal: Sverige förlorade mot ett jävligt mycket bättre lag.

Vi kan prata om detaljer eller om vad som gick fel. Analysera försvarsmissarna från Emma Berglund och Amanda Ilestedt som ledde till 1-0 och 2-0. Eller förvånas över Lotta Schelin och det obefintliga anfallsspelet. Men det hjälper liksom inte. Idag kan vi bara konstatera att Sverige just nu befinner sig ganska långt från världstoppen.

Det här var mästerskapet där allt gick fel. Allt från försvarsspel, skadebekymmer, hashtags, Lotta Schelin och mediabojkott. Det blev extra tydligt hur den energifyllda Pia Sundhage från 2013 numera är en grå skugga av sig själv. Efter förlusten igår sa hon: ”Vi var sämre än vi borde vara”. Nja, skulle jag säga. Igår visade Sverige inställning. Alla elva spelare ville, de ville så jävla gärna vinna den där matchen. Sverige var inte så jäkla dåliga igår – Tyskland var förbannat bra. Men det svenska laget känns just nu lite som Sundhage: trötta.

Det kanske var bra att det blev så tydligt igår. För nu måste det ske som så många andra nationer redan gått igenom. Det är dags för en generationsväxling – på riktigt. Börja om, bygga nytt, våga. Just nu finns inget att luta sig tillbaka mot eller skylla på. Det m å s t e ske. Om det blir Pia Sundhage eller någon annan som driver det – det är en annan fråga.

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 3
Släppte in fyra mål – men Lindahl såg till att siffrorna inte blev större.
***
Emma Berglund (ut 80) 2
Spelade fel vid 1-0 och hade det jobbigt på sin kant.
Amanda Ilestedt 2
En okej match – men var för vek i duellen mot Mittag som gav straff.
Nilla Fischer 2
Gjorde inget större väsen av sig, men höll ihop backlinjen på ett bra sätt.
Jessica Samuelsson (ut 45) 1
Visar enorm vilja, men hade det väldigt jobbigt mot Simone Laudehr. Utbytt i halvlek.

***
Elin Rubensson (ut 67) 3
Den som hotade tyskorna allra mest. Obegripligt att hon blev utbytt.
Caroline Seger 3
Blandar och ger, men när hon kommer rättvänd med boll blir det farligt varje gång.
Linda Sembrant 2
Gör en stabil insats och ett nytt mål, som ger henne skyttedrottningstiteln.
Therese Sjögran 4
Bäst i det svenska laget i sin sista landskamp. Sjögran försökte och försökte.

***
Lotta Schelin 2
Igår fanns intentioner som inte funnits innan, men trots det en allt för svag insats.
Sofia Jakobsson 3
Åter igen det bästa anfallsvapnet med sin energi och snabbhet.
***
Lina Nilsson (in 45) 2
Skulle tillföra backlinjen en offensiv. Gjorde inte det.
Kosovare Asllani (in 67) 2
Höll i bollen och var nära att komma igenom några gånger. Men inte så mycket mer.
Jenny Hjohlman (in 80) 1
Gjorde inget större avtryck i sin VM-debut.

/Maja Johansson

Tyskland är tunga favoriter inför kvällens VM-åttondelsfinal.
Trots det har Sveriges skrällchanser sällan varit större än nu.
Nyckeln till blågul seger stavas cynism.

Ni vet vad som har hänt och hur det har sett ut. Tyskland slutade etta i sin grupp medan Sverige fick förlita sig på en sista livlina för att kliva vidare från gruppspelet som trea bakom USA och Australien.

Har ni följt VM-turneringen riktigt noga vet ni också att det tyska anfallsspelet stundtals har imponerat stort, medan det svenska gått på kryckor.
Men ni har också sett de brister och blottor som faktiskt finns i det tyska laget. Svagheter som passar Sverige som hand i handske och som rätt utnyttjade kan förvandla en svag svensk VM-insats till ett succé-mästerskap.

Jag syftar så klart på det höga och närmast naivt höga tyska försvarsspelet där de väldigt tempofattiga mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiak lämnas väldigt ensamma och sårbara.

De tyska mittbackarna är inte tröga, de är faktiskt långsamma som sniglar – vilket passar Sveriges vinthundar Lotta Schelin och Sofia Jakobsson löjligt bra. Att Nadine Angerer inte alls sett ut som den världsmålvakt hon var när Tyskland tog EM-guld för två somrar sedan gör inte saken sämre med blågula ögon sett.

Ni förstår vartåt det lutar, vart jag är på väg.

Sveriges chanser att överraska är som jag ser det ganska goda, insatserna i gruppspelet till trots. Tysklands svagheter passar nämligen Sveriges styrkor närmast perfekt. Det är genomförandet, sättet att spela som blir avgörande.

Om Nilla Fischer & Co spelar lågt, välorganiserat och med en nära nog militärisk disciplin kommer man att få fina möjligheter att ställa om, att gå från ett kompakt och aggressivt försvarsspel till blixtrande kontraattacker.

Där ligger nyckeln till en svensk skrällseger, där finns den stora chansen att skrälla i kväll. Cynism, mina damer och herrar, är nyckeln till vidare avancemang för Pia Sundhages landslag.

Det här inlägget skulle handla om Sveriges åttondelsfinal mot Tyskland.
Men Pia Sundhages landslag förtjänar inte den publiciteten i dag, lika lite som laget förtjänar den tolfte spelarens stöd i morgon.

Två dagar före ödesmatchen där så mycket står på spel för det svenska landslaget – och för svensk damfotboll – valde blågult att smyga ut bakvägen från Ottawas flygplats.

En tydlig flykt undan svensk media, i väg från obekväma frågor och bort från möjligheten att vårda och öka intresse för landslaget och damfotbollen. Dumt är ett bra ord, fegt är ett annat.

Att Sundhage & Co stängt till runt blågult är inget nytt. Redan under EM tog blågult flera rejäla kliv bort från den öppenhet som tidigare kännetecknat laget. Då, 2013, tvingades landslagsledningen lätta på restriktionerna och låsa upp järnridån mellan spelarna och media – men först efter tuff kritik.

Nu är landslaget inte bara tillbaka där man var i EM, man har flyttat gränserna ytterligare. Det är något närmast nordkoreanskt över det svenska landslagets agerande, något väldigt konstigt. Jennifer Wegerup har rapporterat om det stängda, fega och flyende svenska landslaget, utmärkte Oscar Månsson likaså.

Obegripligt att landslaget inte tar tillfället i akt, smider medan järnet är varmt och eldar på de glödande kol av intresse som finns. Nej, det är inte obegripligt, det är idiotiskt.

För en del av fotbollen som så gärna, så ofantligt gärna vill få mer uppmärksamhet, större utrymme i media och på sikt också betydligt bättre ekonomiska förutsättningar är det ännu ett välriktat skott i foten att stänga till istället för att öppna upp.

Och om det faktiskt handlar om att spelarna inte klarar av den mediala bevakningen, de jobbiga frågorna och det tryck som faktiskt kommer med ett stort mästerskap – då förtjänar de faktiskt inte att gå vidare från mötet med tunga Tyskland.

Vill man nå framgång på högsta tänkbara internationella nivå, som spelare eller som lag, då måste man lära sig att hantera det som kommer med på köpet, som mediabevakning där luriga sportjournalister försöker hitta nyheter och vinklar.

Vill man bli bäst måste man lära sig att köpa läget, att älska läget och att ta de bitar som inte är lika roliga som de 90 minuterna på planen med klacksparkar och leenden.

Klarar man det kan man stänga omvärlden ute, hålla spelarna skyddade från obekväma frågor och hårda rubriker. Men då kan man heller inte bli bäst och då har man inte i ett VM att göra.

Om Pia Sundhage och det svenska landslaget hoppas på stöd från den ”tolfte spelaren” tycker jag att man hoppas på för mycket. Varför ska nummer tolv ställa upp i morgon när blågult inte bjuder till i går eller i dag?

Det stödet förtjänar landslaget precis lika mycket som man förtjänar välskrivna artiklar om chanserna att skicka Tyskland ur VM-turneringen och skriva ny, härligt fotbollshistoria.

Foto: Bildbyrån.

Det må vara en klyscha – men igår var Pia Sundhage och Sverige rädda. Det var ett uddlöst, lättläst och nervöst lag som nu väntar på att få möta Tyskland eller att åka hem.

Jag var oroad innan. Mycket för att unga Australien har imponerat på mig med sitt snabba, passningsorienterade och direkta spel. Åtminstone i de första halvlekarna – sedan har de tröttnat. Inatt satte de fart direkt och spelade ut Sverige fullständigt. De tog också rättvist ledningen i den 4:e minuten genom storstjärnan Lisa de Vanna. Sex minuter senare och från ingenstans gjorde sedan Sofia Jakobsson sitt första VM-mål och kvitterade till 1-1. Ett resultat som stod sig matchen ut. Första halvlek var okej från svensk del. Det fanns intentioner, speciellt när mittfältet och Caroline Seger blev allt mer involverade i spelet.

I andra var det dock elva rädda spelare och en ännu räddare förbundskapten som man fick se. Ju längre matchen gick ju mer väntade jag på den offensiva attack som skulle ge svensk seger och ett avancemang till åttondelsfinal – men den kom aldrig. När matchen stod och vägde som mest så agerade ledningen. Först kom Kosovare Asllani in. Sen bytte Pia Sundhage in vänsterbacken Sara Thunebro som högerback och lät högerbacken Jessica Samuelsson spela vidare som vänsterback. Det var ett av de underligaste bytena jag sett. Det var också ett mycket tydligt tecknen på att rädslan att förlora var större än viljan att vinna.

Schelins största problem

Varför vann vi inte? För att anfallsspelet var lika obefintligt som under tidigare matcher. Förutom några fina ruscher av målskytten Jakobsson så skapade inte Sverige några riktigt klara chanser. Det fanns inget kombinationsspel, inga genomskärare i djupled, inga soloprestationer… Sveriges anfallsspel handlar just nu om fasta situationer.

Och längst fram finns vår stjärna, vår notoriska målskytt, spelaren som alla lag fruktar… som inte kan leverera när det gäller. För nog är väl det ändå Lotta Schelins största problem? Mot USA sa hon att hon fick lägga all kraft i defensiven. Jag köper det. Igår sa hon att hon är för ensam på topp. Det köper jag inte. För det första ska en spelare med hennes kapacitet kunna skapa lägen själv och från ingenstans mot lag som Australien (och Nigeria). Bredvid sig igår hade hon Therese Sjögran, som är en mästare på att hålla i boll. Det borde underlätta. På ena kanten fanns Sofia Jakobsson, som löper och löper och löper. Det borde också underlätta.

Vi slår inte Tyskland

Jag är rätt så säker på att åttondelsfinalen är klar trots gårdagens resultat. Brasilien ska slå Costa Rica tio gånger av tio – även om laget vilar sina största stjärnor. Så låt oss utgå från att Marta hjälper ”sitt andra land”. Ja, då väntar Tyskland. Och det finns inte en chans i världen att vi slår dem. Inte med det spel vi hittills visat upp. Punkt.

***

Spelarbetyg (1-5)

Hedvig Lindahl 2
Gör en okej match förutom att hon var passiv vid målet.
***
Elin Rubensson 3
Rivig och bra offensivt. Den i backlinjen som överraskat mest.
Nilla Fischer 2
En stabil insats – men inte så mycket mer.
Amanda Ilestedt  2
Kommer fel vid målet och slår bort en del passningar.
Jessica Samuelsson 2
Visar en enorm vilja som vanligt – men har en del att önska i passningsspelet offensivt.
***
Sofia Jakobsson 2
Löper och sliter matchen igenom, men skapar inga riktigt farliga lägen förutom målet.
Caroline Seger 3
Tog tag i mittfältet efter 1-1 och var en av Sveriges bästa.
Lisa Dahlkvist 2
Dahlkvist var väldigt osynlig och inte alls lika duellstark som i förra matchen.
Lina Nilsson 1
Helt osynlig i anfallsspelet.
***
Lotta Schelin 1
Det fanns lite mer intentioner än innan – men kraven är höga.
Therese Sjögran 3
Höll i bollen och försökte gång på gång – men utan resultat.
***
Kosovare Asllani (in 74) 2
Bytet kom för sent. Asllani bidrog med bolltrygghet.
Sara Thunebro (in 76) 2
Jag har ingen aning om vad hon skulle in och göra.

/Maja Johansson

Det har hänt förut, efter svidande förluster och omtalade intervjun i New York Times. I natt skedde det igen. Förbundskapten Pia Sundhage flyttade medias fokus – från sig själv till Sofia Jakobsson.

What goes around, comes around.

I januari sa Pia Sundhage att hon ”inte tror att hon överlever ett misslyckande i Kanada” och i en intervju i New York Times som publicerades i förra veckan berättade förbundskaptenen öppenhjärtligt om att hon redan blickar fram emot 2016 och vad hon ska göra när hennes kontrakt med fotbollförbundet löper ut.

När svenska journalister i natt, svensk tid, konfronterade Sundhage med tidigare uttalanden duckade hon. Istället för att själv bemöta frågan om hennes tid som förbundskapten är över vid en eventuell förlust mot Australien lät hon anfallaren Sofia Jakobsson svara på den.

Fegt gjort, var min spontana reaktion. Varför, undrade jag när jag tänkt över det inträffade lite mer. Något bra svar har jag naturligtvis inte, det sitter Sundhage själv på. Men jag tycker mig skönja ett mönster som går igen.

Det är nämligen inte första gången som Pia Sundhage duckar för obekväma frågor, som hon försöker släta över något hon själv sagt vid ett tidigare tillfälle.

Efter 3–1-förlusten mot Schweiz i Eskilstuna tog spelarna beslutet att ändra spelsätt. Det var i alla fall den sanningen som levererades från landslagsledningen. En sanning som enligt mina källor är något friserad.

När Sverige tappade ledningen två gånger och fick nöja sig med 3–3 mot Nigeria i VM-premiären slog Sundhage ett verbalt slag mot spelarna som enligt henne: ”inte gör som vi säger”.

När hon i natt ställdes inför det faktum att inget annat lag är sämre på att träffa mål i VM än Sverige blev svaret att ”det kommer att bli en helt annorlunda match mot Australien än mot USA”. Alltså, något varken Sundhage eller någon annan kan veta. En ren klyscha således.

Värst var ändå att hon istället för att bemöta frågan om sitt tidigare uttalande om att hon knappast överlever ett misslyckande i VM satte Sofia Jakobsson i en obekväm situation, att hon lät Jakobsson svara på något som bara handlar om Sundhage själv inför den samlade svenska presskåren.

Smekmånaden är över. Käcka klyschor och glada utrop räcker inte längre. Det är direkta svar och resultat som räknas för Pia Sundhage nu – och så här långt har hon varken levererat det ena eller det andra.

Det är dags för Sundhage att stå upp för och stå till svars för vad hon sagt och säger. Det är hög tid att hon faktiskt frontar när det svenska spelet havererar istället för att som tidigare lägga skulden på laget eller enskilda spelare.

Sverige behöver ett modigt och öppet ledarskap som andas 2015 ingenting annat.

Den andra gruppspelsomgången bjöd på en av VM-historiens största skrällar när Colombia besegrade Frankrike. Nu har den tredje och sista omgången inletts och under det kommande dygnet får vi veta vilka lag som spelar vidare i VM och vilka som får åka hem.

Jag trodde faktiskt att Frankrike faktiskt skulle få ordning på såväl spel som nerver i Kanada, men 2–0-förlusten mot Colombia fick mig att tvivla. Det franska spelet såg ut som det gjort i så många mästerskap förut med spelare som överarbetade situationer och agerade var för sig.

Men Frankrike var inte den enda nationen som inte levde upp till förväntningarna.

Tyskland spelade offensiv propagandafotboll i första halvlek mot Norge. Sedan var uppvisningen över och försvarsbristerna blev lika tydliga som mittbackarna Annike Krahn och Saskia Bartusiaks sanslösa tröghet. Med två mittbackar långsamma som sniglar håller det inte att ösa på framåt i en närmast naiv offensiv. Det fick tyskorna också erfara när en norsk kontring förvandlades till frispark som Maren Mjelde skruvade in.

Jag trodde nog att Holland skulle slå tillbaka Kina, men så blev det inte. Utan fart, kreativitet och fantasi blev det holländska spelet statiskt och lättläst. Kina däremot spelade riktigt bra efter sina förutsättningar och vann helt rättmätigt mötet med 1–0.

Kanada imponerade sannerligen inte heller när man kryssade mot Nya Zeeland (0–0). För England blev det tre viktiga poäng mot Mexiko – efter många om och men. Inte förrän Karen Carney kom in fick England riktig spets framåt. Ett mål och en assist från veteranen räddade laget från ett VM-fiasko.

Nu ska det avgöras
I kväll har den tredje och sista gruppspelomgången sparkat igång och under det närmaste dygnet får vi reda på vilka lag som tar sig vidare ur respektive grupp och vilka som får lämna turneringen. I skrivande stund leder Tyskland mot Thailand med 1–0 och Norge mot Elfenbenskusten med samma siffror.

Allt talar naturligtvis för att Tyskland och Norge blir etta respektive tvåa i grupp B. Nattens två senare matcher blir desto mer spännande – och avgörande. Värdnationen Kanada leder gruppen på fyra poäng, en bättre än tvåan Kina och trean Holland. Sist ligger Nya Zeeland på en poäng. Vidöppet var ordet inför Kanadas möte med Holland och Kinas fajt mot Nya Zeeland.

Efter 3–3 mot Nigeria var det nog inte bara jag som hade en liten klump av oro i magen inför nattens match mot USA. De svenska försvarsspelet rämnade, spelarna agerade var för sig och laget spelade otroligt oorganiserat.

Mot USA svarade blågult för en enorm uppryckning. Ett väldigt mycket bättre organiserat och disciplinerat svenskt lag kryssade (0–0), men kunde om marginalerna varit på rätt sida till och med fått med sig tre poäng.

Nästan allt var bättre jämfört med Nigeriamatchen. Försvarsspelet lägre och mycket mer kompakt, mittfältet likaså och på topp var Therese Sjögran riktigt härligt aktiv och riktig bra.

Den nykomponerade backlinjen skötte sig väldigt bra och spelade nödvändigt rejält och tufft, vilket skapade trygghet. På mittfältet var de kosmetiska passningarna och värdelösa alibilöpningarna nästan som bortblåsta, vilket hade hög verkningsgrad.

De svenska spelarna jobbade hårt, krigade och slet sig till en mycket välförtjänt poäng – som alltså kunde blivit tre.

Den enda spelare som föll ur ramen var hon som ska leda laget, skyttedrottningen Lotta Schelin. Lyonstjärnan var osynlig mot Nigeria och blek som ett lakan mot USA. Det hände inget, absolut inget runt den starkast lysande svenska stjärnan.

Men låt oss strunta i det i dag. Sverige ryckte upp sig, hittade nödvändig disciplin och livsviktig organisation. Nu väntar en riktigt rysare mot Australien där Sverige till skillnad från i natt inte kan dra nytta av att att låta motståndarlaget vara spelförande.

Mot ”Matildas” måste allt som fungerade mot USA fungera igen, då måste allt som var nära att resultera i chanser och mål mot den kaxiga guldfavoriten resultera på riktigt.

Det är Pia Sundhage som är förbundskapten, det är hon som bestämmer.
Men om jag, om så bara för ett dygn, hade fått göra hennes jobb hade jag gjort det annorlunda.

Många tränare drömmer om att bli förbundskaptener. Jag är inte en av dem. Det är en krävande position som förpliktigar, ett jobb som kostar på – särskilt under ett mästerskap.

Pia Sundhage vet hur det är, hon känner till spelets regler sedan tidigare. Att hon nu sannerligen synas i sömmarna kommer därför inte som någon överraskning. Ord vinklas, citat tas ur sina sammanhang och minsta lilla miss förstoras upp så mycket det bara går.

Det råder inget snack om att hon har ett tufft jobb, en riktigt jävla utsatt position, där kritiken ibland kan bli mördande hård – och där hyllningarna kan nå himmelska höjder.

Så ser verkligheten ut för en förbundskapten. Och den verkligheten klarar jag mig väldigt bra utan.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur det skulle vara att få styra och ställa för en dag. Ibland önskar jag till och med att jag fick dra upp de taktiska riktlinjerna inför en match. I dag är en sådan dag.

Anfall är inte bästa försvar
Om Sundhage har förkärlek till och fokuserar mest på det offensiva spelet är min fasta övertygelse att ett välorganiserat och bra försvarsspel är grunden till allt gott.

Med en närmast naiv tro på ett kompakt och disciplinerat defensivt spel defensiv är jag övertygad om att Sverige inte bara skulle kunna besegra USA i natt, utan också gå långt i VM – om man spelade lite annorlunda.

Jag hade valt att spela med ett betydligt lägre utgångsläge, dels för att skydda ytan bakom backlinjen bättre och dels för att inte utsätta Nilla Fischer, Emma Berglund och Lina Nilsson löpdueller i djupled.

Nästa steg hade varit att minska avståndet mellan spelare och lagdelar. Jag hade fokuserat på att krympa ytorna, hålla laget väldigt kompakt med hjälp av extrema överflyttningar i försvarsfas – ungefär som Frankrike agerar.

Jag hade verkligen jobbat stenhårt för att få laget att vara så kort och kompakt att spelarna inte kan undgå att vara aggressiva när de försvarar.

Cyniskt och direkt
Offensivt hade jag lagt alla ägg i samma korg och satsat fullt ut på ett snabbt och ganska rakt omställningsspel. För det är i övergångarna mellan försvar och anfall som så otroligt många fotbollsmatcher avgörs. Och det är i den fasen det svenska landslaget dessvärre har en hel del att jobba på.

Men nu är verkligheten som den är, Pia är Pia och jag är jag. Det är hon som är förbundskapten, det är hon som bestämmer. Men jag är tämligen övertygad om att Caroline Seger & Co skulle kunna nå längre med ett mer cyniskt spelsätt – i synnerhet som man har vindsnabba Lotta Schelin och Sofia Jakobsson på topp.

VM-turneringen går i kväll in i den andra gruppspelsomgången. Det är nu agnarna börjar skiljas från vetet och blivande medaljkandidater utkristalliseras. Så här bra, eller dåligt, har VM-lagen startat (grupp för grupp):

Grupp A

1. KANADA
Svarade för en något svagare insats än väntat i öppningsmatchen mot Kina. Segern satt hårt inne och det krävdes en straff för att Christine Sinclair skulle visa vägen.
Prognos: Gör upp med Holland om topplaceringen i gruppen. Hemmastödet och Sinclairs förlösande segermål i öppningsmatchen talar för att hemmanationen avgår med gruppsegern.

2. HOLLAND
Holland svarade för en klart godkänd VM-premiär. Offensivt finns kreativitet, fart och mycket fantasi. Lieke Martens historiska VM-mål kan betyda mycket för framtiden.
Prognos: Med full pott i öppningsmatchen talar det mesta för att Holland som sämst kommer att sluta tvåa i gruppen. Kryss mot Kanada kan räcka för att ta förstaplatsen.

3. KINA
Förlorade visserligen öppningsmatchen mot Kanada, men utan att för den skull svara för en svag insats. Det unga kinesiska laget såg bättre ut än väntat.
Prognos: Kina står inför två oerhört viktiga matcher. Matchen mot Nya Zeeland avgör om VM tar slut i gruppspelet eller inte.

4. NYA ZEELAND
Fart, fläkt och en massa jävlar anamma, men sedan var det inte mycket mer. Nya Zeeland imponerade inte i förlustmatchen mot Holland.
Prognos:  Mötet med Kina blir den verkliga nyckelmatchen. Seger där och ”Fooball Ferns” kan avancera ur gruppen.

***

Grupp B

1. TYSKLAND
Pulvriserade Elfenbenskusten utan att förta sig. 10–0 och två hattrick skojar man helt enkelt inte bort, även om motståndet var svagt. I första halvlek mot Norge, där man vann avsluten med 19–1, visade Anja Mittag & Co extremt hög klass – sedan tappade man överraskande mycket i såväl tempo som precision.

Prognos: Storfavorit att ta hem segern i grupp B. Är fortfarande en av turneringens tyngsta favoriter, men har problem i mittförsvaret där Annike Krahn och Saskia Bartusiak sett ut som sengångare.

2. NORGE
Lagkaptenen Trine Rönning visade vägen med sitt frisparksmål i mötet med Thailand, resan till seger blev sedan enkel. Lika lätt gick det inte mot Tyskland där Even Pelleruds gäng agerade statister före halvtidsvilan. Spelet man visade upp efter drickat såg betydligt bättre ut och kan räcka ganska långt.
Prognos: Går mot en andraplats i gruppspelet, därefter finns potential att gå ganska långt i turneringen – särskilt om man visar upp det spel man presterade i andra halvlek mot Tyskland.

3. THAILAND
Ingen hade förväntat sig att laget skulle kunna rubba Norge. Thailand var så starkt, eller svagt, som de flesta väntat sig.
Prognos:  Lagets stora chans till poäng väntar i mötet med Elfenbenskusten. Efter premiären känns Thailand närmare tredjeplatsen än sina afrikanska konkurrenter.

4. ELFENBENSKUSTEN
Ett av turneringens sämsta lag – om inte det absolut sämsta. I matchen mot Tyskland visade laget enorma både brister i taktik och kunnande.
Prognos:  Käftsmällen mot Tyskland talade sitt tydliga språk. Trolig fyra i gruppen.

***

Grupp C

1. KAMERUN
Leder oväntat gruppen, dock efter seger mot ursvaga Ecuador. Hur bra Kamerun faktiskt står sig visar sig när man ställs mot Japan och Schweiz.
Prognos:  Får rikta in sig på tredjeplatsen i gruppen, bakom Japan och Schweiz.

2. JAPAN
De regerande världsmästarna gjorde en klart godkänd premiär, även om man var en bra bit ifrån guldspelet från 2011.
Prognos:  Vägen till gruppsegern ligger utstakad efter vinsten mot Schweiz.

3. SCHWEIZ
VM-debutanten Schweiz svarade för en riktigt bra premiär som mycket väl kunnat sluta med en, till och med tre poäng.
Prognos: Har andraplatsen i gruppen som i en liten ask. Nu när premiären är överstökad kan Schweiz blomma ut.

4. ECUADOR
Visade mot Kamerun att man slåss med Elfenbenskusten om att undvika att klassificeras som turneringens sämsta lag.
Prognos: Slutar obönhörligen sist i gruppen. Nationens första VM räcker i tre matcher.

***

Grupp D

1. USA
Hade oväntat tufft att slå tillbaka Australien, men när USA hittade rätt och växlade upp visade man klass.
Prognos: Den största favoriten till gruppsegern. Har potential att gå långt i VM-turneringen, kanske till och med hela vägen.

2. NIGERIA
Överraskade positivt, vilket var negativt med svenska ögon sett. Att komma tillbaka från två underlägen och ta poäng visar på kompetens.
Prognos:  Nigeria överraskade mot Sverige och kan definitivt göra det igen. Kan knipa andraplatsen bakom USA i gruppspelet.

3. SVERIGE
Två mål på fasta situationer lovade gott, sedan rasade försvarsspelet för Sverige som inte övertygade alls i öppningsmatchen.
Prognos: Visst kan Sverige sluta tvåa i gruppen, men då krävs en kanonmatch mot USA. Känslan är att man går vidare som grupptrea.

4. AUSTRALIEN
Imponerade stort under första halvtimmen mot USA, men orkade inte stå emot hela vägen in i mål. Får ses som ett rejält hot för Sverige.
Prognos:  Det mesta är vidöppet i grupp D och Australien kan lika gärna sluta tvåa som fyra. Blir att räkna med om man vinner över Nigeria.

***

Grupp E

1. BRASILIEN
Fotbollsnationen framför alla andra vann sin premiär, men känns ändå svårbedömda. Brasiliens framtid vilar i mångt och mycket på Martas axlar. Prognos:  Svårbedömd som sagt. Att man går vidare ur gruppen står utom rimligt tvivel, men sedan kan det sluta hur som helst. Trolig etta eller två i gruppen.

2. COSTA RICA
En trevlig bekantskap som överraskade mycket positivt mot Spanien där spelarna visade massor av vilja och ännu mer hjärta.
Prognos:  Får sannolikt rikta in sig på tredjeplatsen, bakom Brasilien och Spanien.

3. SPANIEN
Visade inte alls upp det vägvinnande och framgångsrika spel man bjöd på i EM för två år sedan. Omständliga och trubbiga.
Prognos:  Kommer att gå vidare, men får nog se sig slagna av Brasilien i kampen om gruppsegern.

4. SYDKOREA
Bjöd som vanligt på ett ganska kvickt, passningsorienterat och inte särskilt vägvinnande spel mot Brasilien.
Prognos: Får slåss med Costa Rica om att undvika att bli utslagna i gruppspelet.

***

Grupp F

1. FRANKRIKE
Premiären mot England slutade visserligen med en ganska blygsam 1–0-vinst, men ”Les Bleus” visade frön till något riktigt starkt och stort. Prognos:  Slutar etta i gruppen efter tre raka segrar. Den stora utmaningen väntar därefter.

2. COLOMBIA
Var ungefär så start som förväntat i matchen mot Mexiko. Är fortfarande svårbedömda.
Prognos:  Trolig trea i gruppen bakom Frankrike och England.

3. MEXIKO
Precis som Colombia ungefär så bra som väntat. Vad det innebär visar sig när man ställs mot England och Frankrike.
Prognos:  Slutar sist i gruppen.

4. ENGLAND
Gav ett negativt första intryck, men påverkades sannolikt av att två spelare inte kom till spel på grund av matförgiftning. Kan bättre. Prognos: Kommer att resa sig efter premiärförlusten och ta andraplatsen i gruppen.