Jag är inte bara sen på bollen, jag är sist. Men jag måste ändå skriva några rader om Englands VM-semifinal mot Japan, för sällan har en förlust känts mer fel.

Det är inte likt mig att prata eller skriva om tur och otur när det handlar om sport, men på det sätt England föll mot Japan var om inte oturligt, så åtminstone ologiskt och fullständigt oförtjänt.

Ett mer trubbigt lag än Japan var det länge sedan jag såg. De regerande världsmästarna har seglat upp som rena rama fredspriskandidaten under turneringens gång – och ändå är man nu framme i VM-final.

Det borde man inte vara.

Men med viss hjälp av Fifa (som sopade undan några rejält höga hinder för att Kanada skulle gå långt i mästerskapen), med den ena uddamålsvinsten efter den andra och tack vare ett snöpligt självmål på stopptid är Norio Sasakis lag klart för en ny VM-final – trots att England var nattens moraliska segrare.

Tyskland besegrade världsmästarna Japan med 4–2 i sitt EM-genrep – inför 46 104 åskådare på Allianz Arena i München.

Publiksiffran var imponerande, precis som tyskornas spel.

Men sådant biter inte alltid på bittra norrlänningar. När jag med inlevelse berättade för en kompis om storpubliken på Allianz Arena fick jag följande svar: ”Det var väl första gången som Allianz inte var utsålt”.

Allt går att vrida och vända.

Frankrike imponerade inte riktigt lika stort i sitt genrep mot Norge. Visst vann EM-favoriten, men bara med 1–0.

Om Frankrike, som spelade utan fyrtornet Renard i mittförsvaret, spelade på toppen av sin förmåga låter jag vara osagt (eftersom jag inte har sett matchen), men om så är fallet är Even Pelleruds Norge på väg mot något bra.

I går samlande Pia Sundhage sin EM-trupp i Stenungsund för lägret som ska göra Sverige till vinnare om några veckor.

En förkyld Lotta Schelin vilade, som ni säkert redan vet, men ett par nyheter från EM-uppladdningen kommer nog här på Sportbladet under dagen.

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.