Det var en gång en fin jobbarkompis till mig som berättade för mig hur hennes familj en dag miste alla sina ägodelar (grannarna bara klev in och tog dem), när de under kriget blev fördrivna från sitt hem i Bosnien.
Hon förklarade för mig att efter den händelsen hade materiella saker aldrig haft något som helst värde för henne. Det var bara grejer som man plötsligt, beroende på politiska eller religiösa händelser i världen, kunde mista rätten till. Så var det för dem. Deras saker var helt enkelt bara inte deras längre en dag, och grannfrun hade liksom all rätt i världen att trippa runt i min jobbarkompis mammas skor. Det gick liksom inte att ringa polisen och bara -Hej, kan ni komma hit och ta min granne, hon har just länsat min garderob…
Hon berättade en massa andra saker också, om kriget och om hemskheter hon varit med om och att hon tyckte att det var fullständigt onödigt att samla på sig en massa saker, eftersom man plötsligt bara kunde mista rätten till dem. Det visste hon, för det hade hon varit med om.
Jag brukar tänka på det där ibland. Hur kan vi bli lyckliga av att köpa och äga saker? Jag tror nämligen att jag blir det ibland, och det stör mig faktiskt. Jag menar, vissa saker behöver vi naturligtvis för att underlätta livet och de sakerna kan jag förstå att man blir lycklig av. Men allt det andra då?
Jag skickade lite extra pengar till mitt fadderbarn i Mali när hon fyllde 9 år. En månad senare fick jag ett handskrivet brev från henne där hon tackade och skrev att hon för pengarna hade köpt: 1 skoluniform, 2 par plastsandaler, 5 tvålar, tvättmedel och något mer som jag inte mins, något till familjen. Hon var väldigt glad för sina nya saker skrev hon och jag var förbluffad. I min enfald och okunskap hade jag nog trott att hon skulle köpa typ ett hopprep, en fin kjol, en blus, en väska, en docka, en bok eller någon annan leksak eller något. Jag hade fel.
Så vad är det då som ger oss den där lyckokänslan när vi handlat något nytt eller när vi tittar på våra fina saker vi har hemma? Är det vetskapen om att man faktiskt har gnetat ihop de där pengarna själv, och där med lyckats med något, som gör en lycklig? Eller blir man lycklig av att se en vacker sak varje dag, ger själva bilden av dem ett endorfinutsläpp som skänker en välbehag? Om det är det senare borde en promenad om dagen i en vacker skogsglänta räcka till för att göra människor lite lyckligare.
Jag ”vete sjutton” vad det är, men jag blir i alla fall lite glad varje gång jag tittar på lampan som hänger i vårt i övrigt nästan tomma vardagsrum . Jag tänker inte skämmas över det, för vi bor inte i Mali eller Bosnien och världen är orättvis, men ibland känner jag att det är viktigt för mig att reflektera över vissa saker.
Va tror ni, blir ni också lite glada av era saker eller av att handla ibland?
Kram
Helena
