Det hade kunnat gå bättre, men också betydligt sämre.
Efter 0–0 mot Birmingham i den första Champions League-semifinalen lever Tyresös dröm om final vidare – och hemma på konstgräset nästa söndag lär drömmen bli sann.
Frågan är till vilket värde?

Tyresö var nära att få lämna Birmingham med en seger i bagaget, en stolpträff och en boll i ribban ifrån om man så vill.
Tony Gustavssons gäng provade att gå på knock och var nära att lyckas.
Men trots att stjärnkvartetten Marta, Caroline Seger, Veronica Boquete och Meghan Klingenberg var tillbaka i startelvan ville det sig inte riktigt.
Trots det så ligger vägen till finalen i Lissabon vidöppen för den skuldtyngda Stockholmsklubben.

Nästa söndag möts lagen igen, på konstgräs.
Underlaget, precis som det faktum att de comebackande spelarna hinner träna ytterligare några pass, talar för Tyresö.

Det enda som egentligen talar för Birmingham är väl bortamålsregeln.
Men om undermålig skötsel av seniorverksamheten, taskiga bortförklaringar och mångmiljonskulder inte satt stopp för klubben lär väl inte en brittisk uppstickare göra det heller.

Jag tror att Tyresö spelar Champions League-final i Lissabon längre fram i vår, men vad som händer därefter är mer osäker.

Självklart har jag funderat kring vad en svensk Champions League-succé skulle vara värd. Normalt sett skull jag säga oerhört mycket, men i Tyresös fall är jag mer tveksam.
Allt hänger på vad som faktiskt händer med Tyresö Fotboll AB i början av juni.

Om några få veckor lämnar stjärnorna laget och 5 juni avgörs krisklubbens framtid i Nacka tingsrätt.
Lyckas ordföranden Hans Lindberg trolla fram ett gäng afrikanska miljoner ur hatten tills dess kan framgångarna i Champions League faktiskt vara av betydelse, om han misslyckas så känns det här äventyret närmast värdelöst.

Dessvärre har jag inte särskilt stora förhoppningar om att Tyresö faktiskt ska överleva den här säsongen.
Då är chanserna att vinna Europas finaste klubblagsturnering betydligt större.

Sex ordinarie spelare saknades i tränare Tony Gustafssons premiärelva.
Resultatet: en svidande förlust och flera frågetecken.

Tyresö är en klubb i kris, det har snart nog alla läst vid det här laget.
Frågan nu är väl hur stora problemen är och vad de faktiskt kommer att innebära i slutänden.

För det var som jag skrev i Sportbladet ett brandskattat Tyresölag som tog ett tidigt söndagståg till Kristianstad i morse – utan vare sig Caroline Seger, Marta, Veronica Boquete eller Meghan Klingenberg.

Med på tåget fanns däremot Christen Press och Whitney Engen, som kom tillbaka till Sverige sent i går efter spel med det amerikanska landslaget.
Amerikanskorna började dock eftermiddagens bortamatch på bänken.

Kristianstad bockade, neg och tackade för det med att ta ledningen redan i den första minuten genom Marija Banusic.
För den som funderat på hur Tyresö kommer att stå sig när stjärnorna lämnar efter Champions League kom ett första svar på den frågan i eftermiddag: så där.

Skånelaget kunde, trots en allt starkare Tyresökontroll, öka på till 2–0 i slutet och därmed stänga matchen.

Borde prestera bättre
Nu går det aldrig att skylla förluster på skador och skavanker.
Man ställer alltid bästa tänkbara lag på planen – under rådande omständigheter.
Det gjorde Tyresö i mötet med Kristianstad och det borde ha resulterat i åtminstone en poäng.

Oavsett om en handfull viktiga och skickliga spelare saknades var det inget skitgäng som Tony Gustavsson mönstrade.
Carola Söberg vaktade målet, Lisa Dahlkvist, Linda Sembrant och danskan Line Röddik Hansen kamperade ihop i backlinjen – och såväl Malin Diaz som rutinerade Madelaine Edlund huserade i offensiva roller.

Därtill fick samtliga tre brasilianskor, som fått arbetstillstånd, spela. Alla tre med erfarenheter och meriter från det brasilianska landslaget.

Så min summering är att det inte var skadorna och förändringarna i elvan som fällde krisklubben.
Snarare var det den kaosartade situationen som sådan som kostade Tyresö poäng på Vilans IP.

Var det här bara en tillfällighet, en dålig dag på jobbet, eller har vi bara sett början på ett fritt fall för 2012 års mästarlag?

…

Kopparbergs/Göteborg imponerade desto mer i sin premiär mot Vittsjö.
Seger med 5–0 och tre mål av nyförvärvet Manon Melis.

Jag kan säga att jag verkligen inte hade räknat med att Stefan Rehns gäng skulle springa över Skånelaget så pass enkelt och stort.

…
Imponerande var väl också till viss del Piteås 1–0-viktoria mot Linköping.
Ett välorganiserat, taktiskt slipat och påpassligt Piteå fick därmed en finfin start på säsongen.

Jag misstänker att segerskytten Pauline Hammarlund tyckte det smakade mumma att sänka sitt förra lag dessutom.

…

Umeå hittade en väg att vinna i blåsten mot Jitex.
Det blåste tydligen riktigt hård sidvind, vilket påverkade spelet och matchen.

Precis som i cupmötet med Piteå för någon vecka sedan kom Hanna Sandström in från bänken och satte segermålet. Snacka om succé-inhoppare.

…

Själv tillbringade jag eftermiddagen i Solna där jag såg AIK mot Rosengård.
Matchen slutade föga överraskande med seger för mästarlaget från Skåne – som i likhet med t ex Tyresö saknade flera viktiga spelare.

Elin Rubensson, Lina Nilsson, Kirsten van De Ven och Lisa Ek lyste alla med sin frånvaro, men Rosengård kunde ändå vinna tämligen enkelt.

Därmed inte sagt att storfavoriten kommer att springa hem Damallsvenskan i år.
Nej, Rosengård kommer att tappa poäng.
Det är jag säker på.

Framför allt så tror jag att man kommer att vara sårbara och utsatta i matcher mot lag som är riktigt snabba och skickliga i sina omställningar.
Det är jag nästan säker på.

AIK då?
Nykomlingen stretade emot så gott det gick, men utan Maja Saari i mittförsvaret och Emma Lundh på topp är laget lite tunnt.
Det kommer sannolikt att bli ett svårt och tufft år för laget.

Det är jag också säker på.

Det har blåst upp till nya stormar i och omkring Tyresö.
Sju spelare lämnar krisklubben inom loppet av en och en halv månad – dessutom tvingas årets stora stjärnvärvning, Fabiana da Silva Simoes, tillbaka till Brasilien.

Efter de senaste veckornas händelser börjar bilden av Tyresö att klarna allt mer.
Sannsagan om den lilla klubben som klättrade från division tre till toppen av Damallsvenskan och sedan spände bågen ännu högre var kanske för bra för att vara sann trots allt.

Med fyra dagar kvar till Damallsvenskans premiäromgång är fjolårets tabelltvåa en klubb i kaos – och vad det tycks också i fritt fall.
Fyra spelare, Christen Press, Meghan Klingenberg, Whitney Engen och Veronica Boquete, tackar för sig så snart Champions League-äventyret är till ända.
Någon vecka senare lämnar också Marta, Caroline Seger och Carola Söberg.

Som om det inte vore nog med det tvingas nu årets stora prestigevärvning, Fabiana da Silva Simoes, bort eftersom Migrationsverket avslagit hennes ansökan om arbetstillstånd.

Och jag tror inte att det stoppar där.
Jag har nämligen väldigt svårt att se hur klubben ska klara ut den minst sagt prekära ekonomiska situation man satt sig i – och det skulle inte överraska mig om Nacka tingsrätt beslutar att rekonstruktionen av Tyresö Fotboll AB ska avbrytas i början av juni.

Ett sådan beslut skulle sannolikt innebära slutet för Tyresö som elitklubb och därmed sätta punkt för en sanslös framgångssaga.

Alla duckar
I förrgår, mitt i Damallsvenskans upptaktsträff på Berns skickade Tyresö ut uppgifterna om att man inte kommer att förlänga kontrakten med Marta, Seger och Söberg, eller rättare sagt så nämndes aldrig den sistnämnda.

– Vi måste ta ett ansvar för ekonomin och då har vi inte utrymme för spelarlöner på den nivån de har legat på, uttalade sig Tyresös ordförande Hans Lindberg i pressmeddelandet.

Gott så. Men vem tar på sig ansvaret för det ekonomiska misslyckandet?

Lindberg gör det definitivt inte – och inte Hasse Löfgren (klubbens starke man bakom kulisserna) heller.

I de uttalanden som Lindberg har gjort sedan uppgifterna om de ekonomiska problemen blev kända har han hänvisat till orsaker som uteblivna sponsorintäkter, att sponsorer som inte hållit vad de lovat och de höga kostnaderna för ett läktarbygge.

Inte en enda gång har han, eller någon annan representant för klubben, valt att ställa sig med mössan i handen och faktiskt säga som det är – att man levt över sina tillgångar.

Detta är något som jag vet sticker i ögonen på klubbrepresentanter runt om i Fotbollssverige och det har jag verkligen förståelse för.

Medan ett antal andra klubbar sliter dag ut och dag in för att få sina verksamheter att gå runt har Stockholmsklubben fortsatt att leva stort och sikta högt trots att skulderna ökat.
Den ekvationen är så klart helt ohållbar och förhållningssättet inget annat än oförsvarbart.

Dags att ta ansvar
I förrgår blev det väldigt tydligt att Tyresöspelarna ledsnat på klubbens agerande.
Caroline Segers uttalanden andades en hel massa frustration:

– Med tanke på hur situationen ser ut har jag ingen anledning att stanna i något sånt här, sa hon bland annat till SVT.

Och Seger är inte den enda som vädrat sin besvikelse över klubben.
Målvakten Carola Söbergs kommentar på Twitter var väldigt talande.

Allra värst är nog ändå situationen för brasilianskan Fabiana som inte beviljas arbetstillstånd eftersom Tyresö Fotboll AB är under rekonstruktion och nu kan tvingas lämna Sverige.

Personligen tycker jag att det känns oerhört tråkigt att en maktfaktor i Damallsvenskan och i Europa är på väg att rasa samman, men jag har samtidigt väldigt svårt att tycka synd om klubben.

Det är ju faktiskt de ledande personerna i, den vad det verkar bristfälliga, organisationen som sett till att Tyresö befinner sig där man gör – i rekonstruktion och på väg mot … ja, kanske konkurs.

Men det som verkligen stör mig är att ingen tar på sig ansvaret.

Varken Hans Lindberg, Hasse Löfgren (ja, han är fortfarande verksam i föreningen) eller någon annan vill stå till svars för den kris som en i allra högsta grad osund äregirighet resulterat i.

Så här långt har man i stor utsträckning valt att bemöta relevanta och klart befogade frågor med irritation eller korthuggna svar istället för att göra det man borde göra – erkänna att man gjort fel och i ambitionen att vinna Champions League faktiskt förköpt sig och iklätt sig en kostym som varit alldeles för stor.

Det förhållningssättet och agerandet kan nu bli klubbens fall.
Oavsett om det här är början på slutet eller inte vill jag se att herrar Lindberg och Löfgren slutar ducka för frågor och faktiskt fejsar det man varit med att att bygga upp och sedan köra i botten.

I morgon spelar ett brandskattat svenskt landslag VM-kval mot Nordirland – med Hanna Folkesson i den centrala nyckelrollen på mittfältet.

Förbundskapten Pia Sundhage mönstrar ett stora delar väntat lag i mötet med Nordirland.
Lina Nilsson och Sara Thunebro tar ytterbacksplatserna och flankerar duon Linda Sembrant och Charlotte Rohlin.

Inga konstigheter där.

Med Nilla Fischer, Jessica Samuelsson och Elin Rubensson borta är kampen om backplatserna helt enkelt ganska svag.
Jag hade gärna sett att Umeås Emma Berglund hade varit med i truppen, men det är hon nu inte och kan därför heller inte utmana de som nu spelar.

Däremot finns en annan Umeåspelare med i truppen såväl som i startelvan.
Hanna Folkesson tar den centrala mittfältsposition som egentligen skräddarsytts för skadade Caroline Seger.

Ett helt riktigt val av Sundhage om du frågar mig.

Folkesson övertygade under Algarve Cup och har de verktyg som krävs för att spela i positionen och dessutom göra det bra. Jag tror till och med att hon har goda möjligheter att göra en riktig kanonmatch.

Framför henne bildar Sofia Jakobsson, Therese Sjögran och Olivia Schough en slags mittfältstrio i den diamantvariant som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson valt att fortsätta använda sig av.

Att Jakobsson finns med köper jag, precis som att rutinerade Sjögran flyttas in centralt, men att Olivia Schough skulle få en startplats hade jag inte räknat med.
Här går helt enkelt Sundhages och mina tankar och åsikter isär.

Medan Sundhage har höga tankar om Schough är min åsikt bänkspelaren från Bayern München inte håller landslagsklass.
Låt vara att landslagsledningen fått ta emot en handfull återbud inför kvalet och att Lisa Dahlkvist inte är hundraprocentig efter sin knäskada, Schoughs spetsegenskaper är inte tillräckliga för att ta plats i en svensk startelva. Möjligen som inhoppare.

Då hade jag mycket hellre sett att Antonia Göransson (även hon bänkspelare numera) i laget.

Men det är min åsikt, inte Sundhages.

Bättre, enligt min mening, och mer väntat är det då på topp där Lotta Schelin och Kosovare Asllani bildar anfallsduo.

Nu tror jag inte att laguttagningen kommer att spela någon större roll. Sverige ska vara klart bättre än Nordirland och vinna oavsett vilka spelare som Sundhage och Persson ställer på planen.

Om drygt år blir det en annan femma.
I VM håller det knappast att ge startplatser till vilka spelare som helst. Då måste de bästa spela och i min bok är Olivia Schough inte en av dessa.

Då tycker jag att det finns spelare begåvade med betydligt mer talang, spets och kvalitet – exempelvis Lina Hurtig.

…

Jag läste att Pia Sundhage ville att Sverige ska komma runt på kanterna i morgondagens match mot Nordirland.
En lite märklig matchplan kan jag tycka, i synnerhet eftersom det svenska laget drar in sina falska yttermittfältare i planen. Hade inte ett klassiskt 4–4–2-spel varit bättre om ambitionen är att attackera ute från kritan?

Sveriges förutsättningar inför VM-kvalmatch mot Nordirland på lördag kunde varit bättre.
Flera ordinarie spelare har tvingats lämna återbud och ytterligare ett par dras med skador och skavanker som kan tvinga dem att avstå matchen.

Pia Sundhage har en hel del att fundera över inför VM-kvalmötet med Nordirland.
Skador, återbud och sjukdomar har öppnat dörren för en ovanlig och kanske överraskande svensk startelva.

För inte nog med att Nilla Fischer, Caroline Seger, Jessica Samuelsson och Elin Rubensson tvingats lämna återbud så dras Lisa Dahlkvist med skadekänning samtidigt som Kosovare Asllani är förkyld.

Nu är Nordirland ett lag som Sverige ska besegra även med ett B-landslag. Så mycket skiljer, eller ska åtminstone skilja, mellan nationerna.
Därmed inte sagt att det inte skulle vara intressant att se matchen och se vad ett delvis nykomponerat blågult landslag håller för – men det är inte möjligt eftersom matchen beklagligt nog inte tv-sänds.

…

Djurgården landat en intressant förstärkning i sista stund.
Mia Jalkerud återvänder till klubben efter en ettårig sejour i norska Avaldsnes.

…

I dag kom nya uppgifter om Tyresös ekonomiska situation. Landslagsspelaren Christen Press berättar i sin blogg om känslorna och tankarna i laget den senaste tiden, men bjuder också på riktigt intressant information om hur klubben kommunicerat, handlat och agerat.

Inlägget är väl värt att läsa.

…

En av mina följare på Twitter undrade hur jag ser på att Umeås målvakt Malin Reuterwall inte varit med i landslaget sedan förra hösten och hur jag reflekterar över målvaktsfrågan i stort.

Som jag ser det är Hedvig Lindahl ohotad etta i landslaget nu. Kristianstadsmålvakten är klart bättre än sina konkurrenter och har egentligen ingen som ens kan komma nära henne i nivå – åtminstone så länge Sofia Lundgren går skadad.

Personligen så tycker jag inte att Malin Reuterwall är riktigt nära att konkurrera med Hedvig Lindahl, men hennes namn är ändå väldigt intressant – i synnerhet eftersom landslagsledningen lovordade henne när hon togs ut i truppen till VM-kvalmatchen mot Polen förra hösten.

Det här är vad assisterande förbundskapten Lilie Perssons sa i en intervju på förbundets hemsida i samband med den trupputtagningen:

”Malin var tredjemålvakt i U20-VM (2010) och har varit påläggskalv sedan dess. Hon har spelat i U23-landslaget och nu får hon äntligen speltid i Umeå. Vi tror jättemycket på Malin.”

Att Reuterwall inte varit aktuell för landslaget under det här året talar väl för att de fina orden inte var särskilt mycket värda.

Dessvärre är det här inte första gången som landslagsledningen berömmer spelare rikligt för att sedan ge dem kalla handen. Samma sak har ju hänt Lina Hurtig vid ett par tillfällen.
När det kommer till den här typen av kommunikation utåt anser jag att landslagsledningen kan och bör bli betydligt bättre.

…

Lina Hurtigs namn kommer nästan alltid på tal när Sundhage och Persson presenterar en landslagstrupp – och det med all rätt.
Umeåspelaren är en exeptionell talang som enligt min mening bör vara med i en seniorlandslagstrupp.

Att hon inte kom med nu, trots alla återbud, kan jag helt enkelt inte förstå. Som jag ser det borde Hurtig gå före en handfull spelare som faktiskt finns med på plats i Nordirland.
Men min syn på vilka som hör hemma i ett landslag och förbundskaptenernas dito skiljer sig tydligen åt – en hel del dessutom.

Kopparbergs/Göteborg har knutit till sig Lyon-backen Sabrina Viguier.
Den 33-åriga fransyskan ansluter till sin nya klubb i eftermiddag.

Med närmare 100 landskamper för Frankrike i bagaget blir Sabrina Viguier en fin förstärkning för Göteborgs mittförsvar – och en fullgod ersättare för Stina Segerström som tagit time out (graviditet).

Nyheten om övergången dök upp på Lyons hemsida redan i morse, men det dröjde till lunchtid innan Kopparbergs/Göteborg offentliggjorde värvningen.
Anledningen till detta var att pappersexercisen inte var klar.

Nu är i alla fall allt klart och Viguier, som lockats till Stefan Rehns Göteborg med hjälp av Lotta Schelin, ansluter till sin nya klubb redan i eftermiddag.
Därmed får möjlighet att köra ett antal träningspass tillsammans med laget och spela i genrepet mot Hovås/Billdal till helgen innan serien sparkar igång med bortamatch mot Vittsjö.

Senare i veckan dyker också amerikanskan Sade Ayinde upp i Göteborg och kommer, precis som Viguier, finnas med i lördagens genrep.
Därmed har Göteborgsklubben sannolikt satt punkt för nyrekryteringarna inför den kommande säsongen – och man gjorde det med en riktigt intressant prestigevärvning.

…

Caroline Seger tvingas lämna återbud till VM-kvalmatchen mot Nordirland.
En muskelbristning i vaden sätter stopp för Tyresömittfältaren.

Med Seger borta väljer förbundskapten Pia Sundhage att kalla in en annan Tyresöspelare, Malin Diaz.

Personligen hade jag önskat att Sundhage valt att plocka in Umeås Lina Hurtig istället.
Hurtig är etablerad i Damallsvenskan medan Diaz först nu i vår fått lämna bänken i Tyresö för viktig speltid.

Samtidigt ska sägas att Diaz har gjort riktigt bra ifrån sig i de matcher jag har sett med Tyresö under vintern och våren – och har väldigt mycket kvalitet i sig.

Hur som helst ska det bli intressant att se vad Diaz kan uträtta i Sundhages blågula lag.

Tyresö tog sig som väntat vidare till semifinal i Champions League.
8–1 i första kvartsfinalen mot Neulengbach följdes upp med 0–0 i gårdagens returmöte.

Stockholmslaget kunde ändå jogga sig genom andra mötet med österrikiska Neulengbach fram till en lika stensäker som välförtjänt semifinal i kontinentens finaste klubblagsturnering – trots att man vilade viktiga spelare som Marta och Caroline Seger.

Men även om man lät spelare vila och plockade av trion Veronica Boquete, Lisa Dahlkvist och Linda Sembrant i förtid och tog sig vidare får gårdagens resultat ses som underkänt.
För även om semifinalplatsen var säkrad så ska Tyresö slå Neulengbach i elva av tio möten – oavsett vilket lag man ställer på planen.

Det österrikiska laget spelade visserligen tajtare, klokare och långt mycket mindre naivt i går än vad man gjorde i första matchen, men håller defacto knappt damallsvensk klass.

Jag tror faktiskt inte att Neulengbach skulle överleva en säsong i vår högsta serie och med det i åtanke skulle Tyresö ha vunnit i går.

…

Det går ändå inte att klaga på Tyresös totala insats för mycket ändå.
Laget gjorde det man skulle och är klart för Champions League-semifinal.
Tänk om föreningen också kunde prestera på samma kvalitativa sätt …

…

Medan Tyresö promenerade mot ett semifinalmöte med Arsenal eller Birmingham slog Umeå IK ut Piteå ur Svenska cupen.

Lina Hurtig och Hanna Sandström gjorde målen i segermatchen som spelades i Vindeln. Mer om cupmötet kan ni läsa här.

…

På väg till jobb i Örebro i går fick jag se en glimt av Kif Örebros träningsmatch mot Sirius på Behrn Arena.
Ett möte som slutade med en förkrossande 6–0-seger för Örebrogänget.

…

I de två övriga matcherna med damallsvenska lag inblandade slog Kopparbergs/Göteborg tillbaka Jitex med 3–0 efter mål av Sara Lindén, Julia Wahlberg och inlånade Karin Lundin.

Lite tidigare hade Linköping besegrat Vittsjö med 1–0 efter mål av Rene Slegers.

…

I eftermiddag fortsätter förberedelserna inför Damallsvenskan när FC Rosengård möter Kristianstad.

Sverige fick den start man ville ha på årets Algarve Cup.
Danmark besegrades med 2–0 och Pia Sundhage revansch för EM-premiären förra sommaren.

Jag har precis kommit tillbaka till hotellet efter att ha sett Sverige slå tillbaka ett vingklippt danskt landslag (som bland andra saknade Pernille Harder) mitt i en generationsväxling.

Med mig har jag ganska positiv känsla, även om matchen som sådan inte var någon jättehöjdare.
Den blågula insatsen kan nog bäst sammanfattas som godkänd.
Varken mer eller mindre.
Stabilt, tryggt och säkert, utan kosmetika och extra allt.

Kosovare Asllani jobbade in 1–0 efter 16 minuters spel och Charlotte Rohlin var sist på frisparken signerad Elin Rubensson, som ledde fram till 2–0-målet.
Sen var matchen i praktiken över.

Nilla Fischer var den verkliga ledargestalten som agerade med kvalitet, kraft och pondus – både defensivt och offensivt.
Hon skötte uppspelen, tog ansvar för laget och var både delaktig och giftig framåt.

I den defensiva mittfältsrollen skötte sig Caroline Seger bra (även om det sannolikt finns mer att hämta ), och var den kloka gumma som Pia Sundhage ville att hon skulle vara.

Längst fram svarade Antonia Göransson för en fin insats.
Tysklandsproffset var med sin löpstyrka, kraft och vilja ett ständigt hot för den danska backlinjen.

Därtill tyckte jag att Hedvig Lindahl gav ett säkert intryck och utstrålade riktig pondus, även om hon inte sattes på några jättesvåra prov.

Men det är ändå svårt att bedöma den svenska prestationen, för hur bra är egentligen det danska landslag man mötte?
Svaret kommer sannolikt på fredag när USA står för motståndet.

Tills dess nöjer jag mig med att konstatera att försvarsspelet kändes stabilt, att flera spelare svarade för positiva insatser och att Sverige fick bästa tänkbara start på turneringen.

Hur fungerade spelsystemet då?
Nja, okej i alla fall. Eller som Sundhage själv sa:

– Det var lite segt och sådär. Men man måste börja någonstans.

I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).

Sara Thunebro, Kirsten van de Ven och Ashlyn Harris har redan valt spel i nya klubbar.
I dag blev det klart att också norska supertalangen Caroline Graham Hansen lämnar Tyresö – och spelarflykten är inte slut ännu.

Vad händer i Tyresö egentligen?

Efter de senaste veckornas händelser känns frågan väldigt relevant. Landslagstrion Thunebro, van de Ven (Holland) och Harris (USA) har lämnat klubben och i dag blev det, som jag hört ryktas om i några veckor, klart att Caroline Graham Hansen flyttar hem till Norge och Stabaek igen.

Dessutom kommer trion Christen Press, Meghan Klingenberg och Whitney Engen att återvända till Nordamerika för spel i NWSL (den nordamerikanska proffsligan) så snart Champions League-äventyret är över för Stockholmslagets del.

Lägg till vetskapen om att Caroline Seger, Veronica Boquete och Marta bara har kontrakt med klubben över vårsäsongen, så är det lätt att räkna ut att de vice svenska mästarna går mot en jätteförändring – tvärtemot klubbens tidigare uttalanden om vikten av kontinuitet.

På plussidan finns bara värvningen av Finlands landslagsmålvakt Tinjja-Riikka Korpela och comebackande Madelaine Edlund – än så länge.

Det börjar se tunt ut på spelarsidan för Tyresö. Riktigt tunt. Och det kan bli ännu tunnare.

Rykten gör nämligen gällande att också spanjorskan Jennifer Hermoso Fuentes är på väg bort från klubben.

Fyra spelare har lämnat, tre till (minst) kommer att flytta när Champions League-spelet är avslutat och ytterligare en eller två kan vara på väg bort. Så frågan jag ställde tidigare i inlägget känns verkligen relevant.

Vad är det som händer i Tyresö egentligen?