Den 14 januari skar han halsen av sin förra älskade ”…på ett närmast rituellt och skändligt sätt”, anser Västmanlands tingsrätt.
Han visar ingen ånger.
Därför döms Amanoel Georges till lagens strängaste straff – livstids fängelse och utvisning.

Det hände på Myrornas butik i Västerås. Då visste den 33-åriga trebarnsmamman att ex-partnern Amanoel Georges var farlig.

När de träffades 2011 var hon skild från mannen hon fått tre barn med. Även Amanoel Georges hade barn, och hade varit våldsam mot deras mamma.
Hans berättelse är att han och nya hustrun planerade för ett liv tillsammans i Egypten. Medan han var borta för att ordna med det återupptog den 33-åriga kvinnan relationen med sin ex-man, pappan till hennes barn.

Då började Amanoel Georges hota henne över telefon. Hoten gick ut på att hon förtjänade döden då hon hade vanärat hans heder.
Till slut fick hon nog, polisanmälde.
Polisen fick dock inte tag på Amanoel Georges, som aldrig delgavs att han hade besöks­förbud.
Han hade lämnat landet för gott, blev polisens slutsats, och utgjorde ­därmed inte någon ­fara för sin förra partner.

Men den 14 januari i Västerås är han tillbaka, letar efter henne, ser henne på skolan. När hon går in i Myrornas butik följer han efter, och tar fram en kniv.
Det är ett betydande tumult.
Minst tre män försöker förhindra mordet, de vräker ner klädställningar , griper efter stavar i butiken, sparkar på mannen med kniven.

Men han får tag på henne, hugger. Hon får skador i ansikte, händer, bröst, buk, rygg, säte. Hårtussar slits av.

Han dödade metodiskt, säger ett vittne. ”Amanoel George verkade målmedvetet inriktad på något som skulle göras och hans blick sa att han hade all rätt att göra det.”

Själv säger den dömde mördaren att det var en ingivelse, efter hennes ansiktsuttryck när hon såg honom i butiken. Lendet krossade honom, sa han i tingsrätten. ”Ett meningslöst leende”.
Han hade förväntat sig värme.
Då tänkte han att allt ändå var slut och att hon förtjänade döden.

Det finns inga förmildrande omständigheter, anser tingsrätten, väl medveten om att gränser tänjs. Mord som dessa nämns inte i förarbeten till lagen om livstidsstraff.
Ändå vill domstolen tillämpa lagens strängaste straff och skriver: ”Efter gärningen har han inte uppvisat något tecken på att han ångrat det han gjort utan har i stället sett det som att han därigenom upprättat sin heder.”

Kvinnans barn är 6, 10 och 12 år gamla.

På sval juristsvenska återger Malmö tingsrätt en tonårings oerhörda berättelse. Hon är 16 år, har vuxit upp förvissad om att hon måste skydda mamma. Att pappa är kapabel att döda.
Och det hände.
Igår dömdes den 60-årige pappan till 14 års fängelse för mordet i en lägenhet på Friisgatan 30 juli 2012. Under rättegången har hans dotter ”… lämnat sin berättelse på ett uppriktigt och eftertänksamt sätt”, skriver tingsrätten i en dom genomlyst av respekt för tonårsflickan.
Flickan och mamma står varandra nära. Rädslan finns alltid där. De måste alltid be pappa om lov när de vill göra något.
Hon är sex eller sju, tror hon, när pappa börjar slå även henne.
Han slår när hon inte vill diska. när hon suttit för länge vid datorn, när hon säger emot. Då säger han: ”Nästa gång ska jag ta kniven och skära halsen av er:” Han förklarar: ”En dotter ska vara rädd för sin pappa.”

Hon vill aldrig sova hos kompisar, känner att hon måste vaka över mamma.
Hon säger till sin mamma att hon tror att de ska dö. ”Man kan inte tänka så”, svarar hennes mamma.
Han spelar om pengar på datorn hemma, röker samtidigt, och när de vill vädra blir han rasande. När han förlorar pengar får de skulden.
Flickans mamma lovar flera gånger att de ska flytta, hon ska lämna honom, men hon är orolig. Hur ska mannen klara sig? Blir han hemlös?

Så tycks det ändå ske, försiktigt planerar de en flykt, mamma köper lägenhet i februari 2012 och flyttar i smyg sakerna, en väska i taget.
Efter skolavslutningen i juni ska de i väg. Flickan ska börja i gymnasiet, han ska inte få veta vilken.

Lugnt och stilla ska skilsmässan ordnas, med tiden ska han lugna ner sig. Hoppas de.
Mamman skickar vädjande mejl. ”Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.”, skriver hon 25 juli 2012.
Den 29 juli träffas de sista gången som familj, de går på restaurang.  Pappa frågar mamma om hon verkligen vill skiljas och hon svarar ja.

Pappa är lugn och bestämd, minns flickan. Det gör henne mycket illa till mods. Så brukar han aldrig uppträda.

Dagen därpå går mamma hem till pappa i gamla lägenheten, de ska titta på en ny bostad till honom. Där slår pappa med en stekpanna, och utdelar elva hugg med kniv och skruvmejsel, varav fem mot halsen.

Många vet hur flickan och hennes mamma levde. Det finns kamrater, en moster, en morbror, flera kontakter med kvinnojouren. Ändå kunde mordet inte undvikas. Jag är upprörd över det, vill vara upprörd.
Minst 179 barn har under 2000-talet förlorat sin mamma i ett mord, för många av dem en mardröm som besannats. Ett antal barn lever så, i detta ögonblick, i förvissning att mamma ska dö.

Pappan har diagnosen personlighetsstörning med narcissistiska och antisociala drag, men kan inte anses lida av en allvarlig psykisk störning, Han döms till utvisning, fast han bott 40 år i Sverige.

Inget av hans två barn vill någonsin mer träffa honom.  

Stolt idag. Inte för egen del, inte ens för kollega Kristina Edblom, som ändå gjorde de flesta av intervjuerna med barnen som förlorat sin mamma i mord.

Utan över barnen. Fantastiska berättare, modiga och kloka. Nu finns podradion, med deras längre berättelser.

Här: http://www.aftonbladet.se/podcaster/article16507386.ab

De är 41. Jag har tack vare Aftonbladets nya granskning av livstidsdömda fått klarhet i hur många som har dömts till livstid för att ha mördat sin fru, flickvän, sambo eller exfru.

Totalt 168 svenskar sitter just nu i fängelse, livstidsdömda för mord. Sex är kvinnor.

Och 41 är dömda för de brott som vår granskning handlar om.

Fakta på bordet, utmärkt – även om diskussionen om livstidsstraffen inte intresserar mig enormt. Förr fick fler livstid för de här morden, men numera får de flesta långa fängelsestraff. Mycket långa. I praktiken just ingen skillnad mellan förr och nu.

Ett år har gått sedan en kvinna dödades av exsambon inför ögonen på deras två små döttrar på gatan i Malmö, där hon levde gömd.
Nu kommer Socialstyrelsens skarpa kritik av socialnämnden.

Vellinge kommun får bakläxa på punkt efter punkt. För det första skulle barnens situation ha utretts redan november 2011, då kvinnan berättade för socialtjänsten om våld och hot. Men inga frågor ställdes om flickorna upplevelser, och om risken fanns att de skulle bevittna mer våld.

Efter att barnen sett pappa dödat mamma valde socialtjänsten att inte frånta mannen vårdnaden genom att använda LVU, Lagen om vård av unga. Inte ens när pappan vägrade låta flickorna träffa BUP fråntogs han genast vårdnaden.

Socialstyrelsen skriver i beslutet att LVU är ”… en markering att förövaren genom sitt brott har förverkat sin rätt att bestämma över barnet. Barnet kan i vuxen ålder ifrågasätta varför ingen tog ansvar for att det oacceptabla i faderns handling inte ledde till att hans rätt som vårdnadshavare begränsades av samhället.”

Ett viktigt klargörande, en påminnelse om att socialnämnden alltid bör ta vårdnadsfrågan till domstol när en förälder dödat den andre. I vår specialgranskning av 54 barn avslöjade vi att fyra av tio fortfarande hade pappa som vårdnadshavare, fast han dödat deras mamma.

Vellinge kommun får även kritik för att inte göra tillräckligt för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Det fanns inget informationsmaterial, inget uppsökande arbete och ingen särskild handlingsplan. Riskbedömningar saknades.

Redan 2009 påpekades bristerna, som inte åtgärdats. Vilket är ”anmärkningsvärt”, skriver Socialstyrelsen.

Jag har under fyra års granskning av mord på kvinnor fått allt svårare att förstå mig på kontaktförbuden.

Åklagare utfärdar inte kontaktförbud för förföljande män, som senare visar sig göra allvar av dödshoten.
Dessutom, de farligaste männen struntar i förbudet.

Kvinnan som tidigt på fredagsmorgonen sköts på en parkeringsplats i Göteborg hade nekats kontaktförbud för en man. Det fanns inte tillräckligt starka skäl, anger åklagaren som måste väga kvinnans rädsla mot intrånget ett kontaktförbud innebär för mannen hon vill hålla från sig.

Det kan med facit i hand visa sig vara ett felaktigt beslut. Men samtidigt ser vi gång på gång att kontaktförbud inte fungerar för en viss sorts man. Det kan vara en man som drivs av vrede över att ha blivit lämnad. Eller en förkrossad man som i självömkan vägrar släppa taget: ”Jag kan inte leva utan dig”.

Exemplen är många, I maj förra året sköts en kvinna i Malmö av sin exsambo som terroriserat henne ett halvår. Han hade kontaktförbud och överträdde det, gång på gång.
Glädjande nog finns sedan oktober 2011 en ny lag som ger åklagare rätt att besluta om elektronisk övervakning. Beslutet kallas ”särskilt utvidgat kontaktförbud”.

Men först nu finns en apparat, som först ska testas. Ingen vet ännu hur den fungerar, men meningen är att larmet ska gå om den hotfulle närmar sig en viss zon.

Frågan är även hur många fall det kan röra sig om. ”En handfull”, uppger man på rikspolisstyrelsen.
Det första året sedan lagen infördes gjordes 829 anmälningar om olaga förföljelse.  De flesta rör män som förföljer kvinnor.

Jag undrar hur detta ska fungera i praktiken. Och om jag någonsin riktigt kommer att begripa mig på kontaktförbuden.

Ännu en gång läser jag inför ett mordåtal om en kvinna som vet att det är farligt att lämna en man.

Hon är listig. Den 52-åriga kvinnan som dödades på Friisgatan i Malmö 30 juli förra året flyttar ut i smyg.
Hon håller honom lugn.
Hon hukar, tar skulden, ber om ursäkt: ”Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.”

Hon tänker att om hon är snäll så ska allt gå bra. Han tycks inte förstå att hon menar allvar, därför skriver hon ett vänligt mejl: ”Jag är ledsen att jag måste meddela dig att jag inte vill bo och leva tillsammans med dig längre.”
Hon vet att han är arg, hon tröstar: ”Vi kommer att fixa allt så att det blir så bra som möjligt.

Kvinnan tar ett omöjligt ansvar, som är meningslöst. För övrigt handlar det inte om när och hur en kvinna lämnar. Det handlar om mannen.

Två frågor återkommer ständigt i vår undersökning av mord och dråp på kvinnor.
Varför accepterar inte alla män att bli lämnade?
Och hur ska vi kunna veta vilka av dessa män som är kapabla att döda, när de blir lämnade?

Ingen forskar kring detta, vad jag vet. Från Socialstyrelsen hörs inte ett ord. Säg inte bara ”det är omöjligt”. Försök.

Den 52-åriga kvinnan vädjade den 25 juli förra året i mejl till sin sambo om förståelse för att hon ville skiljas.
Hon lovade hjälpa honom hitta en ny bostad.
Hon hade då fem dagar kvar att leva.
Nu åtalas sambon för att ha mördat henne med stekpanna, kniv och skruvmejsel.

När de träffades i Malmö gick hon i gymnasiet, han var sju år äldre. De fick en dotter. Kvinnans syster visste att kvinnan ville bryta upp redan då, att hon hade börjat bli rädd för sin man.

Åren gick, rädslan växte.

Hon bad sin syster ta hand om flickan om något skulle hända och sa: ”Han kan lika gärna döda mig för jag orkar inte leva med honom.”
När dottern var 16 år iscensatte hon sin flykt. I februari 2012 köpte hon i hemlighet en lägenhet och inredde den med bohag hon fick av systern och småsaker som hon tog från det gemensamma hemmet i Malmö.
Efter skolavslutningen i juni skulle de flytta. Dottern skulle därefter börja på en gymnasieskola och han skulle inte få veta vilken.
Hon ljög om att det nya boendet var socialförvaltningens skyddade adress. Hon sa också att hennes nya arbete på sjukhuset var i poolen, så han kunde inte söka henne på någon särskild avdelning.
Lugnt, sakta men säkert skulle skilsmässan ordnas. Med tiden skulle han lugna ner sig. Hoppades hon.
Den 25 juli mejlade hon överslätande: ”Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.”
Men systern visste att rädslan fanns kvar. Han hade hotat att döda henne, flera gånger, och skulle kanske göra det. ”Åtminstone om han blir riktigt trängd”, sa hon.
Den 30 juli förra året gick hon hem till sin exsambo som fanns kvar i bostaden. Meningen var att de skulle titta på en ny bostad åt honom. Klockan var tio i tolv.
En granne ringer polis klockan 12.07, efter att ha hört skrik.

Mannen erkänner att han dödat henne, och säger att han inte visste vad han gjorde. ”Jag blev så förvirrad. Någon dödsängel kom och gav kniven i min hand.”
Kvinnan hade elva stick och hugg med kniv och skruvmejsel i sin kropp och húvudskador efter en stekpanna.
Mannen åtalas även för grov fridskränkning mot dottern, då han vid sex tillfällen ska ha slagit, sparkat och hotat att döda henne.
Han säger även i förhör:” Jag kan inte acceptera att förlora familj.”

UR MEJLEN:

Fredagen 20 juli 2012 14:04:41
Jag är ledsen att jag måste meddela dig att jag inte vill bo och leva tillsammans med dig längre. Jag har redan berättat detta för dig men du vill inte förstå det.
…
Du kan ringa till Kriscentrum som kan hjälpa dig. de har telefonnummer 970607 eller 290999. de kan hjälpa dig på så sätt att du kan prata med dem om din situation och hur du ska få hjälp med att hitta någonstans att bo.
Är det så att du har slagit sönder telefonen eftersom du inte svarar när du ringer?

Lördagen 21 juli 2012 14:45:11
Jag blev glad att du ringde mig därför jag har varit orolig för dig.
…
Jag skulle komma till dig men du skrämmer mig och jag vet inte om jag kan lita på dig.
Jag vet att du är jättearg på mig.
Förstår du nu att vi måste skiljas.
Det som har blivit ett stor problem nu är att vi inte får bo kvar på Friisgatan.
Jag kan försöka att hjälpa dig att hitta någonstans att bo.
Du måste vara försiktig nu med dina pengar annars blir det katastrof.
…
Jag vill inte dig illa men jag måste göra så här.
Vi kommer att fixa allt så att det blir så bra som möjligt.
Jag mejlar dig igen lite senare och så ska vi se om vi kan träffas men jag vet inte om det går i dag.

.

”Det var en olycka”, sa mannen till polisen i gryningen den 18 juli. Vittnen hade sett honom försöka lägga hustruns kropp inlindad i ett täcke i sin bil.
Nu döms han till 16 års fängelse för mord.
Tingsrätten tror inte på någonting av det han sagt till sitt försvar. Inte att han impulsivt tagit ett föremål som han trodde var frigolit och slagit sin 33-åriga hustru en enda gång över ansiktet.
Inte att han därefter försökte ta henne till sjukhus.

Inte heller tror tingsrätten på mannens beskrivning av äktenskapet, att det varit bra, även om kvinnan överraskande ville skiljas.

Han dödade henne en fönsterbräda av marmor. Efteråt torkade han bort blod från golvet, tvättade sig själv, samlade ihop marmorbitar, lade de blodiga sängkläderna i en garderob och täppte för grannarnas titthål i dörrarna.

Han placerade en plastpåse över sin hustrus ansikte.

Tingsrätten skriver: ”Vad gäller motivet för gärningen lämnar utredningen i målet inte utrymme för någon som helst annan slutsats än att mordet begicks därför att (X) inte accepterade att (x) ville skilja sig.”

Eftersom kvinnan snabbt måste ha blivit medvetslös och med tanke på att mordet sannolikt inte var planerat i förväg blir straffet något lägre än maximala 18 år.

Därmed är samhället färdiga med ansvarsutredningen kring en hjälpsökande kvinna som dödades i sin säng, 33 år gammal.
Ingen har på något enkelt påvisbart sätt gjort fel, men kunde också ha gjort mer rätt.

Socialtjänsten som 2010 hjälpte henne till ett boende för våldsutsatta kvinnor, men utan att förstå våldets omfattning.
Imamen som kände till mannens förtvivlan över att hustrun ville skiljas.
Släktingar, vad såg de? Och skolan, förstod ingen att barnen for illa hemma?

Hon var mamma till fem barn. Den yngsta dottern sov i en spjälsäng bredvid medan pappa slog en marmorskiva i ansiktet på mamma.

Det handlar om ”heder”, fastslår åklagaren. Två tonårsbarn ska vittna i Alingsås tingsrätt om att deras pappa försökte knivmörda sin familj som inte godtog hans regler.
De överlevde, och deras 32-åriga mamma dog.
Nu åtalas pappan för mord och mordförsök.
Men ordet ”heder” är vanskligt.
Det vi vet är att kaos mötte polispatrullen som kom till lägenheten i Alingsås på eftermiddagen den 9 december förra året. En 17-årig flicka och en 16-årig pojke hade livshotande skador, liksom deras mamma som avled på sjukhus.

Flera kan berätta om en familj som fruktade sin make och pappa. Mamma och tre barn kom till Sverige från Afghanistan för två år sedan. Alla studerade, trivdes.
De visste först inte var pappan befann sig, och när han hörde av sig i somras ville de inte att han skulle ansluta sig till dem i Sverige. De var rädda.

Men han kom, och konflikterna började. En gång tidigare, den 9 oktober hade han hotat att döda familjen och ta sitt liv. Två månader senare var katastrofen ett faktum.

– Motivet har med heder att göra, säger kammaråklagare Robert Beckard, han hade varit familjepatriark i Afghanistan och här i Sverige hade frun fått skinn på näsan.
Hedersmord, är det så?
Över hela världen mördas kvinnor för att de inte gör som de blir tillsagda, för att de väljer att skiljas framförallt. Men sällan i svenska domstolar talas om ”hedersmotiv”.

Bara en gång under 2000-talet har – vad jag vet – ordet ”hedersmotiv” skrivits in i ett svenskt domstolsutslag om en man som dödat sin fru eller exfru.  Det var i januari, 22-årige Safiullah Jan Noor Zaman dömdes för att ha dödat sin unga hustru Manidja.

Åtskilligt fler äkta män – födda i Sverige och i andra länder – som krävde lydnad har dödat. I fredags dömdes Kari Hekkala till 18 års fängelse efter att ha försökt kontrollera sin frus frihet, tagit hennes bilnycklar och vaktat hennes arbetsplats.

Vi kanske talar för sällan om ”hedersmotiv”. Jag är öppen för det.
Men hedersmord handlar som jag uppfattat det om att återupprätta en hel släkts heder. Brottet brukar vara noga planerat. Bakom ligger en grupps krav på en man att försvara släktens anseende.

Den 40-årige mannen har inte erkänt mord, han var själv skadad, säger att frun attackerade honom först. Han har inte kunnat förklara hur hon dödades, enligt åklagaren.
– Men det kan barnen, säger Robert Beckard,

Rättegången börjar nästa vecka.

Den 53-åriga kvinnan i Haparanda berättade om maken Kari Hekkalas extrema svartsjuka.
Han gick igenom datorn, smög runt på hennes arbetsplats, tittade i hennes underkläder och höll vakt medan hon duschade.

Svartsjuka och kontroll är mer regel än undantag i de över tvåhundra fall jag sett sedan 2009, då vi började vår granskning av mord och dråp på kvinnor. Men sällan så extremt.

I går dömdes Kari Hekkala till 18 års fängelse för att ha dödat sin hustru med 25 knivhugg. Ja, övervåld är vanligt även det.
Kontrollen börjar på allvar efter att de gift sig i april 2011. De var båda medelålders, hade känt varandra länge när de inledde förhållandet för tre år sedan.

Kvinnans sex vuxna barn kände inte igen sin glada, starka och hårt arbetande mamma. Hon blev tystare, tycktes inte kunna fatta egna beslut.
Hon berättade för många om en absurd övervakning. Det hände att Kari Hekkala – som är sjukpensionär efter en arbetsplatsolycka – tillbringade hela dagen på ICA Maxi i Haparanda där hon arbetade.

Han vaktade henne medan hon duschade. Han tog hennes bilnycklar så att hon inte skulle kunna lämna hemmet.
Barnen försökte förklara att när ordet Viagra dök upp i datorns skräppost betydde det ingenting. Men han fortsatte söka bevis för otrohet, som att titta i hennes trosor, svara när hennes telefon ringde: ”Ring inte hit din jävel”.

Ett tag anklagade han henne för att driva en bordell.

En arbetskamrat berättar att han en gång besökt paret för att få hjälp med sin bil. Därefter dök kvinnan upp med blåtiror, Kari Hekkala hade övertygats om att arbetskamraten hade sex i fikarummet med hans fru.

Kvinnan sa vid något tillfälle till sin chef: ”Om jag inte dyker upp är jag död”.

Den 30 augusti förra året hade kvinnan fått nog, begärt skilsmässa och polisanmält. Det var en torsdag, hon gick från jobbet klockan 17.09.
En timme senare kom ett larm om en brand i villa Pellinpää, räddningstjänsten såg lågor slå ut genom ytterdörren, inne i köket fann de henne. Hon hade börjat laga potatisgratäng.

Kari Hekkala nekade när han greps i sitt torp i Korpikä utanför Kalix. Under rättegången erkände han plötsligt att han dödat sin fru – men ändrade sedan sin historia och förklarade att han trodde det var hustruns son han hade huggit med jaktkniv.
Han sa till poliserna att han planerat sin egen död, han skulle brinna upp i sin bil. På passagerarsätet stod en dunk bensin.

Många i Haparanda kände till den absurda svartsjukan, ingen tycks ha förstått att den kunde utvecklas till något livsfarligt. Men hur ska vi kunna förstå exakt vilka kontrollerande desperata män som inför en skilsmässa är beredda att döda? Det är vad vi måste få veta mer om.

Hälften av kvinnomorden under 2010 och 2011 hade kunnat undvikas, anser Magnus Lindgren på stiftelsen Tryggare Sverige.

Ett djärvt antagande.

Stiftelsen granskade tjugo fall under 2010 och 2011 där kvinnor dödats av en närstående man. Idag kommer deras rapport.
De konstaterar – precis som vi gjort sedan 2009 – att varningssignaler är vanliga, de flesta kvinnor hade varit i kontakt med myndigheter, många bad om hjälp.

Polisen, vården och framförallt socialtjänsten kan bli bättre på att fånga upp varningssignaler, arbeta metodiskt, göra farlighetsbedömningar.

Jag håller med. Även om jag betydligt mer ödmjuk inför svårigheterna. Varningssignaler är inte alltid så lättolkade, ens för den som har kunskapen. Att förutse exakt vilka våldsamma män som kommer att döda är mycket svårt.

Samtidigt; jag instämmer i rapportens samhällsanalys, att det inte räcker att tala svepande om ”utbildning” och ”samarbete” om morden och dråpen på kvinnor ska kunna minska. Det behövs spetskompetens, politisk vilja och att alla tar ansvar. För någon vecka sedan berättade justitieministern hur less hon är på att kommunerna inte gör vad de ska för våldsutsatta kvinnor.

Som Magnus Lundgren uttrycker det:

Problemet är regeringen som inte förmår leda och styra sina myndigheter på ett effektivt sätt, vilket gör det svårt att omsätta de politiska målen. Motsvarande problem finns inom hälso- och sjukvården och kommunerna. Som en konsekvens av detta handlar förslagen till lösningar ofta om förbättrad samverkan när det i själva verket främst handlar om att olika aktörer inte gör vad de ska.

Det blev 14 års fängelse och utvisning för Malmöbon som förföljde sin ex-sambo och sköt henne med fem skott i huvudet i somras.  
Ännu en gång står klart att kontaktförbud inte fungerar – inte för de farligaste mannen.

När den 39-åriga kvinnan dödades i sin egen bil den 6 maj 2012 hade hon terroriserats under ett halvår. Den 41-årige ex-sambon ringde minst tjugo gånger om dagen, kom hem nästan varje dag, skrek genom brevlådan, besökte hennes arbetsplats.

Hon sökte, och fick, kontaktförbud.

Men sedan länge är det tydligt att kontaktförbud inte alltid har inverkan på män som vägrar acceptera skilsmässan, som envist och aktivt förföljer kvinnan.
Att de då måste övervakas har diskuterats länge.

Sedan oktober 2011 finns en ny lag som ger åklagare rätt att besluta om elektronisk övervakning. Beslutet kallas såkallat ”särskilt utvidgat kontaktförbud”.
Men först nu finns en apparat, som först ska testas. Ingen vet ännu hur den fungerar, men meningen är att larmet ska gå om den hotfulla närmar sig en viss zon.

Frågan är även hur många fall det kan röra sig om. ”En handfull”, uppger man på rikspolisstyrelsen.

Det första året sedan lagen infördes gjordes 829 anmälningar om olaga förföljelse.  De flesta rör män som förföljer kvinnor.

Hur många hotande män kan komma i fråga för elektronisk övervakning? Kommer liv att kunna räddas? När kommer arbetet i gång?

Kvinnan som mördades i sin bil i maj kände sig maktlös inför terrorn och försökte till och med ta tillbaka uppgifterna om att han brutit mot kontaktförbudet. Åklagaren stod på sig och väckte åtal.
Då skickade han ett sms till den gemensamma tonårsdottern. ”… i slutändan kommer ni att få betala för detta, sota för detta och det har jag svurit vid.”

En månad senare var den 39-åriga kvinnan död.

Mennen som dömdes i går anmälde sig själv hos polisen, sa att han fått ”hjärnsläpp” men att det varit ”sista utvägen.”
De har en 14-årig dotter.

Justitieminister Beatrice Ask kräver att kommunerna blir bättre på att skydda våldsutsatta kvinnor. Hjälpen är för långsam, för dåligt organiserad.
– Hur länge ska vi behöva se kvinnor till och med dödas på grund av misstag? Vi måste få det att fungera bättre, säger hon till Aftonbladet.

Beatrice Ask uttrycker irritation över byråkrati och lamhet, och har tre punkter, som hon vill se uppfyllda i alla kommuner.

•Bostadsgaranti för våldsutsatta.
•Samarbete mellan kommuner, så att en kvinna snabbt kan lämna sin hemkommun.
•Kontaktpersoner, som säkerställer kvinnans skydd, och även samordnar insatser från skola, polis, socialtjänst, försäkringskassa och andra myndigheter.

– Många våldsutsatta kvinnor går ju på knäna när de ska ta alla myndighetskontakter, säger Ask. Jag har retat upp mig länge nog på att många av de mest utsatta kvinnorna inte kan, inte orkar och inte hittar i byråkratin.

Aftonbladets granskning av dödligt våld mot kvinnor visar att varningssignaler är vanliga, ändå dödas de. Senast i förra veckan skrev vi om en 33-årig kvinna som dödades i Malmö, efter att under flera år berättat om rädsla, försökt lämna sin make.

– Alltför ofta handlar det om dålig samordning, säger Beatrice Ask. Det kan vara att socialen eller polisen vet att något händer, men ingen har funderat över säkerheten vid bostaden eller på arbetet.

Det spretar för mycket, anser Beatrice Ask. Några kommuner har börjat samarbeta, och ”byta” skyddsbehövande kvinnor sinsemellan.
– Men vi behöver ett system som alltid finns, och som vi inte ska behöva diskutera. Det ska vara självklart att kunna etablera sig på en annan ort. Jag kan inte acceptera att inte tillräckligt görs i alla kommuner.
Förslaget har hon gett sin partistyrelse.

Men kan du tvinga kommunerna?
– Det kan jag ju inte, om jag inte skickar pengar. Men jag kan driva frågan mot kommunpolitiker och mot polisen.
Särskilda samordnare har det talats om i många år. Varför har ingenting hänt?
– Allt ska krånglas till och administreras och passas in i organisationsskisser, men man får börja i andra ändan, med: Vad är praktiskt? Allt går. Den som sätter sig in i misären inser att det är en god investering att sköta det här bättre.

Nu kommer ny forskning som belägger det vi just skildrat i granskningen av hur hårt barn drabbas sedan de förlorat sin mamma i mord.

• Risken för psykisk sjukdom är tre gånger högre för barn i familjer där pappa har dödat mamma.
• Risken för självmordsförsök är tre gånger högre – och risken för fullbordat självmord är fyra gånger högre.
•Även risken att barnen själva begår våldsbrott är tre gånger högre.

Det är Henrik Lysell, läkare och doktorand som står bakom undersökningen av nästan 500 barn till pappor som dödade under åren 1973 och 2008.
– Mycket mer kan göras för de här barnen, säger han, det gäller för samhället att med alla medel försöka att begränsa skadan som de har utsatts för.