I eftermiddag presenterar Pia Sundhage den svenska VM-truppen. Då får vi veta vilka 25 spelare som får åka med till Kanada.

Att ta ut den här VM-truppen är ingen enkel match. Troligtvis har vi, oavsett uttagningar, den sämsta mästerskapstruppen på länge. Speciellt tunt ut är det på det svenska mittfältet. Caroline Seger och 38-åriga Therese Sjögran är de enda riktigt starka namnen.

Anfallsuppsättningen håller däremot hög klass. Lotta Schelin, Kosovare Asllani och Sofia Jakobsson är tre av de bästa anfallarna i Ligue 1. En av dem kommer helt säkert att spela på mittfältet i VM. Mest troligt Jakobsson.

Den trupp som Sundhage presenterar i direktsändning senare i eftermiddag kommer sannolikt inte att innehålla några större skrällar. Det gör däremot den VM-trupp som vi hade kunnat tänka oss få biljetter till Kanada.

Vid sidan av självskrivna startspelare och rutinerade landslagsrävar har vi plockat med några yngre lirare som skulle kunna växa rejält av att få vara med för att se och lära. Här är Majas och min inofficiella VM-trupp:

MÅLVAKTER
Hedvig Lindahl. Given etta i dagsläget även om hon inte är i sitt livs form. Rutinen väger tungt.
Sofia Lundgren. Har gjort en bra vår i Hammarby och är en bättre målvakt än Carola Söberg. Framförallt har Lundgren levererat i stora matcher.
Zecira Musovic. 19-åringen är en framtidsmålvakt som redan fått förtroende i Champions League – och imponerat. Bör få följa med för att se och lära.

Pias målvakter: Hedvig Lindahl, Carola Söberg, Zecira Musovic.

FÖRSVARARE
Nilla Fischer. Backlinjens mest givna spelare.
Emma Berglund. Den troliga mittbacken bredvid Fischer.
Charlotte Rohlin. Kommer med endast på gamla meriter då hon inte är i sin bästa form.
Elin Rubensson. Har imponerat i landslaget under våren och är vår bästa ytterback i dagsläget.
Jessica Samuelsson. Fysfenomen som klarar av att stänga sin kant.
Lina Nilsson. Erfaren back som blivit bättre och varit riktigt bra under säsongen.
Annica Svensson. Var ett tag sedan hon var med i landslagsdiskussionerna – men har gjort en väldigt stark vår i Eskilstuna United. Rivig viljespelare som aldrig ger sig.
Magdalena Ericsson. Väldigt talangfull back med en fantastiskt fin vänsterfot.

Pias försvarare: Nilla Fischer, Emma Berglund, Elin Rubensson, Jessica Samuelsson, Lina Nilsson, Sara Thunebro, Charlotte Rohlin, Linda Sembrant, Amanda Ilestedt.

MITTFÄLTARE
Caroline Seger. Sveriges i särklass bästa mittfältare, håller världsklass när hon spelar på toppen av sin förmåga.
Lisa Dahlkvist. ”Brunkare” med stora defensiva förtjänster som vet vad som krävs för att lyckas i ett VM.
Therese Sjögran. Kanske mest skicklig av samtliga spelare på små ytor. Klass.
Malin Diaz. Teknisk, lurig och påhittig. Frågetecken för speed och fysik.
Josefin Johansson. En klart underskattad spelare som bäst skulle fylla luckan efter korsbandsskadade Hanna Folkesson.
Linda Sembrant. I brist på bollvinnare på mittfältet är Sembrant ett utmärkt alternativ.
Pauline Hammarlund. Är den svenska spelare som gjort flest mål hittills i damallsvenskan (tre). Kan användas både som yttermittfältare och anfallare. Ett stabilare alternativ än Olivia Schough.
Filippa Curmark. Imponerat i KGFC i vår. En kreatör på innermittfältet med väldigt fin blick för spelet. Med några extra kilo muskler kan hon snart vara redo att prövas.

Pias mittfältare: Caroline Seger, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran, Malin Diaz, Olivia Schough, Emilia Appelqvist, Marija Banusic, Antonia Göransson.

ANFALLARE
Lotta Schelin. Den enda spelaren i truppen som kommer med målgaranti. Skyttedrottning i Frankrike – i år igen.
Kosovare Asllani. Har ett väldigt stort spel i sig och är fantastisk när hon får allt att stämma. Trivs bäst på topp, men är hon inte bättre på mittfältet?
Sofia Jakobsson. Allra bäst som anfallare, men kommer att spela yttermittfältare i VM. Är den offensiva spelare som imponerat mest i vår.
Fridolina Rolfö. En chansning med tanke på skadorna, men Rolfö är en spelare som verkligen kan komma in och förändra matchbilden med sin styrka och sitt skott.
Stina Blackstenius. Vår största anfallstalang. Spelar mycket i Linköping, trots att hon haft det lite trögare än vanligt med målskyttet. Har stor potential.

Pias anfallare: Lotta Schelin, Kosovare Asllani, Sofia Jakobsson, Fridolina Rolfö, Jenny Hjohlman.

Det hade onekligen varit intressant att se vad Majas och min VM-trupp hade kunnat uträtta i Kanada, men du får hålla till godo med Pias 25 spelare starka gäng – den svagaste mästerskapstruppen på år och dag.

/Anders Nilsson & Maja Johansson

Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.

Kristianstads spelarvärvningar har knappast skrämt någon av konkurrenterna, så här långt. Nu kan det bli ändring på den saken. Skåneklubben är nära att knyta till sig den holländska landslagsmittfältaren Anouk Dekker.

Det har hänt en hel del i Kristianstad sedan förra säsongen. Landslagsspelarna Hedvig Lindahl och Marija Banusic har lämnat för spel i Chelsea medan rutinerade Therese Björck gått till konkurrenten Vittsjö och skyttedrottningen Linnea Liljegärd valt att lägga skorna på hyllan.

Och spelarvärvningarna har inte matchat förlusterna, så här långt. Nu ser de tre unga, oprövade spelarna som redan lockats till Skåneklubben ut att få sällskap av en minst sagt meriterad mittfältare

Enligt den holländska tidningen Tubantia är klubben nära att komma överens med Twentes landslagsspelare Anouk Dekker. 28-åringen som har spelat i Twente sedan 2007 rapporteras vara så gott som klar för Kristianstad.

Om Dekker skriver på för Kristianstad blir hon den sjätte holländska spelare i damallsvenskan 2015. De fyra övriga är: Renée Slegers (Linköping), Loes Geurts (Kopparbergs/Göteborg), Manon Melis (Kopparbergs/Göteborg), Lieke Martens (Kopparbergs/Göteborg), Kirsten van de Ven (Rosengård).

Fakta Anouk Dekker
Ålder: 28 år
Längd: 175 cm
Position: Offensiv mittfältare/anfallare
Klubbar: FFC Heike Rheine, FC Twente

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

Ingen människa ska behöva utsättas för hat. Någonsin.
Kritik däremot, är något som kommer med jobbet som elitfotbollsspelare.
Det är så som verkligheten ser ut, Hedvig Lindahl.

Det har skrivits en hel del damfotboll den senaste tiden, både i Sportbladet och argaste konkurrenten. Mycket har varit intressant, en del riktigt bra och en ytterst liten del har varit… märkligt.

Expressens Hedvig Lindahl-knäck tillhör utan tvekan den sistnämnda kategorin. Artikeln där landslagsmålvakten snackade ut om sin svåra tid efter VM 2011 och OS 2012 kunde ha blivit jättebra – om det inte varit för Lindahls märkliga uttalanden.

Efter semifinalförlusten mot Japan i VM 2011 fick Lindahl utstå både spott och spe, trots att hon själv tyckte att hon gjort sin bästa turnering någonsin.

– Jag blev deprimerad eftersom jag själv tyckte att det var den bästa turneringen jag någonsin spelat, att jag äntligen behärskade den nivån och insåg vad som krävdes. Jag vet vad jag gjorde för att ta Sverige så långt och jag fick kredd för det, säger Lindahl i artikeln.

Kritik är en del av jobbet
Hedvig Lindahls kommentar fick mig att reagera. Ingen ska behöva utsättas för hat, påhopp eller hårda ord efter en fotbollsmatch. Aldrig någonsin.

Men att få kritik för sin insats i en specifik match kommer med jobbet. Så är det och så kommer det alltid att vara för fotbollsspelare på högsta nivå. Och kritiken efter semifinalförlusten mot Japan var befogad.

Lindahl svarade för en i stora stycken stark VM-turnering i Tyskland när det begav sig, men hon gjorde en svag match mot Japan där hon var direkt inblandad i alla tre baklängesmålen.

Stor sten i litet glashus
Om jag tyckte att landslagskeepern, som enligt min mening hittade tillbaka till en riktigt hög nivå förra säsongen, visade prov på bristande självkritik i citatet ovan var det ändå inget jämfört med stenkastningen som kom senare i artikeln.

– Sedan kommer jag hem och så blir jag inte ens prisad på fotbollsgalan. Då var det ridå ned. Då började allt. Tårarna bara kom. Jag var riktigt ledsen och sårad. Kristin Hammarström som vann hade gjort ett jättebra år så jag unnade henne att vinna och jag vill inte kasta skit på henne. Men jag kände att ingen såg vad jag gjorde.

Hur mycket unnade hon Hammarström priset egentligen? Och hur viktigt är ett pris på en gala?

Personligen tycker jag att Lindahl kastade en sjuhelvetes stor sten i det lilla glashus som den svenska elitdamfotbollen trots allt befinner sig i med det smått snarstuckna uttalandet.

Hammarström hade ett bra 2011, fick priset på Fotbollsgalan och så var det med det. Acceptera och gå vidare.

Sist men inte minst
Som om det inte var nog slängde Lindahl ur sig ytterligare ett uttalande som verkligen fick mig att höja på ögonbrynen:

”När det inför OS fortfarande kom frågor om vem som ska stå kände jag bara ”Allvarligt, släpp det nu! Kan ni inte bara låta mig vara förstamålvakt.”

Kom igen! Sedan när blev spelare förstaval bara för att de själva önskareller tycker att de skulle vara nummer ett? Så fungerar det inte, varken i samhället i stort eller inom elitidrotten.

Jag har förståelse för de känslor som landslagmålvakten berättar om och jag känner sympati för människan Lindahl som mått väldigt dåligt.

Men det innebär inte att hon kan gå fri från kritik när hon presterar sämre, som hon gjorde i VM-semifinalen mot Japan till exempel. Spelare hyllas när de gör bra ifrån sig och risas när de inte levererar, så är det bara.

Den som inte kan acceptera det ska nog fundera över sitt yrkesval.

Slumrande, så kan nog Damallsvenskans silly season bäst beskrivas.
De uppseendeväckande övergångarna och de stora rubrikvärvningarna har lyst med sin frånvaro i vintermörkret. Nu vill jag ha några klassiska bomber.

Katrin Schmidts övergång från mästarlaget Rosengård till nykomlingen Hammarby och Emma Berglunds flytt från Umeå till nyss nämnda Rosengård. Där har ni hösten och vinterns största värvningar så här långt.

Transferkarusellen har snurrat ovanligt långsamt sedan säsongen tog slut. De härliga överraskningarna har uteblivit och hittills har ingen av de tolv klubbarna bjudit på någon riktigt imponerande förstärkning.

Visst var de två övergångarna jag redan nämnt starka på sina sätt, men de fick inte direkt huden att bli knottrig och håret i nacken att resa sig. Båda klubbytena var dessutom ganska uppenbara för de initierade.

Mellanmjölksrekryteringar
Linda Sällströms flytt till Vittsjö, Elin Rubenssons byte till Kopparbergs/Göteborg och Eskilstunas rekryteringar av Oliva Schough och Petra Larsson är definitivt inga värvningsbomber.

Det är fyra rekryteringar av spelare som har en sak gemensamt: de har en hel del att bevisa.

Nu står spelare som Lisa Dahlqvist, Carola Söberg, Emma Lundh och Hedvig Lindahl utan kontrakt, vilket borgar för att några intressanta kontraktsskrivningar kommer vad det lider.

Men jag hoppas på något ännu större – allra helst före jul.

Jag vet att klubbarnas ekonomiska muskler spelar in i värvningsarbetet och att utbudet på marknaden är tunt – men jag, Damallsvenskan och svensk fotboll behöver några riktiga bomber.

Ge mig en riktig smällkaramell, ge mig ett par kraftfulla bomber, ja ge mig några nyårsraketer som lyser upp den mörka fotbollshimlen.

Två aktuella frågor inför VM-kvalmötet med Bosnien-Hercegovina: Kommer Lotta Schelin att slå Hanna Ljungbergs målrekord? Har Pia Sundhages mönstrat bästa tänkbara startelva ?

I morgon eftermiddag tar Sverige näst sista steget mot VM i Kanada nästa sommar. Bosnien-Hercegovina står för motståndet i en match som Pia Sundhages landslag faktiskt bara ska vinna.

Jag säger inte att det blir en skrattmatch eller målfest, men allt annat än en svensk seger är att betrakta som ett misslyckande. Så är det bara.

Sverige kommer till spel med följande elva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger – Olivia Schough, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Nu till svaren på mina frågor:

1) Nej, jag tror inte att Schelin går förbi Umeås gamla skyttedrottning redan i morgon. Att Schelin kommer slå målrekordet är jag säker på, men det sker nog knappast mot Bosnien-Hercegovina.

2) Det kan alltid diskuteras. Jag har inte sett landslagets träningar den här gången och kan därför omöjligt bedöma i vilken form spelare är i. Trots det är  jag är ändå lite förvånad över att Emma Berglund petas från mittförsvaret till förmån för Linda Sembrant och att Olivia Schough tar en startplats till höger på mittfältet.

Nu tror jag visserligen inte att uttagningarna har någon större betydelse i negativ mening för utgången av morgondagens match, men om man ser det hela i ett längre perspektiv med sikte på ett lyckat VM skulle åtminstone jag gjort några förändringar i laget om jag var i Sundhages position.

Laget mot Bosnien-Hercegovina är har en offensiv balans Sverige inte har råd att spela med om man har ambitioner att ta medalj i Kanada nästa sommar.

Jag har tidigare argumenterat för att redan nu börja spela ihop det lag som ska göra det för Sverige om mindre än ett år, men ställer mig frågande till om det faktiskt är vad Sundhage gör.

Känslan är snarare att hon väljer kompletterar sin stomme med olika typer av spelare beroende på motstånd, än att spela ihop ett blivande VM-lag. Det kan finnas poänger i att variera spelare utifrån vilken nation som står på andra sidan mittlinjen, men mitt val hade ändå varit en långsiktig satsning på en riktigt gångbar och klart mer defensivt balanserad blivande VM-elva.

Kunnande och kvalitet vägde tyngre än motivation och en historisk möjlighet. Linköping besegrade Kristianstad med 2–1 och vann Svenska cupen för fjärde gången.

Segermarginalen blev knapp, men Linköpings finalseger var betydligt klarare än vadslutresultatet visade. Ett bättre spelarmaterial, spetsigare spelare och en betydligt större bredd blev utslagsgivande – allt mer ju längre matchen led.

Kristianstad fick visserligen en smakstart med ledningsmål redan efter fyra minuters spel. Marija Banusic utnyttjade ett misstag av comebackande landslagsbacken Charlotte Rohlin och satte dit matchens första mål.

Men Linköping kom tillbaka per omgående. Bara två minuter senare kvitterade Fridolina Rolfö (efter en miss av Hedvig Lindahl i Kristianstadsmålet) och med en dryg halvtimme kvar att spela tryckte danska landslagsmittfältaren Mariann Gajhede Knudsen dit segerbollen efter att Lindahl släppt retur.

Och det kunde blivit fler Linköpingsmål. Pernille Harder hade ett par chanser och Stina Blackstenius en riktigt bra. Men segersiffrorna stannade vid 2–1 och Linköping bärgade sin fjärde cuptitel – väldigt välförtjänt.

***

Linköpings portugisiska nyförvärv Claudia Neto visade att hon kommer att bli ett rejält tillskott på mittfältet. Portugisiskan visade gång efter annan vilken fin blick och bra passningsspel hon har. Samma sak gällde för debuterande danskan Janni Arnth som stundtals briljerade med sin fina passningsspel.

***

Samtliga tre mål kom efter tre, större eller mindre, misstag.

***

Kristianstad kändes hela tiden farligt framåt före paus. Gång efter annan tilläts laget ställa om från missade uppspel och passningar. Efter halvtid blev matchbilden en annan. Linköping spelade mer noggrant, tajtade till mittfältet och kontrollerade matchen närmast totalt.

***

Cupfinalen sändes i SVT, vilket var glädjande såväl för lagen som för svensk damfotboll.

***

Samtidigt som Linköping tog sin fjärde seger i Svenska cupen tog Kopparbergs/Göteborg tre sköna poäng i Damallsvenskan via 1–0 mot Piteå. Segerskytt blev Lisa Ek i sin första tävlingsmatch sedan återkomsten till Göteborg. Skoj för Ek som varit så skadedrabbad de senaste säsongerna.

Med en givande dag på Berns där Damallsvenskans upptaktsträff genomfördes i ryggen är det dags att fortsätta nedräkningen inför årets seriestart.
Här är lagen som placerar sig i ingenmansland mellan tabellens mitt och nedflyttningsstrecket.

7) Kristianstad
Isländskan Elisabet Gunnarsdottir, Damallsvenskans enda kvinnliga tränare, är kvar i klubben och har fått behålla i princip hela truppen från i fjol.
Men skånelaget har tappat en otroligt viktig kugge i skyttedrottningen Margret Lara Vidarsdottir som väntar barn.

Trots det tror jag att klubben tar ett kliv upp från fjolåret – mycket tack vare en pånyttfödd och högklassig målvakt i Hedvig Lindahl.

Nyförvärv:  Elisa Vidarsdottir (IBV Vestmannaeyja ISL), Mathilda Nilsson (Sölvsborgs GoIF).
Förluster:  Elena Sadiku, Elly Reed, Elin Borg, Margrét Lára Vidarsdottir (uppehåll).

8 ) Vittsjö
Fjolårets åtta från har visserligen blivit av med holländska målvakten Loes Geurts och Annica Svensson, men fått in finska landslagskeepern Minna Meriluoto, skotska landslagsliraren Hayley Lauder och talanger som Anna Welin och Sanna Svensson.

Dock dras Meriluoto med en axelskada och klubben har tvingats blixtvärva skotskan Shannon Lynn för att fylla luckan.
Stabiliteten i spelet finns där precis som möjligheterna att överraska och spela jämnt mot i stort sett alla lag i serien. Trots det tror jag att laget slutar en placering sämre än i fjol.

Nyförvärv: Johanna Ejdelind (Stattena IF), Minna Meriluoto (Jitex), Jessica Castenhammar (Stattena IF), Hayley Lauder (Mallbackens IF), Anna Welin (LdB FC Malmö), Jennie Svärd Husu (Huskvarna FF), Sanna Svensson (Åland United FIN).

Förluster: Loes Geurts, Sonja Fransson, Ida Ohlsson, Louise Andersson, Vlora Bajraktaraj, Annica Svensson, Kendall Fletcher.