Vad gjorde du som 15-åring? Troligtvis inte vad Gloriana Villalobos gör idag. Costa Rica-mittfältaren, som är född 1999, är hela mästerskapets yngsta spelare. Idag kan hon göra VM-debut mot Spanien. Supertalangen jämförs redan med landets stora stjärna – PSG-mittfältaren Shirley Cruz – och har trots sin ålder redan gjort 12 landskamper (två mål).

Villalobos debuterade i Costa Ricas proffsliga redan som 12-åring och var två år senare ordinarie på mittfältet i u20-VM. Supertalangen är bara 159 cm lång och väger nätta 50 kg – men de fysiska svagheterna kompenserar hon med annat. ”Jag gillar att ha mycket boll. Jag använder min explosivitet och försöker att undvika dueller. Hemligheten med fotboll är att spela enkelt”, säger 15-åringen själv.

VM:s 13 yngsta spelare

Gloriana Villalobos, Costa Rica, 1999
Maria Coto, Costa Rica, 1998
Kerlly Real, Ecuador, 1998
Jessie Fleming, Kanada, 1998
Emelie Alvarado, Mexico, 1998
Jessica Aby, Elfenbenskusten, 1998
Jill Roord, Holland, 1997
Daisy Cleverley, Nya Zeeland, 1997
Nadage Cissé, Elfenbenskusten, 1997
Aminata Haidara, Elfenbenskusten, 1997
Lissete Tobar, Ecuador, 1997
Emelie Valenciano, Costa Rica, 1997
Cinzia Zehnder, Schweiz, 1997

Vem som är bäst, just nu, av de här supertalangerna? Jessie Fleming i Kanada. 16-åringen hoppade in i 71:a minuten i premiärmatchen mot Kina och gjorde därmed sin 17:e landskamp. I media beskrivs hon som den nya Christine Sinclair och även Kanadas förbundskapten John Herdman har höga förväntningar på mittfältaren. ”Hon kan som 16-åring spela vart som helst på planen på grund av att hon har så bra spelförståelse. Om vi ser framåt i tiden, och när hon byggt upp sitt självförtroende, så kan hon bli en notorisk målskytt för Kanada. Hon kan bli vår bästa målskytt någonsin från mittfältet”.

/Maja Johansson

En ärrad veteran placerade in sitt 154:e landslagsmål, en duktig debutant skruvade in sin allra första VM-boll. 

Christine Sinclair höll nerverna i styr när hon sköt Kanada till seger från elva meter i VM-premiären. Några timmar senare bjöd Kopparbergs/Göteborgs Lieke Martens på fin teknik och perfekt precision när hon placerade in Hollands första mål i VM-historien. 

Resultaten 1-0, 1-0 inledde det sjunde och hittills största turneringsslutspelet. Sinclair visade sin vana trogen Kanada vägen mot Kina i en premiär som bar alla tecken och spår av klassisk öppningsmatch. 

Martens historiska VM-mål mot Nya Zeeland gav Holland en perfekt start på mästerskapen. 

VM-festen har börjat, nu väntar några veckor fyllda av glädje och sorg, favoritsegrar och skrällar, förväntade resultat och rejäla överraskningar. 

Framför allt väntar fyra veckor av för lite sömn, i alla fall för mig som redan börjat rucka på sovklockan och kommer att fortsätta på den inslagna vägen i natt. För jag tänker då rakt inte missa Tysklands första match nu när jag ändå råkar befinna mig i Hamburg. 

I januari dundrade Christine Sinclair in mål nummer 150 och 151 för sitt Kanada. I kväll sparkar hon igång det VM där hon bär hela hemmanationens förväntningar på sina axlar. 

Om mindre än en timme riktas strålkastarljuset mot Kanada där värdnationen kickar igång VM-festen med sin match Kina. 

I fokus, som alltid när Kanada spelar, står veteranen, skyttedrottningen och lagkaptenen Christine Sinclair. 

Få, om ens någon, skulle nog höja på ögonbrynen om det är just hon som visar vägen och ger värdlandet en flygande start på mästerskapen. 

För visa vägen kan hon, forwarden som brukar vara bäst när det gäller. I januari gjorde superstjärnan sitt 150:e och 151:a mål i landslagströjan. Målen kom i landskamp nummer 217, vilket ger ett målsnitt på 0,7 per match. 

Om en liten stund leder Sinclair den kanadensiska startelvan in på planen för turneringens första fajt. VM kan börja och skyttedrottningen kan ge mästerskapen den flygande start den faktiskt förtjänar. 

För om någon ska göra just det så är det väl Sinclair, hon som spelat 222 matcher för sitt land och visat vägen gång efter annan. 

Två aktuella frågor inför VM-kvalmötet med Bosnien-Hercegovina: Kommer Lotta Schelin att slå Hanna Ljungbergs målrekord? Har Pia Sundhages mönstrat bästa tänkbara startelva ?

I morgon eftermiddag tar Sverige näst sista steget mot VM i Kanada nästa sommar. Bosnien-Hercegovina står för motståndet i en match som Pia Sundhages landslag faktiskt bara ska vinna.

Jag säger inte att det blir en skrattmatch eller målfest, men allt annat än en svensk seger är att betrakta som ett misslyckande. Så är det bara.

Sverige kommer till spel med följande elva: Hedvig Lindahl – Lina Nilsson, Nilla Fischer, Linda Sembrant, Sara Thunebro – Caroline Seger – Olivia Schough, Hanna Folkesson, Therese Sjögran – Kosovare Asllani, Lotta Schelin.

Nu till svaren på mina frågor:

1) Nej, jag tror inte att Schelin går förbi Umeås gamla skyttedrottning redan i morgon. Att Schelin kommer slå målrekordet är jag säker på, men det sker nog knappast mot Bosnien-Hercegovina.

2) Det kan alltid diskuteras. Jag har inte sett landslagets träningar den här gången och kan därför omöjligt bedöma i vilken form spelare är i. Trots det är  jag är ändå lite förvånad över att Emma Berglund petas från mittförsvaret till förmån för Linda Sembrant och att Olivia Schough tar en startplats till höger på mittfältet.

Nu tror jag visserligen inte att uttagningarna har någon större betydelse i negativ mening för utgången av morgondagens match, men om man ser det hela i ett längre perspektiv med sikte på ett lyckat VM skulle åtminstone jag gjort några förändringar i laget om jag var i Sundhages position.

Laget mot Bosnien-Hercegovina är har en offensiv balans Sverige inte har råd att spela med om man har ambitioner att ta medalj i Kanada nästa sommar.

Jag har tidigare argumenterat för att redan nu börja spela ihop det lag som ska göra det för Sverige om mindre än ett år, men ställer mig frågande till om det faktiskt är vad Sundhage gör.

Känslan är snarare att hon väljer kompletterar sin stomme med olika typer av spelare beroende på motstånd, än att spela ihop ett blivande VM-lag. Det kan finnas poänger i att variera spelare utifrån vilken nation som står på andra sidan mittlinjen, men mitt val hade ändå varit en långsiktig satsning på en riktigt gångbar och klart mer defensivt balanserad blivande VM-elva.

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.