http://www.aftonbladet.se/webbtv/intern/article15935397.ab

Lina, 15, vet inte riktigt vem hon ska sakna – hon minns inte mycket av mamma.
Men dagen då hon knivmördades kan hon återge i detalj.
I många år hade Lina kontakt med pappan från fängelset – sen sa psykologen ifrån.

I en låda har Linas fostermamma samlat allt som rör hennes uppväxt. Här finns tidningsklipp från tiden för mordet, oroliga lappar från dagis, teckningar och tjocka buntar med brev från Linas pappa.
De påminner mer om kärleksbrev än brev från en pappa till sin lilla dotter. Bland breven finns teckningar som pappan har ritat; av mamma på ett moln i himlen, lyckligt leende, eller av sig själv likt en Jesusfigur med Lina i sin famn.
”Du förlåter väl pappa, du förlåter väl pappa?” upprepade han så länge de hade telefonkontakt.
– Jag fattade ingenting, säger Lina. Han är sjuk i huvudet.
Hon minns hans konstiga frågor om hennes utveckling över telefonlinjen, frågor som man inte ställer till ett litet barn. Och hon minns hur han skyllde ifrån sig: ”Jag gjorde det för vår skull, Lina, hon ville ta dig ifrån mig.”

Chockade sin omgivning

Lina var bara ett litet barn men bar på minnen av våld och hot: mamma som låste in sig och grät, pappa som brusade upp.
Hon skulle snart fylla fyra år när pappan sökte upp dem i deras nya stad. Han följde efter dem en vintermorgon och väntade utanför dagiset där

Linas mamma lämnat sin dotter.
Lina minns hur det mörknade utomhus, att alla barnen hade gått hem och att fröken bjöd på mariekex. Så många hon ville. Mamma kommer inte och hämtar dig i dag, svarade fröken på Linas frågor.
En stor bil körde in på uppfarten, en man och en kvinna klev ur:
– Hej, vi är dina nya föräldrar.
Som barn chockade Lina sin omgivning, berättade för alla: ”min pappa har dödat min mamma”. Alla grannar visste, kompisarna på dagis och i skolan hade hört hennes berättelse. Hon kunde gå fram till främmande människor i mataffären och berätta.
– Jag fattade ju inte, säger Lina.

Började se syner

Hon säger ofta det när hon pratar om mammans död.
Sju år gammal frågade hon sin pappa, inte varför, utan hur. Han svarade kallt och precist, berättade hur han väntat ut mamman utanför dagiset och huggit henne med kniven han hade med sig.
När de lagt på luren kom tårarna.
Det dröjde flera år innan Lina förstod vad det innebar att pappa mördat mamma. Hon gick på mellanstadiet och försökte övertyga klasskamraterna att hon bara snackat skit om hur mamma dog, att hon egentligen dött i en olycka. Lina började se syner, höra röster, vågade inte vara ensam.
Så är det fortfarande. Hon är femton år och kan inte somna om inte tv:n står på. Oftast sover hon inne hos sin syster, hon vill aldrig vara ensam.

Fråntogs vårdnaden – efter fem år

När Linas värld rasade slog BUP larm. Samtalen med pappan i fängelset stoppades, de var uppenbart olämpliga för en traumatiserad flicka.
I dag har Lina ingen kontakt alls med pappan i fängelset, det händer att han skickar något brev, men de blir allt färre.
Efter den första tiden i jourhemmet kom Lina till fosterhemmet som blivit hennes riktiga familj. Om inte socialtjänsten hade avrått dem hade de gärna blivit vårdnadshavare, men risken för en umgängestvist med pappan var för stor. I stället är det en utomstående person som har den formella vårdnaden.
Pappan opponerade sig in i det längsta.
Fem år efter mordet fråntogs han vårdnaden. Det är något som Lina funderar mycket över.
– Hur kan man få vara vårdnadshavare när man har gjort något sådant? Det blir helt stört: ”vänta lite, jag ska bara åka till fängelset och få pappas underskrift”.

Så har vi gjort granskningen.
Behöver du prata med någon – här finns hjälpen.