.
.
Down the memory lane
Inte många skriver dagbok nu för tiden, vi skriver inga brev som kan bevaras åt eftervärlden. Vi lever i en snart papperslös värld, där våra tankar och minnen förblir bara våra. Vart skall våra barn få ta del av allt det? Någon sa till mig en gång att bloggarna är vår tids dagböcker, inte min sa jag, jag skriver inte om mitt liv och det som är viktigt, jag delar bara med mig av sådant som jag tror kan vara kul och inspirerande för andra att läsa om, inte det som är mitt egentliga jag – det som betyder något. Varför då, sa hon, se det som ett dokument över ditt liv, något som dina barn kan ha kvar när inte du finns här. Nja, jag vet inte jag, kanske kanske inte.
Idag denna 1:a advent 2011 gör jag ett undantag, jag skriver om mitt liv och delar av det som är, och har varit viktigt för mig. Jag gör det för min dotter och jag gör det som en kärleksförklaring till mina föräldrar, släktingar och det som en gång varit. Du är välkommen att läsa om du vill, annars kan du bara kika på bilderna och återkomma en annan dag!
Kram Helena
Jag reste till släkten i norrland på begravning i fredags, och kom hem med följande tankar.
Är det möjligt att inte gråta vid en begravning?
Nej jag tror inte det, hur man än vrider och vänder på det är det sorgligt, en människa – ett liv, har gått ur tiden, och vår begränsade stund här på jorden blir uppenbar och påtaglig. Jag försöker att hålla tillbaka tårarna, jag är för avlägsen släkting för att egentligen ha mandat att gråta. Den sörjande församlingen runt omkring mig gör ändå att tårarna sakta rinner ned för mina kinder. Barn har mist en mamma, barnbarn en farmor, syskon har förlorat en syster, och väninnorna är
plötsligt en kamrat kort.
Minnena kommer över mig, minnena från när jag var barn och resorna upp till släkten i norrland var som spännande äventyr. Vi åkte bil långt, till världens ände trodde jag. Mamma och pappa fällde ned baksätet och bäddade i bilen så att vi, min syster och jag, kunde sova hela vägen. Den sista milen innan Hällesjö började alltid samma funderingar, skulle vi komma upp för den smala branta vägen som ledde upp på åsen, eller var det för halt? Pappa gasade, tog fart och hoppades på att vi inte skulle få möte. Det gick bara varje gång, tur det, annars fanns alltid plan B, hämta Morbror J och snökedjorna.
Det är märkligt vad man kan minnas känslor, då menar jag känslor eller kanske förnimmelser av lukt, ljud och smaker. När jag sitter där i kyrkbänken minns jag plötsligt så starkt tystnaden, den där mjuka nästan bedövande tystnaden, när vi väl var framme vid gården, klev ur bilen och motorn stängdes av. Snövallarna var flera meter höga vill jag minnas, och fungerade som gigantiska ljuddämpare. Det var alltid vindstilla och isande kallt, himlen var bäcksvart och full med gnistrande stjärnor. Kölden bet tag i kinderna och snön knarrade under skorna när man sprang de få metrarna till dörren som ledde in i den iskalla ouppvärmd farstun. Väl där inne öppnades den tunna innerdörren till huset där de bodde, Moster A, Morbror J och N. Där inne var det varmt, glatt, högljutt och alltid massor av vänliga människor. Det tog lång tid innan jag förstod att alla dessa människor, mina släktingar, levde vanliga liv, med vardag, jobb och skola precis som vi. I Hällesjö var det aldrig någon som skulle till jobbet, alla var bara lediga, glada, avslappnade och hade alltid all tid i världen för oss barn, om de inte spelade Stopp vid köksbordet vill säga, då fick vi barn inte vara med. Vi fick stå bredvid och storögt titta på när högen med kopparfärgade femöringar och blanka tioöringar bildade en större och större hög mitt på bordet. Jag minns ljudet när någon vann och under jubel nöjt skrapade ihop den stora högen med mynt.
Moster A, själva navet i familjen, denna fantastiska kvinna som fött så många barn, som alltid sett till att alla andra har haft det bra. Hon var först uppe på morgonen, och alltid sist i säng. Hon stod alltid där, liten, kutryggig och med glasögon tjocka som flaskbottnar, och tog emot oss med öppna armar och ett ammen, ammen, när vi kom på besök. Fastän att hon själv hade barn, barnbarn och barnbarnsbarn till ett helt regemente, fanns det alltid plats för oss också. Pappa som blev föräldralös i unga år, har i Moster A haft den mor som alltför tidigt rycktes ifrån honom.
Vi fick bo i Morbror E:s stuga på gården. På övervåningen fanns det en kammare där mamma och pappa sov. Syster och jag sov i den utdragna kökssoffan i det minimala köket. Jag minns lukten av de gamla tapeterna och ljudet av den sprakande spisen i köket som sakta värmdes upp, och drev ut fukten och kylan från de annars obebodda rummen. På morgonen ordnade mamma med frukost, varm choklad och Lundiuslimpa med räkost vill jag minnas att vi åt. På nedre botten bodde Morbror E som sov i en liten alkov innanför köket, och hade ett finrum som vi aldrig fick vara i. Han bjöd på kokkaffe, som han kokade på vedspisen, och hade en kaffepanna som visslade när kaffet var klart. Jag var liten och drack inte kaffe men lukten av det nykota kaffet och prickarna av sump i botten på kopparna
glömmer jag aldrig.
Det var alltid vinter i Jämtland, med massor med snö som vi lekte i. Vi byggde snökojor, blev kastade i den djupa snön eller åkte kälke som galningar tillsammans med pappa längs vägen nedför åsen. De vackra dagarna tillbringades alltid ute på sjön, där vi pimplade och åkte skoter. Jag minns J som jag tyckte var en helt gigantisk farbror, han var tillsammans med pappas kusin, och hade en stor blå skoteroverall, enorma fötter och några hårstrån på den spetsiganäsan. Han körde skoter runt runt på sjön med oss barn där bak. Jag tyckte att det var det roligaste som fanns, och kan fortfarande känna den kalla nylonen i J:s skoteroverall mot min kind, när jag krampaktigt höll mig fast i svängarna. Mamma var inte fullt lika road åt skoteråkandet, eftersom J förmodligen inte hade passerat farbror polisens blåsgrej utan att få ett ilsket rött sken rätt upp i ansiktet… Det var roligt att fiska också, och minst lika roligt att sedan lyssna på min pappa och N:s pappa när de under kvällen sedan kivades om vem som dragit upp flest fiskar!
Bakom Morbror E:s stuga bodde Roy och Grey, de var två jättelika Jämthundar som åt upp allt som kom i dess väg. Trots att min syster och jag viste det, fick vi bara lov att prova att sticka in våra nya leksakssnurror till dem, vilket naturligtvis slutade med gråt och tandagnissell… Alla i norrland har en Jämthund bakom stugknuten, och alla jagar älg, det trodde jag i alla fall.
Jag tyckte så mycket om att vara där uppe bland alla de där släktingarna, men jag var lite rädd för Morbror J som var högljudd och pratade med en dialekt som gjorde att jag förstod ungefär hälften. Jag älskade att lyssna på söta lockiga blonda L när hon pratade, hon hade den lenaste rösten du kan tänka dig och var godheten själv. L var gift med Moster A:s yngsta son, han var lite av en spjuver och kom alltid med skämt som jag inte begrep, men det gjorde liksom inget. Jag tyckte om dem allihop ändå! Sedan fanns där N, hon var ett år äldre än vad jag var, och jag såg upp till henne. Hon hade långt blont hår, massor med leksaker och en jättestor lekstuga. När vi blev tonåringar hängde jag med henne på dans i Stugun, det låg många långa mil bort, och alla dansade styrdans som om de aldrig gjort annat i sina liv. Själv hade jag bara varit på disco och aldrig lärt mig att dansa till Sven Ingvars och Vikingarna. Killarna tyckte att jag var konstig som tackade nej när de bjöd upp mig…
När jag var liten trodde jag att allt alltid skulle fortsätta att vara som det alltid varit. Men åren gick och jag blev vuxen, jag flyttade hemifrån och följde inte längre med mamma och pappa på semester till släkten i norrland. Visst har jag varit upp några gånger när någon fyllt jämnt eller så, men det har gått många år mellan gångerna. De äldre generationerna börjar falla ifrån, men Moster A finns kvar, hon är 96 år nu, och liten som en fågelunge. De tjocka glasögonen är utbytta mot ett par små moderna, ryggen kutar ännu mer och hon har flyttat från gården till ett mer anpassat boende, men den värme jag kände när jag nu klev in i hennes lilla lägenhet var den samma som förr och de korta historier hon orkade berätta om mig när jag var liten var de samma.
När jag satt där på begravningen, bland alla dessa människor som fanns där på gården när jag var liten, blev jag så sorgsen. Gigantiska J, han med skotern, var en gammal smal man som på darriga ben tog farväl av sin föredetta livskamrat. Snälla L med den mjuka stämman kom själv, hon och spjuvern hade skiljt sig för mång år sedan, och han var där med sin nya. Moster A var inte där, självklart hade det varit en övermänsklig uppgift för en 96 åring att för andra gången i sitt långa liv närvara vid en dotters begravning. Alla var förändrade förstås, och inte mycket var sig likt. Himlen var fortfarande bäcksvart med ett gnistrande stjärnhav, men den knarrande snön lös med sin frånvaro. Flera av husen var förfallna och allt var mycket mindre än vad jag mindes det som. Men Jämthund fanns där fortfarande, och N och hennes familj som tagit över huset efter Moster A och Morbror J. Men allt var annorlunda, ljuden, dofterna och smakerna var borta.
Kanske var det därför jag grät där vid begravningen, för att tidens tand utplånat det som var, och bara lämnat fragment kvar av så mycket. De gamla lämnar in och vi ”ungdomar” måste ta över. Det är mitt ansvar nu, mitt ansvar att fylla min dotters liv med lika mycket minnen för sinnena och så mycket värme som jag själv upplevde som barn. Det är ett stort ansvar att bära och jag
kommer att göra mitt yttersta.
Tack alla för allt det fina!
Mamma och Pappa jag älskar er!
Helena
.
.
.
