Förbundskapten Pia Sundhage fick ett tydligt besked när Sverige förlorade mot Schweiz med 3–1: det svenska försvarsspelet håller inte. Med två månader kvar till VM har blågult ett svårt jobb framför sig.

Pia Sundhage hade förhoppningen att det svenska försvarsspelet skulle sätta sig i kvällens match mot Schweiz och den mot Danmark i nästa vecka. Det tog Ramona Bachmann & Co 36 minuter att skjuta den förhoppningen i sank.

Då hade Sverige släppt in två mål, Charlotte Rohlin spelat bort sig från VM-elvan och förbundskapten Sundhage fått beskedet hon inte ville ha: det svenska försvarsspelet håller inte.

Och egentligen var det inga nyheter. Det såg mest ut som det har gjort de senaste ett och ett halvt åren med en bristande organisation, för många individuella misstag och ett samarbete mellan försvarsspelarna som lämnar en hel del övrigt att önska.

Det är knappast någon slump att Sverige förlorade fler landskamper under 2014 än man gjort något år tidigare – någonsin. Inte heller överraskar det att blågult släppt in två mål eller fler i sex av sina tio senaste matcher.

Förklaringen stavas: för svagt försvarsspel – kollektivt och individuellt.

I mötet med Schweiz blev svagheterna uppenbara och missarna kostsamma:

0-1 (23) Bollen lyftes in i straffområdet där den nickades ner till Ramona Bachmann som kunde ge sitt lag ledningen. Innan Bachmann satte bollen i nät hade Sverige radat upp misstag. Nilla Fischer missade bollen, Caroline Seger förlorade en luftduell och Elin Rubensson tappade markeringen på Bachmann barnsligt enkelt.

0-2 (37) En enkel bollförlust blev starten på en schweizisk spelvändning. Ett instick mellan Fischer och Rohlin satte Sverige på pottan. Fabienne Humm löpte in i ytan, höll undan för Rohlin (som agerade alldeles för mesigt) och rullade in bollen bakom en fullkomligt felplacerad Hedvig Lindahl.

1–3 (81) Återigen resulterade svenska misstag i mål för Schweiz. Inhopparen Linda Sembrant drällde med bollen som hamnade hos Vanessa Bernauer. Schweiziska löpte ifrån Rohlin och skickade upp bollen, förbi Hedvig Lindahl, i första hörnet.

Att Lotta Schelin reducerade till 2–1 med ett kyligt och högklassigt avslut gladde, men bara temporärt. Hanna Folkessons fina mittfältsgnuggande var positivt, men överskuggades av alla svenska misstag och de stora försvarsproblemen.

Mest illavarslande är att försvarsspelet inte fungerar, men att den som ska hålla ihop och styra backlinjen, Nilla Fischer, i dagsläget inte känns speciellt säker oroar nästan lika mycket. Att Pia Sundhage inte heller bestämt vem som ska bilda mittlås med Fischer är även det väldigt långt ifrån optimalt.

För mig är det i alla fall väldigt tydligt att det höga försvarsspelet som Sverige begagnar sig av i dag inte fungerar. Man utsätter sig för onödigt stora risker – särskilt som varken Fischer, Sembrant eller Lina Nilsson är några raketer.

Det är också uppenbart att spelarna inte vet hur de ska agera i givna situationer. De tvekar, tar tokiga beslut och håller inte ihop backlinjen som de borde göra.

Dessutom har laget stora problem när man sätts under press. Det visade sig med all oönskvärd tydlighet under de första 45 minuterna i kvällens match där schweiziskorna satte hög press, stängde passningsvägarna till eller markerade bort Caroline Seger, vilket resulterade i att de kunde erövra boll högt upp i banan gång efter annan.

Inför mötet med Danmark måste Pia Sundhage ta en rejäl funderare på hur hon vill att det svenska laget ska försvara sig. Därefter behöver organisation och försvarsspel gnuggas – rejält.

Men om jag ska vara helt ärlig så tror jag att tiden är för knapp för att Sundhage & Co ska hinna sätta ett försvarspel före VM. Man har ju inte ens varit nära att lyckas på de ett och ett halvt år som passerat sedan EM på hemmaplan.

Försvarsfunderingarna verkar vara över för Pia Sundhage. Det blir Charlotte Rohlin som bildar mittlås med Nilla Fischer mot Schweiz – och i VM?

I Algarve Cup spelade hon minst av alla mittbackarna, och inget alls tillsammans med sin gamla radarpartner Nilla Fischer. När Sverige möter Schweiz i kväll är det därför lite överraskande att just Linköpingsveteranen Rohlin tar platsen intill Fischer i den svenska backlinjen.

Jag kan säga att jag inte känner mig övertygad om att förbundskapten Sundhage har gjort rätt val. För två år sedan hade det varit helt rätt beslut, men sedan dess tycker jag att Rohlin har gått bakåt – sannolikt på grund av de skadeproblem hon brottats med.

Men Sundhages stora dilemma är trots allt inte vem som ska kampera ihop med Nilla Fischer, utan att det kollektiva försvarsspelet faktiskt inte fungerar.

Och det är inget nytt. Försvarsspelet har egentligen varit det stora sorgebarnet under hela Sundhages tid som förbundskapten, men det är alarmerande att det inte har blivit bättre.

Om Sverige ska ha skuggan av en chans att göra ett riktigt bra VM behöver man ha ett väl fungerande kollektivt försvarsspel, vilket man fortfarande saknar med bara några månader kvar till turneringen.

Kvällens match mot Schweiz blir en bra värdemätare för det svenska landslaget – och en möjlighet att jobba med viktiga försvarsdetaljer. Jag hoppas verkligen att landslagsledningen tar den chansen för om två månader startar VM och då är det för sent att gnugga defensiva detaljer.

Någon riktig värdemätare var det inte tal om. Ett svagt Kina hade varken kraft eller kunnande att mäta sig mot ett Sverige som var bättre på varje position.

Sveriges tredje och sista gruppspelsmatch i Algarve Cup blev helt befriad från nerv och dramatik. Lotta Schelin hittade Kosovare Asllani som höll klubban i isen och gjorde 1–0 redan matchen var fem minuter gammal.

Där och då var matchen avgjord, åtminstone i praktiken. Sverige var helt enkelt ett, kanske till och med två nummer för stort för ett passningsskickligt men uddlös kinesiskt lag.

När Lotta Schelin, som var tillbaka efter sin huvudskada, sedan satte dit 2–0 på straff efter en dryg halvtimme var kistan sannerligen igenspikad.

Den svenska dominansen inleddes egentligen i samma stund som matchen blåstes igång höll i sig till sista avblåsning. Den enda frågan som krävde 90 minuter att besvara var hur stora segersiffrorna skulle bli.

Sofia Jakobsson fastställde slutresultatet till 3–0 på en svensk hörna i slutet av halvleken, om än med viss hjälp av den inte helt säkra kinesiska målvakten.

Så vilka besked fick förbundskapten Pia Sundhage i kväll?

Hon fick se hur stor betydelse Schelin har för det svenska anfallsspelet. Med ett karakteristiskt ryck låg hon bakom ledningsmålet och därefter hittade hon nätet från elva meter, även fast hennes straff inte var den bästa.

Sundhage fick också se Elin Rubensson sudda ut minsta lilla kvarstående tvivel om vem som ska spela högerback i VM. Göteborgsspelaren svarade för en gedigen och stark prestation. Och hon fick se Lina Nilsson stärka sina aktier ytterligare på den andra ytterbacksplatsen.

Därtill fick hon se Hanna Folkesson visa att hon vuxit in i rollen som svensk landslagsmittfältare. Den roll hon spelade till sig under fjolårets Algarve Cup.

Men det fanns några skönhetsfläckar också – både individuell och kollektivt.

Det höga svenska försvarsspelet höll på att bli kostsamt vid ett par tillfällen i första halvlek. Om Kina hade varit ett bättre lag hade Sverige sannolikt blivit straffat någon av gångerna som bollen lyftes in i ytan bakom Nilla Fischer och Emma Berglund.

Caroline Seger och Kosovare Asllani bokfördes båda för poäng, en framspelning respektive en fullträff, men kom för den skull inte upp i toppnivå.

Seger kunde ha spelat en ännu större roll, det har hon verktygen för att göra. Men PSG-spelaren blandade säkerhetsspel med små, korta glimtar av klasslir.

Asllani var sitt mål till trots ganska osynlig i matchen, precis som hon varit både mot Tyskland och Brasilien. Alldeles för många gånger löpte hon ut mot kanterna och kom bort från den centrala ytan där hon kan göra som mest nytta.

Det finns således mer att hämta av de båda PSG-proffsen, vilket kan ses som något positivt.

Med en match kvar av årets Algarve Cup är Pia Sundhages VM-elva i det närmaste spikad. Det finns, som jag ser det, bara en plats kvar att spela om och det är den intill Nilla Fischer i mittförsvaret.

I dagsläget känns Rosengårds Emma Berglund närmast platsen och jag har svårt att se hur någon ska kunna ta den ifrån henne. Men det är där, bredvid Nilla, som det finns en liten möjlighet.

Anders Nilsson

Lite rörigt, ganska ostrukturerat och stundtals stora brister i organisationen. Så kan Sveriges möte med Brasilien sammanfattas.

Jag såg första halvlek med ena ögat, jag följde andra halvan fullt fokuserad på händelserna som utspelade sig i Portugal. Sverige förlorade mot Brasilien efter ett vackert frisparksmål signerat Marta Vieira da Silva och ett straffmål som var långt ifrån otagbart.

Martas finfina frispark, som gick via stolpen och Hedvig Lindahls rygg i mål, var matchens absoluta toppnotering. För det här var ingen match som kommer att bli ihågkommen – och tur är väl det.

Det svenska spelet var inte rasande dåligt, men det var definitivt inte bra. Ostrukturerat, rörigt och under långa stunder helt utan en fungerande organisation. Lägg därtill att nyckelspelarna Caroline Seger och Kosovare Asllani var tämligen osynliga och att mängder av passningar slogs bort eftersom de så viktiga löpningarna lyste med sin frånvaro så blir bilden av en ljummen insats ganska tydlig.

Som lök på laxen tvingades Hedvig Lindahl kliva av i första halvlek efter en spark på handen och med ett halvt mål på sitt samvete – för frisparken som betydde 1-0 var inte otagbar.

Förbundskapten Pia Sundhage gjorde tre byten i halvtid i hopp om att tillföra energi. Antonia Göransson ersatte Sofia Jakobsson, Jenny Hjohlman tog Kosovare Asllanis plats och Linda Sembrant bytte med Caroline Seger.

Men trippelbytet gav ingen märkbar effekt på det svenska spelet som var minst lika rörigt och slarvigt som före paus. Felpassningar följdes av mängder av dåliga värderingar och märkliga beslut.

Brasilien ökade på till 2–0 på straff i mitten av halvleken efter att Sara Thunebro stått på hälarna. Carola Söberg gick åt rätt håll, men släppte det ganska mesiga avslutet under sig.

Sverige föll i en match som gav Pia Sundhage betydligt fler frågeställningar än besked.

***

Positivt!
Sofia Jakobsson var med sin enorma löpstyrka ett ständigt hot framåt.

Piggt!
Jenny Hjohlmans inhopp. Umeåspelaren gjorde avtryck och visade att hon vill vara med och slåss om en plats i VM-laget.

Ovisst!
Hur den svenska backlinjen ska se ut. Försvarsspelet sattes inte på särskilt många svåra prov mot Brasilien och jag har svårt att se att någon spelare stärkte sina aktier.

Negativt!
Sara Thunebros insats. Eskilstunabacken var ofta felpositionerad, blev överspelad för enkelt och kastade mängder av passningar rakt i händerna på brasilianska spelare.

/Anders Nilsson

Det första jag möts av när jag får igång matchen mellan Sverige och Tyskland i Algarve Cup är en tysk ledning med 2-0. Två mål som tydligen hade gjorts under matchen första minuter. Något annat än en mardrömsstart går ju inte att kalla det. Att vända 2-0 mot Tyskland är ett mission impossible, det vet ju alla. Så det var inte med tillförsikt jag såg fram emot resterande 80 minuter.

Sverige hade stora problem hela första halvlek. Försvaret såg darrigt ut och mittbackarna Nilla Fischer och Linda Sembrandt övertygade inte. Tillsammans bildar de troligtvis ett av världens långsammaste backpar, på den här nivån givetvis. Till vänster hade Jessica Samuelsson det ännu tyngre. Gång på gång attackerade Tyskland längs den kanten.

Offensivt såg det inte mycket bättre ut. Framförallt på mittfältet var det en hel del bolltapp och dåligt passningsspel. Förklaringen ligger mycket i att Tyskland direkt hittade en hård och aggressiv press som Sverige inte kunde hantera. På grund av det var spelet i sista tredjedelen i stort sett obefintligt trots att Sofia Jakobsson löpte och löpte för att hitta ytor i djupled. Tysklands backlinje tappade egentligen fokus ordentligt en gång och då gjorde Sverige 2-1. Det målet var mentalt jävligt viktigt.

Jag vet inte vad Pia Sundhage sa i halvlek, men något fantastiskt lär det ha varit. För om första halvlek gjorde mig orolig så vill jag se andra om och om igen. Det gör mig uppriktigt glad att se hur Sverige vänder underläge mot Europamästarna Tyskland. Det som egentligen är ett mission impossible. Pressen från tyskorna var plötsligt hanterbar för det svenska mittfältet och det skapade ett betydligt större lugn i det offensiva spelet.

Kosovare Asllani gjorde entré i matchen efter att ha varit helt osynlig i första. Henne targetspel och kvicka fötter är av stor betydelse för den svenska anfallsspelet. Bredvid henne fortsatte Jakobsson att löpa. Hon löpte såpass mycket och såpass bra att jag inte ens saknade Lotta Schelin.

På det stora hela kändes aldrig Tyskland riktigt farliga under resten av matchen. Försvarsspelet över hela planen blev bättre och Lina Nilsson, som byttes in i halvlek istället för Samuelsson, stängde till på sin kant. Även om det såg bättre ut i backlinjen så är jag rätt säker på att jag inte vill se Sembrandt bredvid Fischer i VM. Brist på tempo och en del konstiga beslut gör att hon faller bort till förmån för Charlotte Rohlin eller Emma Berglund. Vem av dem lär avgöras i kommande matcher.

Jag är bitter av naturen och har betydligt lättare för att såga än att hylla. Men idag vill jag ändå hylla. Andra halvlek bådar jävligt gott för att vara ärlig. Förutom att resultatet ser bra ut på pappret och att en vinst mot Tyskland sätter respekt i det svenska laget, så gläds jag främst åt att se hur laget mentalt kan vända matchen efter den starten.  Sofia Jakobsson, som verkar ha återuppstått som fotbollsspelare, får mitt högsta spelarbetyg. Hon slet stenhårt från minut ett och fick förtjänstfullt göra två av Sveriges fyra mål. Jag gillar inte alls tanken på att hon troligtvis får flytta ut på en kant i nästa match.

Resten av hyllningarna spar jag till senare under turneringen. En gång är ingen gång, som man säger.

Maja Johansson

Bomberna och överraskningarna uteblev. Pia Sundhage presenterade en skrällfri landslagstrupp till Algarve Cup.

Hedvig Lindahl är tillbaka i landslaget. Det står klart sedan Pia Sundhage presenterat truppen som ska möta Tyskland, Brasilien och Kina i Algarve Cup i början av mars.

Men det var väl å andra sidan ingen större överraskning att Chelseamålvakten skulle komma med. Med till Algarve kom också Antonia Göransson (Vittsjö) och Fridolina Rolfö (Linköping) tillsammans med de 20 spelare som var med i segermötet med Finland för några veckor sedan.

Personligen hade jag gärna sett att Sofia Lundgren (Hammarby) kommit med i truppen, på bekostnad av Hilda Carlén (Piteå) till exempel.

Lundgren, som enligt uppgifter kan komma att göra comeback i helgen, är en högklassig målvakt som när hon är i normalt slag hör hemma i en svensk landslagstrupp.

Algarve Cup hade varit ett bra tillfälle för Sundhage & Co att se henne i aktion på nära håll igen.

Men på det stora hela finns det inte mycket att säga om den trupp som tagits ut till cup-klassikern i Portugal. Det är så här landslaget ser ut just nu och det är så här truppen till VM i Kanada kommer att se ut, med ett eller ett par undantag.

Sveriges mest okända utlandsproffs kan hon nog titulera sig, Michaela Johnsson. 23-åringen som spelade i LB07 under året har skrivit på för Heerenveen.

16 mål i Elitettan kan räcka långt.
För Michaela Johnsson gav de en plats i toppen av i Elitettans skytteliga och proffskontrakt med holländska Heerenveen.

Forwarden som tidigare spelat, eller mest nött bänk, i LdB FC Malmö och Linköping har ritat på ett kontrakt som sträcker sig över säsongen (det vill säga över våren 2015).

***

Marta blev kvar i Sverige och Rosengård trots allt. Bra för Malmöklubben, bra för Damallsvenskan och bra för svensk fotboll.

Med brasilianskans namnteckning på ett färskt treårskontrakt och med rekryteringen av landslagsbacken Emma Berglund börjar Rosengård se riktigt slagkraftigt och intressant ut.

Addera en riktigt bra målvakt och laget kan slåss med de stora klubbarna i Champions League på riktigt allvar.

***

Om det ser spännande ut i Malmö så ser det långt ifrån lika stabilt ut i Umeå. Emmelie Konradsson meddelade ju att hon lägger ner sin elitsatsning för att satsa på en civil karriär.

Ett förståeligt val, men också ett beklagligt sådant.

Konradsson var enormt viktig för sitt Umeå och i sina bästa stunder en riktigt bra alternativ för Pia Sundhage att använda sig av. Nu blir det varken VM-spel eller spel i Damallsvenskan för Umeåtjejen.

Umeå har därmed tappat två av sina mest rutinerade spelare, lagkaptenen Emma Berglund och löpstarka yttern Konradsson.

Sverige kunde fått en lättare lottning i VM, men knappast en svårare.
Pia Sundhage & Co får rikta in sig på ett tufft gruppspel med tre riktigt svåra matcher.

Gruppspelet blir en rejäl prövning för det svenska landslaget.
Efter en märklig seedning och en segdragen lottningsprocedur står det klart att Sverige ställs mot tuffast tänkbara motstånd i VM.

USA, Nigeria och Australien väntar på Pia Sundhages blågula landslag i något som kan benämnas som ”dödens grupp”. Det kunde varit lättare, som sagt.

Glöm gruppsegern
Gruppsegern är bara att glömma, (även fast bollen är rund och allt kan hända), den tar USA hand om. Bakom Abby Wambach & Co blir det en helt öppen affär om andraplatsen mellan Australien och Sverige.

Och om Sverige lyckas bli grupptvåa så kan vägen mot en VM-semifinal bli riktigt fin. Då kan Brasilien, som blev toppseedat istället för Sverige, mycket väl vänta i åttondelsfinal.

USA, som vanligt
Att Sverige får möta USA i ett gruppspel är snarare regel än undantag i VM-sammanhang. Så var det när det blågula landslaget tog silver i VM 2003 och så var det också när man fixade en ny bronspeng i Tyskland 2011.

Så även om lottningen på papperet inte gick Pia Sundhages väg kan VM i Kanada mycket väl bli ett framgångsrikt mästerskap för svenskt vidkommande.
Men då måste förberedelserna det närmaste halvåret gå förbundskaptenens väg i betydligt större utsträckning än vad lottningen gjorde.

Och med tanke på att FIFA varken har med landslagsläger eller kommande uppladdning att göra så känns de oddsen klart mycket bättre.

Vinsterna mot USA och Japan gladde.
Förlusterna mot Frankrike, England och Tyskland gav oönskade svar.
Ett halvår före VM har Pia Sundhage många frågetecken att räta ut.

Landslaget avslutade säsongen med ett oavgjort resultat mot Kanada (1–1). Därmed kan Pia Sundhage sätta punkt för ett ganska svagt landslagsår, VM-biljetten till trots.

2014 bjöd på ett nytt spelsystem (där 4-4-2 blev 4-1-3-2), nio segrar, ett kryss och sex förluster. Ett betydligt sämre facit än EM-året 2013 som slutade med tio vinster, fyra oavgjorda och bara två nederlag.

Vilka slutsatser kan man då dra av landslagsåret?

Dels kan man konstatera att Sveriges vassaste offensiva hot (det fartfyllda kantspelet) försvann när Sundhage & Co övergav ett i vissa avseenden framgångsrikt spelsätt för ett annat – vilket dessutom resulterade i fler förluster än året innan.

Dels att en väntad och i mångas ögon önskad föryngringsprocess egentligen aldrig kom igång och dels att Sundhage har minst lika många, om inte ännu fler, frågetecken att räta ut nu, ett halvår före VM, än hon hade sex månader innan fjolårets EM.

Inte heller har relationen mellan landslagsledningen och klubbarna blivit särskilt mycket bättre.

Ska man vara kritisk så har Pia Sundhage faktiskt inte åstadkommit särskilt mycket sedan hon tillträdde som förbundskapten. Precis som under föregångaren Thomas Dennerbys tid har det svenska landslaget svårt att vinna mot bättre rankade nationer och lätt att slå sämre länder.

Det svenska landslaget har, som jag ser det, inte blivit bättre under Sundhages ledning – om vi inte enbart ser till huvudspelet …

Med ett halvår kvar till VM-slutspelet i Kanada har landslagsledningen med Pia Sundhage i täten en hel del kvar att bevisa. Det visar resultaten under året med oönskad tydlighet.

För så länge Sverige inte hittar vägar att vinna mot bättre rankade nationer är vägen mot en VM-medalj både krokig och svår, för att inte säga omöjlig. En väg som knappast kan innefatta medelduktiga allsvenska spelare.

Bättre huvudspel och förmågan att kunna vila med boll ska ge VM-succé.
Det är Pia Sundhages plan, om man hårddrar den något.

Jag har varit passiv och overksam sedan Sverige föll mot Tyskland i Örebro. Nu kan jag inte hålla mig längre.
Förbundskapten Sundhage har tagit ut en blågul trupp till matcherna mot Kanada i slutet av månaden – och som vanligt har jag svårt att förstå vissa av hennes val.

Kanske är jag blind för de kvaliteter som Sundhage och assisterande förbundskapten Lilie Persson ser hos vissa spelare, eller så ser vi helt enkelt väldigt olika på fotboll.

Märkliga val

Efter en ganska miserabel höst med massor av bänknötande är Lina Hurtig tillbaka i landslaget. Märkligt, tycker jag.

Hurtig är inte den enda spelaren jag ställer mig frågande till i den 25 spelare stora truppen. Marija Banusic är en annan. Viss har hon en härlig högstanivå, men spelar på den alldeles för sällan för att ha i en blågul trupp att göra.

Och det finns fler.

Men nu handlar det här inte om att peka ut specifika spelare eller att droppa namn. Det handlar om att jag har svårt att förstå hur landslagsledningen resonerar och på vilka grunder de fattar sina spelarbeslut.

För hur man än vrider och vänder på uttagningar och spelarval är det sannolikt helt orimligt, närmast omöjligt, att vinna VM med spelare som håller hyfsad allsvensk klass – i synnerhet när man ställs mot världsstjärnor och ultrakvalitativa landslagskollektiv.

Väntar inga svar
Jag kommer nog aldrig att förstå Sundhages uttagningar, heller aldrig få några konkreta svar på mina frågor. Och så får det väl vara. Det är hennes privilegium att välja vilka spelare hon vill – och mitt att ifrågasätta de val hon gör.

Något som fick mig att reagera ännu mer än uttagningen av vissa spelare var förbundskaptenernas egna ord om vad som krävs för en VM-succé nästa sommar.

Att utveckla huvudspelet, utveckla förmågan att pulsera tempot i matcher och att kunna behålla bollen inom laget längre perioder är naturligtvis bra och viktiga delar i ett spel – men leder knappast till guld i Kanada.

Kanske kan man vinna enstaka matcher tack vare starkt huvudspel, men definitivt inte några titlar. Jag tror heller inte att en förbättrad förmåga att behålla bollen ger några direkta resultat.

Däremot skulle ett tajtare kollektivt försvarsspel tillsammans med bättre passningsspel och fler löpningar i maxfart (både offensivt och defensivt) göra det svenska landslaget bättre och mer slagkraftigt. Det är i alla fall så som jag ser på saken.