Sent på fredagskvällen kom beskedet via landslagets Twitter-konto:

”Morgondagens träning är helt stängd. Det betyder att media måste planera för att lämna träningsarenan efter avslutad mixed zone.”

De 15 minuter media normalt får se för att fotografer och tv ska kunna fotografera spelarna var nu strukna. Landslagsledningen ville kunna blanda in taktik i uppvärmningen, var den förklaring spelarna gav (Vi får försöka föreställa oss hur de tänjer musklerna i en rak 4-4-2 med Emil Forsberg droppandes in mellan vad- och höft-mjukningarna).

För media återstod en tuff utmaning. Hur ska vi fylla kanalerna när vi inte har några bilder?

SVT:s fotograf filmade klippbilder på andra journalister samtidigt som profilen Jane Björck släpade bakom med sändningsväskan.

TT valde att filma ett blått skynke.

Starka bilder ändå.

Jag och Simon Bank tror oss ha hittat en annan väg ut.

I brist på tillgång till spelarna får vi helt enkelt ta det närmaste vi kan komma. Så välkomna till mediacentret där spelartruppen vakar över oss som gudar på gigantiska vepor.

Men vad är det egentligen de vill ha sagt rakt ut till världens samlade media? Här är vår teori:

Journalistik 2.0.

Bakom det blåa skynket tittar de fram. Stirrandes med fuktiga blickar som rädda rådjur. Stilla, stilla. Sedan trippar de målmedvetet fram förbi rovdjuren och ställer sig vid betet.

Betet är i det här fallet runda bord med små inplastade namnskyltar. På en står Kim Källström, på en annan Victor Nilsson Lindelöf och på en tredje Albin Ekdal. På den sista står gasellen Andreas Isaksson.

Mellan oss rovdjur i pressen och dem flyter repet likt Röda Nilen men Moses har inget som helst intresse av att dela den. Istället vandrar mannen med makt att frälsa, landslagets presschef Niklas Bodell, runt och samlar ihop flocken när klockan tickat för långt.

Likt en Stureplansvakt går han rundar mellan stationerna och plockar ut spelarna som blivit lite för överförfriskade med frågor. För vissa, som Albin Ekdal, dröjer det många minuter. För andra, som Kim Källström, avbryts spektaklet redan efter ett par minuter (trots att Kim själv inte visat några tecken på att ha tröttnat). Men regler är regler, träningar ska genomföras och (vissa) tider ska följas.

På alla andra plan är landslagets aktiviteter planerade in i minsta detalj. På en skylt i hotellentrén sitter förhållningstiderna angivna ned på minuten. Då ska alla vakna, då ska alla äta, då ska alla träna, då ska alla spela Madden 12 på Xbox 360 och då ska alla gå och lägga sig. Tidsschemat får absolut inte brytas med det enda undantaget i tiden med media som används som någon slags tidsmässig panktbank där landslagsledningen använder Stureplansvakten för att hämta tillbaka förlorade minuter.

Redan innan mästerskapet flaggade vi för den enkla matematiken. Minst 50 journalister väntades och förbundet förlängde den mixade zonen till en halvtimme men bara två spelare åt gången skulle framträda samtidigt. 25 journalister per spelare. Ni förstår. Alla förstod. Trots den här stolta programförklaringen som inledde samma möte:

När matstunden är över vid vattenhålet i det varma tältet intill träningsplanen i Saint-Nazaire vänder sig en kollega (som inte gjort sport sedan EM 2004) mot mig och undrar om det där var allt. Japp.

Men Moses lovar att det ska bli bättre i morn. Det har han gjort i 2,5 år nu. Nämnde jag att jag är ateist? Det är nog killen från brittiska Sky Sports också…

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara höjt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika från lägret i Frankrike.

SAINT-NAZAIRE. Du gamla, du fria, du världsbästa erövrarnation i världen.

De svenska superhjältarna har landat i skitlandet Frankrike.

De togs emot som befriare.

Den svenska nationen, den svenska nationen. Älska nationalismen med passion. Förstör din fiende, låt dem lida i förbannad vanheder.

Med den välsignade attityden intog i går den svenska hären Atlantkusten, och om de haft några fiender här hade de varit illa ute.

Det har de inte.

I samma ögonblick som stålfågeln från Stockholm tog land i Frankrike möttes våra hjältar av barn i räta led, som beströdde marken med nyplockade blommor.

De sjöng, de jublade, det var en änglakör i samklang med universum, dagen var både het och sval i förening, och mitt i ett oföränderligt och evigt kosmos tronade Sebastian Larsson och Pontus Jansson som de fyrar europamästerskapen väntar att rotera kring.

Sebastian hade dessutom klippt sig, utan att någon förstod varför – hans förra frisyr stod inte Michelangelos David efter i något enda stycke.

Landslagshjältarna togs väl om hand – fattas bara annat! – bland carraramarmor och guldkranar i ett hotell som varit lyx för de flesta men som måste framstått som ett simpelt vandrarhem för Erkan, Jimmy och Zlatan.

Det finns ingen anledning att övervärdera det träningspass som sedan genomfördes (det var bara en uppvärmningsträning), men det är ändå min uppgift att meddela att båda lagen vann överlägset och att ingen åkte in i mitten under kvadratspelet. Det mest anmärkningsvärda var att Pontus Wernbloom – denna evolutionens teknikkrona – såg ut att missa en passning, men det berodde på en osannolik kombination av en illa klippt fransk gräsmatta och det faktum att den var ämnad för Alexander Milosevic, som fult sparkats ner av tyska legosoldater och därför är hundra mil härifrån.

Motgången bekom nu varken Wernbloom eller någon av hans moraliska monster till lagkamrater.

Erik Johansson dribblade, den titaniske Kim Källström skrev autografer till alla barnen i publiken (de var 70 000) och John Guidetti tatuerade gräset med sina rationellt irrationella löpningar, utan att någonsin snudda marken.

Det här är inte ett lag, det är en världskarta för resten av Europa att orientera sig efter.

– I had tears in my ears, förklarade ledaren, poeten och mästerlingvisten Erik Hamrén.

Själv torkade jag mina ur ögonen och såg fram mot nästa dag, nästa stund, nästa träning med Sveriges hjältegäng.

De behöver inte träna, de gör det ändå!

Methiye Kaleci

Vid midnatt natten mot tisdag kommer jag och tv-kollega Bornehav (ni vet en sådan där kille som en gång varit hyfsat begåvad på fotboll och därför tror att han kan allt inte bara om spelet i sig utan sporten och alla dess inblandade) till Paris. Vi checkar in på ett hotell som måste fått mängdrabatt på röda sammetsgardiner och dämpad belysning, jag tar hissen upp och öppnar rumsdörren. Det första som möter mig är det här:

Det är alltså en röd tron i läder. Upplyst med punktbelysning som förmodligen monterats av någon pilsk Martin Timell-figur. Första frågan är om jag kommit rakt in på en strippklubb, den andra om stolen kommer snurra ett halvt varv in i ett lönnrum om jag sätter mig i den och den tredje hur många som idkat älskog i samma stol? Frånvaron av svar på den sista frågan får mig att genast slå bort tanken på att ägna natten åt att sitta naken på tronen och beställa gåslever från receptionen.

Så, medan ni försöker få bort den bilden ur era huvuden kan vi gå vidare till dagen efter.

Det är tisdag och Zlatan Ibrahimovic har kallat till pressträff för att lansera sitt nya klädmärke. Jag ska inte bli långrandig om den (igen) eftersom jag redan varit det så det räcker och blir över (här).

Låt oss istället förflytta oss till Pornichet och onsdag 08:30 för en första pressträff med rundvandring på spelarnas hotell. Det är nu man gör det naiva juniormisstaget att för en sekund tänka att det här nog ändå blir en lugn dag. Lite frukost, en sightseeing och sen ut för att kasta ett första öga på träningsanläggningen. Då ringer telefonen.

”Zlatan är på väg.”

Problem ett: Var är han?

Problem två: Var landar han?

Vi kastar oss iväg till första bästa flygplats och möter en överraskad herre på omkring 167 glada vårar. Han lovar mig att visa receptionen.

Jag har bråttom. Han har inte bråttom. Vi går söligare än Yaya Touré i en CL-semifinal samtidigt som ett på flightradar misstänkt litet flygplan på väg från Paris närmar sig. Till sist är vi framme hos nästa oförstående men väldigt trevlige herre.

”No, not here.”

In i bilen igen. På med GPS:n, plattan i botten och sikte på nästa flygplats.

En kvart senare är vi på plats och möter omgående ett par poliser som stängt av hela infarten till landningsområdet. De bekräftar att det är den långe svensken som ska ta mark men har inget bra förslag på hur en fotograf med teleobjektiv, en tv-människa (med obetydande fotbollsmeriter) utan teleobjektiv och en skrivande journalist (som mest undrar vad han egentligen ska göra där) ska få en bra överblick över landningen.

Vi kör ett helt varv runt flygplatsen (den är gigantisk eftersom Airbus både tillverkar och testar sina nya flygplansmodeller här). Till sist parkerar vi vid ett ödehus mitt ute på en fransk sommaräng säkert en kilometer bort.

”It’s a Bird…It’s a Plane…It’s Superman!”

Det är ett litet vitt privatplan. Sju fönster på varje sida. Det slår ner i asfalten och kränger sedan snabbt höger in i en parkeringsficka med en stor svensk flagga vajandes ovanför.

Vi är för långt ifrån för att se vad som händer sen men jag kan tänka mig hur Zlatan kliver ur planet, tar fyra steg ned för trappan och med orden ”That’s one small step for man, one giant leap for mankind” kliver ut på marken för att inleda sitt EM-äventyr på allvar.

Samtidigt taxar vad som närmast kan beskrivas som en rymdraket ut från Airbus garage.

Under EM-uppladdningen utdelade Erkan Zengin en känga mot svensk journalistik, som han upplever är alldeles för kritisk mot de svenska spelarna. Det borde vara mer som i Turkiet (149:a i världen på listan över pressfrihet), tyckte Erkan.

– Jag har inte sett en enda som kritiserat en spelare i Turkiet i media. Inte en enda. De har bara högt, även om han varit dålig, dundrade Zengin.

Lagom till EM har Sportbladet sett till att rekrytera den turkiske fotbollstyckaren Methiye Kaleci, för att balansera upp den svajiga svenska fotbollsjournalistiken. Det här är hans första krönika, efter Sverige–Wales.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland. Vår längtans bygd, vårt hem på jorden!

3–0 mot Wales, och det borde varit det femdubbla.

Här har vi ett lag redo för VM-guld!

Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 3–0 mellan Sverige och Nordirland (eller nåt) på Friends Arena den 5 juni 2016.

Man vet exakt var man befann sig – om man var född.

Skottland (eller nåt) kom till Solna för att försöka ställa sig i vägen för den fruktade svenska hären av världsspelare, men de åkte hem till Dublin (eller nåt) med svansen mellan benen, ditstoppad av tappra blågula fotbollskrigare som varken viker undan eller slår ner blicken.

Såg ni, världen?

Längst bak gjorde teknikfenomenet Andreas Isaksson – han blir både yngre och vackrare för varje år som går – en match av det slag som gjorde honom tvungen att byta ut sig själv av ren humanism.

Isaksson tog varenda skott som skottarna kastade mot honom, ända tills det halvdanska, helfantastiska bollstoppargeniet Robin Olsen upprepade bedriften med samma bravur.

Backlinjen? Tja, var ska vi börja. Den släppte inte ett enda irländskt skott förbi sig.

Erik Johansson och Andreas Granqvist (varför kallas han ”Granen”, när ”Monumentet” vore så mycket mer adekvat?) – tack, ni svenska vakttorn, huggna i granit. Med bröstkorgar av platonium skulle ni tvinga brasilianare och argentinska dvärgar på knä, lämnat Tyskland och Spanien, utskitet av kalk och vatten, på knä.

På flankerna forsade Usain Bolt-övermannen Martin Olsson och den allomfattande övermänniskan Mikael Lustig fram med en fart som gjorde att de på väg tillbaka mötte sig själva på väg fram.

Detta, kära vänner, var en fotbollsfuga som Bach och Beckenbauer blott kunnat drömma om. Och det inför en supporterkör – 250 000 på läktarna – som sjöng som änglar för att hylla sina nationalklenoder.

Första halvlek överträffades av den andra, som i sin tur övertrumfades av den första.

I barmhärtig allsmakt bytte Erik Hamrén (Skandinaviens och Europas bäst klädde man – och trummis!) ut Zlatan Ibrahimovic innan han gjort hat-trick, men hur stoppar man egentligen ett lag där varje spelare står på Manchester United blöta önskelista?

Med Zlatan upphöjt vilande födde John Guidetti fram ett mål och två barn ur sin bultande, muskulösa buk, medan en trupp fylld av gåvor (Emil Forsberg, den norrländska präriens gud! Kim Källström, denne titan! Oscar Lewicki! Messi-kopian Sebastian Larsson! Marcus Bergkamp!) exploderade i passningsorgier som motiverade en seger med 9–0.

Det bästa av allt?

Att man gjorde detta med sina allra bästa spelare kvar på bänken.

Nu åker dessa helgon till skitlandet Frankrike, för att spela hem ett EM-guld, men frågan är om Europa är stort nog för dem. Ge oss ett VM! Ett OS! Ett intrastellärt Galaxmästerskap!

Det här är mitt team. Det finns inget bättre.

Methiye Kaleci, gästkrönikör, Sportbladet.

Plusbetyg:

Andreas Isaksson (46) +++++

—

Mikael Lustig +++++

Erik Johansson +++++

Andreas Granqvist +++++

Martin Olsson (46) +++++

—

Sebastian Larsson +++++

Kim Källström +++++

Oscar Lewicki (60) +++++

Emil Forsberg (61) +++++

—

Marcus Berg (76) +++++

Zlatan (61) +++++++

Avbytare:

Robin Olsen +++++

Ludwig Augustinsson +++++

Albin Ekdal +++++

Emir Kujovic +++++

Jimmy +++++++

John Guidetti +++++

Så var det då äntligen dags. Svenska fotbollförbundet hade lyckats övertyga Zlatan Ibrahimovic om att efter en grillkväll sätta sig ner framför förbundets mobiltelefon och medverka i prestigeprojektet Blågult Inifrån.

Appen där förbundet alltså ska leverera sin egen historia från landslaget. Bakom kulisserna som det är sagt. Exklusiva saker. Spännande grejer. Världsomvälvande innehåll. (Vi har sedan tidigare bland annat fått se Granen möta Ludde i en pingismatch och de svenska spelarna gå upp för en flygplanstrappa).

Så vad fick folket då ut av den här sällsynt exklusiva intervjun med Zlatan Ibrahimovic? Ja, den pågick en knapp kvart och jag kan väl helt enkelt lista den svar för svar (scrolla ner för en kortare sammanfattning)

Hur många mål gör du i EM?

– Ett par stycken.

Vad gillar du för mat?

– Blandat mat.

Hur hoppas du att det går mot Irland?

– Vinst. Absolut vinst.

Vad har du för shampoo?

– Blandat.

Vad har du för bil?

– Några roliga bilar

Hur går det med vaden?

– Bra, tack. Mycket bra.

Vad har du för bil?

– Ja sa till dig. Jag har många roliga bilar.

Det där var hela oredigerade inledningen. Samtidigt steg tittarantalet upp till 800 där det stannade. Efter ett tag började det istället dala. Märkligt nog var folk inte övertygade av denna uppvisning i intervjuteknik. Men vi fortsätter väl:

Hunter or hunted?

– I am the hunter. I hunt.

Vilket än den största fisk du tagit?

– En gädda jag fått. Hur många kilo håller jag hemligt. Annars blir det att alla fångat större än mig. Det vill jag inte att det ska bli.

Vem är din idol?

– Mohammed Ali

Presschef Niklas Bodell bryter in: Vi har precis fått veta att han är väldigt sjuk.

– Ok. Vi hoppas på det positiva.

Presschef Niklas Bodell väljer en till fråga: Har du druckit Vitamin Well i dag?

(Här tänder Zlatan till för första gången)

– Varje dag. Varje dag. Jag hoppas ni också dricker Vitamin Well. Det är bara dricka och bli stark.

Kommer du återvända till Inter?

– Man vet aldrig vad som händer men det tror jag inte. Jag har gjort mitt i Inter.

Komma du komma till Norrköping någon gång?

– Kan hända. Man vet aldrig.

Hur länge kommer du spela fotboll?

– Så länge jag känner mig fräsch och håller mig på topp.

Vilket lag hamnar du nu i?

– Hemlis, hemlis. Snart får ni reta på allt. Hemligt.

Boxershorts eller kalsonger under shortsen när du spelar?

– Boxershorts. I alla fall jag. Det är upp till var och en.

Bästa tränare du haft?

– Jag har haft många bra. Många. Många jag trivts med.

Vem är bäst i världen och varför?

– Jag tror Messi för tillfället. Behövs inte förklaras varför.

Presschef Niklas Bodell bryter in igen. För nu är det dags för mer reklam.

Vad tycker du om den svenska EM-låten?

– Bra, mycket bra låt. Tempot är annorlunda. Den hörs. Man reagerar när man hör den. Bara positivt.

Vad tänker du på när du ska lägga en straff?

– Inte tänka. Bara gå fram, vara säker på din sak och skjuta i mål. Svårare är det inte.

Hur kändes det att göra cykelsparken?

– Bra. Mycket bra.

Vad spelar du för tv-spel

– Far Cry har vi spelat och nyss klarat det.

Och nu blir det mer reklam.

Vad gillar du med nya Volvo?

– Den är som mig. Komplett. Hög nivå och Made by Zlatan.

Ännu mer reklam.

XC90 eller V90?

– Du väljer själv. XC90 mer familjär. V90 funkar som familjebil men är mindre jämfört med XC90. Bara du har en Volvo så är det ok.

Har dina barn ärvt din talang?

– Vi får se. Tiden kommer avgöra.

Reklam!

Porsche eller Ferrari?

– Volvo.

Hur rankar du dagens trupp jämfört med den 2012?

– Dagens trupp är mer spännande. Vi har en ny generation som håller på att slå sig in. Många tar för sig av de nya. Så vi får se hur det går.

Hur långt är du nu?

– 1,97. Så nu börjar man väl krympa. På väg nedåt.

Här plockar Bodell återigen ordet för nu ska det krängas biljetter till Wales-matchen.

Vi ska prata lite om Wales-matchen på söndag också.

– Hoppas ni kommer. Vår sista match inför den stora turneringen. Vi ska bjuda till och den spelas i Stockholm. Friends Arena.

Vad tycker du om Gareth Bale?

– Han har gjort det bra. Gjorde det bra i Madrid och har lyckats ta sitt land till EM. Så bara positivt.

Det regnar hemma i Paris?

– Det är översvämningar överallt. Så är det när man lämnar ett ställe. Det går bara nedåt.

Zlatan tröttnar och tar över både frågor och svar själv.

– Ska vi avsluta med två frågor? Vad har du för telefonnummer. 007 Agent. Favoritlag i allsvenskan? Malmö, Malmö, Malmö FF.

Där slutade det. Så om vi då ska sammanfatta vad vi lärde oss om Sveriges i särklass mest intressanta idrottsman alla kategorier genom idrottshistorien när Svenska fotbollförbundet ska äga sin egen story?

Ja, Zlatan har alltså fångat en gädda, vet inte om hans barn ärvt hans talang, tycker positivt om Gareth Bale, spelar i boxershorts, vet att det regnar i Paris, äter blandad mat, använder blandat shampoo, har några eller många roliga bilar, hoppas att Sverige vinner mot Irland, är 197 centimeter lång, tycker det känns mycket bra att sätta en cykelspark från halva planen, har precis spelat klart Far Cry och kommer kanske någon gång under sin livstid att besöka Norrköping.

Var ju en formidabel succé det här och vad jag hört är inte alla på Svenska fotbollförbundet särskilt imponerade över den nya appen heller.

Jag tycker faktiskt den är kanon – när damlaget får fria händer med den. Caroline Segers direktrapport från spelarbussen är något av det mest personliga och underhållande material jag sett skapas av någon som inte är journalistutbildad inifrån ett landslag.

Men då slapp ju hon å andra sidan fylla halva sin rapport med reklam för matcher, låtar, drycker och bilar. Det verkar däremot herrlandslaget tycka är det allra viktigaste att förmedla till sina supportrar som betalat 20 kronor för att få ställa frågor till sin idol.

Men vad fan. Zlatan kanske kommer till Norrköping på besök någon gång i alla fall. Bara för hotellen att duka upp den blandade maten, stryka boxershortsen och ställa fram sin schampoobuffé. Nu när de vet vad den störste vill ha.

Säg det lugn som varar. Det är dags att stålsätta sig för de närmaste dagarna kommer bli väldigt intressanta kring det svenska fotbollslandslaget.

Inom kort släppts Olof Lundhs bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om fotboll” och det ska bli spännande att se hur den landar hos förbundet. För det delas ut kängor vill jag lova.

Ögnade boken under eftermiddagen och såväl förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson som förbundskapten Erik Hamrén och Players Manager Marcus Allbäck får några rejäla snytingar.

Karl-Erik Nilsson ja, förbundsordföranden som blev förvånad när skandalen kring Fifa briserade, stod vid Michel Platinis sida när mutorna kring honom rullades upp och till sist investerade hela sitt förtroendekapital i Gianni Infantino – som nu kan bli avstängd efter att ha försökt skicka ner Fifa i samma korrupta dynghåla som de legat i under det senaste decenniet. Heja vårt fega fotbollsförbund där all slags etik och moral är till salu så fort någon dinglar med en Europa League-final framför Friends Arenas utsvulltna käftar.

Annars har ju Erik Hamrén varit lika bekväm som Peter Crouch på ett ungdomdisco under de senaste veckorna. Det är ingen överdrift att säga att det verkar som om förbundskaptenen själv också tycker det är skönt att det är slut snart. Det är inte alls samma ängslighet och stridslystna inställning utan en betydligt mer bekväm Erik Hamrén.

Bekvämt har spelarna det också kan vi hoppas. Efter dagens förmiddagspass, bakom en halv kilometer svart tyg som förbundet plastat upp för att stoppa alla från att se träningspasset (det var inte jätteglada miner hos lokalbefolkningen när förbundsvakterna gick ronder runt träningsplanen och föste hem åskådarna), väntade gemensam middag med familjerna på Norrvikens Trädgårdar strax väster om Båstad. Räknar dock med att det var den ordinarie landslagskocken som lade upp laxen (de flög till och med med honom när de bodde på ett av Marseilles lyxigaste hotell för en träningslandskamp för ett par år sedan). Man kan ju inte äta vilken pytt i panna som helst liksom.

Annars är det absolut bästa med bilderna från kvällens evenemang att flickvännerna dök upp sådär ledigt uppklädda som sig bör till en finare kvällsmiddag i försommarsolen. Landslagsspelarna? Träningskläder, löparskor och sportsockor.

Dinner ✨

Ett foto publicerat av elinwass (@elinwass) Jun 2, 2016 kl. 11:54 PDT

Ett foto publicerat av Maja Nilsson (@majaenilsson) Jun 2, 2016 kl. 10:30 PDT

På order uppifrån kan vi ana men de kunde ju ha ansträngt sig lite. De har ju trots allt Sveriges bäst klädde man i truppen.

Nu ser det ut som i den där brytpunkten någonstans mellan mellanstadiet och högstadiet när alla tjejer tycker sig ha blivit vuxna men ingen av killarna ens förstår poängen med att  ha skosnören när det finns kardborreband. Det går ju fortare liksom.

I dag fortsatte landslaget sitt EM-läger i Båstad. I dag öppnade också Sillybloggen. Det slutade i en otäck krock som innebar att de blågula spelarna under hela dagen haft en idiot med laptop efter sig som visat absolut noll intresse för vad de haft att säga.

Det började redan vid frukost.

Fortsatte med Zlatans presskonferens.

Drog över på mixade zonen med bland andra Pontus Jansson.

Förflyttades till Båstad Gifs klubbhus.

Och avslutade på den temporära pressläktaren på den lokala idrottsplatsen.

Zlatan hade kunnat dunka upp en boll i krysset, fira med att svepa en badkar äppelmust, klippa av Erkan Zengins tofs, kyssa Peab-mannen Erik Paulsson på läpparna och avsluta med att vända upp och ner på Pepes Bodega utan att jag hade märkt något.

Apropå Pepes Bodega ja. Vi är i partymeckat Båstad men av det märks inte mycket. Hotellet är så fullbokat av konferensande bomullstoppar som framåt 23-tiden fått både ett par och fler glas rödvin för mycket innan för västen med dumma idéer som följd att parterapeuternas intresseorganisation borde gå in och sponsra hela stället.

Landslaget ligger dock tryggt undanbäddade en bra bit ifrån skandalernas kärna i sitt Riviera hotell. Men det betyder inte att de inte kan festa. Fråga bara Mikael Lustig.

What did we do to deserve Mikael Lustig? pic.twitter.com/wPRJYlBsUc

— Jack Young (@Young_67) May 31, 2016

Alla landslagsspelare som bjuder på sig själva ska hyllas förutsättningslöst men det tog mig trots det många timmar att smälta den videon så när ni är klara med det är det förmodligen en ny dag här i Båstad (och Lustig redan bokad som huvudakt på Summerburst). Då lovar jag att återigen vara fullt fokuserad på landslaget.

På återhörande då.

Det är en guppig väg fram till längdhoppsgropen. Ansattsmattan ligger utslängd som en halmmatta på en fransk turiststrand. Groparna vattenfyllda efter dagens monsunregn. Om du mot förmodan lyckas ta dig hela vägen utan att snubbla väntar en överfull sandlåda. Skulle du vara Carl Lewis och sätta världsrekord landar du i en mindre insjö. Strax innan de två änderna som uppvaktar varandra sådär vårintensivt som vi människor också har en förmåga att göra efter några glas rosé för mycket på en solgassande uteservering.

Välkommen till effekten av svenska fotbollslandslagets intåg i Båstad.

Vi är bara ett spjutkast från Örebäcksvallen som har förvandlats från en nedgången idrottsplats för friidrott och fotboll till en nedgången fotbollsarena med en spelplan av internationell toppklass. Runt planen ligger ett mörkare gräs – nylagt med tre meters bredd för att inte landslagsspelarna ska riskera skador om de faller utanför de vita linjerna.

Det var här Båstads friidrottare tidigare nötte meter efter meter på underlag som närmast kan beskrivas som ren asfalt. Nu ska de få en ny träningsplats men den dröjer till hösten 2017. Tills dess är de förpassade till den temporära banan på andra sidan den lilla bäcken. Bana och bana förresten. För att möjliggöra för någon slags träning har kommunen ordnat en tillfällig löparbana. Den är 80 meter raklång och består av svart grus på brun sand på den plats där den nya friidrottsarenan ska börja byggas.

Men så – ett diskuskast till bort så möts jag av något annat. En bild som vi alla nog känner igen.

Där pågår den här måndagskvällen något som lockat horder med åskådare. Längs hela långsidan står besökarna med blickarna intresserat fäst vid planen. Bakom dem har någon smällt upp en grill och vänder hamburgare. Klockan är efter 21 men ingen har bråttom hem.

Det första jag ser av själva händelserna på planen är en skallig kille som ska skicka en boll mot en tillsynes fastcementerad anfallare som på ett ögonblick ska försöka lyfta sina järnklot till fötter och producera någon slags hastighet i djupled. Han tar ett steg innan han ger upp och parkerar dankarna i gräset igen. Då har bollen ämnad för honom seglat 20 meter både för långt och högt och landat i målvaktens trygga famn. Ytterbacken som levererat höstlövet fyller försommarkvällen med ett avgrundsvrål av besvikelse.

Det möts av ett muntert sus från publiken. Sedan det där golftasslande ljudet av smågenerade kommentarer. Det är lätt att förstå engagemanget. För det här är ingen vanlig kväll i Båstad. I kväll är det nämligen derby mellan Båstad Gif och Grevie GIK i division 5 nordvästra Skåne.

Båstad grävde upp hela sin idrottsverksamhet för att få Zlatan till stan. Det kanske var värt det. Men det som brinner på andra sidan ån är värt så otroligt mycket mer. Det är en bild av den allra vackraste sidan av Fotbollssverige bortom alla krav på extra planbredd, 50 bollkallar, staket och välbetalda stjärnor. Eller förmågan att kunna slå en djupledsboll på 30 meter för den delen.

Fotbollen lever i Båstad. Med eller utan landslaget.

Det här är en historia om Erik Niva. Sveriges mest konflikträdde stjärnkrönikör.

Tidigare satt pressen alltid inspärrade bakom vakter och räcken i samband med landskamper men dagens öppna läktarmiljöer ska uppmuntra publiken att genom att få ansvar för sitt eget uppförande också sköta sig bättre. ”Sätter du människor i en bur kommer de börja uppföra sig som djur” som en allsvensk ledare förklarat strategin med. Men den innebär också nya utmaningar för en stjärnkrönikör på Sveriges största tidning.

För om vi ska jämföra Erik Niva med något så får det ändå bli en surikat på Skansens djurpark. Det är liksom inte lämpligt att släppa ut det kramgoa lilla djuret bland de törstande barnen. Pälsen skulle bli hård av sockervadd, benen brutna av klumpiga små människofingrar och ögonen utstuckna när de griniga små förmågorna jagar nya glänsande saker till sina pärlplattor.

Men det är precis vad som har hänt på Sveriges fotbollsarenor. Med fasansfulla följder.

För som om situationen inte var illa nog har den moderna mediautvecklingen aderat yttterligare ett element till den här kokta surikat-soppan. När Erik Niva numera går på landskamp är det inte för att lämna en text till tryckeriet vid 02:45. Istället har den uppburne krönikören numera det inte alltid så upplyftande uppdraget att försöka leverera samma text med samma kvalité i samma ögonblick som domaren blåser i sin pipa och alla spelare som kört överkropp den senaste veckan ägnar sig åt att byta tröjor med varandra.

Det är nu skådespelet startar. Vi kan väl kalla det Lill-Skansen med ”klappa en vän” på programmet.

För samtidigt som Niva kämpar frenetiskt med att få till de där sista raderna på sitt mästerverk så lämnar resten av publiken sina platser för att gå hem. På väg till utgången finner de sin favoritkrönikör tacksamt tillgänglig och i dessa sociala tider finns det ju bara en sak att göra. Det ska tas bilder.

För oss som får bevaka skådespelet från lite avstånd, tryggt skyddade som om vi satt i en safaribil på serengeti, är detta några extremt underhållande minuter. Ofta mer givande än matcherna i sig. Det går ungefär till så här:

Niva hamrar frenetiskt med lika stressade ögon som Snoop Dogg på väg genom den svenska tullen.

Trevlig åskådare 1: Niva, kan jag ta en bild.

Konflikträdd krönikör: Absolut.

Trevlig åskådare 2: Niva! Har du tid?

Konflikträdd krönikör: Självklart. Kul!

En rads hamrande på texten till.

Trevlig åskådare 3: Det är ju Niva, bild!

Konflikträdd krönikör: Ja. Okej.

Trevlig åskådare 4: BILD!

Konflikträdd krönikör:

Så pågår det ett tag. Vi brukar ofta nå upp mot tvåsiffrigt innan alla intresserade passerat igenom klappstationen och gett sig ut i natten. Kvar sitter en sönderstressad krönikör och skickar med några minuters fördröjning in sin krönika.

Det mest frustrerande av allt: Texten är alltid precis lika briljant som vanligt. Den där jävla surikaten alltså.