I eftermiddag, inför ett fullsatt Friends Arena, gör Tyskland och Norge upp om den elfte EM-titeln genom tiderna. Bättre än så kan det faktiskt knappast bli.

Att det är Europas historiskt sett två största fotbollsdominanter (Tyskland har sju titlar, Norge har två) som ännu en gång ställs öga mot öga i en mästerskapsfinal gör inte direkt eftermiddagens möte mindre intressant.

För mig räcker det bra så.

Men så tänker inte EM-organisationen och Svenska Fotbollförbundet som har bjudit in det svenska landslaget till finalmatchen. Att Pia Sundhage & Co är inbjudna ser jag bara som något positivt, men att de ska hyllas eller tackas för sina insatser i paus har jag svårare för. Mycket svårare till och med.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det svenska landslaget är på plats som publikdragare och, som det står här och var, för att tacka den tolfte spelaren.

De argumenten köper jag rakt av utan omsvep. För om det är några som verkligen ska tackas för sina insatser under turneringen så är det publiken (den tolfte spelaren ) och den svenska EM-organisationen.

Mästerskapet har varit en tre veckor lång succé där det ena publikrekordet efter det andra har slagits. Sådant är värt att hylla.

Men det svenska landslagets insatser kräver däremot inga hyllningar eller tacktal. Faktum är att det inte finns något att hylla.

Sverige hade problem mot ett taktiskt smart Danmark i öppningsmatchen (och fick bara oavgjort), körde sen över en riktigt svagt Finland och tvålade avslutningsvis dit ett Italienskt B-landslag som gick på sparlåga.

Att Island krossades i den efterföljande kvartsfinalen var lika väntat som tomten på julafton. Bättre än så är nämligen inte det isländska landslaget.

Den blågula EM-resan tog sedan slut i semifinalen mot Tyskland. Det gick alltså ungefär som det brukar göra, Sverige kryssade eller vann mot de sämre rankade nationerna, men förlorade mot de bättre.

Som jag ser det finns det kort och gott inget att hylla. Om Sverige hade slagit Tyskland inför fulla läktare på Gamla Ullevi hade laget gjort sig förtjänt av lovord och hyllningskörer.

Nu känns eftermiddagens avtackning istället bara som en enkel strategi för att säkra upp att de som köpt finalbiljetter faktiskt också kommer till matchen.

De som verkligen ska äras är den svenska EM-organisationen (som har gjort ett fantastiskt arbete), publiken som har fyllt arenorna runt om i EM-Sverige och de två lag som tagit sig fram till eftermiddagens mästerskapsavslutning.

Lottdragning avgjorde Sveriges framtida öde i detta EM. Som en jäkla Keno-dragning från Visby, men med en helt annan utdelning.

Jag hade nog kunnat komma på ett dussin andra sätt att skilja Danmark och Ryssland åt, men UEFA frågade aldrig, tråkigt nog. Men det är en helt annan diskussion.

Island eller Ryssland var frågan. Island, blev svaret från Norrköping (där lottningen skedde).

Det blev den bättre av två möjliga vinstlotter för svenskt vidkommande. Sverige har galet bra koll på det isländska landslaget och kommer till söndagens kvartsfinal på Örjans Vall i Halmstad med positiva bilder i minnet från 6–1-segern i Algarve Cup och 2–0-viktorian i Växjö i april.

Pia Sundhages Sverige har fått en kvartsfinal man inte kan förlora. Jag skulle kanske inte vilja kalla det en straff mot öppet mål, men åtminstone en frispark från 20 meter med Messi som skytt.

Bättre än så här hade det nog faktiskt inte kunnat bli.

Sverige får möta ett hårt jobbande isländskt landslag som redan har överträffat alla förväntningar, inklusive sina egna. Det blir helt enkelt en match mot landslag som inte hade tagit en enda mästerskapspoäng innan EM började och som nu inte kommer att ta några fler på ett par år (minst).

Utan tvekan törs jag slå fast att Islands EM-resa tar slut på söndag, medan Sveriges fortsätter med semifinal – först och främst.

Det var kvällen där Tyskland skulle säkra gruppsegern och Holland skulle visa att man var ett lag att räkna med. Det blev tvärtom.

Norge satte punkt för stormakten Tysklands makalösa svit av förlustfria matcher i EM- eller EM-kvalsammanhang. En maktdemonstration som påbörjades för 17 år sedan och levde ända fram till i kväll.

Vi snackar inte om en oväntad norsk vinst, vi snackar om en riktig jätteskräll.

Visst har det under året gått att se att det inte är samma tunga, övermäktiga Tyskland som vi vant oss vid att se i stora turneringar. Det här är ett tyskt landslag där ungt och gammalt möts mitt i en generationsväxling, men ändå.

Norge är i en liknande situation. Mitt i en generationsväxling där unga supertalanger blandats med rutinerade och skickliga veteraner.

Bevisligen var den norska mixen av ungt och gammalt bäst i kväll – mot alla odds.

Ni som såg Sportbladets EM-magasin i förmiddags hörde mig snacka om två rungande solklara ettor i kvällens två matcher. Jag hade fel. Ruskigt fel.

Lika oväntat som att Norge skulle slå tillbaka Tyskland var det ju att Island skulle knäppa Holland på näsan.

Island som spelade sitt första stora internationella mästerskap för fyra år sedan i Finland och som inför EM i Sverige inte hade tagit en enda mästerskapspoäng.

Den första poängen kom som en överraskning i öppningsmatchen mot Norge. Tre nya pinnar fixades via seger mot Holland i kväll. Vi snackar om en duktig skräll här också.

Om någon hade sagt till mig innan EM att Island skulle ta fyra poäng i gruppspelet hade jag antagligen flinat och skakat på huvudet. Men precis som i mitt tips i EM-magasinet hade jag som ”Brasse” Brännström skulle ha sagt: ”Fel, fel, fel, fel”.

Det här var skrällarnas kväll. En ljummen sommarkväll där det blev väldigt tydligt att europeisk damfotboll har tagit väldigt stora steg bara sedan EM i Finland och där det slogs fast att få, om ens något, lag i ett mästerskap kan räknas bort på förhand.

Förändringarna i damlandslaget efter Kinamatchen är få. Pia Sundhage väljer att satsa vidare på sin tilltänkta EM-elva när Sverige möter Island i Algarve Cup.

Jag hade hoppats få se Hanna Folkesson i balansrollen på mittfältet och Emmelie Konradsson eller Johanna Almgren på en av kanterna i fredagens möte med Island. Men så blir det inte – åtminstone inte från start.

Förbundskapten Sundhage väljer istället att starta med de spelare som sannolikt utgör den svenska startelvan när EM sparkar i gång i juli (se startelvan här).

Det innebär att Malmös Lina Nilsson är tillbaka på högerbacksplatsen och att Nilla Fischer, trots missar i de två senaste matcherna, får fortsatt förtroende i mittförsvaret.

Vidare återfinns Lisa Dahlkvist i den defensiva rollen centralt på mittfältet medan Tysklandsproffset Antonia Göransson kliver in till höger i samma lagdel. Den sistnämnda testas nog mot ett fysiskt starkt Island just för att Sundhage & Co ska se om hon är den startytter man söker – för där ute till höger är kampen om en blågul startplats ännu inte avgjord.

I övrigt är laget oförändrat jämfört med senast.

Jag har viss förståelse för att Sundhage vill ge de spelare som hon faktiskt har valt att satsa på från första början fullt förtroende, men jag vill samtidigt se att hon kan göra förändringar om eller när förstavalen inte fungerar.

Med det sagt menar jag att hon måste våga testa en alternativ mittback bredvid Emma Berglund och en annan balansspelare intill Caroline Seger om Fischer och Dahlkvist fortsätter att prestera under den nivå de faktiskt ska kunna hålla.

Matchen mot Island kan mycket väl komma att bli en fysisk tillställning, vilket passar bra för de svenska spelarna som Sundhage vill se tuffa till sig och ta för sig mer på planen.

———————————————-

När hon värvades av Jitex i fjol dök hon aldrig upp. Istället valde Fransisca Ordegavalde att gå till ryska Rossiyanka.

Trots det så skrev Piteå kontrakt med nigerianskan i vintras och på torsdagen anslöt hon till sin nya klubb.

19-åringen som gjorde fyra mål för sitt Nigeria i U20-VM förra hösten gör sin första träning med under fredagen.

————————————————

Det svenska F19-landslaget kryssade mot Danmark i La Manga. Enligt rapporter skapade Sverige en handfull bra chanser att avgöra, men mötet slutade trots det mållöst.

————————————————

Matchen mellan Sverige och Island i Algarve Cup kommer du att kunna följa här på Sportbladet. Klockan 18.45 drar jag igång direktrapporteringen så häng med då.