Linköping hade mästerskapssegern i egna händer, men sumpade chansen. 0–0 i toppmötet med Eskilstuna innebar att tre guldkandidater blev två – och att slutomgången blir dramatisk både i toppen och botten.

Jag trodde att Linköping skulle ta hem guldet. Jag trodde fel. Nu är min känsla att Eskilstuna vinner damallsvenskan, men fan vet om jag får rätt. Den enda som är helt säkert är att sista omgången blir otroligt spännande och helt makalöst dramatisk.

Linköpings guldchanser gick upp i rök när matchen mot Eskilstuna blev mållös. Trist för Östgötalaget och väldigt tråkigt för veteranen Charlotte Rohlin som spelade sin allra sista hemmamatch för den klubb hon den stora kulturbäraren i under många, många år.

Men egentligen spelade Linköping bort sina bästa guldmöjligheter långt tidigare i höst när man varvade fantastiska matcher med närmast oförklarliga poängförluster.

Det hjälpte inte att hemmalaget var bättre än gästande Eskilstuna i kväll, i synnerhet i första halvlek. Inte heller var det till någon större glädje att man skapade flera fina chanser att avgöra när målen ändå uteblev – till Eskilstunas stora lycka.

Fjolårsnykomlingen som har växt ut till ett riktigt succélag den här säsongen – mycket tack vare Gaelle Enganamouits målfabrikation – kan nu gå hela vägen.

Men för att Eskilstuna ska ta guld måste Linköping leverera.

Medan Eskilstuna tar emot Kopparbergs/Göteborg på hemmaplan i säsongens sista match ställs Linköping ställs mot serieledande Rosengård. i säsongens sista match. Dramatiskt var ordet.

Att Linköping har en liten chans att bli tvåa i tabellen och knipa en Champions League-plats är så klart till fördel för Eskilstuna. Att Göteborg inte strålar av harmoni och självförtroende talar också det för succégänget.

Rosengård toppar tabellen inför slutomgången, men jag tror ändå att Eskilstuna tar hem seriesegern. Men jag har haft fel förut, å andra sidan.

***

Första 30 minuterna var fantastiska att se. Tempot var härligt högt, precis som spelkvaliteten. Synd bara att målen uteblev.

***

Båda lagen skapade chanser, båda målvakterna svarade för klassräddningar. Matchvinnarna, om det nu fanns några i ett mållöst möte, fanns mellan stolparna.

***

Hatten av för Charlotte Rohlin som bara har en match kvar att spela innan den fantastiska karriären är slut. Den spelare som mer än någon annan har visat vad klubbkänsla verkligen innebär kommer att saknas när 2016 sparkar igång.

Flera nya spelare och ett helt nytt spelsystem är Pia Sundhages drag inför starten på EM-kvalet. Nu kvittar det om Sverige spelar 4-1-3-2, 4-4-2 eller 4-3-3 mot Moldavien och Polen, för lagen kommer ändå inte kunna sätta stopp för blågult.

En ny resa tar sin början för Pia Sundhages landslag. VM i Kanada har lagts till handlingarna och blicken är riktad framåt, mot EM-kvalet och senare extrakval till OS i Rio. Först ut väntar Moldavien på bortaplan därefter Polen i Göteborg.

Inför kvalspelet har Sundhage & Co både tvingats och valt att tänka nytt. Sara Thunebro, Charlotte Rohlin och Therese Sjögran har lämnat landslaget medan debutanter som Pauline Hammarlund och Elin Landström och oerfarna landslagspelare som Lina Hurtig, Magdalena Ericsson och Josefine Johansson kommit in. Dessutom ändrar man spelsystem – igen.

Efter mängder av insläppta mål under våren byttes 4-1-3-2 mot trygga, traditionella 4-4-2 som nu överges för 4-3-3. Anledningen är att förbundskaptenen vill få med fler offensiva spelare i startelvan.

Rätt eller fel är svårt att säga nu och lär inte vara mycket lättare att utvärdera efter matcherna mot Moldavien och Polen, två lag som inte ska kunna hota Sverige nämnvärt. Sett ur den synvinkeln är det bra matcher att testa ett nytt spelsystem, men med det senaste årets stora försvarsproblem i färskt minne är jag tveksam till en förändring i offensiv riktning.

Att nya spelare verkligen får chansen är bra och behövs. Att de får möjlighet att ta plats redan när EM-kvalet inleds är positivt och ett led i en helt nödvändig föryngring. Det innebär dock inte att den verkliga akilleshälen är kvar.

Sundhages största dilemma under sin tid som svensk förbundskapten är att hon inte lyckats sätta försvarsspelet. Det problemet försvinner inte över en natt och inte genom att byta spelsystem. Om Sverige vill höja sig från den nivå man höll under VM i Kanada måste spelet vila på ett välorganiserat och tryggt försvarsspel – vilket traditionellt inte grundlagts genom 4-3-3-uppställningar i svenska landslag – annars riskerar både spelet och laget att falla ihop, igen.

Hon har beskrivits som både blyg och tystlåten. Tur då att handling säger mycket mer än ord. Stina Blackstenius lät högerfoten tala och sköt sitt Linköping till finalseger i Svenska cupen.

I slutet av första halvlek kom hon loss, löpte ifrån Rosengårds mittbackar och placerade bollen utom räckhåll för Zecira Musovic. Stina Blackstenius gav Linköping ledningen i cupfinalen, på typiskt Stina Blacksteniusvis.

Några minuter senare avböjde hon att medverka i en tv-intervju.

Blackstenius är inte bekväm med att prata offentligt, trivs inte i rampljuset – utanför planen. På densamma är hon stark, tuff och snudd på hänsynslös. Det visade hon under F19-EM för ett par veckor sedan och det visade hon igen i dagens cup-final.

Östgötatjejen var på ett eller annat sätt inblandad i de farligheter som Linköping skapade i finalens första halvlek. Vållade hon inte problem för Amanda Ilestedt och Emma Berglund i Rosengårds mittförsvar med sina djupledslöpningar så utmanade hon från kanterna. Det var därför inte särskilt överraskande att just hon gjorde matchens första mål inför 5 602 åskådare.

När Ilested och Berglund kom fel, gick bort sig något, då högg Blackstenius. Målet gav Linköping greppet om finalen och utan Anita Asante, Sara Björk Gunnarsdottir och Ramona Bachmann hade Rosengård inte kraft, variation eller kunnande nog att komma tillbaka.

Visserligen vaskade Marta fram ett par kvitteringschanser, men närmare än så kom aldrig Malmölaget. När även brasilianskan tvingades lämna planen på grund av skadekänningar var saken i praktiken klar.

Innan matchen var över ökade Vera Diatel (läckert framspelad av Pernille Harder) på till 2–0 och dödade i samma stund det sista lilla hopp som möjligen fanns kvar i Rosengårdslägret. Linköping vann, försvarade sitt guld och lade sin femte cuptitel till handlingarna.

***

Linköping var inte bara vassare, man var bättre än Rosengård i matchen. Defensivt var man bättre organiserat och mer aggressivt, offensivt hade man större variation, mer fart och ett djupledsspel som Malmölaget aldrig kom i närheten av.

***

Therese Sjögran hade chansen att avsluta karriären (på riktigt) med en cuptitel. Så blev det inte.

***

Charlotte Rohlin var precis så bra som hon kan vara.  Brytningen när Marta var på väg igenom i andra halvlek var högklassig och kanske matchavgörande.

AIK hade chansen att knapra in på Mallbacken, Hammarby och Umeå i tabellen, men tog den inte. Vittsjö vann med 4–0 och sköt Solnalaget ytterligare ett steg närmare Elitettan.

Linköping jagade mål och viktiga poäng, men fick se Manon Melis skjuta Kopparbergs/Göteborg till seger. Då jublades det högt i både Eskilstuna och Rosengård.

Kanske var det tåget mot guldstriden som lämnade perrongen i kväll. Kvar stod i så fall Linköping som efter 2–1-segern mot Rosengård blandade sig i guldstriden på riktigt allvar, men som gick miste om möjligheten att bli serieledare när man föll mot Piteå i förra omgången.

I kväll kunde Charlotte Rohlin, Pernille Harder och Fridolina Rolfö och de andra Linköpingsspelarna kliva upp i serieledning. Då tappade man tre väldigt värdefulla poäng igen, den här gången mot Kopparbergs/Göteborg.

En högklassig individuell prestation av  Manon Melis räckte för att skjuta Linköping i sank. Skottet som avgjorde matchen var riktigt tungt, i likhet med Linköpings förlust.

Medan Göteborg klättrade i tabellen tvingades Linköping lämna Valhallas konstgräs – och kanske också guldstriden – utan mål och utan poäng. Tabelltrean står därmed kvar på 22 poäng efter elva spelade matcher, en bakom tvåan Rosengård och två efter serieledande Eskilstuna – som i morgon kan dryga ut serieledningen ytterligare.

Damallsvenskan lever både i toppen och i botten. Frågan är bara hur länge till.

Igår tog, som bekant, Pia Sundhage ut sin VM-trupp. Det var 23 (25 med reserverna) väntade spelare som får åka till Kanada.  Frågar du mig så är det den tråkigaste – och sämsta – trupp på mycket länge. Jag köper att större delen består av rutinerade spelare som har mästerskapsrutin. Men de där sista platserna till de spelare som troligtvis inte kommer att spela alls i turneringen… VARFÖR går de platserna till 25-åringar som inte håller på den här nivån och inte till Sveriges framtid?

VM-truppen 2015:
Mv: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Hilda Carlén.
F: Nilla Fischer, Emma Berglund, Charlotte Rohlin, Amanda Ilestedt, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson.
Mf/fw: Linda Sembrant, Caroline Seger, Malin Diaz, Therese Sjögran, Emilia Appelqvist, Lisa Dahlkvist, Kosovare Asllani, Lotta Schelin, Olivia Schough, Jenny Hjohlman, Sofia Jakobsson, Emma Lundh.
Reserver: Marija Banusic, Mimmi Löfwenius

Jag hade velat byta ut Carola Söberg, Sara Thunebro, Hilda Carlén, Emilia Appelqvist, Olivia Schough, Emma Lundh och Jenny Hjohlman. De två förstnämnda är både för gamla och för dåliga. Resten är de där 25-åringarna jag pratade om. Ingen av dessa spelare kommer att bli en nyckelspelare för Sverige. Varken nu eller om fyra år. Faktum är att flera av dem har svårt att glänsa i damallsvenskan. Vilket jag ändå tycker att en VM-spelare ska. Emma Lundh och Jenny Hjohlman, som är två av fem anfallare i truppen, har tillsammans gjort noll mål i årets allsvenska. Noll. Nu är målskytte inte allt för en anfallare, tro mig jag vet, men ändå.

Det största bekymret för Sundhage i årets VM är att hon blir extremt beroende av sin startelva. Den håller en hög klass om alla är i form. Men sen är det väldigt tunt. Just det beror inte så mycket på uttagningarna. Sverige har helt enkelt inte bredden just nu. Just därför tycker jag att det vore extra viktigt att slussa in de yngre spelarna för att förbereda för framtiden.

Det roligaste med gårdagens uttagning var reserven Mimmi Löfwenius. Problemet är att hon är just det – reserv.

Jag ska lägga bitterheten åt sidan en stund. Ingen blir gladare än jag om Sundhage tar det här slätstrukna gänget till en VM-medalj.

/Maja Johansson

I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.

Försvarsfunderingarna verkar vara över för Pia Sundhage. Det blir Charlotte Rohlin som bildar mittlås med Nilla Fischer mot Schweiz – och i VM?

I Algarve Cup spelade hon minst av alla mittbackarna, och inget alls tillsammans med sin gamla radarpartner Nilla Fischer. När Sverige möter Schweiz i kväll är det därför lite överraskande att just Linköpingsveteranen Rohlin tar platsen intill Fischer i den svenska backlinjen.

Jag kan säga att jag inte känner mig övertygad om att förbundskapten Sundhage har gjort rätt val. För två år sedan hade det varit helt rätt beslut, men sedan dess tycker jag att Rohlin har gått bakåt – sannolikt på grund av de skadeproblem hon brottats med.

Men Sundhages stora dilemma är trots allt inte vem som ska kampera ihop med Nilla Fischer, utan att det kollektiva försvarsspelet faktiskt inte fungerar.

Och det är inget nytt. Försvarsspelet har egentligen varit det stora sorgebarnet under hela Sundhages tid som förbundskapten, men det är alarmerande att det inte har blivit bättre.

Om Sverige ska ha skuggan av en chans att göra ett riktigt bra VM behöver man ha ett väl fungerande kollektivt försvarsspel, vilket man fortfarande saknar med bara några månader kvar till turneringen.

Kvällens match mot Schweiz blir en bra värdemätare för det svenska landslaget – och en möjlighet att jobba med viktiga försvarsdetaljer. Jag hoppas verkligen att landslagsledningen tar den chansen för om två månader startar VM och då är det för sent att gnugga defensiva detaljer.

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Inför kvällens VM-kvalmatch mot Polen har det skrivits en massa om att det råder mittbackskris i Pia Sundhages landslag. I beg to differ … Snacket om problemen i mittförsvaret är uppförstorat, överdrivet och ganska ointressant.

Nilla Fischer är avstängd, Charlotte Rohlin inte uttagen i truppen och Amanda Ilestedt skadad. Förbundskapten Sundhage saknar alltså tre tänkbara mittförvarare i kvällens kvalmöte med Polen på bortagräs. Men att sakna tre mittbackar är en sak, mittbackskris en helt annan.

Sverige har ingen mittbackskris. I synnerhet inte mot ett polskt landslag som visserligen är på uppgång, men som sannolikt kommer att ligga lågt med laget, spela tajt och hålla hela elvan riktigt kompakt för att ställa om när tillfälle ges.

Det spelet klarar Umeås Emma Berglund och Örebros Marina Pettersson Engström av galant. För Linda Sembrant kan snabba omställningar ibland vara ett problem, men om Sundhage fördelar arbetsuppgifterna rätt behöver Montpellier-backen inte hamna skrynkligt till i kväll.

Som jag ser det ligger den stora utmaningen i att luckra upp Polens kompakta och hårt jobbande försvar. Ser man till tidigare landskamper så har det visat sig att blågult har haft svårt att penetrera och skapa målchanser mot lag som spelar lågt och kompakt.

Där ligger nyckeln till svensk seger i kväll, inte i det egna mittförsvaret.