Efter fyra omgångar börjar man nu ana hur toppen och botten kommer att se ut i årets elitetta. Och förutom att vissa lag har imponerat på olika sätt så har även en rad unga talanger klivit fram.

Medan många av Sveriges talanger får nöta bänk i damallsvenskan så spelar andra vecka efter vecka i elitettan – och gör det på ett imponerande sätt. En 17-åring och en 18-åring skuggar Mia Jalkerud i skytteligatoppen och på ett mittfält i Skåne dominerar en tjej född 1999. Här är några spelare att ha extra koll på i år.

Tabitha Chawinga Kvarnsveden
Chawinga värvades inför i år efter att ha gjort 39 (!) mål för division 1-laget Krokom/Dvärsätt. Och den vindsnabba 18-åringen har börjat lika bra i elitettan. Efter fyra omgångar har hon gjort fem mål för KIK. Är landslagsspelare för Malawi.

Christine Tjärnlund Sunnanå
17-åringen (född 1997) debuterade i elitettan redan i höstas och gjorde succé med fem mål. Formen håller i sig även 2015. Efter fem matcher har anfallaren gjort fyra mål och visat sig vara väldigt viktig för Sunnanås offensiv. Snabb och orädd genombrottsspelare.

Nellie Lilja LB07
En av seriens yngsta spelare (född 1999) får gott om speltid i topplaget LB07. Lilja var ordinarie som innermittfältare redan i höstas och har nu tagit ännu ett kliv. Blev målskytt senast mot IFK Kalmar efter ett solonummer som avslutades med ett skott i krysset. Redan spelat flera matcher med det äldre flicklandslaget.

Emma Holmgren Sirius
Målvaktstalangen inledde säsongen med hjärnskakning och missade de två första omgångarna. Har mycket erfarenhet från spel med flicklandslagen och är nu förstamålvakt i topplaget. 18-åringen är bra skolad och har rätt inställning.

Josefine Rybrink Kungsbacka DFF
Värvades från lokala klubben Onsala BK inför i år och har direkt tagit en ordinarie startplats som mittback hos nykomlingen. Bryt- och placeringssäker med bra passningsspel. Given i f98-landslaget.

Håll också koll på:
Anna Oskarsson Jitex
Yttermittfältaren har en nyckelroll. Har skrivit på för Hammarby och lämnar Mölndalsklubben redan i sommar. För bra för elitettan.
Emelie Andersson QBIK
19-årig mittback som är lagkapten. Stor och stark har hon en viktig roll i år.
Matilda Haglund Lidköping
Målvakten var en stor anledning till att LFK tog klivet upp i elitettan. Har en nyckelroll om laget ska ha en chans att klara sig kvar.
Ellen Persson Kungsbacka DFF
Det lilla spelgeniet har tagit en startplats och imponerat. Kan spela både inner- och yttermittfältare.
Emma Danielsson Östersund
Anfallare som provat på landslagsspel. Snabb, teknisk och målfarlig. Ordinarie.
Maja Göthberg Hovås Billdal
Offensiv och rivig ytterback som imponerat stort både i klubblaget och i f19-landslaget.

***

14 mål på tre matcher
Seriefavoriten Djurgården har en imponerande offensiv så här långt. Laget har gjort 14 mål på tre matcher. Förra årets skytteligavinnare Mia Jalkerud har gjort nio av de målen, efter att hon bland annat gjorde alla sex målen (!) i 6-0-vinsten mot Lidköping.

Tungt för nykomlingen
Efter fyra omgångar står Lidköping på noll poäng med 0-14 i målskillnad. Klubben värvade främst lokala division 1-spelare inför debutsäsongen i näst högsta serien. Det håller inte. Laget har förvisso några spelare med erfarenhet från spel i allsvenskan, men de är för få. Unga målvakten Matilda Haglund (född 1996) får dra ett tungt lass tillsammans med systrarna Berling (Carin och Caroline).

Inte förlorat hemma på 2 år och 8 månader
Nykomlingen Kungsbacka DFF blir svårslagna på Tingbergsvallen i år – åtminstone om man ska lita på statistiken. Senast laget förlorade på hemmaplan i seriespel var den 22 september 2012 (förlust mot LB07 i söderettan). De två inledande hemmamatcherna i elitettan har slutat med segrar (3-1 mot Jitex och 2-0 mot Lidköping). Laget har alltså inte förlorat hemma på två år och åtta månader. 24 raka matcher utan förlust.

Från allsvenskan till botten av elitettan
Klassiska Jitex har haft en tung inledning. Förra året ramlade de ur damallsvenskan utan att ta en enda poäng och nu har de startat elitettansäsongen med en vinst och tre förluster. I laget finns dock stor potential. Anfallarna Ida Andersson (ny från Mariebo) och Alexandra Vera håller hög klass och kommer att ställa till det för många försvar under året.

/Maja Johansson

I oktober förra året slutade jag som damfotbollskrönikör på magasinet MATCH. Jag hade då skrivit i magasinet sedan hösten 2009. Jag skulle kalla mig initierad, med bra koll på spelare och lag. Det finns säkert de som säger annat om det. I alla fall, sedan jag lämnade in min sista krönika så lämnade jag också mitt fokus.

Det var som att jag klev in i ett svart damfotbollsfritt hål. Jag läste inga bloggar, inga reportage, brydde mig inte om vad som diskuterades och drog inte länge några egna slutsatser eller ifrågasatte det som var. Det var skönt. En före detta landslagsspelare och numera expert sa en gång ”Att jobba med damfotboll är som att dunka huvudet stenhårt i väggen varje dag”. Det ligger så mycket i det.

Som spelare i damallsvenskan ifrågasatte jag inte så mycket om vilka förutsättningar vi hade eller hur mycket tid vi la ned på sporten. Jag såg heller inte så mycket av hatet och föraktet. Men så var jag 19 år också. Det var först senare som jag såg hela bilden och ville hjälpa till att förändra den. När jag spelade i Jitex skrev jag ett examensarbete om marknadsföring i damfotboll. Ungefär samtidigt la jag ned min egen elitkarriär och blev ”supporter”.

När jag började jobba på MATCH så innehöll magasinen inte särskilt mycket damfotboll. Förklaringen till det var ”Vi kan inte”. Jag köper det. Men så kom jag, som kunde. Vi började lägga en grund som resulterade i en långsiktig satsning på damfotboll med start under hösten 2010. Satsningen skulle nå sitt crescendo vid hemma-EM 2013.

Vid VM 2011 innehöll mästerskapsnumret till 60 procent damfotboll. Inget annat media hade den fördelning, så vitt jag vet. Våra planer för EM-numret var storslagna. Vi hade under året innan det var dags att börja producera material haft en dialog med Svenska Fotbollförbundet och då i synnerlighet de som jobbade med EM13. Vårt huvudsyfte från start var att bygga profiler och enligt förbundet skulle vi få tillgång till det vi ville ha för att göra ett grymt magasin.

Men det fick vi inte. Vi fick INGENTING. Förutom ”Landslaget är stängt och kommer inte att göra någon media alls under våren”, från dåvarande presschef. Och så var det med det. Om ett magasin vill göra 50 sidor inför ett mästerskap på hemmaplan men inte får tillgång till en enda spelare, vad blir det då? Om inte landslaget, förbundet och spelarna tar chansen NU. När då? Där och då dog något inom mig.

Efter EM, då INGEN gjorde NÅGOT med succén som blev, så kände jag mig mätt. Vi på MATCH kände oss mätta och tydligen kände sig alla mätta på damfotboll. Då tänkte jag på det där citatet jag nämnde tidigare. Hon hade rätt.

Så nu kör jag igång huvuddunkandet igen för att driva damfotboll framåt, jag gör det med glädje tillsammans med Anders Nilsson. Låt det få mig intresserad igen, för just nu finns det inget som lockar mig med damallsvenskan, landslaget eller stundande VM. Och om inte jag bryr mig – vem fan gör det då?

Maja Johansson

Tyresö tog sitt förnuft tillfånga – till slut.
Men varför dröjde så här lång tid innan polletten trillade ner?

Dagen efter 3–0-förlusten mot Linköping kom beskedet att Tyresö drar sig ur Damallsvenskan direkt.
Det första riktigt kloka beslutet som Stockholmklubben tagit på väldigt lång tid.

Tyvärr dröjde det nästan en halv säsong innan Tyresö förstod det övriga klubbar och större delen av Fotbollssverige begrep redan i vintras – att det inte går att bedriva en elitverksamhet utan pengar och riktiga förutsättningar.

Men hungern efter en en internationell framgång var kanske så stor att Tyresö Fotboll AB inte ville eller mäktade med att ta det här beslutet i ett tidigare skede.

Oavsett om tiden för beslutet kan diskuteras känns det helt rätt att Champions League-finalisten väljer att hoppa av, ur sportsligt hänseende och för trovärdigheten för svensk elitfotboll.
För det faller på sin egen orimlighet att ett fotbollsföretag med närmare tio miljoner kronor i skulder spelar i landets högsta serie, och det är allt annat än rättvist när ett lag ser ut på ett sätt i april och ett helt annat i juni.

Jag har precis läst ordförande Hans Lindbergs citat på klubbens hemsida där han bland annat säger:

”Vi har konstaterat att detta är ett oundvikligt beslut med tanke på sportslig rättvisa och att vi inte vill riskera unga spelares hälsa.”

Nu tänker jag inte lägga alltför stor vikt vid de uttalanden som känns väldigt tillrättalagda.
Men det är svårt att inte känna en viss ironi när samma klubb som under året samlat på sig allt större kostnader, trots skulder på miljonbelopp – och därigenom tagit sig fram till Champions League-final – pratar om sportslig rättvisa …

Men det får vara som det är.
Tyresö har trots allt tagit ett bra beslut och det fokus som tidigare lagts kring klubbens förehavanden kan äntligen läggas där det ska – på spelet och på Damallsvenskan. Till slut.

…
Man kunde ha önskat att Svenska Fotbollförbundet tagit ställning gällande Tyresö tidigt istället för att först ducka frågor och därefter hjälpa laget att ta sig till Lissabon.

Det råder ingen tvekan om att det behövs ett regelverk som förhindrar detta att hända igen.
…

NU tar jag paus från bloggandet här ett tag.
Ett VM-äventyr i Brasilien väntar.
Men vi möts säkert på ett eller annat sätt på andra sidan sommarens gigantiska fotbollsfest.

Elitettan är på väg att skörda sitt första offer. Mycket talar nämligen för att Umeå Södra tvingas dra sig ur serien på grund av att resekostnaderna är för höga.

– Finns det inte pengar eller åtminstone en budget som vi tror på så ryker A-laget på måndag, sa klubbens ordförande Erik ”Ekke” Lyxell när vi pratades vid i går.

Alarmerande, men inte helt oväntat.

De norrländska distriktsförbunden var emot införandet av en riksserie (Elitettan) just på grund av rädslan för att de kraftigt ökade resekostnaderna skulle göra det svårt för klubbarna norr om Dalälven att överleva.

Nu ser de farhågorna tyvärr ut att besannas.

Bidragen bra, men inte bra nog
Elitfotboll Dam, (EFD), har försökt kompenserade de ökade resekostnaderna genom att ge större ekonomiska bidrag till de lag som reser längst, vilket är fantastiskt bra, men det räcker tyvärr inte.

En klubb som Umeå Södra har fått cirka 390 000 kronor i bidrag det här året, men rest för omkring 600 000 kronor. Jag tänker mig att klubben dessutom har haft utgifter för boende och mat på mellan 150 000-200 000 kronor.

Bidraget från EFD har således räckt till ungefär hälften av kostnaderna som spel i Elitettan har inneburit för Umeålaget.

Jag har varit verksam i klubbar på den här nivån och i Damallsvenskan och vet vilket enormt arbete som krävs för att över huvud taget få verksamheten att gå runt. Varje sponsorkrona är jättetuff att dra in och i bästa fall blir fotbollsåret en plus minus noll-affär, men alltför ofta en minusdito.

Klubbarna har det svårt
Att Umeå Södras ekonomi har blivit lidande efter en säsong i riksserien Elitettan förvånar därför mig inte. Utöver kostnader för och i samband med resor har klubben haft utgifter för planhyror och material – och högst sannolikt också tvingats ersätta en och annan spelare för utebliven inkomst i samband med vissa bortamatcher.

Med tanke på att flera av klubbarna i Damallsvenskan (som trots allt är en betydligt mer attraktiv serie att synas i samband med för en sponsor) har svårt att gå runt ekonomiskt, några av dem har ju till och med varit farligt nära konkurs de senaste åren, är det lätt att förstå ”Södras” bekymmer.

Grundproblemet är, som jag ser det, att produkten inte attraherar tillräckligt mycket.

Svart på vitt
Missförstå mig rätt, för jag brinner verkligen för damfotboll, men det räcker med att titta på publiksiffrorna i landets två högsta serier för att inse att intresset för produkten inte är enormt.

Med vetskapen om att lönenivåerna (i Damallsvenskan) har ökat för varje år samtidigt som publiktillströmningen varit relativt stillastående är det därför lätt att förstå klubbarnas ökade ekonomiska bekymmer.

Jag önskar att jag hade en lösning på de problem som svensk damfotboll brottas med, men det har jag dessvärre inte.

Det enda jag vet är att Svenska Fotbollförbundet, EFD och klubbarna måste ta problemen på allvar, annars riskerar fler klubbar än Umeå Södra att tvingas dra sig ur serier – eller i värsta fall gå i konkurs.

Tyresö siktar högt inför Champions League och satsning inför turneringen har varit lika tydlig som målmedveten.
Inget understryker klubbens höga ambitioner mer än värvningen av Whitney Engen – som bara får spela Stockholmslagets CL-matcher.

I början av augusti offentliggjorde Tyresö sin värvning av den amerikanska landslagsbacken Whitney Engen. För en vecka sedan, två månader efter att rekryteringen blev officiell, tränade amerikanskan med sin nygamla klubb.

När Tyresö mötte Piteå i Damallsvenskan i lördags fanns Engen varken med på planen eller i truppen. Anledningen: Hon får inte spela för Stockholmsklubben i seriespelet.

Eftersom amerikanskan fullföljde säsongen i Liverpool och anslöt till Tyresö först i början av oktober är hon diskvalificerad för seriespelet.

Men när Tyresö i kväll kliver in i Champions League för första gången lär amerikanskan finnas med i startelvan. Det är nämligen det hon är värvad för – att stärka upp lagets defensiv i Europacupspelet.

Att Engen inte får medverka i de damallsvenska matcherna beror på 1 september-regeln. Regeln innebär följande:

Spelare vars övergångsanmälan inkommit den 1 september eller senare samt spelare med spelklarhet efter den 7 september får inte delta i den nya föreningens representationslag eller övriga lag i representations-serierna, läs mer i Representationsbestämmelser (RB) 1 kap 19§.

Därmed är Whitney Engen enbart på plats för att spela i Champions League och där hjälpa Tyresö att nå sina högt ställda mål.

Tyresös fortsätter att gå trögt. Lördagens möte med Piteå resulterade i höstsäsongens tredje tunga poängtapp – och i morgon försvinner SM-guldet till Malmö.

Jag räknade ut Tyresö förra hösten och fick med all rätt äta upp det när klubben tog sitt allra första SM-guld. Men mycket har hänt sedan dess och nu är 08-klubben borta från guldet.

Det Tyresölag som, på ett minst sagt imponerande sätt, tog sig förbi Malmö i säsongens sista omgång och vann Damallsvenskan står inte längre att känna igen.

Och den spelargrupp som förra hösten kändes lika urstark som harmonisk och fylld av tro på den egna förmågan tycks nu famla efter både identitet och ett fungerande spel, eller är det bara en sådan där höst där marginalerna går emot ett lag? Sådana säsonger kommer även för kanonlag.

Eftermiddagens tunga poängförlust i Norrbotten är dock det senaste exemplet på att Tyresö faktiskt inte är vad man var för ett år sedan. 1–1 mot Piteå är absolut inget fiasko, men åtminstone en klar missräkning – precis som poängförlusterna mot Kif Örebro och Umeå IK.

Inför säsongen var jag helt övertygad om att Tyresö skulle försvara guldet från i fjol. Stjärnspelarna var ju kvar, precis som duktige tränaren Tony Gustavsson. Dessutom hade truppen spetsats ytterligare med vindsnabba forwarden Christen Press och vår blågula landslagsveteran, Sara Thunebro. Trots det blir det Malmö som vinner Damallsvenskan.

Frågan måste därför ställas: Hur mår Tyresö egentligen?

Kanske är det bara tillfälligheter och illa tajmade skador på nyckelspelare (som Marta, Caroline Seger och Johanna Frisk) som gjort att gulddrömmarna gått upp i rök. Kanske är det spelarcirkusen efter EM och den förändrade gruppdynamiken som har bidragit till att det det förut så vägvinnande spelet nu hackar och kör fast, framför allt i planens sista tredjedel.

Svaren finns nog där ute, men är knappast entydiga eller helt enkla att hitta.

Det enda som står klart är att Tyresö inte är den segermaskin man var för ett knappt år sedan – och att Champions League-äventyret riskerar att ta slut nästan lika snabbt som det börjar.

…………………..

Innan jag glömmer måste jag också rikta beröm till Piteå som krigade sig till en viktig poäng och nytt kontrakt i Damallsvenskan. Starkt.

I eftermiddag avgörs det. Om några timmar vet vi om guldet hamnar i Malmö – eller om det kan bli kvar i Tyresö.

För ett år sedan slog jag fast att Tyresö slarvade bort sina guldchanser i förlustmatchen mot Djurgården. Jag hade fel.

Malmö satt som bekant i förarsätet i guldstriden, men spelade bort SM-titeln i säsongens två avslutande matcher. 1–1 mot Umeå i näst sista omgången resulterade i en helt avgörande säsongsfinal mot Tyresö.

Jag behöver knappast påminna om att Tyresö drog längsta strået genom att vinna seriefinalen med matchens enda mål.

Nu är vi där igen.

Situationen är visserligen inte helt identisk, men slutresultatet kan bli detsamma. Malmö toppar Damallsvenskan med fyra poängs marginal ner till tvåan Tyresö – inför eftermiddagens matcher.

Medan Malmö möter Kristianstad på Vilans vanligtvis frodiga och väl utväxta gräsplan går Tyresö för tre enkla (?) pinnar mot Mallbacken på Tyresövallens snabba konstgräs.

Underlagen och motståndarna i eftermiddagens matcher kan förändra avståndet mellan guldkandidaterna och mynna ut i en precis lika rafflande säsongsupplösning som i fjol, i alla fall nästan.

Om Malmö vinner kopplar man ett avgörande grepp om SM-guldet, om man förlorar kan Kronprinsessan Victorias pokal börja glida laget ur händerna – precis som i fjol.

Det är alltså i eftermiddag som guldstriden avgörs, tror jag. Men jag har haft fel förut.

Lina Hurtig sköt Umeå till en lika överraskande som viktig poäng mot tabelltvåan Tyresö – och LdB FC Malmö väldigt nära ett SM-guld.

Det som inte skulle kunna ske, skedde. Umeå, som inte gjort mål i sina två senaste matcher, hittade helt plötsligt rätt igen och gick fram i ledning två gånger om mot guldkandidaten Tyresö.

Som lök på laxen var det talangen Lina Hurtig som nätade båda gångerna. Hon som inte hittat rätt sedan hon sänkte nästjumbon Mallbacken med två mål – 26 maj!

Tyresö kom visserligen tillbaka och knep en poäng i matchen (som slutade 2–2), men förlorade mark och sannolikt också guldet till Malmö.

Och faktum är att Tyresö har sig själva att skylla, åtminstone delvis.

Att Marta ådrog sig ett diskbråck och därför missat delar av höstsäsongen kunde man naturligtvis inte påverka, men spelarruljansen som varit har påverkat laget negativt

Den som har sett Tyresö spela vet vad jag pratar om. 08-laget har de facto inte alls fått spelet att fungera lika bra efter EM-uppehållet som före detsamma – vilket också resultaten under höstsäsongen kan intyga.

Som det ser ut nu har värvningarna i jakten på en Champions League-succé inneburit att Tyresö tappat greppet om det SM-guld man verkligen ville försvara.

Nu kvartstår frågan om sommarens supersatsning kan bära frukt internationellt. Om den inte gör det får Tyresös 2013 bokföras som ett monumentalt misslyckande.

…………………………………….

Linköpings 3–0-seger mot Kopparbergs/Göteborg hamnade lite i skymundan när Tyresö tappade poäng och guld i Umeå. Vinsten innebar att Östgötalaget ryckte ifrån Göteborg i kampen om tredjeplatsen och nu ligger fyra poäng före i tabellen.

Än mer noterbart var att finska landslagsanfallaren Linda Sällström gjorde comeback efter sin andra raka korsbandsskada.

En rakt igenom positiv afton för Linköping således.

Sunnanå hoppas att Onome Ebi ska lyfta laget från bottenträsket. I kväll gör nigerianskan sitt första framträdande i sin nya klubb.

Det tog en dryg månad innan hon kom till Skellefteå. Visumstrul och pappersexercis drog ut på tiden. Men nu är hon här, nigerianskan som ska lyfta Sunnanå från Damallsvenskans botten.

Personligen tycker jag att förstärkningen är för klen och kommer för sent. En mejlvärvad nigerianska kommer inte att ta klassikerklubben över nedflyttningsstrecket.

Mejlvärvning, undrar kanske någon?

Jo, Onome Ebis agent mejlade ut hennes cv till en rad damallsvenska klubbar under sommaren. Jag vet åtminstone fyra klubbar, som parkerar på övre halvan i tabellen, som fick frågan om de var intresserade av att värva den meriterade landslagsbacken.

Det blev till sist Sunnanå som nappade. Frågan är till vilken nytta?

……………………………

I eftermiddag offentliggörs Sveriges landslagstrupp till VM-kvalet mot Polen senare i september. Förbundskapten Pia Sundhage är fortfarande sjukskriven, så det lär väl bli assisterande dito Lilie Persson som håller i trådarna.

Trupputtagningen som sådan känns ganska iskall, men kanske kan en överraskning eller två höja tempen en aning.

Norge hoppades på sina supertalanger, men det var en veteran som sköt Even Pelleruds gäng till seger mot Holland. Solveig Gulbrandsen dundrade in matchavgörande 1–0 och tog Norge vidare i turneringen.

Efter 1–1 mot Island var Norge närmast piskat att ta tre poäng mot Holland. Solveig Gulbrandsen fixade biffen.

Hon är kanske inte lika bra som hon var för några år sen, men hon håller fortfarande riktigt hög klass, åtminstone under perioder av matcher.

Och tänk så nära det var att hon faktiskt spelade i Damallsvenskan för fem säsonger sedan. Kontakten var tagen, intresset riktigt stort och det enda som egentligen saknades var ett jobb till hennes make.

Men det var just på den där sista punkten som övergången från Kolbotn stöp. Gulbrandsen var i praktiken klar för spel i Sverige 2008, men allt föll när klubben ifråga inte lyckades skaka fram ett adekvat jobb till hennes man.

Jag kan inte låta bli att tänka på hur kul det hade varit att se henne i Damallsvenskan och se henne mäta sig med de bästa spelarna ligan då.

Nu får jag hålla tillgodo med att se henne här i EM och se henne plocka fram bitar av de kvaliteter som en gång gjorde henne till en av Europas bästa mittfältare. Ungefär som hon gjorde mot Holland.

…………………………………….

Den tyska dieselmaskinen tuggade igång på riktigt allvar mot Island. Lena Lotzen gjorde Tysklands första mål och skyttedrottningen Celia Okoyino da Mbabi spädde på med två fullträffar.

Om tyskorna hade svårt att få till det i premiären mot Holland så imponerade de desto mer mot Island.

Bli inte förvånade om de regerande mästarna, med fem raka EM-titlar, spelar final om ett par veckor.