I kväll inleds Algarve Cup för svensk del med match mot Danmark.
Då får Pia Sundhages nya spelsystem sitt första riktiga test i turneringen, med Caroline Seger i en nyckelroll.

På plats i Portugal ser jag fram emot Sveriges möte med Danmark i kväll – och att på nära håll få se och analysera det ”nya” svenska spelsystemet 4–1–3–2.
Jag har torgfört mina funderingar och tankar om landslagets förändrade taktiska uppställning, i synnerhet efter Frankrikematchen.
Men nu har jag möjligheten att se hur den, laget och spelet ser ut från läktarplats.

Sundhage offentliggjorde sin startelva redan i går kväll.
Och det är ett kanske inte helt väntat, men ändå intressant lag som förbundskaptenen mönstrar:

Hedvig Lindahl – Jessica Samuelsson, Nilla Fischer, Charlotte Rohlin, Elin Rubensson – Caroline Seger – Sofia Jakobsson, Lisa Dahlkvist, Therese Sjögran – Antonia Göransson, Kosovare Asllani.

Det mest noterbara i elvan är nog att Lisa Dahlkvist får den offensiva rollen på innermittfältet samtidigt som Antonia Göransson tar plats i anfallet.

Men den verkliga nyckelfiguren i Pia Sundhages lag mot Danmark är Caroline Seger. Tyresömittfältaren är ”ettan” på mitten, i en roll mellan försvar och mittfält, spelaren som ska göra skillnad och som Sundhage själv sa när vi pratades vid i går: ”ska vara en klok gumma”.

Seger är en utmärkt fotbollsspelare, med en kunskapsbank som få andra svenska spelare kan jämföra sig med.
Men hon behöver visa att hon är rätt spelare i den här rollen.

Den chansen får hon i kväll, och sannolikt i någon eller några av de kommande matcherna i turneringen.
Jag hoppas få se en Caroline Seger som använder sin utsökta touch till att på få tillslag sätta fart på Sveriges spel i offensiva omställningar och med sin klokhet kan bromsa upp motståndarnas spelvändningar  – och det tror jag hon kan göra.

Dahlkvist i ovan position
Lisa Dahlkvist, som tillvardags spelar i en utpräglad defensiv mittfältsroll i Tyresö, får nu chansen i den offensiva mittfältsrollen.
Ett intressant val av landslagsledningen, men också ett val som kräver sina svar.

Att Dahlkvist kan spela riktigt bra i en offensiv roll vet alla som såg VM i Tyskland 2011, men det var ett tag sedan nu.
Hur har hon präglats av att inte agera i den positionen i klubblaget? Och kan hon vara samma offensiva hot som den där sommaren för snart tre år sedan?

Sofia Jakobsson är tillbaka i landslaget efter att ha stått utanför ett tag. Nu får hon chansen från start.
Frågan är om hon också tar den.

Chansen från start får också Antonia Göransson – som forward.
Tysklandsproffset har från tid till annan varit i frysboxen i klubblaget under säsongen, men har nu chansen att visa vad hon går för och hitta tillbaka till bra form.

Unga ytterbackar
I försvaret hittar vi två relativt unga ytterbackar i Jessica Samuelsson och Elin Rubensson, vilket känns piggt och spännande.

Personligen hade jag gärna sett Rosengårdspelaren till höger, men det kanske är en smaksak. Hur som helst är jag nyfiken att se hur hon står sig i en ny match mot internationellt motstånd och på hur vintern i Australien har påverkat Linköpings fysfenomen, Samuelsson.

Klockan 19.00, svensk tid, sparkar matchen igång. Då är jag på plats och då får förhoppningsvis några av mina frågor sina svar.

…

Det jag är allra mest spänd på är att se hur den svenska spelidén ser ut.
Jag har varit frågande till den tidigare, men jag hoppas att matchen i kväll rätar ut de frågetecken jag haft och fortfarande har.

…

Värt att veta om Danmark är att man saknar två riktiga nyckelspelare från fjolårets EM-slutspel. Katrine S Pedersen har lagt skorna på hyllan och Pernille Harder är fotskadad.

Två tunga avbräck för danskorna som dessutom tappat ytterligare några spelare sedan i somras, däribland förra Linköpingsspelaren Julie Rydahl Buhk (slutat).

Det var i kväll som Pia Sundhages stjärnor Lotta Schelin och Caroline Seger skulle ta ansvar för, kliva fram i och leda det svenska laget till vinst mot Danmark.

Men stjärnglansen uteblev och landslagets viktigaste spelare gömde sig mer än de gick i bräschen. De som skulle lyfta laget underpresterade när det väl gällde.

Göteborg hade dukat upp till fest där Gamla Ullevi var ett smörgåsbord fyllt av delikatesser. Förutsättningarna fanns där, men festen uteblev eftersom elva, nej nio eller tio, av gästerna var för spända för att släppa lös och våga ta för sig.

Det var ju inte så här EM-premiären skulle sluta. 1–1 mot ett Danmark som till råga på allt var det bättre laget ger inga goda vibbar inför fortsättningen.

Särskilt inte som det svenska passningsspelet höll riktigt dålig kvalitet och de spelare som skulle kliva fram och leda laget iklädde sig skuggroller helt i skymundan.

Jag tänker så klart på Caroline Seger och Lotta Schelin. Spelarna som förbundskapten Pia Sundhage utsåg till stjärnor i vintras var faktiskt under all kritik i den här matchen.

Istället för att visa prov på de kvaliteter de bjöd på i genrepet mot England föll båda två tillbaka in i gamla synder.

Caroline Seger blev orörlig och gående under långa perioder. När hon väl hade bollen serverade hon nio av tio passningar i sidled eller bakåt. Precis som i flera tidigare mästerskap med andra ord.

Lotta Schelin löpte tomt eller fel – och ibland inte alls. När hon till sist fick en gratischans via en feldömd straff (fällningen skedde utanför straffområdeslinjen) slog hon en bollen rakt på danska keepern Stine Lykke Petersen.

Nej, Seger gjorde en blek figur mot Danmark och Schelin var helt under isen. Så rak och ärlig måste man faktiskt vara.

Tyvärr var det inte mycket i det svenska spelet som gladde i kväll. Inte mycket alls. Nilla Fischers 1–1-mål var det riktiga glädjeämnet, Kristin Hammarströms målvaktsspel det viktigaste.

Sveriges sista utpost var också den bästa i ett för kvällen väldigt blekt och karaktärslöst lag. Kosovare Asllani, Marie Hammarström och Josefine Öqvist var undantagen.

Men det var inte bara många av spelarna på planen som bjöd på svaga prestationer. Pia Sundhages coaching lämnade en hel del övrigt att önska också.

Mittfältet fungerade inte och Antonia Göransson var knappt närvarande, ändå väntade Sundhage en dryg timme innan Tysklandsproffset byttes ut. Nästa byte dröjde 16 minuter till och då var det Josefine Öqvist, lagets kanske piggaste spelare offensivt, som fick lämna planen.

Men Sundhages största misstag var nog ändå att låta en för dagen riktigt dålig Lotta Schelin bränna första chansen från elva meter, istället för att låta en spelare som var bra i matchen ta hand om straffen.

Allt var inte svagt och påtagligt påverkat av premiärnerver. De danska spelarna kom till Gamla Ullevi med skön anspänningsnivå, klok taktik och ett stort kollektivt självförtroende.

Linköpings Mariann Gajhede Knudsen överglänste både Caroline Seger och Marie Hammarström, styrde det danska mittfältet och bjöd på ett väldigt vackert 1–0-mål.

Klubbkompisen Pernille Harder glimtade till från tid till annan, Kristianstads Johanna Rasmussen var hela tiden på språng och inhopparen Julie Rydahl Bukh (med förflutet i Linköping) var ett ständigt hot mot den svenska backlinjen.

Bakom allt stod snart avgående förbundskaptenen Kenneth Heiner-Møller som hade scoutat Sverige in i minsta detalj, vilket blev väldigt tydligt när Nilla Fischer konstant screenades bort med avsikt att tvinga Charlotte Rohlin att ta hand om de svenska uppspelen.

Den taktiken var nära att ge Danmark tre värdefulla poäng i EM-premiären, men räckte nu bara till en.

Men den allra största skillnaden var att danskorna vågade ta för sig medan de svenska spelarna stelnade och blev försiktiga. Det fick danska medelmåttor att klart överglänsa svenska ”stjärnor”.

Sverige kom lindrigt undan och fick med sig en poäng i en match som Danmark ärlighetens namn var värd att vinna.

Nu gäller det för det svenska spelarna att lägga sårade egon åt sidan, knyta nävarna och ge sig fan på att göra en klart bättre match mot Finland om tre dagar. Tre poäng då och kvartsfinalplats kan mycket väl vara i hamn.

Det kan inte ha undgått någon att EM startar i dag. Den mediala bevakningen är större än någonsin kommer så att förbli till finalen på Friends Arena har spelats.

Men verkligheten ser inte likadan ut överallt. Det räcker att rikta blicken mot Danmark för att se en helt monumental skillnad i hur landslaget behandlas.

Medan det svenska landslaget får (och ska ha) stort utrymme i inhemsk media är bevakningen av det danska landslaget väldigt sparsam. Faktum är att den danska televisionen inte ens visar landslagets EM-matcher.

Den som vill se Pernille Harder, Julie Rydahl Bukh och Mariann Gajhede Knudsen får helt enkelt förlita sig på Eurosport.

Styvmoderlig behandling
Nu är det inte bara dansk tv som behandlar damlandslaget styvmoderligt. Det egna fotbollsförbundet (DBU) är inte särskilt mycket bättre.

De danska spelarna får löjliga 5 000 kronor om de går vidare från gruppspelet och 10 000 kronor vid vinst i en eventuell kvartsfinal. Totalt kan de danska spelarna vända tillbaka över sundet med omkring 25 000 kronor i fickorna – men då krävs att man vinner EM-guld.

Småpengar för det danska förbundet. Alldeles för små.

Vetskapen att de danska herrarna kvitterade ut 1,1 miljoner kronor vardera efter fjolårets EM (och då tog turneringen slut redan i gruppspelsfasen) sätter saken i en ännu sämre dager.

Bonusen är dessutom många gånger lägre än den som de svenska landslagsspelarna har förhandlat sig till, och då tycker jag ändå att Svenska Fotbollförbundet har snålat i överkant – även om bonusen är en annan än den som konkurrenten publicerade uppgifter om härom dagen.

En månad till ligastart
Om det jag skrivit inte räcker för att belysa hur dåligt det danska damlandslaget behandlas så kan jag tillägga att den inhemska ligan sparkar igång redan 3 augusti. En vecka efter EM-finalen alltså.

Hur tänkte DBU där?

Jag tänker inte säga att det svenska damlandslaget har fantastiska förutsättningar och att vi i Sverige behandlar herrar och damer på lika villkor för så är det inte.

Svensk damfotboll har gjort en bra resa, successivt fått bättre villkor och en större acceptens, men har fortfarande en väldigt lång väg kvar att vandra.Att systrarna i Danmark än i dag ligger ljusår efter känns därför bara ledsamt.