De utländska importerna i Damallsvenskan blir fler för varje vecka som går.
Men värvningarna av utländska spelare i  jakten på starka spelartrupper och snabba framgångar har ett pris – och det är svensk fotboll som får betala.

Topplagen i svensk damfotboll blir allt mer internationella. Sju nationaliteter ryms i mästarlaget  Tyresö, åtta i Champions League-satsande Malmö.

Men att världsspelare slåss om platserna i landets två kanske starkaste lag är inget negativt. Tvärtom. Högklassiga internationella spelare både berikar och höjer kvaliteten på Damallsvenskan.

Däremot är många andra klubbars agerande oroande. Med tunna plånböcker tittar klubbarna utomlands i  jakten på att spelare som kan göra deras lagbyggen så slagkraftiga som möjligt. Vissa av värvningarna är så klart lyckade, men alltför ofta landar klubbarna halvrisiga landslagsspelare från våra grannländer, Nordamerika och Afrika.

Anledningen till den här utvecklingen stavas: ekonomi.

Det är många gånger billigare att värva en okej spelare från Finland eller Kanada än att kontraktera en likvärdig svensk spelare – ett faktum som kan komma att bli kostsamt för svensk damfotboll.

För i takt med att importerna ökar så minskar utrymmet för svenska talanger i klubbarna – och det behöver inte nödvändigtvis bero på att de inte är bra nog. Det är helt enkelt mycket mindre problematiskt att bänka en ung spelare med lokal anknytning än att peta en spelare som har lockats att flytta flera hundra mil för att komma till Sverige.

I ett längre perspektiv så kan den här utvecklingen komma att bli en fara för svensk klubb- och landslagsfotbolls utveckling. För det kan väl knappast vara positivt om fyra, fem platser i de damallsvenska lagen innehas av utländska spelare?

Hur kommer det sig att en klubb som nyss var på ruinens brant redan kan leta efter en kostsam förstärkning och dessutom ställa in siktet på att göra en snabb resa till Europatoppen?

Det är inte särskilt länge sedan som Malmö var en klubb på ekonomisk dekis som hotades av konkurs. Nu, ett halvår senare tycks situationen vara helt annorlunda, åtminstone om man ska tro nye tränaren Johan Eidevall. För hur ska man annars tolka hans klargöranden i den här intervjun i Sydsvenskan?

Dels är Eidevall öppen med att Malmö letar efter en bra spelare med defensiva kvaliteter och dels är han tydlig med att klubbens mål är att nå Europatoppen så fort som möjligt. Två uttalanden som får mig att fundera över hur en klubb kan gå från en rent katastrofal ekonomisk situation till en solid ditoinom loppet av ett halvår.

En defensivt skicklig spelare kostar nämligen en rejäl slant och att bli ett av kontinentens bästa lag kostar rent ut sagt en jävla massa pengar. Och det var ju just pengar som Skåneklubben hade stor brist på så sent som i somras.

***

AIK:s tränare Mattias Eriksson hävdade i en intervju för några dagar sedan att Linköping fick köpa loss Jennie Nordin från kontraktet med Solnaklubben. Men någon övergångssumma mellan klubbarna har det, precis som jag bloggade om, aldrig varit tal om.

Enligt högst tillförlitliga källor så gick nämligen Nordin till Linköping helt gratis.

Nu tänker jag inte hänga ut Eriksson som en lögnare, för det kan mycket väl vara så att han inte kände till alla fakta gällande Nordins övergång

Calle Barrling förde F19-landslaget till EM-guld, den ekonomiska krisen slog till mot landets svensk damfotboll och Pia Sundhage tog över damlandslaget – men det hände mycket mer än så under 2012.

På grund av ekonomiska diskussioner och sega förhandlingar så började jag inte blogga förrän i mars och eftersom SportExpressen har valt att dra ner på sin bevakning av damfotboll över vintern är min tid på tidningen sen några veckor över och förbi.

Jag avslutar därmed bloggåret som jag började det – på egen hand utan vare sig förpliktelser eller betalning. Det innebär att jag gör bokslut på mitt eget sätt, vilket innebär att jag listar (månadsvis) några av de ämnen som jag bloggade om under året.

Mars …

handlade om:

Sveriges seger mot Kanada i Algarve Cup
Landströms flytt från Frankfurt
Malmös seger Supercupen.

I april …

… var Tyresö i fokus. Bloggen fylldes med texter om:

Caroline Segers fotskada
Tyresös tunga fall på Folkungavallen
Hasse Löfgrens sexköp
Piteås tunga målvaktsskada
Maj …

… handlade om:

Vittsjös holländska nyförvärv
Linköpings fiaskostart
Charlotte Rohlins korsbandsskada

I juni …

… var jag på EM i Ukraina, men det hindrade mig inte från att blogga en hel massa om damfotboll. Bland annat skrev jag om:

Kaos i Tyresö
Umeås ekonomiska miss
Tony Gustavssons arbete med USA:s damlandslag
Att svenska spelare löper mindre än USA:s, Japans och Frankrikes dito
Thomas Dennerbys skitsnack
OS-truppen

I juli …

… lämnade Jörgen Petterson Linköping
… gick Dalsjöfors i konkurs
… snackade jag EM-final med Calle Barrling
… hyllade det historiska guldet
… startade damlandslaget OS-turneringen på bästa sätt
… blev Martin Sjögren ny LFC-tränare
… såg jag Sverige tappa poäng mot Kanada i Newcastle

I augusti …

… ifrågasatte jag Malmös värvningar och ekonomiska skötsel
… ställde jag frågan om Pia Sundhage var det rätta valet efter Thomas Dennerby
… konstaterade jag att damfotboll inte attraherar
… och att Jitex hade hamnat i ett jävligt läge

September …

… handlade om:

Linnea Liljegärds flytt från Göteborg till Ryssland
Kosovare Asllanis flytt till Frankrike
Hedvig Lindhals korsbandsskada

I oktober …

… skrev jag om Umeås nya vägval
… fick Pia Sundhage en smakstart i rollen som svensk förbundskapten
… fick Malmö guldfrossa

November …

… var månaden då:

Tony Gustavsson hyllades
Jag skrev att den ekonomiska krisen inte bara är av ondo
Jag tog bladet från munnen
Sverige fick en riktig drömlottning i nästa års EM

I december …

… tackade jag för mig på SportExpressen

***

Topp-5 2012

Mina mest lästa inlägg under året var följande:

1) Damfotboll attraherar inte
2) Stockholmslag och Sundhage
3) Gustavsson hyllas av USA
4) Är Sundhage verkligen svaret?
5) Umeå väljer ny väg

;

***

Jag har tidigare kritiserad Damfotboll.com för att många gånger vara för mycket hejarklack och nu är det dags igen. Artikeln om Nazanin Vaseghpanah härom dagen var en snyftare i klass med klassiska grekiska tragedier.

För det var faktiskt väldigt länge sen jag läste en så otroligt okritiskt skriven text om en spelare som under sin karriär inte direkt har gjort sig känd för att göra allt i sin makt för att bli så bra hon en gång hade potential att bli.

Att låta en spelare, som jag så många gånger sett visa upp ett riktigt dåligt kroppsspråk, snacka om att det finns så mycket skitsnack inom damfotbollen och damfotbollen är för ”tjejig” känns bara pinsamt – och att hon lägger av med sporten som hon påstår sig älska på grund av dessa anledningar gör det hela än mer larvigt.

Personligen tycker jag att ”Naza” borde ha hållit käften istället för att gråta ut i media. Leverera eller tig, kort och gott.

Appropå gott, så önskar jag alla ett gott slut.